söndag 21 februari 2016

Även tystnaden har ett slut

En gång för jättelänge sedan efterlyste jag önskerubriker från bloggläsarna. Ett av rubrikförslagen jag fick då, till ett inlägg jag aldrig skrev, var "Ingrid Betancourts bok: såhär tycker jag och såhär tycker alla colombianer".

Nu, snart fem år efter den där rubrikönskningen, har jag äntligen läst boken.

Det är alltså tegelstenen Även tystnaden har ett slut på drygt 600 sidor, om och av före detta presidentkandidaten i Colombia, Ingrid Betancourt. Hon kidnappades av FARC-gerillan under sin valkampanj och befriades spektakulärt av colombianska armén sex år senare.

Det är en otroligt spännande och intressant historia, även om man inte har någon speciell relation i övrig till Colombia. Sex år som fånge i mitten av ingenstans någonstans i Amazonas djungel, är ju en vidrig livserfarenhet men tacksamt för litteratur.

Men jag hade ändå svårt för boken. Den är visserligen välskriven, men ändå för lång, och språket (eller är det översättningen? Jag tror ändå att det är hennes språk) är lite högtravande. Men framför allt har jag så svårt för henne som person. Hela boken kändes som ett enda långt försvarstal, hon kändes inte sympatisk överhuvudtaget, utan mest som att hon såg sig själv som lite bättre än alla andra, alltid försökte framställa sig själv som moraliskt lite högre stående.

Jag vet inte, kanske ville hon rentvå sig själv efter att ha gjort sig själv till avskydd av den colombianska allmänheten efter att ha tänkt stämma staten för kidnappningen - trots att hon ångrade sig innan hon faktiskt hann göra något rent juridiskt. Det var droppen, efter att hon inte var särskilt populär sedan innan.

Så även om boken är ett intressant tidsdokument över ett viktigt stycke nutidshistoria så hade den kunnat vara så mycket intressantare psykologiskt också. Vad händer med människor som befinner sig i en sådan extrem situation? Det känns som att hon vill göra den ansatsen i boken, men det blir mycket "de andra gjorde si och så, men jag höll mig över det". Sådant som att hon överhuvudtaget inte nämner att hon var gift när hon kidnappades förrän på sidan 300-någonting. Hon väljer naturligtvis vad hon vill skriva om, men det känns lite märkligt när hon samtidigt framställer det som att hon verkligen gräver djupt i sina innersta känslor och rannsakar sig själv.

Skulle jag rekommendera boken? Absolut! Särskilt till Colombia-intresserade. Jag är inte odelat positivt inställd till Ingrid, men boken är intressant och läsvärd.

Det var mitt svar på frågan i önskerubriken. Men vad alla colombianer tycker? Det kan inte jag svara på.

8 kommentarer:

  1. Intressant att höra hur du uppfattade boken! Jag läste den så fort den kom ut och tyckte att den var superspännande och en lättläst bladvändare. Men jag visste i stort sett inget om henne innan. Kanske hade jag också uppfattat det annorlunda då ...?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske! Jag undrar hur mycket av min bild som är färgad av colombianska mediebilden av Ingrid?

      Radera
  2. Ja den skulle jag vilja läsa. Man får väl kanske ta hennes version med en nypa salt antagligen men det är ju ändå en väldigt spännande story. Vi pratade om henne ett par gånger på min kurs i portugisiska, då en kurskamrat var colombianska. Hur vi kom in på Ingrid vet jag inte, och jag hade aldrig hört om henne innan tror jag, men jag belv helt klart nyfiken och skulle gärna läsa boken. Skulle också gärna läsa mer om - och se filmen som jag läste om men glömt bort vad den hette om han knarkkungen i Colombia som jag också glömt vad han hette. Med vänlig hälsning Smått Senil ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tänker att det kan vara bra att ta den med en nypa salt - hennes version, inte nödvändigtvis sanningen. Men läs den absolut!
      Knarkkungen hette Pablo Escobar :) Jag skulle rekommendera boken Cocaina av Magnus Linton om du vill läsa mer om Pablo Escobar, den ägnar ett helt kapitel åt honom och är väldigt fängslande!

      Radera
  3. Jag läste den för några år sedan. Eller i ärlighetens namn orkade jag inte igenom den, trots spännande historia. Tack för re-cap.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan förstå att du inte orkade igenom den!

      Radera
  4. Jag läste boken för något år sedan men tyckte den var alldeles för lång då det inte blev särskilt "djupt" någonstans. Visst måste det var förfärligt att vara fånge på detta sätt så lång tid men man blev aldrig riktigt engagerad, antagligen på grund av sättet den är skriven på

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad du satte fingret på mina känslor för boken!

      Radera

Problem att kommentera? Testa en annan webbläsare än Chrome.