Dagen vi fick veta

Idag är det på pricken 100 dar kvar tills filuren är tänkt att dyka upp och jag tänkte berätta om hur det gick till den där dagen vi fick se två streck på stickan.

Det var den 26 juni och Oscar var inte hemma. Han hade åkt iväg på grillfest med vänner utanför Bogotá och skulle komma tillbaka på eftermiddagen, men jag hade stannat eftersom första bröllopsgästerna från Sverige kommit.

Egentligen kände jag det på mig redan innan. Vi hade försökt i några månader och jag hade hunnit googla alla tidiga graviditetssymptom som finns. Ett av dem stämde på pricken och var det som gjorde att jag redan var nästan helt säker.

Men jag kissade på stickan i alla fall. Och fick se de två strecken. Och tänkte att ja, det visste jag ju redan.

Sedan gick jag ut och demonstrerade. Tänkte att Filuren, det här är för din skull. För att du ska få växa upp i en värld där du får älska vem du vill utan några pappskallar som fått för sig att viss sorts kärlek är lite bättre än annan.

På eftermiddagen ringde jag Oscar ungefär femtielva gånger. Var är du? Är du framme snart? Hur länge är det kvar tills du kommer hem? Sådär som jag aldrig någonsin gör vanligtvis.

Men nu var det ju inte vanligtvis just den här dagen.

När Oscar äntligen kom hem efter en halv evighet fick han en liten presentpåse. Först fattade han inte vad det var som låg i den. Han tittade på stickan i några sekunder innan det sjönk in. Då började han gråta. Och skratta. Och gråta ännu mer.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli så glad för ett sånt här besked, sa han mellan tårarna.

Sen ringde han sina föräldrar och jag ringde mina. Klockan var ett på natten i Sverige då.

Så började vår resa mot filuren. Hundra dagar kvar.