Önskningar som går i uppfyllelse

Kommer ni ihåg min vän Roxi? Hon som vi ordnade en pre-moderskapsfest för, för att fira att hon och hennes pojkvän bestämt sig för att försöka bli med barn.

Den där new age-fertilitetsriten som vi gjorde funkade tydligen, dock med lite fördröjning, och igår var vi på babyshower. Om två och en halv månad är lilla Sofia beräknad att komma.

Ibland går önskningar i uppfyllelse precis som man vill.

Dödligt firande

Det är ju himla fint att Colombia för första gången i historien kommit till kvartsfinal i herrfotbolls-VM. Härifrån och framåt är allt vinst, även om Colombia förlorar nästa match och åker ut.

I ett fotbollstokigt land som Colombia är det här större än störst. Landet stannar helt varje gång Colombia spelar match. Men Colombia är inte bara fotbollstokigt, det är också ett land som har en historia av våld, och det avspeglas i samhället.

Kommunen har satt upp 12 storbildsskärmar runtom i stan som visar alla Colombias matcher. Då ser det ut ungefär såhär. Det här är på stora torget i centrum.

När Colombia vann med 5-0 mot Argentina i en kvalificeringsmatch inför herr-VM i USA 1994, Colombias största fotbollstriumf genom historien, slutade firandet med 82 döda och 725 skadade.

Även om Colombia är ett annat land nu än för 20 år sedan vill jag inte tänka mig hur det skulle gå om Colombia skulle vinna hela VM. Efter första gruppspelsmatchen, mot Grekland, slutade firandet av Colombias vinst med 9 döda och 13728 slagsmål. Andra matchen resulterade i 2 döda och i tredje gruppspelsmatchen dog inte en enda och "bara" 2828 slagsmål registrerades. Igår rapporterades att en 25-åring dött efter att ha råkat träffas av en pistolkula när folk skjutit i luften för att fira.

Efter första matchen infördes ley seca, det vill säga totalförbud för alkoholförsäljning, i flera städer, bland annat Bogotá, inför varje match. Vissa städer har utegångsförbud för minderåriga och totalförbud för att bära vapen, och det har bidragit till att minska antalet skadade och döda.

Innan VM ens hade börjat sa Oscar "jag hoppas att Colombia inte vinner, det kommer att dö så himla många människor då". Jag tänkte att han var överdrivet dramatisk, men nu är jag böjd att hålla med honom. Vinner Colombia VM blir det apokalypsen här borta.

Jag hejar nog ändå på Colombia i nästa match, men sen håller jag tummarna för att folk tar och skärper sig.

Bloggvänskap

Häromdagen fick jag ett mejl från fina Johanna som skriver bloggen Berlin ick (klicka er dit och läs!) där det stod att hennes man skulle ha vägarna förbi Bogotá med utresa från Sverige, skulle jag möjligtvis vilja ha någonting därifrån?

Hipp hipp hurra! Jag beställde välling och Marabou-choklad, och idag åt jag lunch tillsammans med Johannas supertrevlige make, som dessutom hade med sig lite svenska tidningar sådär som bonus.

Just det här är något av det allra finaste med bloggandet. Relationerna som skapas, även med människor som man aldrig har träffat i verkliga livet. Lite som när man hade brevvänner som liten.

Och tänk att någon som jag aldrig träffat i verkligheten sitter där på andra sidan jorden och tänker på att just jag kanske skulle vilja ha något från Sverige. Och fixar så att det blir så. Är inte det hur fint som helst?

Tusen tack, Johanna och R för sverigeleveransen!

Färdigpluggat

När jag först började på universitetet för hundra år sedan pluggade jag engelska. Jag tänkte bli språklärare, eller kanske översättare. Sen upptäckte jag lite av en slump ämnet som på den tiden hette u-landskunskap (som nuförtiden kallas utvecklingsstudier) och blev förälskad. Jag fortsatte med engelska upp till C-nivå, men bestämde mig för att satsa mer på utvecklingsstudier-/statsvetenskap-området.

Så kom det sig att jag tog examen från universitetet med dubbla diplom, en fil.kand i engelska och en fil.mag. i statsvetenskap med inriktning mot utvecklingsstudier.

Sen flyttade jag till Colombia för att läsa till en masterexamen i genusvetenskap. Eftersom jag bara hade en CSN-termin kvar jobbade jag heltid samtidigt. Jag var ganska less när jag var klar, en masterutbildning i Colombia är mycket tuffare än en dito i Sverige. Så jag tänkte att nu får det räcka.

Sen började vi fundera på Sverige och när jag kollade runt lite insåg jag att väldigt många spännande jobb i civilsamhället-sektorn har någon form av kommunikationskomponent. Och så hittade jag en ettårig masterutbildning på distans på halvfart på Malmö Högskola, i Communication for Development.

Sen vet jag inte riktigt vad jag tänkte, men det var väl på ett ungefär något i stil med "en master till, på halvfart dessutom, hur svårt kan det vara?".

Alltså. Det går ju. Men småbarn, heltidsjobb och masterstudier är väl ingen jättelyckad kombination om man även vill ha lite fritid.

Nu är uppsatsen i alla fall inlämnad, opponerad på och rättad.

Och härmed gör jag ett offentligt löfte: Jag ska inte plugga något mer förrän jag är pensionär, om det inte är en kurs som är på betald arbetstid.

Snälla påminn mig om detta löfte om jag någon gång skulle visa något som helst intresse för någon liten kurs. Det räcker nu.

Att ta körkort i Colombia

För lite drygt en månad sedan köpte vi bil. Jag hade nog tänkt att "äsch, jag kan köra på mitt svenska körkort ett tag", trots att man bara får köra med utländska körkort de första två månaderna i landet, vilket ju var ett tag sedan, minst sagt.

Men när vi skulle åka och hämta bilen och jag letade fram körkortet upptäckte jag att det redan gått ut. Så sedan en dryg månad tillbaka har jag kört vår bil utan inhemskt körkort och med ett utgånget svenskt, och tänkt att jag måste ta tag i det här med att skaffa ett colombianskt.

För att få körkort i Colombia måste du först ha ett intyg från en körskola att du gått kurs och att du klarat teori- och praktikprovet. Jag var inte så himla intresserad av att slösa tid och pengar på någon himla kurs, så jag ringde runt till lite skolor och hittade en där jag bara behövde göra prov och så får jag ett intyg. "Eftersom du redan kan köra bil", detta trots att ingen någonsin bad om att få se mitt svenska körkort för att bekräfta det hela.

Idag gick jag dit för provet. Jag hade fått för mig att det bara var uppkörning, men när jag kom dit visade det sig att det var teoriprov också. Och så fick jag fylla i alla körlektioner jag tagit hos dem, förstås. Körlektionsintyget hade en massa rader med kolumner för "datum", "lektionstema", "elevens underskrift", "lärarens underskrift". Där fick jag skriva min underskrift på femton rader i kolumnen för "elevens underskrift".

Sen fick jag göra teoriprovet som jag inte hade pluggat en sekund till, eftersom jag inte visste att jag behövde göra ett sånt. Jag funderade ett tag på om jag skulle googla svaren på frågorna jag inte kunde, det var ungefär nivån på fuskkontrollen (som ni ser var det inget problem att fota provet), men det gick tydligen bra ändå, även om jag aldrig fick veta min slutpoäng.

Till sist var det dags för uppkörningen. Jag fick sätta mig i bilen, backa ut från parkeringen och sen fick jag svänga höger, sen höger igen, sen höger igen, sen höger igen, och sen var vi runt kvarteret och jag parkerade bilen och det var klart.

Nu måste jag vänta på mitt certifikat och fixa lite byråkratiskt grejs, men jag kan väl säga som så att svårighetsnivån på att skaffa körkort i Colombia inte känns så oöverstigligt hög, precis.

Colombia valde freden

Med knapp marginal, men ack så viktig. Nu kan fredsförhandlingarna fortsätta och det finns hopp om ett fredsfördrag inom de närmsta åren. Ett slut på världens längst pågående väpnade konflikt, som naturligtvis inte innebär fred i en vidare mening än avsaknad av väpnad konflikt. Men ändå, ett fredsfördrag är ändå en grundläggande förutsättning för något slags hopp om social rättvisa i framtiden.

Tack, ni 7,8 miljoner colombianer som röstade för ett hopp om fred.

-----
Svenska medier skriver här: Svd, DN

Fotbollsfeber

Idag spelade Colombia sin första match på 16 år i ett herrfotbolls-VM. Hela landet var i upplösningstillstånd. Alla går klädda i Colombias matchtröjor, alla bilar har colombianska flaggor, alla affärer är dekorerade med röd-blå-gula ballonger och girlanger. Att Colombia äntligen lyckats kvala in till herr-VM är större än störst. Firandet visste inga gränser när Colombia slog Grekland med 3-0.

Kusinen Samuel och Gael var nöjda över Colombias premiärinsats

Själv är jag väldigt måttligt fotbollsintresserad och känner mig mest lite matt inför tanken att det här ska pågå i en hel månad.

Däremot hoppas jag på att segern idag är en föraning om en så otroligt mycket viktigare seger imorgon. Då är det andra omgången i presidentvalet och det är det mest skrämmande valet någonsin. Det står mellan sittande presidenten Santos och ex-presidentens marionett Zuluaga.

Det är som ett presidentval i USA, där alternativen står mellan högern och extremhögern. Båda två är ena riktiga as, men Zuluaga är ett enormt mycket större as än Santos, och jag håller alla tummar för att Colombia inte vaknar upp med en ny president på måndag morgon.

Santos har under sin presidentperiod inlett fredsförhandlingar med FARC, de hittills mest framgångsrika fredsförhandlingarna någonsin, som verkligen har en chans att leda till ett fredsfördrag. Zuluaga, å sin sida, vill fortsätta på sin företrädares linje, det vill säga att besegra FARC militärt och avbryta fredsförhandlingarna.

Presidentvalet imorgon är ett val mellan krig och fred.

-----
Läs mer i svenska tidningar här: Segerrusigt Colombia går till val, Fotbolls-VM höjer temperaturen inför valet i Colombia, Colombia till val och Valet som handlar om krig eller fred. Och på engelska är det här läsvärt: Colombia: only a Juan Manuel Santos victory offers the prospect of peace, Colombia's freedoms are threatened by a campaign of far-right lies, A vote for peace

Värsta säsongen på året

De här månaderna, alltså. När instagram och facebook översvämmas av såna här bilder dagligen:

Bilder lånade från lite olika instagramkontakter

Det är årets värsta säsong att befinna sig på andra sidan jorden, till råga på allt i ett land utan årstider där man aldrig får uppleva hur all grönska plötsligt exploderar igen och hur nätterna bara blir ljusare och ljusare och ljusare. Och ni har en halv oändlighet av semesterdagar framför er (eller i alla fall fler än futtiga 15 om året) och ja, jag är så himla avundsjuk.

I år känns hemlängtanssäsongen lite mer än tidigare år. Kanske för att vi pratar så mycket om att flytta. Kanske för att det känns så nära. Vi var ju på väg, och sen ändrade vi oss, tillfälligt. Vid den här tiden nästa år vill jag bo i Sverige.

Tills dess påminner jag mig om anledningarna till att mitt andra hemland också är himla fantastiskt.

Men vänta ni bara, i oktober-november ska jag bombardera er med bilder på soliga badutflykter och picknickar i parken. Moahahahaha. Och nästa sommar ses vi i Sverige.

Colombiansk byråkrati i sitt esse

Johanna skrev ett inlägg häromdagen om sina turer med Radiotjänst. Den beskrivningen som inte precis stämmer överens med min idealbild av svensk icke-byråkrati, fick mig att tänka på att det var längesen jag hade någon byråkratihistoria på bloggen.

Passande nog publicerade en svensk vän som bor här med ett riktigt praktexempel på Facebook häromdagen. Det kan verka som ett skämt men det är en alldeles Sann Historia Från Verkligheten. Det här är vardag.

Här kommer historien, och det är alltså inte tjejen i bloggen som skrivit brevet:

Avd. Onödig byråkrati: Vet inte varför jag tänkte att det skulle räcka med att ha med sig en cykel till jobbet för att få lämna den på cykelparkeringen. Möjligen också visa upp kortet som säger att jag jobbar där. Det var dumt tänkt. Mycket dumt.

Först, fixa en ansökan från kopieringsaffären. Den ska fyllas i och skrivas under av "supervisoren". Det var enkelt. Men för att han ska skriva under måste jag ha ett bevis på att jag äger cykeln. Jag förklarade att jag köpt cykeln i andrahand. "Jamen då kan jag ju be att få kvittot från den förra ägaren, från affären där han köpte den!" Mmm men min cykel är från -68. "Inga problem, det är bara att köpa ett sånt här certifikat från vilken cykelaffär som helst, och sen fylla i".

Så jag måste alltså ha både ett skrivet kvitto från förra ägaren på att han sålt den till mig, samt ett certifikat som ska fyllas i och skrivas under. Och stämplas, icke att förglömma!! Oklart av vem, för där började jag få ont i huvet. "Men det är por seguridad förstår du väl?". Jag gjorde misstaget att försöka förklara hur sanslöst dumt det här är. "Dumt? Det är por seguridad! För att vi ska veta att det är din cykel." Jag tog sats igen och sa att om jag köpte ett certifikat och skrev under på att det verkligen är min cykel, så är ju det i princip samma sak som att jag intygar inför honom att det är min cykel. Oförstående, höjda ögonbryn. Jag gick hem.

Jag har fortfarande inte samlat nog med kraft för att lösa det här, så jag åker fortfarande buss till jobbet.

-----
Tidigare har jag skrivit om colombiansk byråkrati här: visumbyråkrati, elbolagsbyråkrati i tre delar, byråkrati i största allmänhet, bankbyråkrati