Svenska råd:
Spenat och andra gröna bladgrönsaker får inte ges till barn under ett år, eftersom de innehåller höga halter av nitrat som kan vara farligt för små barn.
Colombianska råd:
När det är dags att börja med smakportioner, ge grönsaker, till exempel spenat. Spenat är jättenyttigt för bebisar eftersom det innehåller så mycket järn.
tisdag 31 juli 2012
söndag 29 juli 2012
Nu är det klippt
Det här med att man ska få tjockare och blankare och allmänt finare hår under graviditeten stämde inte alls på mig. Mitt tunna nordiska hår hände inget alls med.
Däremot fick jag efter-graviditetseffekten på håret, det vill säga då tvärtom händer. Överallt i lägenheten ligger långa hårstrån från mig och skräpar, för här tappas det hår i parti och minut, och det som sitter kvar på huvudet är stripigt och livlöst.
Helt värdelöst, alltså. I en sådan situation finns det ju bara en sak att göra: klippa av hela rasket.
Sagt och gjort, med inspiration från snygga Mirijam gick jag till frisören häromdagen och bad om en total makeover. Såhär blev resultatet:
Däremot fick jag efter-graviditetseffekten på håret, det vill säga då tvärtom händer. Överallt i lägenheten ligger långa hårstrån från mig och skräpar, för här tappas det hår i parti och minut, och det som sitter kvar på huvudet är stripigt och livlöst.
Helt värdelöst, alltså. I en sådan situation finns det ju bara en sak att göra: klippa av hela rasket.
Sagt och gjort, med inspiration från snygga Mirijam gick jag till frisören häromdagen och bad om en total makeover. Såhär blev resultatet:
Etiketter:
vardagslivet
fredag 27 juli 2012
Rubén Blades i Sverige
En av de tre bästa salsaartister den här kontinenten har producerat genom historien* - Rubén Blades från Panamá - kommer till Sverige! Det är stort, det är jättestort. Befinner du dig i Malmö den 4 augusti eller i Stockholm den 11 augusti, det här är vad du ska göra då: Gå och lyssna och dansa till Rubén Blades. Såhär bra låter det:
Varsågod för tips.
* De andra två är Willie Colón och Héctor Lavoe
Varsågod för tips.
* De andra två är Willie Colón och Héctor Lavoe
Etiketter:
tips
onsdag 25 juli 2012
Fem månader
Hej Gael,
Din femte månad var den då jag började jobba igen och du började tillbringa vardagarna med din farmor och farfar och med Lebis. Du verkar nöjd med arrangemanget. Förutom det här med flaskätandet, förstås. Du hatar verkligen flaskan och smart som du är har du insett att jag kommer hem på lunchen så att du får amma, så under förmiddagen och under eftermiddagen äter du minsta möjliga mängd ur flaskan, bara tillräckligt för att härda och inget mer. Sen äter du som en galning när jag kommer hem. Det vore fint om du kunde äta lite mer ur flaskan, så att din farmor och farfar slipper oroa sig så mycket. Din pappa och jag är inte särskilt oroliga, du går ju upp i vikt helt enligt kurvan och väger nu 6200 gram och mäter 63 cm.
Du rullar runt från rygg till mage utan problem, och du gör det hela tiden. Däremot har du inte klurat ut hur man gör för att rulla tillbaka, och du är fortfarande inte så förtjust i att ligga på mage. Du verkar inte så intresserad av att lära dig rulla tillbaka heller, när du ligger där på mage sprattlar du med benen som om du försökte krypa. Om man sätter händerna bakom dina fotsulor trycker du ifrån så att du tar dig framåt, en liten bit i taget. Du vill förflytta dig framåt, inte rulla tillbaka.
Stå vill du också göra. Hellre stå än sitta. Än är du lite för liten för din hoppgunga, vi testar den ibland men hålen för armarna sitter fortfarande för högt upp för dig så du ser helt korsfäst ut. Men snart! Väx lite till bara så kommer du att älska den.
Ditt senaste trick är att låta brrrrrr så att dregglet sprutar. Ju mer dreggel desto roligare, verkar vara ditt motto. Du koordinerar dina händer mycket bättre nuförtiden också. Om man håller fram en leksak framför dig sträcker du ut händerna mot den och greppar tag i den. Du greppar allt du får tag i, och stoppar in i munnen. Mest gillar du sånt som prasslar och sånt som har starka färger. Dina händer är ditt stora intresse i livet (däremot är du helt ointresserad av dina fötter) och ofta hittar vi dig vaken i din säng efter vi trott att du somnat, och där ligger du med händerna uppsträckta framför dig och studerar dem noga, noga.
Vår lille framtida manikyrist. Du är så himla, himla fin.
Din femte månad var den då jag började jobba igen och du började tillbringa vardagarna med din farmor och farfar och med Lebis. Du verkar nöjd med arrangemanget. Förutom det här med flaskätandet, förstås. Du hatar verkligen flaskan och smart som du är har du insett att jag kommer hem på lunchen så att du får amma, så under förmiddagen och under eftermiddagen äter du minsta möjliga mängd ur flaskan, bara tillräckligt för att härda och inget mer. Sen äter du som en galning när jag kommer hem. Det vore fint om du kunde äta lite mer ur flaskan, så att din farmor och farfar slipper oroa sig så mycket. Din pappa och jag är inte särskilt oroliga, du går ju upp i vikt helt enligt kurvan och väger nu 6200 gram och mäter 63 cm.
Du rullar runt från rygg till mage utan problem, och du gör det hela tiden. Däremot har du inte klurat ut hur man gör för att rulla tillbaka, och du är fortfarande inte så förtjust i att ligga på mage. Du verkar inte så intresserad av att lära dig rulla tillbaka heller, när du ligger där på mage sprattlar du med benen som om du försökte krypa. Om man sätter händerna bakom dina fotsulor trycker du ifrån så att du tar dig framåt, en liten bit i taget. Du vill förflytta dig framåt, inte rulla tillbaka.
Stå vill du också göra. Hellre stå än sitta. Än är du lite för liten för din hoppgunga, vi testar den ibland men hålen för armarna sitter fortfarande för högt upp för dig så du ser helt korsfäst ut. Men snart! Väx lite till bara så kommer du att älska den.
Ditt senaste trick är att låta brrrrrr så att dregglet sprutar. Ju mer dreggel desto roligare, verkar vara ditt motto. Du koordinerar dina händer mycket bättre nuförtiden också. Om man håller fram en leksak framför dig sträcker du ut händerna mot den och greppar tag i den. Du greppar allt du får tag i, och stoppar in i munnen. Mest gillar du sånt som prasslar och sånt som har starka färger. Dina händer är ditt stora intresse i livet (däremot är du helt ointresserad av dina fötter) och ofta hittar vi dig vaken i din säng efter vi trott att du somnat, och där ligger du med händerna uppsträckta framför dig och studerar dem noga, noga.
Vår lille framtida manikyrist. Du är så himla, himla fin.
Etiketter:
månadsbrev
tisdag 24 juli 2012
Kulturkrockar i barnuppfostran, del 3: Bilbarnstol
Vi var ju som sagt på resa i helgen, närmare bestämt i Garzón, Huila för att hälsa på Oscars farfar och lite annan släkt. Själva tiden i Garzón var väl trevlig, men resan. Aldrig mer på en långhelg. Aldrig mer i svärföräldrarnas bil, med svärföräldrarna.
Det tar runt tio timmar att köra till Garzón, varav ungefär åtta av dem är i tropisk värme. I en bil utan luftkonditionering. Att resa till Garzón över en långhelg innebär alltså att sitta och svettas en hel dag i bil för att tillbringa en dag där och sen sitta och svettas en hel dag i bil tillbaka. Gael var ju inte så nöjd över situationen, kan man väl sammanfatta det som.
Sedan ledde ju resan inte helt oväntat till en del kulturkrockar i barnuppfostran. Det gamla vanliga med att det är livsfarligt för barn att frysa. Ja, Garzón är tropiskt. Ja, det är runt 25-30 grader varmt. Men vinden, ni vet. "Ta på barnet en tröja, akta, det blåser, han kan bli sjuk". Ja jo, det blåste litegrann ibland. Det kändes ungefär som att fläktas av en hårtork.
Men hur som helst, resan hem var skitvarm och stackars Gael svettades där i sin bilstol och var alldeles tagen när vi äntligen kom hem vid elva på kvällen. Helt vårt fel. Vi hade ju nämligen tvingat det stackars barnet att sitta fastspänd i bilstolen hela resan. Och dessutom hade vi inte klätt på honom när vi närmat oss Bogotá och det blivit kallare klimat. Att det inte var särskilt kallt inne i bilen, att vi lagt en filt över honom och att han faktiskt var svettig när vi lyfte ur honom ur stolen hemma i lägenheten spelar ingen roll. Det var ju kallt utomhus och då måste man ha kläder på sig och nu kommer barnet minst att få lunginflammation och dö.
Ungefär följande diskussion, i sammanfattning, hade jag med svärfar i morse:
- Jag är mycket orolig för barnet.
- Varför då? Han mår bra.
- Ja, men jag är väldigt upprörd på er. Att ni tog Gael till Bogotá utan att klä på honom.
- Men vi lade ju en filt över honom, och han var till och med svettig när vi kom fram. Och han mår bra.
- Ja nu, ja, men de konsekvenserna kommer senare.
- Jamen, han mår faktiskt bra, han var lite tagen när vi kom fram men det var för att han säkert hade lite vätskebrist och var trött efter resan. Det är en alldeles för lång resa att göra i ett svep med en bebis.
- Men vi reste till Garzón med Carlos när han var fem månader och det gick jättebra.
- Ja, kanske det, men det var alldeles för varmt.
- Jamen det är ju för att ni tvingar honom att sitta i den där stolen, ni måste ju plocka upp honom.
- Ja, precis. Därför är resan för lång att göra i ett svep. Det är bättre att stanna längs vägen så att han får vila och svalka sig lite emellanåt, för när vi åker i bilen på landsvägen måste han sitta i stolen, det är livsfarligt annars. Krockar vi då så dör han.
- Men det gör ingen skillnad, han kan ju dö i en krock även om han sitter i stolen.
- Ja, om det är en svår krock, men bilbarnstolar är byggda för att skydda mot krockar och risken är mycket mindre.
- Ja, det är ju din åsikt.
- Men det är inte en åsikt, det är fakta.
- Ja, du kan ju tycka så om du vill, men jag håller inte med. Ni kan inte ha honom sittande där i stolen hela resan.
- MEN JAG KAN VÄL INTE HJÄLPA ATT NI ÄR HELT JÄVLA EFTERBLIVNA NÄR DET GÄLLER TRAFIKSÄKERHET I DET HÄR LANDET!?
Nej, okej, det där sista sa jag faktiskt inte. Jag bara tänkte. Istället bet jag ihop och blinkade bort frustrationstårarna och gick till jobbet och googlade statistik över hur mycket säkrare det faktiskt är för bebisar att sitta fastspända i bilstol och skrev ut. Vi får se om sifferargumenten kan övertyga.
Ibland längtar man lite extra mycket hem.
Det tar runt tio timmar att köra till Garzón, varav ungefär åtta av dem är i tropisk värme. I en bil utan luftkonditionering. Att resa till Garzón över en långhelg innebär alltså att sitta och svettas en hel dag i bil för att tillbringa en dag där och sen sitta och svettas en hel dag i bil tillbaka. Gael var ju inte så nöjd över situationen, kan man väl sammanfatta det som.
Sedan ledde ju resan inte helt oväntat till en del kulturkrockar i barnuppfostran. Det gamla vanliga med att det är livsfarligt för barn att frysa. Ja, Garzón är tropiskt. Ja, det är runt 25-30 grader varmt. Men vinden, ni vet. "Ta på barnet en tröja, akta, det blåser, han kan bli sjuk". Ja jo, det blåste litegrann ibland. Det kändes ungefär som att fläktas av en hårtork.
Men hur som helst, resan hem var skitvarm och stackars Gael svettades där i sin bilstol och var alldeles tagen när vi äntligen kom hem vid elva på kvällen. Helt vårt fel. Vi hade ju nämligen tvingat det stackars barnet att sitta fastspänd i bilstolen hela resan. Och dessutom hade vi inte klätt på honom när vi närmat oss Bogotá och det blivit kallare klimat. Att det inte var särskilt kallt inne i bilen, att vi lagt en filt över honom och att han faktiskt var svettig när vi lyfte ur honom ur stolen hemma i lägenheten spelar ingen roll. Det var ju kallt utomhus och då måste man ha kläder på sig och nu kommer barnet minst att få lunginflammation och dö.
Ungefär följande diskussion, i sammanfattning, hade jag med svärfar i morse:
- Jag är mycket orolig för barnet.
- Varför då? Han mår bra.
- Ja, men jag är väldigt upprörd på er. Att ni tog Gael till Bogotá utan att klä på honom.
- Men vi lade ju en filt över honom, och han var till och med svettig när vi kom fram. Och han mår bra.
- Ja nu, ja, men de konsekvenserna kommer senare.
- Jamen, han mår faktiskt bra, han var lite tagen när vi kom fram men det var för att han säkert hade lite vätskebrist och var trött efter resan. Det är en alldeles för lång resa att göra i ett svep med en bebis.
- Men vi reste till Garzón med Carlos när han var fem månader och det gick jättebra.
- Ja, kanske det, men det var alldeles för varmt.
- Jamen det är ju för att ni tvingar honom att sitta i den där stolen, ni måste ju plocka upp honom.
- Ja, precis. Därför är resan för lång att göra i ett svep. Det är bättre att stanna längs vägen så att han får vila och svalka sig lite emellanåt, för när vi åker i bilen på landsvägen måste han sitta i stolen, det är livsfarligt annars. Krockar vi då så dör han.
- Men det gör ingen skillnad, han kan ju dö i en krock även om han sitter i stolen.
- Ja, om det är en svår krock, men bilbarnstolar är byggda för att skydda mot krockar och risken är mycket mindre.
- Ja, det är ju din åsikt.
- Men det är inte en åsikt, det är fakta.
- Ja, du kan ju tycka så om du vill, men jag håller inte med. Ni kan inte ha honom sittande där i stolen hela resan.
- MEN JAG KAN VÄL INTE HJÄLPA ATT NI ÄR HELT JÄVLA EFTERBLIVNA NÄR DET GÄLLER TRAFIKSÄKERHET I DET HÄR LANDET!?
Nej, okej, det där sista sa jag faktiskt inte. Jag bara tänkte. Istället bet jag ihop och blinkade bort frustrationstårarna och gick till jobbet och googlade statistik över hur mycket säkrare det faktiskt är för bebisar att sitta fastspända i bilstol och skrev ut. Vi får se om sifferargumenten kan övertyga.
Ibland längtar man lite extra mycket hem.
måndag 23 juli 2012
Uppdateringar i korthet
Hemkommen från en långhelg i Huila som inte alls var utvilande, så nu sitter jag här på kontoret och pimplar kaffe och tar itu med högen arbete jag har framför mig. Jag har en massa (nåja) blogginlägg på lut, och en massa kommentarer att svara på. Det kommer, men det får bli senare, när jag har mer tid.
I korthet:
Jag har varit tillbaka på jobbet i drygt två veckor nu. Det går över förväntan bra. Lite är det väl för att jag bor tio minuter från kontoret och går hem varje lunch och ammar och pussar på bebis. Dagen känns inte så lång då. Men det är också faktiskt rätt skönt att få umgås med andra vuxna ibland under dagen, och prata politik och inte bara tänka på blöjbyten och amning.
***
Julia som bloggar på Mammas Machete har hittills fått ihop 5300 kronor till lekplatsen för barnen i Allmänningen. Heja alla som bidragit! Vill du också skänka en slant? Klicka här!
***
Minns ni paketmysteriet? Häromdagen fick jag ett mejl från en svensk vän som undrade om jag fått paket från dem. Hon hade skrivit för längesen och frågat om min adress, men det hade jag alldeles glömt bort. Sen hade hon postat paketet när de var på resa i USA och mitt i resestressen hade hon glömt att lägga i en lapp. Men nu är det uppklarat, tusen tack, Carina!
***
Om vi var i färd med att söka jobb i Sverige nu, och inte planerade att vänta till slutet av 2013 hade jag sökt det här jobbet. Och Latinamerikagrupperna, jag hade varit er bästa kandidat till tjänsten!
I korthet:
Jag har varit tillbaka på jobbet i drygt två veckor nu. Det går över förväntan bra. Lite är det väl för att jag bor tio minuter från kontoret och går hem varje lunch och ammar och pussar på bebis. Dagen känns inte så lång då. Men det är också faktiskt rätt skönt att få umgås med andra vuxna ibland under dagen, och prata politik och inte bara tänka på blöjbyten och amning.
***
Julia som bloggar på Mammas Machete har hittills fått ihop 5300 kronor till lekplatsen för barnen i Allmänningen. Heja alla som bidragit! Vill du också skänka en slant? Klicka här!
***
Minns ni paketmysteriet? Häromdagen fick jag ett mejl från en svensk vän som undrade om jag fått paket från dem. Hon hade skrivit för längesen och frågat om min adress, men det hade jag alldeles glömt bort. Sen hade hon postat paketet när de var på resa i USA och mitt i resestressen hade hon glömt att lägga i en lapp. Men nu är det uppklarat, tusen tack, Carina!
***
Om vi var i färd med att söka jobb i Sverige nu, och inte planerade att vänta till slutet av 2013 hade jag sökt det här jobbet. Och Latinamerikagrupperna, jag hade varit er bästa kandidat till tjänsten!
Etiketter:
colombialiv
torsdag 19 juli 2012
Haloumi
Såhär i dagarna när instagramfeeden fylls av stämningsfyllda grillbilder från runtom i sommarsverige känner jag lite extra mycket att det var himla dumt att flytta till ett land där det är stört omöjligt att få tag på världens godaste ost.
Eller att få tag på särskilt god ost överhuvudtaget, faktiskt.
Jag tröstar mig med att det i alla fall verkar vara en ganska regnig och kall sommar därborta. Och att även om landet suger på ost så slår Colombia Sverige med hästlängder på fruktfronten.
Eller att få tag på särskilt god ost överhuvudtaget, faktiskt.
Jag tröstar mig med att det i alla fall verkar vara en ganska regnig och kall sommar därborta. Och att även om landet suger på ost så slår Colombia Sverige med hästlängder på fruktfronten.
Etiketter:
hemlängtan
onsdag 18 juli 2012
Kriget
Oftast glömmer man bort när man bor här att Colombia faktiskt är ett land med en pågående väpnad konflikt. Det märks inte så mycket i vardagen och inte så mycket när man bor i storstaden. Men ibland så påminns man om att inte så långt borta är det faktiskt krig.
Just nu är det departamentet Cauca i södra Colombia som står för påminnelsen. Cauca ligger strategiskt på vägen från djungeln till Stilla Havs-kusten och är en viktig smuggelväg för kokain, och följdaktligen också ett område i ständig konflikt mellan olika väpnade grupper.
Ursprungsbefolkningen i samhället Toribío har tröttnat på att ständigt hamna mittemellan i striderna mellan FARC-gerillan och regeringens militär och har ockuperat ett berg nära samhället, varifrån FARC attackerade för bara ett litet tag sedan. Deras krav är att såväl militären som gerillan ska försvinna från deras territorium, eftersom de menar att de är samma skrot och korn och eftersom militären inte lyckas skydda befolkningen gör de mer skada än nytta. Istället ska ursprungsbefolkningen skydda sig själva.
Regeringen och militären vägrar såklart ge sig därifrån, och ursprungsbefolkningen har de senaste dagarna övergått till att handgripligen köra iväg militärerna, som svarar med tårgas och våldet trappas upp. Under tiden fortsätter strider mellan gerillan och militären och bara de senaste två veckorna har över 2500 personer i Cauca tvingats fly sina hem.
Det är lätt att glömma bort att kriget pågår just nu, för det är inte på nyheterna varje dag och det märks knappt i storstadsvardagen. Men man påminns när sådana här konflikthärdar blossar upp. Toribío ligger bara 52 mil från Bogotá. Det är närmare än från min hemstad Umeå till Stockholm.
PS För den som kan spanska och vill veta mer rekommenderar jag den här artikeln.
Fotot lånat från Semana.com |
Ursprungsbefolkningen i samhället Toribío har tröttnat på att ständigt hamna mittemellan i striderna mellan FARC-gerillan och regeringens militär och har ockuperat ett berg nära samhället, varifrån FARC attackerade för bara ett litet tag sedan. Deras krav är att såväl militären som gerillan ska försvinna från deras territorium, eftersom de menar att de är samma skrot och korn och eftersom militären inte lyckas skydda befolkningen gör de mer skada än nytta. Istället ska ursprungsbefolkningen skydda sig själva.
Regeringen och militären vägrar såklart ge sig därifrån, och ursprungsbefolkningen har de senaste dagarna övergått till att handgripligen köra iväg militärerna, som svarar med tårgas och våldet trappas upp. Under tiden fortsätter strider mellan gerillan och militären och bara de senaste två veckorna har över 2500 personer i Cauca tvingats fly sina hem.
Det är lätt att glömma bort att kriget pågår just nu, för det är inte på nyheterna varje dag och det märks knappt i storstadsvardagen. Men man påminns när sådana här konflikthärdar blossar upp. Toribío ligger bara 52 mil från Bogotá. Det är närmare än från min hemstad Umeå till Stockholm.
PS För den som kan spanska och vill veta mer rekommenderar jag den här artikeln.
Etiketter:
colombialiv,
politik
tisdag 17 juli 2012
Galenskap
Oscar har fått låna en tränings-DVD av sina arbetskompisar, det här är vår nya kvällssysselsättning de närmaste 60 dagarna. Igår gjorde vi dag 1, bara 59 dagar kvar:
Etiketter:
vardagslivet
måndag 16 juli 2012
Lördagsutflykt
Våra vänner Yuri och Alejo har precis köpt ny bil och i lördags var det premiär för oss i den, med en tur till byn La Calera. Över närmsta berg, bara, och på andra sidan breder gröna landskap ut sig och man har flytt den kvävande miljonstaden Bogotá och kan äta lunch i frisk luft. Och barnet kan få testa gräs under fötterna. Ungefär såhär var det:
Yuri och Alejo och nya bilen |
Gael är så söt att man vill äta upp honom ibland |
Här åt vi lunch i det gröna |
Alejo och Gael |
söndag 15 juli 2012
Spakväll
I torsdags kväll var det dags för en premiär - för första gången sedan Gael föddes var jag ute på alldeles eget galej, utan vare sig barn eller make (ja, för jobbet räknas faktiskt inte).
Jenny, som efter en massa år ska lämna Colombia för Storbritannien överraskades med en kväll på spa i avskedspresent. (Det där, om att vara utlandssvensk och ha vänner som försvinner från landet allteftersom. Det måste jag skriva om någon gång)
Vi var fem stycken som tillbringade kvällen mellan poolen, jacuzzin, torrbastun och ångbastun på Hotel de la Óperas spa och såg ungefär såhär nöjda ut mest hela kvällen:
Jenny, som efter en massa år ska lämna Colombia för Storbritannien överraskades med en kväll på spa i avskedspresent. (Det där, om att vara utlandssvensk och ha vänner som försvinner från landet allteftersom. Det måste jag skriva om någon gång)
Vi var fem stycken som tillbringade kvällen mellan poolen, jacuzzin, torrbastun och ångbastun på Hotel de la Óperas spa och såg ungefär såhär nöjda ut mest hela kvällen:
Spa, alltså. Definitivt något man borde unna sig oftare.
Bloggen i siffror
Såhär på bloggens tvåårsdag tänkte jag passa på att sammanfatta lite statistik hittills.
Sökorden:
Länkarna:
De andra bloggar som folk allra oftast har hittat hit via är, i turordning (alla är läsvärda, så klicketiklick):
Populäraste inläggen:
Bloggens allra mest besökta inlägg genom historien är dessa, i turordning:
Sökorden:
- Colombialiv eller olika varianter (colombia liv, colombialiv blogg, annika i colombia) är den absolut vanligaste sökvägen hit.
- Tvåa (med hästlängder från trean) kommer Ingrid Betancourt, Colombias före detta presidentkandidat som satt kidnappad hos FARC-gerillan i sex år innan hon fritogs i en spektakulär militäraktion. Jag gissar att de hamnar på det här inlägget.
- Trea kommer colombianska namn vilket verkar vara rätt populärt att googla efter. Det har jag skrivit om några gånger, här om hur förnamn funkar i Colombia och här om hur efternamn funkar. Sen har jag skrivit om våra funderingar på namn till Gael här, och listat alla namnförslag ni gav här.
- Nästa på listan är colombiansk musik. Det har jag skrivit om lite nu och då, bland annat här: vallenato, colombian fusion, julmusik, ny och inte så känd colombiansk musik, hela listan, och så förstås vännen Alejos band Cinemacinco som jag skrivit om här, här, här och här.
- Colombia blogg kommer sen. För den som vill läsa fler bloggar från Colombia kan jag rekommendera Mammas Machete (om livet i en by i en helt annan del av landet), Magnus Linton (som även om han just nu inte befinner sig i Colombia skriver mycket om landet), Fredsobservatörerna i Colombia (om man vill läsa mer om konflikten och fredsarbetet), Colombia Travel Blog (restips på engelska), Talking about Colombia (mer om konfliken på engelska), eller Mike's Bogotá Blog (om Colombia och Bogotá på engelska).
- Sen kommer colombia traditioner som sökord. Det har jag skrivit en massa om, kolla in länkarna i Om Colombia för att läsa mer.
- Sist men inte minst hamnar granadilla på topplistan. Den smarriga frukten kan man läsa om här.
Länkarna:
De andra bloggar som folk allra oftast har hittat hit via är, i turordning (alla är läsvärda, så klicketiklick):
- Linnéa i USA
- Andersson
- Dobre Futro
- Mirijam Geyerhofer
- Duktiga Tjejen (som numera bloggar på annagranstrom.wordpress.com)
- Just another ordinary day
- Egoistiska Egon
Populäraste inläggen:
Bloggens allra mest besökta inlägg genom historien är dessa, i turordning:
- Ingrid Betancourt (på grund av alla sökningar på namnet)
- Det här med namn (om våra namnfunderingar till Gael)
- Han är här - den lite längre versionen (om Gaels ankomst till världen)
- Han är här (den korta versionen av Gaels ankomst till världen)
- Kidnappad av militären (om Oscars arbetskompis C som skickades att tvångsgöra militärtjänst - han är för övrigt fortfarande fast där, även om de påstår att de snart ska släppa honom mot skitmycket pengar i muta)
- Akta så han inte fryser! (om en av de stora kulturkrockarna i barnuppfostran mellan Colombia och Sverige)
- Två streck på stickan (och därmed visste bloggvärlden att jag var gravid)
- Hur det funkar att vara gravid i Colombia
- Första gången jag träffade Oscar
- Nio månader (bildspel på gravidmagen)
Etiketter:
meta
onsdag 11 juli 2012
Kolhydrater med kolhydrater, någon?
I Colombia är lunchen dagens viktigaste mål. En normal lunch består av soppa till förrätt, en huvudrätt och ofta också någon liten efterrätt. Och det är rejäla portioner det handlar om.
Colombiansk husmanskost säljs för en spottstyver runt om på lunchrestauranger och kallas för almuerzo corriente (vanlig lunch), eller corrientazo. Den består av några slags baljväxter (bönor, linser, kikärter eller ärtor), något slags kött (kött, kyckling eller lever) och en minimal sallad.
Men framför allt består den av kolhydrater. Minst tre olika sorter, där basen i colombiansk mat - ris - alltid är en av dem. Sen till exempel potatis eller kokbanan eller yuca eller pasta.
En genomsnittscolombian som inte är så bevandrad i internationell matkultur kommer att undra var riset är om du serverar bara pasta. Eller tycka att ditt ris ser fattigt ut och undra om du inte ska ha lite potatis och kanske lite friterad yuca också. Tallriksmodellen på en corrientazo-lunch består av en minidel sallad, två delar protein och tre delar kolhydrater.
För ett tag sedan kollade vi in menyn på ett nytt ställe, som ville vara lite finare än lunchhaken, och inte hade några baljväxter bland sina rätter (de är ju annars räddningen som vegetarian, då är det bara att beställa rätten utan kött och man får ändå i sig protein). Alla rätter innehöll såklart kött, så jag undrade om det fanns något vegetariskt alternativ. Jodå, det skulle de nog kunna svänga ihop, tyckte servitören. Vad sägs om en tallrik med lite sallad och så kanske pommes frites... och lite pasta... och ris? Helt vanligt, sådär.
Colombiansk husmanskost säljs för en spottstyver runt om på lunchrestauranger och kallas för almuerzo corriente (vanlig lunch), eller corrientazo. Den består av några slags baljväxter (bönor, linser, kikärter eller ärtor), något slags kött (kött, kyckling eller lever) och en minimal sallad.
Men framför allt består den av kolhydrater. Minst tre olika sorter, där basen i colombiansk mat - ris - alltid är en av dem. Sen till exempel potatis eller kokbanan eller yuca eller pasta.
En genomsnittscolombian som inte är så bevandrad i internationell matkultur kommer att undra var riset är om du serverar bara pasta. Eller tycka att ditt ris ser fattigt ut och undra om du inte ska ha lite potatis och kanske lite friterad yuca också. Tallriksmodellen på en corrientazo-lunch består av en minidel sallad, två delar protein och tre delar kolhydrater.
För ett tag sedan kollade vi in menyn på ett nytt ställe, som ville vara lite finare än lunchhaken, och inte hade några baljväxter bland sina rätter (de är ju annars räddningen som vegetarian, då är det bara att beställa rätten utan kött och man får ändå i sig protein). Alla rätter innehöll såklart kött, så jag undrade om det fanns något vegetariskt alternativ. Jodå, det skulle de nog kunna svänga ihop, tyckte servitören. Vad sägs om en tallrik med lite sallad och så kanske pommes frites... och lite pasta... och ris? Helt vanligt, sådär.
Etiketter:
mat och dryck
tisdag 10 juli 2012
Ett år!
Ett helt år har gått sedan den där soliga dagen i juli då vi sa sí och ja och avslöjade för alla våra vänner att Gael gömde sig i min mage.
Så himla bra år det har varit.
Igår firade vi igen, när barnet somnat för natten, med bubbelvin, jordgubbar och choklad. Skål för det första året av många fler!
Etiketter:
bröllop
söndag 8 juli 2012
Pre-bröllopsdag
På måndag har det gått ett helt år sedan vi gifte oss. Måndag är ju dock veckans tråkigaste dag, så vi bestämde oss för att fira igår istället. Gaels farmor och farfar ställde upp som barnvakter och Oscar och jag gick ut på tu man hand för första gången sedan februari.
Vi tog en taxi till mysiga stadsdelen Usaquén och eko-restaurangen Abasto. Där klämde vi i oss förrätt, huvudrätt och efterrätt, plus vin. Och pratade ostört! I flera timmar! Den lyxen, alltså.
Sen gick vi och tog en kaffe innan vi drog hem igen vid elva på kvällen (vilka partyprissar) och kom hem till en sovande bebis (som visserligen vaknade och ville äta ganska snart eftersom han totalvägrat flaskan på kvällen).
Så himla mysigt. Så himla välbehövligt att få gå ut på tu man hand. Så himla fin pre-bröllopsdag.
Vi tog en taxi till mysiga stadsdelen Usaquén och eko-restaurangen Abasto. Där klämde vi i oss förrätt, huvudrätt och efterrätt, plus vin. Och pratade ostört! I flera timmar! Den lyxen, alltså.
Sen gick vi och tog en kaffe innan vi drog hem igen vid elva på kvällen (vilka partyprissar) och kom hem till en sovande bebis (som visserligen vaknade och ville äta ganska snart eftersom han totalvägrat flaskan på kvällen).
Så himla mysigt. Så himla välbehövligt att få gå ut på tu man hand. Så himla fin pre-bröllopsdag.
Etiketter:
fest och firande
lördag 7 juli 2012
Känd från veckopressen
För någon månad sedan fick jag besök av en svensk frilansjournalist som var på resa i Colombia. Hon intervjuade mig för tidningen Mama om hur det är att vara svensk och mamma i Colombia.
Nu har numret där artikeln finns med kommit ut i affärerna, så är ni intresserade av livet som svensk mamma i Colombia kan ni kila ner till närmsta tidningskiosk, eller beställa ett nummer via internet.
Själv har jag inte sett artikeln i tryck ännu, men jag hoppas att ett exemplar av tidningen dyker upp i en brevlåda nära mig relativt snart.
(Ser ni där i nedre högra hörnet?)
Nu har numret där artikeln finns med kommit ut i affärerna, så är ni intresserade av livet som svensk mamma i Colombia kan ni kila ner till närmsta tidningskiosk, eller beställa ett nummer via internet.
Själv har jag inte sett artikeln i tryck ännu, men jag hoppas att ett exemplar av tidningen dyker upp i en brevlåda nära mig relativt snart.
(Ser ni där i nedre högra hörnet?)
torsdag 5 juli 2012
Snipp snapp snut så var mammaledigheten slut
Alldeles för fort var den här, den där dagen som hette börja jobba igen i kalendern. Fjorton veckors mammaledighet och tre veckors semester var slut.
Gråtfesten började redan igårkväll. För även om det ibland blir lite långrandigt att gå hemma och ta hand om bebis och man saknar lite mer intellektuell stimulans, och även om jag har världens roligaste jobb, så är det inte kul den dagen kommer då man helt plötsligt måste lämna bort sin alldeles för lilla bebis till andra. Ja, för det hade varit en annan sak (inbillar jag mig) om jag hade börjat jobba och Oscar börjat på sin pappaledighet. Då hade det känts mycket mindre jobbigt. Men någon sådan finns ju inte i Colombia.
Det hela var nog mycket mer traumatiskt för mig än för Gael som inte verkade lida (eller ens märka) nämnvärt av att jag var borta. Och jag har ju privilegiet att i en åttamiljonersstad som Bogotá bo på tio minuters promenadavstånd från jobbet, så jag kan gå hem på lunchen och amma och lukta på bebishår och pussa i bebisnacke. Då känns dagen mycket mindre lång.
Och på jobbet var det idel välkommen tillbaka! och äntligen! och vi har saknat dig!, och till ett sådant jobb känns det ju faktiskt inte särskilt tråkigt alls att återvända.
Så summa summarum var det inte så farligt som jag trodde när jag hulkade i soffan igårkväll. Det känns faktiskt (också) ganska roligt att börja jobba igen, trots allt. Men ändå: eventuellt lillasyskon ska födas i Sverige för då vill jag vara ledig mycket längre än såhär, och då vill jag att Oscar också ska få chansen.
Gråtfesten började redan igårkväll. För även om det ibland blir lite långrandigt att gå hemma och ta hand om bebis och man saknar lite mer intellektuell stimulans, och även om jag har världens roligaste jobb, så är det inte kul den dagen kommer då man helt plötsligt måste lämna bort sin alldeles för lilla bebis till andra. Ja, för det hade varit en annan sak (inbillar jag mig) om jag hade börjat jobba och Oscar börjat på sin pappaledighet. Då hade det känts mycket mindre jobbigt. Men någon sådan finns ju inte i Colombia.
Det hela var nog mycket mer traumatiskt för mig än för Gael som inte verkade lida (eller ens märka) nämnvärt av att jag var borta. Och jag har ju privilegiet att i en åttamiljonersstad som Bogotá bo på tio minuters promenadavstånd från jobbet, så jag kan gå hem på lunchen och amma och lukta på bebishår och pussa i bebisnacke. Då känns dagen mycket mindre lång.
Och på jobbet var det idel välkommen tillbaka! och äntligen! och vi har saknat dig!, och till ett sådant jobb känns det ju faktiskt inte särskilt tråkigt alls att återvända.
Så summa summarum var det inte så farligt som jag trodde när jag hulkade i soffan igårkväll. Det känns faktiskt (också) ganska roligt att börja jobba igen, trots allt. Men ändå: eventuellt lillasyskon ska födas i Sverige för då vill jag vara ledig mycket längre än såhär, och då vill jag att Oscar också ska få chansen.
tisdag 3 juli 2012
Nytt ledigt jobb i Colombia
Hej alla googlare som brukar leta sig hit i jakt på jobb i Colombia. Ni har väl sett den nya annonsen som är ute nu? Forum Syd söker en FN-volontär till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Colombia.
Jobbet är en anställning till december 2013 i Medellín och sista ansökningsdag är 27 juli. Sök!
Jobbet är en anställning till december 2013 i Medellín och sista ansökningsdag är 27 juli. Sök!
Etiketter:
tips
måndag 2 juli 2012
Att lära en bebis att äta ur flaska
Dagen då den jättekorta mammaledigheten är slut närmar sig med stormsteg. Vi har vetat om det ända från början, att barnet kommer att vara fyra och en halv månad då det är dags för mig att gå tillbaka till jobbet. Men vi vill ändå fortsätta med bara bröstmjölk tills barnet är sex månader.
Så vi har gjort läxan och läst på. Tänkt att en dryg månad innan jobbstarten är det dags att lära barnet dricka mjölk ur flaska. Inte för tidigt, för det står överallt, att när bebisen börjar med flaska kan det hända att den slutar amma, för att det är lättare att suga mjölken ur flaskan än ur bröstet.
En dryg månad innan börjar vi alltså. Urpumpad bröstmjölk i flaska. Vi är ute i god tid, tänker vi, barnet kommer att vara väl förberett när det väl är dags.
Vi testar allt. Vi har flera olika flaskor, av de dyraste sorterna, de som tydligen ska vara bäst, mest efterlikna sugtekniken vid bröstet och allt det där. Vi testar att ge flaskan vid olika tider på dagen, från olika personer, att jag gömmer mig, att jag står framför och dansar och distraherar så att han inte ska märka att han har en flaska i munnen, att vänta tills han är riktigt hungrig, att ge flaskan innan han hunnit bli hungrig, att ge den sittandes i stolen, i amningsställning, bärandes. Att ge nappen och sedan smyga ut nappen och smyga dit flaskan.
Ingenting funkar. I princip varje gång gråter han och gallskriker som om vi försökte tortera honom med de där fruktansvärda flaskorna med urpumpad mjölk som han gladeligen dricker från bröstet så fort det bjuds. Gråter och skriker tills han somnar av ren utmattning, utan att ha ätit något.
Han gråter och jag gråter, för den där dryga månaden som var gott om tid för att lära barnet äta ur flaska tickar iväg alldeles för fort och paniken över att lämna stackars barnet att svälta ihjäl medan mamma är på jobbet stiger.
Så en dag plockar vi fram en mugg som vi har i gömmorna hemma. En vi fick på köpet i ett set där vi egentligen var ute efter hakklappen. En pipmugg som egentligen är till för större barn, när de ska lära sig dricka själva. Pipen är av plast och hård och har små hål där vätskan rinner ut alldeles av sig själv när man vänder muggen upp och ner. Inget sug behövs.
Hela setet med mugg och tallrik och sked och hakklapp kostade 39 kronor, bara en bråkdel av vad alla de där dyra flaskorna kostade styck.
Vi ger honom lite mjölk i muggen, mest för att vi har testat allt annat och inget funkar och varför inte prova, vi har ju inget att förlora. Han ser förvånad ut, men dricker. Utan gråt. Utan skrik. Utan att spotta ut alltför mycket. Vi provar några gånger till, flera dagar i rad, med samma resultat.
Det är måndag idag, och på torsdag börjar jag jobba igen. Med tre dagars marginal har vi lyckats få barnet att äta ur flaska. Det suger fortfarande att behöva börja jobba såhär tidigt, men det suger väldigt mycket mindre när jag vet att barnet inte kommer att svälta ihjäl när jag inte är hemma.
Och för ett eventuellt framtida lillasyskon kommer vi att köra den colombianska metoden och varva amningen med flaska från första månaden.
Etiketter:
barnet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)