Situationer då den colombianska kulturen gör mig galen

Saralingon har önskat rubriken

Det som kanske gör mig allra mest vansinnig och frustrerad i vardagen, kanske för att det är mer påtagligt och konkret än sociala orättvisor och sexism, är byråkratin. Den otroligt ineffektiva, ständigt närvarande och själsdödande byråkratin.

Mottona för den colombianska (eller för den delen latinamerikanska, för det är inte bättre på något annat håll på den här kontinenten) byråkratiapparaten verkar vara "är något för enkelt - gör det krångligare!", "det går aldrig att ha för många stämplar" och "samkörning av registeruppgifter mellan myndigheter är en dödssynd".

Den senaste veckan har jag fått ge mig i kast med byråkratin igen. Först ut var säkerhetspolisen. Eftersom jag har uppehållstillstånd och inte medborgarskap är jag skyldig att meddela säkerhetspolisen varje förändring i mitt liv - om jag byter jobb, flyttar, osv. Jag var därför där för att tala om för dem att jag gift mig.

Det var inte en så krånglig grej egentligen, men jag kan bli tokig på att det inte finns någon som helst samordning mellan myndigheter. En förändring av civilstånd kan man tycka borde finnas hon någon slags central folkbokföring som alla myndigheter borde ha tillgång till. Men nej, våra äktenskapspapper finns arkiverade på notariekontor 37 i Bogotá och följdaktligen måste jag ägna en hel morgon på arbetstid åt att ta mig tvärs över stan, stå i kö, och personligen lämna in kopior på alla papper så att säkerhetspolisen kan skriva i sina register att jag numera är gift.

Nästa i raden av byråkratiska förehavanden den här veckan är projekt ta examen från universitetet och här dyker ett annat byråkratiskt motto upp: "ge aldrig tydlig och tillräcklig information". Efter många om och men har jag äntligen lyckats få listan på alla papper som jag ska lämna in. Bland annat behövs då ett intyg på paz y salvo (ungefär skuldfri) från biblioteket. Det är allt som står på den punkten. Då kan man ju lätt tro att det är ett intyg på att man inte har några innestående skulder på försenade böcker på universitetsbiblioteket. Men nej. Ett antal telefonsamtal och mejl senare visade det sig att det är ett intyg från bibliotekets arkiv på att man lämnat in sin uppsats till dem. Uppsatsen måste brännas på en CD och skivan måste inlämnas tillsammans med ett intyg från ens uppsatshandledare. Man kan ju tycka att de kunde ha upplyst om det på den där listan.