Även tystnaden har ett slut

En gång för jättelänge sedan efterlyste jag önskerubriker från bloggläsarna. Ett av rubrikförslagen jag fick då, till ett inlägg jag aldrig skrev, var "Ingrid Betancourts bok: såhär tycker jag och såhär tycker alla colombianer".

Nu, snart fem år efter den där rubrikönskningen, har jag äntligen läst boken.

Det är alltså tegelstenen Även tystnaden har ett slut på drygt 600 sidor, om och av före detta presidentkandidaten i Colombia, Ingrid Betancourt. Hon kidnappades av FARC-gerillan under sin valkampanj och befriades spektakulärt av colombianska armén sex år senare.

Det är en otroligt spännande och intressant historia, även om man inte har någon speciell relation i övrig till Colombia. Sex år som fånge i mitten av ingenstans någonstans i Amazonas djungel, är ju en vidrig livserfarenhet men tacksamt för litteratur.

Men jag hade ändå svårt för boken. Den är visserligen välskriven, men ändå för lång, och språket (eller är det översättningen? Jag tror ändå att det är hennes språk) är lite högtravande. Men framför allt har jag så svårt för henne som person. Hela boken kändes som ett enda långt försvarstal, hon kändes inte sympatisk överhuvudtaget, utan mest som att hon såg sig själv som lite bättre än alla andra, alltid försökte framställa sig själv som moraliskt lite högre stående.

Jag vet inte, kanske ville hon rentvå sig själv efter att ha gjort sig själv till avskydd av den colombianska allmänheten efter att ha tänkt stämma staten för kidnappningen - trots att hon ångrade sig innan hon faktiskt hann göra något rent juridiskt. Det var droppen, efter att hon inte var särskilt populär sedan innan.

Så även om boken är ett intressant tidsdokument över ett viktigt stycke nutidshistoria så hade den kunnat vara så mycket intressantare psykologiskt också. Vad händer med människor som befinner sig i en sådan extrem situation? Det känns som att hon vill göra den ansatsen i boken, men det blir mycket "de andra gjorde si och så, men jag höll mig över det". Sådant som att hon överhuvudtaget inte nämner att hon var gift när hon kidnappades förrän på sidan 300-någonting. Hon väljer naturligtvis vad hon vill skriva om, men det känns lite märkligt när hon samtidigt framställer det som att hon verkligen gräver djupt i sina innersta känslor och rannsakar sig själv.

Skulle jag rekommendera boken? Absolut! Särskilt till Colombia-intresserade. Jag är inte odelat positivt inställd till Ingrid, men boken är intressant och läsvärd.

Det var mitt svar på frågan i önskerubriken. Men vad alla colombianer tycker? Det kan inte jag svara på.