söndag 7 juni 2015

Att vara ensam förälder

Något som de senaste två och en halv månaderna har lärt mig är en enorm beundran för dessa föräldrar som har ensamt ansvar för föräldraskapet. Jag tänker till exempel på Schmarro, som blev ensamstående mamma helt oförutsett, och bokstavligen över en natt, eller Sara, vars "delade vårdnad" efter skilsmässan består av att pappan två helger i månaden är skoj- och lekpappa med barnen medan hon drar hela vardagslasset själv, eller Bella, som har sonens pappa på långdistans och har veckor och månader av ensamföräldraskap.

Eller för den delen Fifi och Johanna som visserligen lever ihop med sina barns pappor, men ändå måste rodda föräldraskapet själva emellanåt eftersom papporna har jobb på annan ort periodvis.

Jag är ju ingen ensamstående förälder tekniskt sett, inte när det gäller till exempel bostadsbidrag eller avgift till förskolan, men i praktiken är jag ju just det, om än tillfälligt.

Det är så himla mycket jobbigare än jag föreställt mig.*

Även om jag har mina föräldrar, aka världens bästa morföräldrar, som underlättar vardagen enormt, så är det så himla mycket jobbigare att vara en än att vara två.

Att vara ansvarig för både förskolelämningar och -hämtningar. Att ta alla läggningar, varje kväll. Att aldrig kunna svänga förbi affären för att kompletteringshandla utan logistiken det innebär att dessutom ta med sig en treåring. Att storhandla med treåring. Att försöka storstäda lägenheten med en treåring som inte vill leka själv, och som vaknar om man skulle försöka sig på att dammsuga efter han somnat på kvällen. Att varje kväll, efter treåringen somnat, om jag inte somnar själv på kuppen vilket händer lite nu och då, måsta ta itu med disk och köksröjning och tvätt och räkningar. Att aldrig hinna träna. Att aldrig ha egentid, för "egentiden" går åt till alla hushållssysslor som måste göras efter barnets läggdags.

Jag jobbar verkligen på att försöka vara snäll med mig själv och sänka kraven. För det är ett konstant dåligt samvete som mal. Mina tålamodsreserver tar slut fortare för de hinner inte fyllas på tillräckligt ofta. Det blir mer TV och iPad än vad jag skulle vilja, för ibland är det enda sättet att få någon mat på bordet i rimlig tid. Min ork och energi räcker inte alltid till att vara rolig. Och även om jag försöker lämna så mycket som går av hushållssysslorna till efter Gael har somnat känner jag aldrig att jag ägnar honom tillräckligt mycket tid eller uppmärksamhet. För jag måste ju ändå laga mat. Vi måste ju ändå handla och då måste han följa med fast han hellre vill leka med mig.
Min bästa person i hela världen och min sidekick i vått och torrt
Det är skitjobbigt. Men ändå såklart tusen gånger bättre än alternativet att vara den föräldern som inte är med honom. Jag skulle bara önska att vi var två om föräldraskapet i vardagen, som vi borde och som vi vill vara.

En annan konsekvens är också att jag just nu knappt hinner eller orkar längta efter Oscar, mitt livs kärlek. Bara efter Oscar, den andra vuxna som delar 50% av barnuppfostran, tvätt, städning och matlagning. Det är så synd.

Ni som gör det här permanent: Ni är mina hjältar.

----- 
* I någon slags tänka positivt-anda inför ensamflytten med barn föreställde jag mig hur det ändå kunde bli lite mysigt med ensamkvällar med TV-serier och bokläsning. Ha. ha. ha. Jag vet inte när jag ska sluta vara en så verklighetsfrånvänd tidsoptimist. Ungefär som när jag trodde att jag skulle hinna läsa en massa böcker under den 14 veckor långa colombianska mammaledigheten.

17 kommentarer:

  1. Åh! Det låter riktigt jobbigt faktiskt... Vi får helt enkelt hoppas att Oscar, den andre vuxne, kan komma till Sverige snart och ta hand om 50% av er vardag. Då kanske du också ser Oscar, ditt livs kärlek, igen och förstår hur mycket du saknat honom!


    Säg till om ni vill leka nån dag! Vi finns här, men jag förstår om du inte hinner..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det hoppas jag också!

      Alltså jag vill gärna ses! Har bara jobbat nästan varenda helg i maj + att jag aldrig hinner höra av mig! Men jag ses gärna!

      Radera
  2. Jag förstår exakt vad du menar! Nu när jag själv har barn. Och ändå har jag inte varit ensam mer än enstaka dagar, men varje gång känner jag en enorm beundran för föräldrar som faktiskt är ensamstående.
    Och klart att det är tråkigt att längtet är borta, men det är väl i högsta grad förståeligt! All energi går åt att ta hand om din son och dig själv och hemmet, och däremellan jobba. Det blir ingen ork eller tid över till annat då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag har också tänkt tanken innan, nu förstår jag verkligen vidden. Vilket jobb de gör!

      Radera
  3. Spännande reflektioner. Och lite sorgligt. Tänk vad visumregler kan göra för en familj! Håller tummarna för att han kan komma snart! Puss vännen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Migrationsverket, alltså. Jag får ont i magen av att tänka på dem.
      Puss!

      Radera
  4. Jag har tänkt på dig mycket under våren och undrat lite hur det har gått, känts etc. Ja, kan tänka mig att delvis omställningen, att flytta hem, börja jobba, komma tillbaka + ta hand om Gael ensam är lite för mycket...

    Sen blir det ju en omställning till när Oscar kommer, du får/ vill ha mer tid för dig och ni ska finna balans igen. Hitta tillbaka till kärleken... och inte fastna i att "payback". Det har ju varit ett av våra största problem. När vi fortfarande var tillsammans, men på distans, att när vi träffades ville jag ha mycket tid för mig och inte bara tid tillsammans alla tre. För att fylla på med tålamod, för att orka. Att det är så svårt att förstå hur jobbigt det är att vara ensam. För det handlar inte bara om barnet, ta hand om barnet, vardagen, hämta/lämna utan det tyngsta för mig är ansvaret. Att känna att allt vilar på mig, mina val, beslut etc.

    Heja dig! Håller tummarna att han snart får klartecken och kan boka resa... så ni kan börja ert nya liv i Sverige, tillsammans!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tillägger; Så fina ni är på bilden! Såååå lika!!!

      Radera
    2. Jag har tänkt på dig en massa också och allt det du skrivit om att leva minimalistiskt osv. Nu fattar jag det verkligen på riktigt!

      Jag försöker verkligen tänka på det där med att inte längta efter "payback". Det är varken mitt eller hans fel att vi är på varsin sida om Atlanten och när han kommer måste det få bli 50/50, inte "nu har jag tagit allt jättelänge, nu får du ta allt". Och jag förstår det där om egentid. Även om jag längtar efter att vara med Oscar, så längtar jag också efter att han ska komma för att få vara själv. Vilket ju säkert inte han gör, såklart...

      Kram!

      Radera
  5. Hej! Är själv ensamstående från att min son var några månader gammal... Det är precis det där som du beskriver. Det är tungt!
    Speciellt när man själv inte orkar och verkligen bara skulle behöva sova lite, tex när båda har vinterkräksjukan samtidigt.
    Men så går det över och tillslut ligger man där bredvid en snusande bebis i sängen igen...
    Bland det jobbigaste tycker jag är att inte kunna komma iväg och göra saker för egen räkning. Jag har gått upp väldigt mycket i vikt, men det folk inte fattar är att det är helt omöjligt för mig att komma iväg till gymmet. Visst finns det barnpassning på typ SATS, men ett medlemsskap där har jag inte råd med...
    Det är också något som är trist med att vara ensamstående, man är ju inte direkt jätterik.
    Innan allt detta levde jag ett liv med man, villa och god ekonomi. Vi reste jorden runt och jag hade ALDRIG en tanke på att jag skulle sitta här ensam med ett litet barn i en liten tvåa. Men livet ville annorlunda och jag har lärt mig en läxa: att aldrig ta nåt för givet. Tyvärr. Men sen har jag även lärt mig att man är starkare än vad man tror!
    PS hoppas din man kommer till Sverige snart!!! Jag går in varje dag på bloggen och kikar!! Håller tummarna för att ni snart är tillsammans igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ekonomin är en annan faktor! Jag försöker att inte ens tänka på det, och bara fylla ut med sparpengar och tänka att det är tillfälligt... Men det är ju såklart en jättegrej i längden!
      Kram

      Radera
  6. Känner igen mig så väl! Är ju inte direkt stolt över mig själv när Elly får titta på TV medan jag lagar mat, men ibland är det enda lösningen. Sen är det nog lättare för mig eftersom det har varit så här hela tiden. Jag var inställd på det innan Elly föddes och jag är så van vid att göra allt själv. Därför har jag nog lite lägre krav på mig själv också, det får vara stökigt hemma och vi får äta samma middag två (eller tre) dagar i rad för att inte all tid efter jobb och förskola ska gå till hushållsarbete. Men visst ibland blir jag så jävla trött på allt; att det ser ut som fan (jag hinner liksom bara hålla efter det allra nödvändigaste) och att jag inte kan stanna till i stan och göra ett ärende på hemvägen. Eller att jag inte spontant kan bestämma med en kompis att ta en öl samma dag.

    En annan bra grej är att Elly alltid har varit involverad i hushållsarbetet, eftersom det har varit det enda sättet att få ihop vardagen på. Hon tycker ofta det är kul att tvätta t ex och hon hjälper gärna till med maten. På sistone har hon velat leka att vi är städare ett par gånger, så då har vi kombinerat nytta och nöje :) Men sen kan vi ju inte lägga all tid på hushållsarbete förstås, även om jag försöker att spara så lite tills hon har somnat, eftersom jag vill ha tid för mig själv då. Eller jag MÅSTE få en stund för mig själv varje kväll, annars blir jag galen!

    Nu är vi inne på de sista veckorna med en pappa och man som jobbar borta. I slutet av sommaren kommer nästa utmaning: att leva som en vanlig familj. Vi har ju aldrig levt tillsammans på heltid, så det blir nog lite svårt ibland, även om det förstås ska bli hur bra som helst.

    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du känns som en så himla klok mamma!
      Jag försöker involvera Gael i hushållsarbetet men det går sådär. Han gillar att duka, men resten ledsnar han på efter ca 3 sekunder och tycker att vi ska typ leka med dinosaurier istället...

      Men spännande nyhet att ni ska permanentbo ihop! Det blir såklart säkert en omställningsfas (precis som för oss när Oscar sen kommer) men sen blir det säkert hur bra som helst, som du säger!

      Kram!

      Radera
  7. Jag känner sådär bara Martin är bortrest en vecka eller två. Jag går liksom under. Men då är det en kort tid och jag storhandlar inte och städar bara ytligt. Är helt knäckt av sömnbrist och panik över att inte ha fått träna. Har noll hjälp från släkt och vågar inte ens tänka tanken på att bli ensamstående på heltid. Bara denna korta tid gör att jag får en liten insikt i hur det faktiskt är och alla ensamstående är mina hjältar. Så även du nu. Kanske är det på något sätt extra jobbigt eftersom du vet att ni skulle kunna vara två, borde vara två, att Gaels pappa är så långt bort... Har man ingen annan att vänta på eller jämföra med kanske man på något sätt vänjer sig på ett annat sätt. Vill jag tro. Min mamma var ensamstående med två barn i flera år - fattar inte hur hon gjorde... Håller tummen för att din tid som ensamstående lider mot sitt slut!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror att du har helt rätt i det du säger, när det känns särskilt jobbigt så är det svårt att inte känna sig bitter och tänka "jävla migrationsverket, det borde inte vara såhär, vi skulle ju vara tillsammans nu och hjälpas åt i det här". Jag tror att det är lättare kanske att hitta rutiner om man är permanent ensamstående, nu vet jag ju att när som helst (även om det känns långt bort ibland) är den här tiden över, så ibland känns det inte riktigt värt att styra upp alltför mycket rutiner bara för att ändra om allt sen.
      Kram!

      Radera
  8. "En annan konsekvens är också att jag just nu knappt hinner eller orkar längta efter Oscar, mitt livs kärlek. Bara efter Oscar, den andra vuxna som delar 50% av barnuppfostran, tvätt, städning och matlagning. Det är så synd."

    Så ärligt och hemskt och fint skrivet. Ja sa "aoutch!" högt för mig själv i soffan när jag läste det :P Megabra att du liksom ser det medvetet hur som helst. Att människor inte ser det, utan sonika tappar bort kärleken i allt praktiskt, är väl en av anledningarna till att så många dukar under under press. Hoppas ni kommer fram i kön snart <3

    SvaraRadera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.