Årets julafton

Så blev det jul igen.

Oscars mamma är på kryssning i karibien och Oscars pappa jobbade natt, så vi var utan familjefirande. Det visade sig våra padrinos också vara - våra närmsta vänner och vigselförrättare. Så vi styrde upp julfirande tillsammans.

Kompisjul, alltså. Så himla fint.

Vi hade bestämt och delat upp julmiddagsmenyn i förväg och dagarna innan julafton strömmade rapporter in på navidad 2013- chatten på whatsapp från de olika hushållen om framstegen i matlagningen. På julafton träffades vi allihopa hemma hos oss när kvällen började, och dukade upp den enorma buffén. Alla hade tagit sin uppgift på största allvar och det var som vilket lyxigt julbord som helst.

Gael fick öppna sina julklappar under förrätten (bröd med olika smarriga röror, gravlax, senapssås och tunnbröd) för att han inte skulle hinna bli för trött och han sken som en sol när han slet upp pappret på klapp efter klapp. Kläder, böcker, ryggsäck, instrument, målarfärger, och så duplohinken som mormor och morfar handlade när de var här i augusti och som har väntat i flera månader i garderoben.

När Gael väl hade däckat, över en timme senare än vanliga läggdags, högg vi in på huvudrätten och körde julklappsutdelningen mellan de vuxna. Ni vet den där leken när alla bidrar med en julklapp var och sen får alla varsitt nummer - den med nummer 1 öppnar första klappen, den med nummer 2 får välja mellan en oöppnad klapp eller stjäla den öppnade, osv. Efter att ha passerat via en snygg-kitschig blå porslinshund med en växt i fick jag i slutändan två fina anteckningsböcker.

Julafton i Colombia stavas fest, inte frid, och först vid tre på morgonen packade vi ihop och alla drog hem till sitt. Då hade vi ätit tills vi nästan sprack, och trots att alla tog med sig mat hem har vi kylskåpet fullt av rester som räcker i flera dagar. Precis som det ska vara när det är jul.

Kompisjul. Helt klart ett vinnande koncept.