Flyga med treåring - facit

Hörrni allihopa, tack tack tack för alla era kommentarer och tips och lyckönskningar, både här och på Facebook.

Jag kunde inte packa så mycket mer, eftersom jag redan maxat vikten på de checkade väskorna och handbagagen var långt över gränsen om någon skulle ha vägt dem. Min ryggsäck vägde säkert 15 kilo och var fylld med grejs, inte sånt som behövdes under flygresan, men som vi ville ha med i flytten, och sedan hade jag kameraväskan separat. Sedan hade vi en liten kabinväska på fyra hjul där vi hade flygresegrejerna. Den väskan bestämde Gael var hans och han styrde omkring på den på alla flygplatser under alla våra tre mellanlandningar. Mycket praktiskt för mig.

På väg till migrationskontrollen i Bogotá. Resan har börjat!

Sammanfattningsvis gick det över förväntan. Jag har banne mig närt en liten ängel vid min barm. Det här är inte ens en överdrift: Kanske två gråtattacker på max några minuter vardera totalt under hela resan (som, om ni minns, var totalt 27 timmar lång, inklusive fyra flygresor och tre mellanlandningar).

Visst, energinivåerna var minst sagt på upphällningen under vår sista, fem timmar långa, mellanlandning på Arlanda, men jag körde han-får-vad-han-vill-taktiken där och köpte leksaksflygplan på pressbyrån och pommes frites till middag och det höll hela vägen.

Leksaksflygplanet som räddade humöret hela vägen till Umeå

Största missödet var kanske att under första flygningen fick jag kiss (inte mitt eget) på ena tröjärmen när Gael sov ovanpå mig, och Anonym hade ju tipsat om ombyteskläder, och jag hade med mig ombytesbyxor (om det skulle ske en olycka när Gael satt i knät på mig, vilket kändes som det troligaste scenariot), men inte ombyteströja. Så sen fick jag gå runt och lukta gammalt kiss om vänsterarmen resten av resan. Jag var väl överhuvudtaget inte den fräschaste versionen av mig själv när vi väl landade i Umeå, om vi säger så.

Inga bärselar (vi äger ingen och jag misstänker att Gael skulle avsky att bli runtburen i en sådan - han gillar inte att sitta fast) och inga vagnar, fast jag erbjöd honom att åka på Arlanda men nej, det är för bebisar. Det enda han ville åka var bagagevagnen, annars ville han gå själv och styra runt sin egen handbagageväska på varenda mellanlandning.

Såhär kan man också åka på väskvagnen

Lekrummet som en annan Anonym tipsade om på Madrids flygplats var helt fantastiskt! Verkligen räddningen för vargtimmarna mellan midnatt och sex på morgonen (colombiansk tid) som vi tillbringade där. Där finns ju till och med ett lugnt och tyst rum med spjälsängar där Gael hann sova i två timmar efter han tillslut lekt sig dödstrött.

Leklandet på Madrids flygplats!

Mina bästa tips: Långa mellanlandningar så att man kan låta barnet styra runt en egen väska i sin egen takt och så att man hinner stanna och titta på spännande grejer mellan terminalerna. Och mellanlanda om möjligt i Madrid. Så himla fantastiskt lekland!

Nu är vi i Umeå, och Gael har sovit med leksaksflygplanet varje natt sedan vi kom fram. Uppdatering om hur det går kommer snart. Gael sammanfattar det hela med snön är kall, isen är hal och mormor och morfars hus är stort.