Att vara ensam förälder

Något som de senaste två och en halv månaderna har lärt mig är en enorm beundran för dessa föräldrar som har ensamt ansvar för föräldraskapet. Jag tänker till exempel på Schmarro, som blev ensamstående mamma helt oförutsett, och bokstavligen över en natt, eller Sara, vars "delade vårdnad" efter skilsmässan består av att pappan två helger i månaden är skoj- och lekpappa med barnen medan hon drar hela vardagslasset själv, eller Bella, som har sonens pappa på långdistans och har veckor och månader av ensamföräldraskap.

Eller för den delen Fifi och Johanna som visserligen lever ihop med sina barns pappor, men ändå måste rodda föräldraskapet själva emellanåt eftersom papporna har jobb på annan ort periodvis.

Jag är ju ingen ensamstående förälder tekniskt sett, inte när det gäller till exempel bostadsbidrag eller avgift till förskolan, men i praktiken är jag ju just det, om än tillfälligt.

Det är så himla mycket jobbigare än jag föreställt mig.*

Även om jag har mina föräldrar, aka världens bästa morföräldrar, som underlättar vardagen enormt, så är det så himla mycket jobbigare att vara en än att vara två.

Att vara ansvarig för både förskolelämningar och -hämtningar. Att ta alla läggningar, varje kväll. Att aldrig kunna svänga förbi affären för att kompletteringshandla utan logistiken det innebär att dessutom ta med sig en treåring. Att storhandla med treåring. Att försöka storstäda lägenheten med en treåring som inte vill leka själv, och som vaknar om man skulle försöka sig på att dammsuga efter han somnat på kvällen. Att varje kväll, efter treåringen somnat, om jag inte somnar själv på kuppen vilket händer lite nu och då, måsta ta itu med disk och köksröjning och tvätt och räkningar. Att aldrig hinna träna. Att aldrig ha egentid, för "egentiden" går åt till alla hushållssysslor som måste göras efter barnets läggdags.

Jag jobbar verkligen på att försöka vara snäll med mig själv och sänka kraven. För det är ett konstant dåligt samvete som mal. Mina tålamodsreserver tar slut fortare för de hinner inte fyllas på tillräckligt ofta. Det blir mer TV och iPad än vad jag skulle vilja, för ibland är det enda sättet att få någon mat på bordet i rimlig tid. Min ork och energi räcker inte alltid till att vara rolig. Och även om jag försöker lämna så mycket som går av hushållssysslorna till efter Gael har somnat känner jag aldrig att jag ägnar honom tillräckligt mycket tid eller uppmärksamhet. För jag måste ju ändå laga mat. Vi måste ju ändå handla och då måste han följa med fast han hellre vill leka med mig.

Min bästa person i hela världen och min sidekick i vått och torrt

Det är skitjobbigt. Men ändå såklart tusen gånger bättre än alternativet att vara den föräldern som inte är med honom. Jag skulle bara önska att vi var två om föräldraskapet i vardagen, som vi borde och som vi vill vara.

En annan konsekvens är också att jag just nu knappt hinner eller orkar längta efter Oscar, mitt livs kärlek. Bara efter Oscar, den andra vuxna som delar 50% av barnuppfostran, tvätt, städning och matlagning. Det är så synd.

Ni som gör det här permanent: Ni är mina hjältar.

----- 
* I någon slags tänka positivt-anda inför ensamflytten med barn föreställde jag mig hur det ändå kunde bli lite mysigt med ensamkvällar med TV-serier och bokläsning. Ha. ha. ha. Jag vet inte när jag ska sluta vara en så verklighetsfrånvänd tidsoptimist. Ungefär som när jag trodde att jag skulle hinna läsa en massa böcker under den 14 veckor långa colombianska mammaledigheten.