Den sista stora pusselbiten

Knappt fyra månader tog det, från att Oscar började söka jobb, tills att han erbjöds en heltidsanställning på en av Umeås digitala byråer. Knappt fyra månader med jul- och nyårshelgerna mitt i. Det verkar som att det var ett större hinder att vi bor i Umeå än att svenskan inte sitter helt felfritt ännu.

I måndags började han på nya jobbet.

Det känns så himla skönt. Även för mig, som såklart har oroat mig för svenska arbetsmarknaden och känt ett uns av ansvar - vi hade ju inte hamnat här om det inte varit för mig.

Framför allt känns det så himla skönt att det faktiskt går. Jag vet att Oscar har en massa till sin fördel, som att han pratar engelska och att han jobbar i en väldigt internationell bransch där språket inte är det avgörande. Och det är såklart inte samma sak att komma till Sverige utan kontaktnät och ingångar, som att komma hit med en hel svensk familj och bekantskapskrets i bagaget. Men själva jobbet, det fick han helt och hållet på egna meriter.

Och såhär: Det är ett riktigt jobb, med riktiga anställningsvillkor och riktig lön. Däremot kostar det inte lika mycket för arbetsgivaren, eftersom det är ett nystartsjobb.

Nystartsjobb är en av två* huvudsakliga stödinsatser som finns för att hjälpa nyanlända invandrare in på arbetsmarknaden (den andra är instegsjobb som också kräver att personen läser på SFI samtidigt).

Det här är viktigt att veta, att det redan finns fungerande stödinsatser som gör det lättare och attraktivare för arbetsgivare att anställa nyanlända personer (och nej, de är inte byråkratiska och krångliga, det gick på en timme ungefär att fixa det).

Den stora skillnaden mellan dessa, existerande och fungerande program, och de idiotiska förslag om "sänkta ingångslöner" som vissa allianspartier och andra debattörer försöker propagera för allt oftare, är att de program som finns idag innebär att personen får samma villkor som alla andra och en kollektivavtalsenlig lön och samtidigt kostar det inte lika mycket för arbetsgivaren. Det är det enda rimliga, inte någon statligt sanktionerad löneapartheid.

Hur som helst, nu är den sista stora pusselbiten på plats.


-----
* Det finns lite andra också, som riktar sig mer till specifika yrkesgrupper eller som finns på specifika platser och inte generellt över hela landet, till exempel Korta Vägen.

Lästips: Sluta LJUG om jobb för nyanlända

Sådant jag saknat: IKEA

I Colombia är möbler och kläder dyrt. Andrahandsmarknaden för möbler är minimal och billiga möbler är plastiga och fula. Det är svårt att få till ett snyggt hem på liten budget - och det ligger inte heller så högt i prioritet hos många. Delvis på grund av att utrymmet för lyxkonsumtion som att följa senaste inredningstrenderna är litet hos majoriteten, och delvis tror jag också på grund av att mycket av det sociala livet inte sker i hemmet.

Gå husesyn är ett så himla svenskt koncept som jag har återupptäckt det senaste året. Det gör man inte i Colombia. Man umgås i vardagsrummet eller liknande och går inte och kikar in i övriga rum hemma hos folk.

Hur som helst, jag saknade i alla fall under åren i Colombia någonstans att hitta fina saker till hemmet utan att lägga en månadslön på en möbel. Något som IKEA, som finns över hela världen förutom i Afrika och Latinamerika.

Sedan flyttade vi till Sverige och en av de städer utan IKEA-varuhus. Närmaste har funnits i Sundsvall, 27 mil söderut. För mig har IKEA alltså alltid varit ett exotiskt och spännande utflyktsmål, som jag saknade mer som koncept i Colombia, inte för att jag någonsin har haft som vana att svänga förbi närmaste varuhus för att handla ditten och datten till hemmet.

Jag och Gael på väg in till Umeås nya IKEA

Men förra helgen slog IKEA Umeå äntligen upp sina portar. Om man får tro lokalmedia var det ungefär det största som hänt staden sedan dess grundande 1622. Det var som i den här artikeln: IKEA öppnade i Umeå. Alla tappade konceptet.

"Umeå är ett typexempel på en stad som likt en olyckligt kär med tveksam social kompetens gör allt för att uppvakta en lite för häftig person."

Vi var såklart där. Vi trängdes tillsammans med stadens övriga befolkning och det tog halva evigheter i alla köer, men nu kan vi bjuda en massa folk på middag och alla får äta på likadana tallrikar.

Vardagslyx på jobbet

Jag skulle bli världens sämsta fackrepresentant. Jag är nämligen bland de mest tacksamma arbetstagarna en svensk arbetsgivare kan hitta just nu. Efter ett sju år med colombianska anställningsvillkor känns allt med att jobba i Sverige som ren lyx.

Om jag jobbar längre någon dag får jag tillgodoräkna mig den tiden i flextid sen! Restidsersättning och traktamente på jobbresorna! Friskvårdsbidrag! Sex veckors semester! VAB! Föräldraledighet i evigheters evighet!

Sånt där som många verkar se som helt självklart tar jag små glädjeskutt av varje gång jag inser att Oj! Har jag rätt till det här OCKSÅ!?

Senast i raden på min lista över den extrema lyxen med att jobba i Sverige är mitt nya skrivbord på kontoret. Jag minns när jag en gång för några år sedan var på svenska ambassaden i Colombia och för första gången såg höj- och sänkbara skrivbord. De hade importerat dem från Sverige, jag har aldrig sett (eller hört talas om heller för den delen) några sådana på någon annan colombiansk arbetsplats. En vacker dag kanske jag också får ha ett jobb med ett sådant skrivbord, tänkte jag. Nu har det blivit en vacker dag och det känns så himla lyxigt.

Här står jag numera och jobbar på dagarna. Like a boss.

Noche de velitas

Igår var det velitas i Colombia. Jag har skrivit om den förr, den första högtiden som inleder julen i Colombia (2010, 2011 och 2013).

Velitas är ingen stor grej, egentligen. Inte på det viset att man nödvändigtvis samlas med familj och vänner, till skillnad från novenas, utan man kan också helt lugnt och stillsamt hänga upp eller ställa ut sina egna ljus på bron till sitt eget hus, eller på trottoaren utanför.

Själva grejen är ju att det ändå blir stämningsfullt när hela kvarteren fylls med levande ljus.

Det blir inte samma sak här. Vi gick ut på bron och ställde ut några ljus, värmeljus som vi ställt i glasburkar för att försöka att inte få dem att slockna i den hårda blåsten, men vi var ju såklart det enda huset i området (eller i stan?) som hade några ljus ute just den här kvällen.

När vi bodde i Colombia var jag noga med vissa svenska traditioner, speciellt kring jul som jag älskar. Nu vill jag istället föra vidare de colombianska traditionerna till Gael. Mest jag, faktiskt, Oscar är inte alls lika traditionsintresserad, varken av colombianska eller svenska sådana. Jag vill att Gael ska känna att han har både svenska och colombianska rötter, och att velitas ska vara en lika självklar del av julen för honom som lucia.

Men det är svårt, för velitas blir ju inte samma sak när vi ställer ut tre värmeljus på bron. Och att ordna novena för oss själva, nej. Då försvinner hela behållningen, och vi kommer inte att sitta hemma och läsa böner till Jungfru Maria och sjunga för att Jesus ska komma till våra själar. Kommer ju aldrig att hända.

Andra traditioner? Kanske blir det buñuelos eller natilla på julbordet. Kanske fixar vi gula kalsonger och druvor till nyårsafton.

Vi pratar en del om det där. Förutom språket, och att resa ibland till Colombia - om vi stannar i Sverige, hur får vi Gael att känna att Colombia är lika mycket hans hemland? Vi landar ofta i musiken. Musiken och dansen är det som Oscar känner skulle ge Gael en samhörighet med sina colombianska rötter. Vi kanske får spela lite mer rytmer härhemma nu i december.

Hur gör ni andra som uppfostrar barn i flerkulturella familjer?

Aurora boreal

Ett av det mest exotiska fenomen man kan berätta om för en colombian är aurora boreal - norrsken. Ett land nästan mitt på ekvatorn är ju så långt ifrån jordens norrskensbälte man kan komma och få saker imponerar som ett "Norrsken? Ja, det brukar man ju se lite nu och då".

I veckan var det en fantastisk norrskenskväll, och vi var såklart ute med kameran i högsta hugg. Det är knappt ens att Gael har varit lika populär i våra sociala medier-kretsar som bildbevisen från när Oscar officiellt blev medlem av den exklusiva skara colombianer som sett norrsken med egna ögon:

Höstlöften

Något av det jag saknade allra mest i Colombia var årstiderna. Det är så himla svårt för en hjärna programmerad efter årstider att känna att tiden går framåt, att livet liksom rör sig, när det är i princip samma temperatur och väder året om och solen går upp klockan sex och ner klockan sex varenda himla dag.

Även om det är trist att sommaren liksom aldrig riktigt kom till skott, särskilt efter att ha längtat ihjäl mig efter svensk sommar, efter att ha haft exakt tre veckors svensk sommar mellan 2006 och i år, så är ju hösten en härlig årstid. Inte precis för vädrets skull, men jag älskar känslan av nystart. Utan årstider rullar ju året bara på och det enda som bryter av är jul- och nyårsfirandet.

Men eftersom jag äntligen får njuta av nystartskänslan som hösten ger så tänkte jag passa på att komma med en sån där föresats om att bli en bättre människa. Såhär ligger det nämligen till: jag har varit helt katastrofalt dålig på att höra av mig till folk sedan jag kom till Sverige. Både till alla gamla vänner här och till alla som är kvar i Colombia. Dels var det i början skönt att inte känna hetsen över att måsta hinna med att träffa så många som möjligt på en tidsbegränsad sverigevistelse och ränna runt mellan olika fikadejtar dagarna i ända. Dels var livet så himla tungt under våren. Både emotionellt med den psykiska tortyren kring uppehållstillståndet och rent praktiskt.

Men nu vill jag ta mig i kragen och bli en bättre människa, som sagt. Och min goda höst-föresats nummer ett är att bli bättre på att upprätthålla vänskaper. Nu är det verkligen dags.

Typiskt svenska hem

För länge sedan skrev jag ett inlägg om typiska colombianska hem.

Såhär några månader efter sverigeflytten finns det några detaljer som har slagit mig i svenska hem, eftersom jag helt vant mig av med att se dessa i Colombia. Det här är topp-tre detaljer som återfinns i nästan varje svenskt hem - och nästan inget colombianskt:

Skoställ och hatthylla
Första skillnaden märks redan i hallen. I Colombia, som i de flesta länder utanför Norden, har man skorna på sig inomhus. Därför finns inte heller något skostställ i hallen hemma hos folk.

Men oftast inte heller någon hatthylla, eller krokar, eller något överhuvudtaget där man kan hänga av sig ytterkläderna. Inte ens i Bogotá som inte är särskilt varmt och där folk oftast använder jacka. Svenska hallar känns väldigt möblerade i jämförelse.

Klockor
Svenska hem känns som att de är fulla med klockor överallt. Väggur och små prydnadsklockor. I Colombia kan jag inte dra mig till minnes ha sett en enda klocka på väggen hemma hos någon. Eller på något kontor heller, för den delen.

Det är ju inte bara en skillnad i inredningssmak, utan reflekterar kulturen. I ett land där förhållandet till tiden är ett helt annat, och där det inte är några problem att komma klockan tre till en lunch som man var bjuden till klockan ett, blir det såklart inte lika viktigt att hålla reda på tiden precis hela tiden.

Den enda klockan vi någonsin hade i vår lägenhet i Colombia var mikrovågsugnen. Här i Sverige sitter det faktiskt en på väggen i vårt kök. Den fick jag av farmor som tyckte att vi inte kunde vara utan en.

Termometer
Inte något som alla hem har, men väldigt många. Även det blir såklart viktigare i ett land där klimatet och årstidernas skiftningar påverkar livet väldigt mycket.

När medeltemperaturen skiljer någon grad över hela året blir inte en termometer någon nödvändig pryl.

Semestern 2015

Här kommer en bildkavalkad från sommarstugan. Dagarna med mina kusiner och deras barn, Gaels tremänningar. En repris av mina barndomssomrar.

Lille kaptenen ville mest åka snabbare! snabbare!

Tremänningarna på väg ner till bryggan för att fånga spigg.

I sommarstugan finns alltså nuförtiden sammanlagt åtta tremänningar från fyra års ålder och nedåt. Vi lyckades aldrig samla dem alla åtta på bild samtidigt. Det här är bästa försöket, men Folke saknas. Och det var omöjligt att få alla att samtidigt le, titta in i kameran och inte ha händerna framför sitt eget eller någon annans ansikte. Som det brukar vara.

Sju av åtta tremänningar: Gael, Malte, Bo, Solveig, Moa, Tage och Melker

Vi köpte gemensamt en studsmatta till hela tremänningshögen. Största sorten. Det var lätt sommarens bästa investering.

Det är ju såhär man vill minnas sommaren. Och de dagarna fanns ju också...

...men egentligen är ju den här bilden mer representativ för vädret sommaren 2015. Tur att vi hade det så himla bra ändå.

Förskolestart, igen

Det händer saker här, jag hinner bara inte skriva om det. Eller orkar inte. För såhär ser mina dagar ut: stiga upp tidigt, fixa frukost, gå till jobbet, komma hem från jobbet och hämta Gael hos mina föräldrar, fixa lite mat, umgås lite med Gael, lägga honom.

När han väl har somnat, om jag inte somnar själv på kuppen, vilket jag gör ungefär varannan kväll, så försöker jag ta itu med det mest akuta, typ packa upp någon låda eller betala hemförsäkring eller svara på något mejl. Att-göra-listan hopar sig och det känns som att jag aldrig kommer ikapp. Men det gör jag väl, tids nog, men bloggandet verkar ju uppenbarligen bli lidande.

Den alldeles egna lilla lådan

Gael har i alla fall börjat förskola från och med maj. Han fick plats på vårt förstahandsval, ett jättefint ställe med vad som verkar vara fantastisk personal, två kvarter ifrån nya lägenheten.

Så nu är det inskolning igen, vilket känns lite märkligt när han ju har gått på förskola utan uppehåll, sedan strax före sin ettårsdag, förutom de två senaste månaderna i Sverige.

Och jag kan inte låta bli att jämföra lite. När Gael började förskolan i Colombia var inskolningen tre dagar. Första dagen fick vi vara med två timmar på morgonen, sedan fick vi gå till jobbet och lämna honom där resten av dagen. Andra dagen en timme, tredje dagen en halvtimme och sedan var det klart.

Här håller inskolningen på ännu. Hela första veckan var det två timmar om dagen, den här veckan har han fått stanna i dryga tre timmar. Två timmar och sen gå hem, alltså. Nästa vecka får han börja på riktigt. Tur att mamma och pappa finns, som har skött hela inskolningsprocessen, jag vet inte riktigt vad jag hade gjort annars, ensamförsörjare av hushållet, med nytt jobb och visserligen innestående föräldraledighet men noll SGI.

För svenska barn som bara har varit hemma med sina föräldrar hela sitt första levnadsår eller två är det kanske viktigt med en långsam och försiktig inskolningsprocess. För Gael som blivit omhändertagen av andra på dagarna sedan fyra och en halv månads ålder och vars normala vardag de senaste två åren har varit att vara på förskolan hela dagarna, tror jag att det är mest lite konstigt att han måste gå hem när alla andra barnen får vara kvar.

Men hur som helst, på måndag börjar han på riktigt, och jag tror att han kommer att trivas som fisken i vattnet.

Den Stora Utrensningen

Den dagen du flyttar hem till Sverige ska du få gå igenom och ta med dig alla lådor med grejor som du förvarar härhemma.

Det kan väl inte vara så mycket, har jag tänkt. Max en tre-fyra banankartonger.

Trodde jag.

Den där himla skrubben är bottenlös. Bakom varje lådhög tornar en ny upp sig. En ny hög kartonger fyllda med grejer som jag har sparat.

Det har varit som en tidsresa, för himmel vad jag har sparat en massa saker. Brev i mängder, säkert en kartong full. Det är brev från jag var så liten att jag lärde mig skriva tills nutid. Alla brev från mormor, till exempel, som jag har brevväxlat med i alla tider. Hur många olika KP-brevkompisar som helst. Kärleksbrev. Nu åker alla, utom några få utvalda (till exempel de från mormor) i pappersinsamlingen.

Det här brevet, till exempel. Då kan inte min jämngamla kusin Mikael och jag varit särskilt gamla.

Det fanns en tid då fax var den hetaste nymodigheten på marknaden. Och då man kunde lägga in fräsiga clipart-bilder i breven.

De får åka i pappersinsamlingen även om det är rätt så intressanta tidsdokument, för jag kan inte spara på allt. Jag har nämligen en och en halv banankartong med fotoalbum också. Och en dryg banankartong med dagböcker. Jag tjuvkikade i en med mina föräldrar behandlar mig som en barnunge, men jag är ju faktiskt tretton år! och tänkte att en vacker dag ska jag sätta mig, med en enorm skämskudde, och läsa dem allihop. Men jag behåller nog innehållet för mig själv, även om Mirijams dagboksuppläsning på Skambyrån fortfarande är internets allra bästa klipp.

Dagböckerna och fotoalbumen sparar jag för framtida sortering. Men det mesta som finns i de där banankartongerna är faktiskt mest skräp och jag har slängt hur mycket som helst. Hur många lägersomrar som helst producerar enorma mängder minneslådor. Med saker som säkert var jättebetydelsefulla just då men som jag nu står som frågetecken inför och tänker stenar? gamla ballonger? pinnar? tandborstar? servettklotter? Det blir mycket sopor och jag är hård i rensningen, för jag tänker inte fylla nya lägenheten med en massa gammalt bös.

Av de där miljarders kartongerna med grejs blir det nog inte så många kvar tillslut. Borrón y cuenta nueva.

Lösryckta intryck

Jag har inte hunnit sätta mig ner och andas, eller känna efter. Men såhär, några lösryckta intryck utan någon som helst inbördes ordning:

Kunna handla allt möjligt gott på affären! När som helst! (Eller nej, inte riktigt när som helst, det är ju inte precis Colombia-öppettider eller sitta hemma och bli sugen på något och bara ringa efter hemkörning. Men ändå). Och inte tänka att jag måste passa på att äta allt NU och bunkra upp för att ta med i resväskan.

Varmvattnet i kranarna blir varmt nästan direkt, utan att man måste spola bort flera liter först. Och kallvattnet är jättekallt.

Byråkratin. Förutom Migrationsverket som ju är ett kapitel för sig så älskar jag byråkratin. Bara grejen att kunna mejla tjänstemän. Och de svarar! På det man faktiskt frågat om! Jättesnabbt! Jag gick till bankkontoret häromdagen för att fixa bank-ID och jag var den enda kunden på hela kontoret och personen i kassan sa lite frågande att ja, jag vet inte riktigt vad du gör här. (Inga förstorade kopior på ID-kortet? Inga fingeravtryck? Två referenser?) ALLT GÅR ATT GÖRA PÅ INTERNET. Nästan allt, och går inte det så går det på telefon. Bara grejen att inte behöva planera in en massa köer på en massa olika myndigheter under kontorstid. Vilket lyft i livskvalité.

Folk verkar handla hela tiden? Kläder och inredning och sånt. Folk går runt med nya kassar ständigt känns det som.

Apropå handla: Begagnatmarknaden! Varför köper folk en himla massa nytt när utbudet på begagnat är enormt? Och hur billigt som helst! Jag håller på att bunkra upp inför flytten till nya lägenheten och har hittat lampor och soffbord för inga pengar alls nästan på köp- och säljgrupper på Facebook. Helt otroligt.

Och de två bästa uppfinningarna kanske någonsin: Mobilt bank-ID och Swish. Jag fattar att ni tänker att "gäsp, det har ju funnits hur länge som helst", men det här är en helt ny värld för mig och jag ramlar nästan av stolen av förundran. Vilken revolution! Min referensram för att kunna föra över pengar till någon annan är: ta reda på namn, personnummer, bankkonto, typ av konto och bank. Registrera kontouppgifterna i din internetbank. Vänta tre bankdagar på att det ska aktiveras. För över beloppet och vänta två bankdagar till på att det ska vara framme. Det här med att bara föra över pengar till en annan persons konto VIA MOBILEN BARA GENOM ATT SKRIVA DERAS TELEFONNUMMER OCH SÅ KOMMER DET FRAM DIREKT! Jag vill swisha pengar hit och dit hela dagarna.