Höstlöften

Något av det jag saknade allra mest i Colombia var årstiderna. Det är så himla svårt för en hjärna programmerad efter årstider att känna att tiden går framåt, att livet liksom rör sig, när det är i princip samma temperatur och väder året om och solen går upp klockan sex och ner klockan sex varenda himla dag.

Även om det är trist att sommaren liksom aldrig riktigt kom till skott, särskilt efter att ha längtat ihjäl mig efter svensk sommar, efter att ha haft exakt tre veckors svensk sommar mellan 2006 och i år, så är ju hösten en härlig årstid. Inte precis för vädrets skull, men jag älskar känslan av nystart. Utan årstider rullar ju året bara på och det enda som bryter av är jul- och nyårsfirandet.

Men eftersom jag äntligen får njuta av nystartskänslan som hösten ger så tänkte jag passa på att komma med en sån där föresats om att bli en bättre människa. Såhär ligger det nämligen till: jag har varit helt katastrofalt dålig på att höra av mig till folk sedan jag kom till Sverige. Både till alla gamla vänner här och till alla som är kvar i Colombia. Dels var det i början skönt att inte känna hetsen över att måsta hinna med att träffa så många som möjligt på en tidsbegränsad sverigevistelse och ränna runt mellan olika fikadejtar dagarna i ända. Dels var livet så himla tungt under våren. Både emotionellt med den psykiska tortyren kring uppehållstillståndet och rent praktiskt.

Men nu vill jag ta mig i kragen och bli en bättre människa, som sagt. Och min goda höst-föresats nummer ett är att bli bättre på att upprätthålla vänskaper. Nu är det verkligen dags.