För ett tag sedan berättade en svensk kompis hur de på hennes barns förskola får lära sig att sätta upp handen och säga stopp när det är något de inte tycker om. Sedan har jag stött på det här och där på olika bloggar och som jag förstår det är det ett rätt utbrett fenomen.
Och jag känner mest: ?!?!?!?!?
Jag fattar såklart att tanken bakom är att ge barnen verktyg att själva sätta gränser, kunna säga ifrån, och kunna göra det utan vuxnas medling.
Det är ju bra.
Men vad har hänt med att lära barnen säga ifrån på riktigt, och sätta ord på sina känslor och på varför?
"Jag vill inte."Varför denna brist på tilltro till barns förmåga att uttrycka sig lite mer än typ en neandertalare?
"Jag tycker inte om när du gör sådär."
"Jag vill hellre leka vaddetnukanvara."
Men framför allt: Det handlar om barn, i förskoleåldern. De håller som bäst på att lära sig hur det sociala samspelet fungerar. Det är inte så himla lätt. Och jag tror inte att ett barn som gör något som ett annat barn inte tycker om nödvändigtvis alltid gör det av en illvillig lust att kränka. Inte ens oftast.
Och jag känner att hur ska ett lite tafatt barn, som försöker ta kontakt men inte riktigt vet hur man gör, lära sig det om hen får ett STOPP! och en hand uppkörd i ansiktet när hen försöker. Vad gör det med det barnets självkänsla? Jag får ont i magen av att tänka på det.
Och tiotusenkronorsfrågan: Om Gael fortfarande är i förskoleålder när vi flyttar till Sverige, finns det förskolor där man slipper den här stopp-pedagogiken?
Har aldrig hört talas om det! Vad märkligt? Är dock ett stort fan av att man bara ska få säga "nej" utan att behöva förklara sig jämt. Ibland vill man ju bara inte - men "stopp" och handen upp känns lite... polis.
SvaraRaderaOch ja! Det finns ett FANTASTISKT föräldrakooperativ i Älvsjö där de inte sysslar med sådant :D
Älvsjö it is, alltså!
RaderaHåller också med om att man inte ska behöva förklara sig jämt. "Jag vill inte", borde absolut få räcka.
Har aldrig hört talas om det, men det låter ju inte riktigt klokt.
SvaraRaderaNej... precis.
RaderaHar heller aldrig hört om det.
SvaraRaderaVad skönt! Jag började tro att det var så överallt, efter att min kompis berättat om det och jag sen sett det nämnas till exempel här och här.
RaderaJag förstår grejen men det är ju som du säger mycket klokare att faktiskt lära barn att SÄGA ifrån. Fast jag vet inte hur det faktiskt praktiseras..
SvaraRaderaAlltså jag blir så himla sugen på att skaffa barn när jag påminns om vilken evighetskurs det kommer va! Fett coolt! *snöa in totalt och ba lära sig och hen svinmycket grejer och WOHO!!!*
Haha, tids nog! Men ja, det är lärorikt, otroligt lärorikt.
RaderaAldrig hört talas om det, och jag måste hålla med om att det låter lite konstigt.
SvaraRaderaGael kan börja på Ellys föris, de håller inte på med sånt. Däremot får barnen lära sig att säga "jag är ergon på dig nu" och liknande, uppmuntras att uttrycka olika känslor och så. Och det är ju bra!
Det är ju jättebra!
RaderaJag har jobbat på förskola i över 10 år, går fortbildningskurser så ofta jag bara kan, och har aldrig hört talas om detta! Däremot uppmanas alla att lära sig att sätta ord på sina känslor och vad som gör att de känner så. Nä, det här har du fått om bakfoten!
SvaraRaderaHälsningar Carin
Vad skönt att höra! När jag såg det dyka upp lite här och var började jag tro att det var så överallt, men det verkar det ju inte vara, även om det uppenbarligen används (kolla länkarna i en kommentar här ovanför).
RaderaÅh, vad roligt att läsa det här inlägget. Eller ja, inte roligt, men ja det är ju intressant att läsa om sånt som "vi" håller på med som kan uppfattas som alldeles tossigt när man tittar på det utifrån. Dessutom viktigt att själv fundera över och ifrågasätta ens egna tankar och beteende..
SvaraRaderaIaf så tror jag inte att grejjen med stopp-handen är så ovanligt som de som kommenterat ovan skriver. T.ex. gör de det på Ts förskola (kooperativ på söder) och på flera av mina vänners barns förskolor. Som jag ser det är det ett verktyg bland andra och ingenting som använts helt svart/vitt. Till del handlar det ju om (just som du skriver) att barnen själva ska kunna sätta tydliga gränser och "lära sig om integritet" (läs t.ex. länken nedan från SvD). För T har det varit jättebra innan han hade tillräckligt med ord för att kunna uttrycka sig själv. Han använde det flitigt hemma t.ex. när han själv inte ville något (allt ifrån att byta blöja till att gå och lägga sig) och det var väldigt nyttigt för oss att se hans känslor så tydligt förmedlade. Dessutom tänker jag också att det ibland kan vara precis tvärtemot hur du tänker. Dvs att det lätt blir att man talar jättemycket om känslor om något barn t.ex. knuffat till eller slagit till någon. Att tala om för en tvååring att "Nu gjorde du XXX ledsen" osv tror jag kan leda till ett onödigt skuldbeläggande och på sikt få direkt koppling till negativ uppmärksamhet. Det är ju precis som du säger inte av illvilja som ett så litet barn gör sådant. Självklart ska man tala om känslor också men för mig är det olika verktyg för olika situationer och här tror jag alltså att stopp-handen kan ha en viktig funktion också. Utöver detta så tror jag att tydligheten i stopp-handen är en viktig del. Riktigt små barn kan inte ta in resonemang och allt för mycket information i den utsträckning som vi ibland önskar. Att då kombinera en tydlig symbol (stopp) med ett budskap tror jag fungerar förenklande för små barn i läsandet av budskapet som förmedlas. Att likställa det med kommunikation för neandertalare känns lite..plumpt? Kan det helt enkelt inte vara så att flera verktyg behövs än att bara prata prata prata?
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/stopphanden-lar-barn-att-hitta-sin-grans_2466269.svd
Intressant artikel, tack för länken!
RaderaJag förstår grejen, och jag kan hålla med om mycket av tanken bakom (även om jag också känner att barn är barn och ibland är det de vuxna som måste bestämma), men jag känner ändå att hela fokus ligger på en sida, att barnet som får en stopp-hand mot sig, och hur det känns, liksom glöms bort.
Stop-handen har varit fantastisk för min blyga tjej som då ändå har ett verktyg att kommunicera. Håller med föregående talare, naturligtvis är det inte en ersättning för att tala om känslor mer nyanserat men ett bra komplement (tycker jag som är psykolog och kanske trött på att prata om känslor hela dagarna) /Rut
SvaraRaderaKan tillägga att när barnen blir lite äldre och bättre på att uttrycka sig slutar de nog ofta helt naturligt med 'stopp'. Det är nog främst tänkt att ge mycket små barn en möjlighet att markera på ett tydligt sätt som alla förstår
RaderaTack för din kommentar! Det är intressant att läsa, jag får en lite mer nyanserad bild av argumenten, även om jag ändå känner mig lite skeptisk...
RaderaOch jag som hade ett barn som började på förskolan långt innan han kunde prata får ont i magen vid tanken på att han inte skulle ges verktyg för att säga nej, verktyg som används av alla och därför förstås av alla. oavsett ålder, något som är ganska viktigt i grupper där man blandar barn 1-5 år.
SvaraRaderaNej jag tror inte heller att barn kränker andra barns kroppar av illvilja men jag vet också att vi lever i ett samhälle där andras kroppar inte alltid respekteras så värst, faktiskt extremt sällan. I synnerhet små barns och kvinnors kroppar. Att då lära barn från början att respektera ett nej i förhållande till andras kroppar är väl utmärkt.
Ja, verktyg är viktigt. Gael började också i förskola långt innan han kunde prata, innan sin ettårsdag. Men just verktyget stopp-handen tycker jag känns så himla aggressivt.
Raderahttp://www.eltiempo.com/colombia/bogota/vea-los-lugares-mas-deteriorados-de-la-universidad-nacional_13152699-4
SvaraRaderaTill något helt annat: vad händer i Colombia. All offentligt finanserad utbildning verkar falla samman.
Ja. Det är katastrofalt. Den offentligt finansierade utbildningen i Colombia har varit nära kollaps sedan länge.
RaderaViktigt att säga STOPP!! Inte när man leker med sina kompisar. Nej - det är viktigt att klara av att säga STOPP när kommer vuxna och vill göra sådant som inte är OK. Jag tror att det är det som det är frågan om!!
SvaraRaderaJa, det är självklart.
RaderaVår äldste son fick lära sig "stopp-signalen" när han gick sitt första år i förskolan. Jag tror det är något de lär ut till de allra minsta barnen, dvs de som är i den åldern då man inte börjat leka tillsammans ännu och kanske inte kan prata så bra heller. Det blir väldigt många konflikter bara för att det kommer en kompis och rycker en leksak ur handen på den andre. Istället för att svara med ett slag i ansiktet (på den andre lille som oftast ser ut som ett frågetecken inför reaktionen) när något sådant är på väg att hända så lär de sig att hålla upp handen och säga "stopp" - det språket förstår både offer och förövare :) Så det är inte istället för att lära sig kommunicera de lär sig det - det är istället för att slå vilt och skrika hysteriskt :)
SvaraRaderaJa, istället för att slå vilt och skrika hysteriskt är det ju bättre, det måste jag hålla med om :)
RaderaJa, det här har jag också läst massa om på bloggar. Men det har inte vår förskola hakat på än. Lite skönt tycker jag nog för jag tycker att de verkligen lyckats lära Tintin att säga ifrån (ja det har väl vi och medverkat till såklart men jag tror att pedagogerna där är lite bättre än vad vi är hemma) när det är något hon inte gillar eller vill. Hon kommer hem och berättar att hon sagt till argt. Och det känns så bra. Själv var jag en liten mes i den åldern och stod väl mest i ett hörn och höll tyst när något hände mig.
SvaraRaderaJa, det är viktigt att de lär sig säga ifrån, det är ju jättebra att pedagogerna lyckats med det! Heja!
Radera