söndag 21 februari 2016

Även tystnaden har ett slut

En gång för jättelänge sedan efterlyste jag önskerubriker från bloggläsarna. Ett av rubrikförslagen jag fick då, till ett inlägg jag aldrig skrev, var "Ingrid Betancourts bok: såhär tycker jag och såhär tycker alla colombianer".

Nu, snart fem år efter den där rubrikönskningen, har jag äntligen läst boken.

Det är alltså tegelstenen Även tystnaden har ett slut på drygt 600 sidor, om och av före detta presidentkandidaten i Colombia, Ingrid Betancourt. Hon kidnappades av FARC-gerillan under sin valkampanj och befriades spektakulärt av colombianska armén sex år senare.

Det är en otroligt spännande och intressant historia, även om man inte har någon speciell relation i övrig till Colombia. Sex år som fånge i mitten av ingenstans någonstans i Amazonas djungel, är ju en vidrig livserfarenhet men tacksamt för litteratur.

Men jag hade ändå svårt för boken. Den är visserligen välskriven, men ändå för lång, och språket (eller är det översättningen? Jag tror ändå att det är hennes språk) är lite högtravande. Men framför allt har jag så svårt för henne som person. Hela boken kändes som ett enda långt försvarstal, hon kändes inte sympatisk överhuvudtaget, utan mest som att hon såg sig själv som lite bättre än alla andra, alltid försökte framställa sig själv som moraliskt lite högre stående.

Jag vet inte, kanske ville hon rentvå sig själv efter att ha gjort sig själv till avskydd av den colombianska allmänheten efter att ha tänkt stämma staten för kidnappningen - trots att hon ångrade sig innan hon faktiskt hann göra något rent juridiskt. Det var droppen, efter att hon inte var särskilt populär sedan innan.

Så även om boken är ett intressant tidsdokument över ett viktigt stycke nutidshistoria så hade den kunnat vara så mycket intressantare psykologiskt också. Vad händer med människor som befinner sig i en sådan extrem situation? Det känns som att hon vill göra den ansatsen i boken, men det blir mycket "de andra gjorde si och så, men jag höll mig över det". Sådant som att hon överhuvudtaget inte nämner att hon var gift när hon kidnappades förrän på sidan 300-någonting. Hon väljer naturligtvis vad hon vill skriva om, men det känns lite märkligt när hon samtidigt framställer det som att hon verkligen gräver djupt i sina innersta känslor och rannsakar sig själv.

Skulle jag rekommendera boken? Absolut! Särskilt till Colombia-intresserade. Jag är inte odelat positivt inställd till Ingrid, men boken är intressant och läsvärd.

Det var mitt svar på frågan i önskerubriken. Men vad alla colombianer tycker? Det kan inte jag svara på.

söndag 14 februari 2016

Födelsedagshelg

Ett helt år sedan sist och hela fyra år sedan världens finaste lilla människa kom till världen. I Umeå i februari går det inte att ha någon knytis-picknick i parken, och kalas på förskolan är inte heller något alternativ här, så i år fick Gael för första gången ett eget kompiskalas.

Peppen har varit enorm, sedan vi promenerade runt i områden och lade inbjudningskort i kompisarnas brevlådor för två veckor sedan har han räknat ner på sin kalender varje morgon.

Igår var det äntligen dags.

Tio inbjudna kompisar och föräldrar dök upp i områdets kvarterslokal och sedan följde två timmars sjöslag. Fika och tårta såklart, paketöppning, "sätta knorren på grisen" men i versionen "sätta dunderhonungen i Bamses hand", och en klassisk fiskdamm, såklart. Fiskdammen hade vi uppdaterat med lite skoj-fångster, som ett gammalt bananskal, en tom toarulle, en diskborste, en socka, och lite annat smått och gott som de fiskade upp innan de fångade sin riktiga fångst, dvs godispåsen. Det var mycket populärt.

Ingen slog sig (hårt), ingen fick ett totalt sammanbrott, alla verkade gå hem glada och nöjda, så det måste väl vara ett helt okej betyg. Att hyra kvarterslokal var ett genidrag, även om jag ska komma ihåg till nästa år att släpa dit mattor och gardiner och andra ljuddämpande tyger. Vilken akustik det blir med elva 4-5-åringar som springer omkring i ett öppet tyglöst utrymme med högt i tak.

Paketöppning. Bland annat fick han genipresenten pruttkudde (vars ljud jag demonstrerade precis när fotot togs). Vilken total succé, det var kö till pruttkudden resten av kalaset. Varsågoda för tips till alla som ska på kalas med 4-5-åringar!
Idag som var riktiga födelsedagen tog vi det lite lugnare hemma. Tårta och presenter på sängen, och så önskelunch (pizza) med mormor och morfar och eftermiddagsfika med min kusin med familj.

Det var en ganska trött nybliven 4-åring som somnade extra tidigt ikväll, och jag hoppas verkligen att den där lätt förhöjda kroppstemperaturen vid läggning bara beror på ren utmattning efter all anspänning och inte att det femte levnadsåret kommer att inledas med februariförkylning.