Om de fjorton månaderna

Eftersom alla kommentarer till förra inlägget, både på bloggen och på Facebook, handlar om det orimliga i att Oscar är där och Gael och jag är här i en halv evighet, tänkte jag skriva lite mer (eftersom jag har googlat mig blå och mejlbombat min supersnälla migrationsexpert-kompis).

Den omedelbara anledningen till att det beräknas ta över ett år, är att antalet asylsökande är många fler än beräknat (framför allt pga kriget i Syrien), och eftersom asylärenden prioriteras hamnar de andra, såsom vårt, på hög. Men också för att Migrationsverket verkar ha världens mest ineffektiva processer. Framför allt därför, känns det som.

Men ert ärende är ju så lätt, det borde ju gå snabbare?

Ja, man kan ju tycka att det inte borde vara några konstigheter överhuvudtaget när de väl tittar på det. Problemet är att de inte tittar på det överhuvudtaget ännu. Det funkar nämligen såhär, att alla ansökningar om samma typ av uppehållstillstånd (i det här fallet som anhörig) hamnar i en och samma kö. Sedan tilldelas de en handläggare allteftersom någon blir ledig, i den ordning ansökningarna kom in.

Det är inte förrän ärendet har tilldelats en handläggare som någon faktiskt tittar på ansökningen och inser att det är världens självklaraste ärende. Vilket är helt absurt. Eftersom vi har varit gifta i snart fyra år, och äktenskapet finns registrerat i svensk folkbokföring lika länge, är det ju redan en svensk myndighet (i det här fallet Skatteverket) som har verifierat att vårt äktenskap är giltigt. Dessutom står både Oscar och jag som vårdnadshavare för Gael i folkbokföringen. Både äktenskap och delad vårdnad för gemensamma barn är ju sådant som ska bevilja uppehållstillstånd enligt utlänningslagen (inte bara kan utan ska).

Då kan man ju tycka såhär: Om underlaget för att bevilja ett uppehållstillstånd redan finns i svensk folkbokföring borde det ju ske helt automatiskt. Men nej, det måste ändå stå i kö bland alla andra ärenden för att tilldelas handläggare. Vilket ger extremt långa väntetider för självklara ärenden, och också gör att det tar omänskligt länge för ärenden som kräver att en handläggare verifierar dokument eller vad de nu gör, eftersom en massa handläggartid går åt till att kolla sådant som skulle kunna bockas av helt automatiskt mot folkbokföringen.

Men ni har ju barn, de måste ju ta hänsyn till det?

Enligt lagen, ja, i praktiken nej. Det går att ansöka om förtur om man har särskilda skäl. Det gjorde jag första veckan i Sverige, men bara det tar flera veckor att besluta om, så vi har inte fått något besked ännu. Men personen som registrerade min förtursansökan ingav inte särskilt mycket hopp - i princip bara gravida och personer som är på väg att fylla 18 innan beslutet är taget får förtur.

Men ni får tjata och trycka på så att de tar tag i ert ärende snart!

 Ja. Det gör jag. Men det tjänar inte särskilt mycket till så länge inte ärendet har tilldelats en handläggare, eftersom det bara sitter i en kö som tickar fram i turordning och ingen ens öppnar filen innan det är vår tur. Den turordningen verkar vara helt automatiserad, till skillnad från beviljandet av superenkla ärenden.

När man väl får en handläggare är det möjligt att bli ett riktigt pain in the ass (och tro mig, det kommer jag att bli, jag kommer att tjata hål i huvudet på handläggaren tills vår ansökan är beviljad), och då kan det hjälpa att tjata, de vill ofta bli av med lätta ärenden så snabbt som möjligt. Men tills dess får man sådana här standardsvar av Migrationsverket: "Det är i nuläget ingen handläggare som arbetar på er ansökan och en beslutsfattande handläggare tillsätts vanligen sent i processen. Vi ber därmed om ert tålamod i väntan på mer information från oss." Sent i processen, alltså. Den som tar ungefärliga fjorton månader.

Men kan det verkligen ta 14 månader, tar de inte i för säkerhets skull?

Det är den beräknade väntetid Migrationsverket anger just nu på sin hemsida (och som de svarar på mina femtioelva mejl), och enligt de själva beräknas den såhär: "Den väntetid vi redovisar är när minst 90 procent av kunderna har fått svar." Det kan ju gå snabbare. Det kan också ta längre tid.

Men kan inte Oscar komma till Sverige medan han väntar på svar?

Han måste vara i Colombia (eller, inte i Sverige i alla fall) när beslutet tas, annars blir det avslag.  Och han måste göra intervjun på svenska ambassaden i Bogotá. Han får komma hit som turist under tiden, men han får stanna i max tre månader och han får inte jobba. Det skulle ju gå, men det skulle kosta. En extra flygbiljett tur och retur och inkomstförlusten. Plus det rent praktiska som vad som skulle hända med rummet han hyr i Bogotá och jobbet, i Colombia har man ju bara 15 dagars semester om året och tjänstledighet är inget som existerar. Kommer han hit och stannar maxtiden som turist, var ska han bo och vad ska han leva av när han åker tillbaka till Colombia igen för att vänta flera månader till?

Kan han inte söka från Sverige istället?

Det får man i undantagsfall. Men de undantagen baseras dels på anknytning, till exempel ett barn som man har vårdnaden om som bor i Sverige (så där klassificerar vi ju lätt), men dels på skälighet - att det inte är skäligt att kräva att personen ska ansöka från sitt hemland istället (för att det är krig, eller personen riskerar förföljelse, eller det inte finns någon svensk ambassad varken i landet eller i grannländerna). Där faller det.

---

Så ligger det till. Inte så himla hoppfullt, faktiskt, och maktlösheten och frustrationen är enorm över  att veta att det blir ja. När någon väl tittar en sekund på vår ansökan så blir det helt säkert ja. Bara att ingen kommer att göra det på flera månader.

Det förtar en del av glädjen och peppen över att komma till Sverige, för det var ju inte såhär det skulle bli.