Julen

Den har varit fin i år, december. Och julen, framför allt. Mycket bättre än förra årets jul då både Gael och jag åkte på någon slags decemberinfluensa och låg däckade i feber.

Efter uppehåll förra året återupptog vi traditionen med julbak, den här gången med förskolekompisar och deras föräldrar. Så himla mycket enklare med svenskt julbak i Sverige, där saffran, färdig pepparkaksdeg, glögg och färsk jäst säljs på Ica. Liksom ingen match då, ju.

Någon helg senare åkte vi ut i skogen och högg oss en julgran och lyckades såklart pricka av den kanske kallaste dagen i den här annars så varma decembermånaden. Det var kyligt att sitta i skogen och grilla korv i närmare 15 minusgrader.

Ovan hugger Gael ved till brasan med sin morfar, det är inte julgranen som ser ut sådär.

Sen kom tillslut julafton och vi inledde traditionsenligt med frukost hemma med pepparkakshuskras, innan vi åkte ut till julbordet på Skeppsvik med mina föräldrar.

Sen, efter julbord och efter Kalle kom ÄNTLIGEN tomten! Är det så att 4-5 kanske är den bästa tomteåldern av alla? Tillräckligt stora för att fatta vad det handlar om, tillräckligt små för att fortfarande svälja tomtekonceptet med hull och hår.

Gael var i alla fall ENORMT peppad. Han bokstavligen studsade upp och ner när han såg genom fönstret att tomten var på ingång, och han kastade sig i tomtens famn utan några hämningar.

Gael i julstassen som han fått fria händer att välja helt själv. Det största paketet som tomten hade med sig var till Gael, såklart.

Det hade såklart räckt med ett enda paket, men det blev ju såklart, som det lätt blir, paketöverdos. Ja, ja, de ska ju räcka ett tag, alla de där leksakerna.

Nu njuter vi av jullovet, som det här året är lite kortare än förra året, eftersom vi nu har fattat hur det funkar med förskolan och att vi inte måste vara lediga tre veckor. Lite mer lagom så. Efter nyår börjar vardagen igen.

God fortsättning, ni som fortfarande hänger kvar på den här bloggen!

Jullovet 2015-2016

Imorgon är vardagen med jobb och förskola tillbaka igen och det känns välkommet efter ett tre veckor långt jullov.

När förskolan frågade där i slutet av november vilka dagar vi skulle vara lediga under jullovet, så kryssade vi i allihopa, utan att tänka efter särskilt mycket. Jag tror att jag bara antog att förskolan skulle vara stängd då, som den var i Colombia i tre veckor över jul.

Det är klart att den inte är stängd, folk jobbar ju, det är klart att de måste ha barnomsorg, vad skulle de annars göra? har jag fått höra sen. Tja, det förstås. Jag tänkte nog inte riktigt på det, vad gjorde vi i Colombia? Var lediga några dagar, och pusslade ihop barnpassning med hjälp av Flor och Gaels farmor och farfar, så gott vi kunde.

Jag har inte riktigt kommit in helt i det svenska tänket ännu, att bara förutsätta att det är klart att förskolan är öppen, för barnomsorg är ju en rättighet. Inte riktigt det jag har varit van vid som förälder hittills.

Hur som helst, så vi hade ett tre veckor långt jullov* ihop hela familjen.

Första veckan var vi sjuka, och sedan, tja, har vi mest ägnat oss åt att göra ingenting. Träffat tremänningarna litegrann, varit på badhuset en dag, lekt i snön de dagar det har varit snö och inte alldeles för himla svinkallt för att överhuvudtaget vistas ute någon längre tid, och lekt lite med grannflickan. Men allra mest lufsat runt i pyjamas härhemma halva (eller hela dagen) och mest inte gjort så mycket alls.

Det har varit mysigt, men det räcker nu. Nästa år blir det nog inte tre veckor, i alla fall inte utan planer, bil, skid- och skridskoutrustning och/eller särskilt mycket pengar alls att röra oss med. Tack för den här gången, jullovet, välkommen tillbaka imorgon, vardagen!

En dag åkte vi i en isbacke vid en förskola i närheten.

-----
En av de få fördelarna med att föräldraledigheten i Colombia var så kort är att vi nu har en massa innestående dagar att pytsa ut lite här och där när vi vill, så det funkar att vara ledig tre veckor över julen utan att bränna nästan all semester.

Julsjukstuga

När vi hämtade julgranen i måndags var Gael lite hängig och i tisdags två dagar före julafton vaknade han med feber. Sedan dess har någon slags julinfluensa gått i vågor mellan oss i familjen, och jag pendlade mellan 38 och 39 graders feber hela juldagen och annandagen. Oscar är den som har klarat sig bäst, men han är egentligen inte frisk han heller, bara att han inte (hittills) har legat däckad i feber någon dag. Vi hostar och snörvlar mer eller mindre allihopa.

Så himla typiskt. Vi har inte varit sjuka alls  under hela terminen. Inte ens förskolebarnet i familjen. Två gånger har de ringt och vi har fått hämta upp honom efter lunch för att han har verkat hängig, men efter att ha fått vila upp sig hemma så har han varit pigg som en mört igen.

Men nu, när vi har en tre veckor lång julledighet ihop så kom det alltså. Vi fick ställa in juldagslunchen med farmor och annandagslunchen med mormor och fikat med vännerna som var uppe i Umeå över jul. Vi får se hur det blir med min födelsedag på onsdag. Och nyårsafton.

Julafton lyckades vi i alla fall vara relativt pigga på, med tanke på omständigheterna. Men det var en skör tråd energin och tålamodet hängde på. Såhär såg det ut i alla fall:

Till frukost fick Gael krossa pepparkakstraktorn. Äntligen gick det att krossa den på ett vettigt sätt - i Bogotá är luftfuktigheten mycket högre än här och gör att pepparkakorna blir lite sega och mjuka, och krasar inte särskilt bra.

Sedan åt vi fantastiskt julbord ute i Skeppsvik och efter det bar det av hem till mina föräldrar. Dit kom till sist jultomten. Mycket spännande.

Och tja, ungefär efter det tog energin slut. Nya tag nästa år.

Juldoften

Efter åratal av plastgran i Colombia hade jag nästan glömt hur jul doftar, för mig. Förutom glögg och pepparkakor och lussekatter som också är dofter som hör julen till.

Men i förrgår gick vi ut i skogen och högg oss en gran och nu doftar det jul på riktigt i hela huset, på det viset som det ska.

Doftminnet måste vara det starkaste minnet.

Noche de velitas

Igår var det velitas i Colombia. Jag har skrivit om den förr, den första högtiden som inleder julen i Colombia (2010, 2011 och 2013).

Velitas är ingen stor grej, egentligen. Inte på det viset att man nödvändigtvis samlas med familj och vänner, till skillnad från novenas, utan man kan också helt lugnt och stillsamt hänga upp eller ställa ut sina egna ljus på bron till sitt eget hus, eller på trottoaren utanför.

Själva grejen är ju att det ändå blir stämningsfullt när hela kvarteren fylls med levande ljus.

Det blir inte samma sak här. Vi gick ut på bron och ställde ut några ljus, värmeljus som vi ställt i glasburkar för att försöka att inte få dem att slockna i den hårda blåsten, men vi var ju såklart det enda huset i området (eller i stan?) som hade några ljus ute just den här kvällen.

När vi bodde i Colombia var jag noga med vissa svenska traditioner, speciellt kring jul som jag älskar. Nu vill jag istället föra vidare de colombianska traditionerna till Gael. Mest jag, faktiskt, Oscar är inte alls lika traditionsintresserad, varken av colombianska eller svenska sådana. Jag vill att Gael ska känna att han har både svenska och colombianska rötter, och att velitas ska vara en lika självklar del av julen för honom som lucia.

Men det är svårt, för velitas blir ju inte samma sak när vi ställer ut tre värmeljus på bron. Och att ordna novena för oss själva, nej. Då försvinner hela behållningen, och vi kommer inte att sitta hemma och läsa böner till Jungfru Maria och sjunga för att Jesus ska komma till våra själar. Kommer ju aldrig att hända.

Andra traditioner? Kanske blir det buñuelos eller natilla på julbordet. Kanske fixar vi gula kalsonger och druvor till nyårsafton.

Vi pratar en del om det där. Förutom språket, och att resa ibland till Colombia - om vi stannar i Sverige, hur får vi Gael att känna att Colombia är lika mycket hans hemland? Vi landar ofta i musiken. Musiken och dansen är det som Oscar känner skulle ge Gael en samhörighet med sina colombianska rötter. Vi kanske får spela lite mer rytmer härhemma nu i december.

Hur gör ni andra som uppfostrar barn i flerkulturella familjer?

Julafton 2014

Såhär nästan en månad i efterhand, men bättre sent än aldrig. Precis efter jul åkte vi ju till Karibien, och när vi kom hem började vi sälja våra grejer och det var lite mer tidskrävande än väntat.

Jag kan aldrig riktigt vänja mig vid att julfirandet börjar på kvällen här, att julafton på dagtid är som en vanlig dag. Gael fick en julklapp i strumpan på sängen på morgonen, sen gick Oscar till jobbet.

På eftermiddagen när han kom hem fixade vi det sista med julmaten och -packningen och sen åkte vi hem till Oscars föräldrar där vi skulle fira jul tillsammans med Oscars bror med familj.

Även om julklappsutdelningen vanligtvis sker på tolvslaget i Colombia (Jesus föddes ju egentligen den 25 december...) så tog vi den lite tidigare, så att Gael och kusinen Samuel skulle orka hålla sig vakna. Den första julklappen som Gael öppnade var en docka. Reaktionen (från övriga närvarande, Gael själv blev jätteglad) var några sekunders kompakt tystnad och sen varför ger ni honom en docka? Jag önskar att jag hade haft något dräpande svar redo.

Själv fick jag EN SYSTEMKAMERA av Oscar. Snygga bilder utlovas på bloggen framöver. Jag ser helt galen ut på alla foton från den paketöppningen, jag bjuder på ett från precis när jag insett vad som låg i paketet:

(Helt galen, jag sa ju det)

Jag var ganska nöjd över den presenten, om man säger så. Själv fick han en klocka av mig, och det kändes ju inte precis som att det låg på samma nivå. Eller ens planet.

Efter maten, med både svensk och colombiansk julmat på buffén, fick Samuel och Gael varsin pepparkakstraktor att banka sönder:

Allt som allt ett väldigt mysigt julfirande. Och troligtvis det sista i Colombia på flera år.

Från oss alla till er alla...

Julstämning på topp

Den här låten, det måste vara Colombias, ja kanske världens sämsta jullåt genom tiderna. Själva storyn är en fattig pojke som inte får några julklappar och frågar sin mamma ¿dónde están los juguetes? (var är leksakerna).

Mamman svarar att el niño (dvs niño diós, jesusbarnet, som colombianska barn önskar sina julklappar av) kanske inte såg hans önskelista. Pojken svarar att han känner sig väldigt ledsen, och att jesusbarnet nog inte tycker om honom. Då svarar mamman att ja, så är det nog(!!!). Det måste vara så att han gjort något dumt som jesusbarnet fått reda på och därför kom han inte med några julklappar i år.

Sen tröstar hon med att kom och sätt dig här så får vi be till gud ända tills nästa år, så kanske du får några julklappar då.

Och videon! Om man inte blir tillräckligt deprimerad av texten så kan man ju bli det av videon istället. Till exempel från minut 1.20 när han försöker sälja blommor på gatan och ingen vill köpa, medan en bil kör förbi med två rika barn med splitternya leksaker i baksätet:
 

Jamen, god jul, då!

Lucka 21: En bild på någon som du ska fira jul tillsammans med

Hade vi fått välja hade vi firat jul i år precis som förra julen, med våra närmsta vänner. Jag älskade konceptet kompisjul. Men i år är släkten hemma och då är det de som gäller, särskilt eftersom vi kanske inte firar jul i Colombia igen på några år. Så vi firar hos Oscars föräldrar, tillsammans med Oscars bror och hans familj. Det kommer att bli fint.

Det här är lucka tjugoett från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Årets svenska julbak

För femte året i rad* ordnade vi svenskt julbak hemma hos oss. Som alla år, en del nya ansikten, andra som varit med tidigare. Vi bakade pepparkakor och lussekatter, kokade knäck, åt glögg och drack julmust. Och hade hur trevligt som helst.

Det här är nog en av mina absoluta favorittraditioner hemma hos oss. Det kombinerar flera av mina favoritsysselsättningar - jag älskar att ha folk hemma, jag älskar att baka, och jag älskar julen. Det är lite synd att det troligtvis blir sista året, i alla fall i den här tappningen.

Om alla våra planer går i lås  kommer vi att bo i Sverige vid den här tiden nästa år. Då får någon annan ta över julbaksarrangemanget här i Bogotá, och jag får väl styra upp julbak i Sverige istället. Det blir i alla fall lättare att få tag på ingredienserna.

-----
* Såhär såg det ut 2010, 2011, 2012 och 2013

Nordisk julmarknad i Bogotá på söndag

Här kommer ett litet tips till alla Norden-intresserade som råkar befinna sig i Bogotá på söndag, nordisk julbasar i Old Mutuals lokaler (de som förut hette Skandia). Tid och adress på affischen nedan:

Jag har varit några gånger, och det brukar vara lite blandad kompott, vissa år finns det massor av svenskt godis att köpa, andra år nästan ingenting. Men det brukar finnas smörgåstårta i alla fall, och det finns alltid glögg och pepparkakor. Bara det är ju värt ett besök!

Julhelg i Karibien igen

Julen känns ju rätt så långt borta, men jag är så himla sugen på Karibien, och eftersom vi förra året väntade tills alldeles för sent då allt var dyrt, så vi tillslut aldrig kom iväg, bestämde vi oss för att inte göra om samma misstag i år.

Så i söndags kväll bokade vi Karibien-biljetter och boende. Vi blir kvar i Bogotá på julafton - det blir säkert julfirande med släkten, men om jag skulle få välja helt själv skulle jag vilja ha en lika fin kompisjul som förra året. Den 27 december drar vi till Santa Marta på karibiska kusten, till den här pärlan till lägenhet precis intill stranden, som vi hittade på Airbnb:

Helt okej

Eftersom den redan var upptagen från den 1 januari stannar vi till den 31 december, och på nyårsafton åker vi till Ciénaga och firar nyår med vår kompis Yury och hennes familj istället. Hennes familj vet visserligen inte om planerna ännu, men det här är Colombia, gästfrihetens förlovade land, och Yury försäkrar att hennes mamma kommer att tycka att det är en helt fantastisk plan, så vi slog till och köpte biljetter.

Fyra år efter vi senast var i Karibien en julhelg är det dags igen. Det gäller att passa på att njuta av Colombia innan vi flyttar härifrån, och jag kan tänka mig få sätt som är bättre än att utnyttja det faktum att karibiska kusten ligger en dryg timmes flygresa bort.

Decembersvep

December.

Årets mest hektiska månad, särskilt i Colombia. Jag har knappt varit hemma en kväll veckorna innan jul. Det är julfester och novenas och allt möjligt hit och dit, och så ska allt som inte hunnits med resten av året klämmas in.

Till exempel det här har jag sysslat med i december, i ett mycket litet urval:

Luciatåg på svenska ambassaden. Lucia är nog en av mina absoluta favorithögtider, och förutom att få se luciatåg är det ju himla fint med ambassadens extra-allt svenska julbord. Prästost på hårdbröd, det vattnas i munnen vid tanken.

Julfirande med familjen. Eftersom Oscars mamma ju var bortrest på julafton firade vi "julafton" med släkten den 14:e istället. Det hade varit trevligt om det inte varit för vissa missförstånd och omständigheter som gjorde att vi kom alldeles för sent, vilket ledde till att julklappsutdelningen blev efter läggdags och en övertrött Gael mest satt och grät och vägrade öppna några paket eller bevärdiga sina nya leksaker med ens en blick. Nåja, när han väl somnat hade vi trevligt, och leksakerna gillade han dagen efter. Det gjorde dock inte hans föräldrar. Vad är det för ondskans hantlangare som tillverkar leksaker med blinkande lampor och höga enerverande ljud (typ sirener)? Det tog två dagar innan vi befann vid vansinnets brant och konfiskerade alla batterier.

Sen får fina Julia representera decembers häng med vänner. Hon var på besök i Bogotá för att spela in trailern till sin bok som kommer snart (och kollar ni in trailern när den är färdig får ni kanske se undertecknad i egen hög person, blink, blink), och kom förbi med dottern Francesca för att baka pepparkakor och dricka glögg en kväll. Supermysigt och alldeles för kort.

Innan december riktigt är slut drar vi iväg imorgon till Carmen de Apicalá över helgen för lite sol och poolbad. Är tillbaka på söndag igen. Ha det fint tills dess!

Årets julafton

Så blev det jul igen.

Oscars mamma är på kryssning i karibien och Oscars pappa jobbade natt, så vi var utan familjefirande. Det visade sig våra padrinos också vara - våra närmsta vänner och vigselförrättare. Så vi styrde upp julfirande tillsammans.

Kompisjul, alltså. Så himla fint.

Vi hade bestämt och delat upp julmiddagsmenyn i förväg och dagarna innan julafton strömmade rapporter in på navidad 2013- chatten på whatsapp från de olika hushållen om framstegen i matlagningen. På julafton träffades vi allihopa hemma hos oss när kvällen började, och dukade upp den enorma buffén. Alla hade tagit sin uppgift på största allvar och det var som vilket lyxigt julbord som helst.

Gael fick öppna sina julklappar under förrätten (bröd med olika smarriga röror, gravlax, senapssås och tunnbröd) för att han inte skulle hinna bli för trött och han sken som en sol när han slet upp pappret på klapp efter klapp. Kläder, böcker, ryggsäck, instrument, målarfärger, och så duplohinken som mormor och morfar handlade när de var här i augusti och som har väntat i flera månader i garderoben.

När Gael väl hade däckat, över en timme senare än vanliga läggdags, högg vi in på huvudrätten och körde julklappsutdelningen mellan de vuxna. Ni vet den där leken när alla bidrar med en julklapp var och sen får alla varsitt nummer - den med nummer 1 öppnar första klappen, den med nummer 2 får välja mellan en oöppnad klapp eller stjäla den öppnade, osv. Efter att ha passerat via en snygg-kitschig blå porslinshund med en växt i fick jag i slutändan två fina anteckningsböcker.

Julafton i Colombia stavas fest, inte frid, och först vid tre på morgonen packade vi ihop och alla drog hem till sitt. Då hade vi ätit tills vi nästan sprack, och trots att alla tog med sig mat hem har vi kylskåpet fullt av rester som räcker i flera dagar. Precis som det ska vara när det är jul.

Kompisjul. Helt klart ett vinnande koncept.

Julbak igen

Precis som 2010, 2011 och 2012 var det dags igen, för fjärde året i rad, med svenskt julbak.

Samma koncept, nya människor, till största delen. När jag tittade på bilderna från julbaket 2010 slog det mig att inga av de som var med då bor kvar här. Jag har skrivit om det förr, det här med att vänner konstant kommer och går känns särskilt utmärkande när man bor i ett helt annat land. I alla fall när det gäller ens svenska vänner.

Men i samma takt som vissa försvinner ur ens vardag (men inte ur ens liv - Teresia, Karolina, Nina, Elisabeth, Jenny, ni saknades!) dyker ju andra fina personer upp. Vissa av dem var med idag och bakade lussekatter, pepparkakor och knäck. Och drack glögg och julmust.

Lika gott som alla år. Lika trevligt som alla år.

Velitas

Igår var det velitas. Vi blev lite överrumplade, tiden har sprungit fram på sistone och helt plötsligt är det december och julen inleds officiellt i Colombia och vi har liksom inte hunnit med. Så vi hade ingen riktig plan. Vi gick ned på innergården tillsammans med en massa grannar och tände lite ljus som blåste ut stup i kvarten. Gael blev trött och var inte alls så särskilt intresserad av ljusen, och någon stämningsfylld familjebild var omöjlig att få till:

Julia, aka Mammas Machete, skriver mycket finare på sin blogg om hennes favorithögtid. Gå in där och läs istället.

Lucka 23: Om mitt bästa julminne

Egoistiska Egon skriver om barndomens jular som aldrig kommer tillbaka.

Det är svårt att beskriva ett enda julminne. Det är mer minnet av julen som den är när man är barn.

Hitta julklapp i strumpan vid fotändan av sängen när man vaknar på morgonen. Gå ner och äta frukost i vardagsrummet - en av de få gånger på året som frukosten får ätas där. Bara kakor och lussekatter till frukost. Framför tända granen - med levande ljus och tomtebloss.

Julbord till lunch. Kalle Anka klockan tre. Pappa som går och köper tidningen, tomten som kommer just när pappa är borta. Julklappsutdelning med tomten, rim på alla klapparna.

Risgrynsgröt till middag, alltid grötrim innan man får börja äta.

Tusenbitarspussel på kvällen.

Jag ser fram emot att skapa våra egna svenskcolombianska jultraditioner i vår lilla familj för Gael i framtiden.

Tredje advent

Igår kom en av mina finaste bloggvänner förbi på adventsfika. Julia, som skriver på bloggen Mammas Machete, är i stan några dagar och passade på att svänga förbi med sin kompis La Flaca för lite lussekatter och pepparkaka (i singular, jag hade bara en kvar, som jag gömt så att ingen skulle äta upp den innan Julia hann komma), med julmust och glögg.

Efter hennes besök var det dags för familjemiddag med tidig julklappsutdelning, eftersom vi kommer att vara någon helt annanstans den 24:e. Det var svärföräldrarna och Oscars bror och hans flickvän och hennes son och hennes mamma och bror... Och eftersom lille Samuel fyller år i december precis som jag och min bror och vi alltid hade varsitt pepparkakshus som vi fick slå sönder och äta upp på våra födelsedagar var det klart att Samuel också skulle få det till sin tvåårsdag, sådär lite i förväg, eftersom han egentligen inte fyller år förrän dan före dopparedan. Det var mycket populärt.

Fjärde advent firar vi i Sverige.

Tredje gången gillt

Precis som förra året och förrförra året var det idag dags för det numera traditionsenliga julbaket.

En hel del av de vanliga julbakarna har ju flyttat härifrån det senaste året, men jag skulle vilja påstå att trots mindre antal vuxna i år var nog det här det sjövildaste julbaket hittills. Den decimerade skaran vuxna (fast vi var ändå sju stycken) kompenserades nämligen rejält med desto fler barn i jämförelse med tidigare år. Fem stycken mellan tio månader och snart fyra år.

Himla lyckat blev det, men nu pustar vi ut i soffan och känner in lugnet efter stormen. Dagens ungdom, alltså. Vilken energi de har.

Nu börjar det likna något

Jag har följt väderleksrapporterna med viss oro. Det ska ju vara en riktig Astrid Lindgren-jul när vi kommer hem i år, ju!

Inte bara för min skull (men det också), utan även för Gael och kanske framför allt för Oscar som ju närmare resan kommer frågar saker som om det låter när det snöar, hur snö känns och hur det egentligen känns när det är riktigt, riktigt kallt. Det går ju inte att bjuda honom på barmark, hur skulle det se ut. Vi ska ju åka skidor.

Nu bör det bara fortsätta i den här stilen fram till jul, okej?