Vi tittar på hus, och för att kunna köpa något här, måste vi sälja vår lägenhet i Bogotá. Så just nu håller vi på att sätta oss in i både den svenska och den colombianska bostadsmarknaden. Förutsättningarna ser lite annorlunda ut.
Vi har precis betalat en dryg tusenlapp för att värdera vår lägenhet i Colombia, för att veta vad vi skulle kunna få för den om vi säljer.
Det är inte som här, där mäklarna erbjuder gratis värdering för att få chansen att sälja bostaden sen.
Om vi lägger ut den på marknaden (kanske kan Oscars mamma köpa den direkt av oss) så får vi ta i med priset. Råden till de som vill sälja en bostad är nämligen att lägga på 10% på det du vill ha för den, för att ha prutmån.
Om utgångspriset i annonsen förändras är det alltså oftast nedåt, inte uppåt.
Räkna med att det tar tid, står det också i råden till presumtiva säljare. Att hitta en köpare till din bostad är inget som går från en dag till en annan. (Stalja lägenheten och ta proffsiga foton står det dock inget om i råden...)
Bostadsmarknaden i Colombia är köparnas marknad, i Sverige är den säljarnas. Typiskt att vi vill sälja där och köpa här.
Visar inlägg med etikett så funkar det. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett så funkar det. Visa alla inlägg
tisdag 7 juni 2016
onsdag 23 september 2015
Efternamn i Colombia och Sverige
När Oscar och jag gift oss och åkte till Sverige på smekmånad fick jag ibland frågan "vad heter du nu?" Jag fattade först inte alls vad de menade, tills jag insåg att det handlade om huruvida jag skulle ha bytt efternamn.
Tanken att byta efternamn hade faktiskt aldrig slagit mig. Kanske för att jag växt upp med en mamma som inte heller bytte efternamn då hon gifte sig. Ett efternamn som jag också har, trots att det krävdes domstolsbeslut på den tiden jag föddes för att få bära ens gifta mammas efternamn, som inte var samma efternamn som pappans.
Hur som helst, det här med att byta efternamn när jag gifte mig var inget som ens slagit mig. Eller Oscar heller, för den delen. I Colombia var det nämligen länge sedan kvinnor bytte efternamn när de gifte sig.
Såhär funkar det med efternamn i Colombia (som i Latinamerika generellt): Alla har två efternamn. Du har din pappas första efternamn och din mammas första efternamn. När du sedan får barn ärver barnet ditt första efternamn, så mammans efternamn försvinner efter en generation.
Tidigare fick gifta kvinnor sin makes första efternamn med tillägget de innan, som motsvarar engelskans of. Hyfsat explicit ägandemarkör, alltså. Men det anses allmänt som förlegat och jag har aldrig träffat någon i min generation som har tagit ett sådant namn.
På topplistan över Colombias tio vanligaste efternamn tronar spanskans motsvarighet till son-namnen, det vill säga de som slutar på -ez: Rodríguez, Gómez, González, Martínez, García, López, Hernández, Sánchez, Ramírez och Pérez.
De kommer nog att fortsätta ligga i topp ett bra tag till, för medan man får heta i princip vad som helst i förnamn, är det nästan omöjligt att byta efternamn, något som är mycket lättare i Sverige. Jag funderar ibland på det, vad händer med son-namnen i framtiden? Även om det bara är tre efternamn som inte slutar på -son i Sveriges topp 25 (Lindberg, Lindström och Lindgren), så har jag känslan av att allt fler passar på att byta bort ett lite tråkigt son-namn när de gifter sig om partnern har ett lite roligare. Enligt SCBs statistik är de vanligaste bortbytta efternamnen vid giftermål Johansson, Andersson, Karlsson, Nilsson och Eriksson.
Jag var med andra ord lite av en pionjär som bytte bort Eriksson redan 1980. Dock inte i samband med giftermål, såklart. Hur som helst, det var första och enda gången i mitt liv jag byter efternamn. Vi kör modern colombiansk efternamnspraxis i vår familj.
Hur som helst, det här med att byta efternamn när jag gifte mig var inget som ens slagit mig. Eller Oscar heller, för den delen. I Colombia var det nämligen länge sedan kvinnor bytte efternamn när de gifte sig.
Såhär funkar det med efternamn i Colombia (som i Latinamerika generellt): Alla har två efternamn. Du har din pappas första efternamn och din mammas första efternamn. När du sedan får barn ärver barnet ditt första efternamn, så mammans efternamn försvinner efter en generation.
Tidigare fick gifta kvinnor sin makes första efternamn med tillägget de innan, som motsvarar engelskans of. Hyfsat explicit ägandemarkör, alltså. Men det anses allmänt som förlegat och jag har aldrig träffat någon i min generation som har tagit ett sådant namn.
På topplistan över Colombias tio vanligaste efternamn tronar spanskans motsvarighet till son-namnen, det vill säga de som slutar på -ez: Rodríguez, Gómez, González, Martínez, García, López, Hernández, Sánchez, Ramírez och Pérez.
De kommer nog att fortsätta ligga i topp ett bra tag till, för medan man får heta i princip vad som helst i förnamn, är det nästan omöjligt att byta efternamn, något som är mycket lättare i Sverige. Jag funderar ibland på det, vad händer med son-namnen i framtiden? Även om det bara är tre efternamn som inte slutar på -son i Sveriges topp 25 (Lindberg, Lindström och Lindgren), så har jag känslan av att allt fler passar på att byta bort ett lite tråkigt son-namn när de gifter sig om partnern har ett lite roligare. Enligt SCBs statistik är de vanligaste bortbytta efternamnen vid giftermål Johansson, Andersson, Karlsson, Nilsson och Eriksson.
Jag var med andra ord lite av en pionjär som bytte bort Eriksson redan 1980. Dock inte i samband med giftermål, såklart. Hur som helst, det var första och enda gången i mitt liv jag byter efternamn. Vi kör modern colombiansk efternamnspraxis i vår familj.
torsdag 30 juli 2015
Kulturkrockar i barnuppfostran: BB-besök
En av mina bästa colombianska kompisar ringde mig för ett tag sedan och berättade att hon är gravid. Hon bor i ett annat land och kommer att föda barnet där, och jag kunde inte låta bli att fråga - kommer hennes föräldrar till förlossningen?
Det var vad alla frågade mig, och det är vad som förväntas.
Och ja, hennes föräldrar skulle naturligtvis komma. Lite innan beräknat förlossningsdatum och stanna några veckor.
Annika berättade nyligen om sin förlossning i Spanien där svärföräldrarna redan hunnit hålla, mata och byta blöja innan hon fick chans att vara med sitt barn. Och då med svärföräldrarna runt sängen som publik resten av de där första timmarna som ny familj.
Det här var verkligen min största skräck inför förlossningen. För i Colombia, precis som i Spanien, och Bolivia (och stora delar av Latinamerika skulle jag gissa), är besök i princip så fort britsen rullar ut från förlossningssalen det vanliga.
Jag visste ju det, och jag såg framför mig hur den där intima stunden att verkligen få titta på och hålla vårt barn första gången, skulle delas med en massa släkt som också skulle titta och peta och hålla. Eller att komma utmattad från en förlossning och känna att man måste vara någon slags trevlig värd och underhålla besökarna?
Tanken på det var så himla jobbig att jag aldrig riktigt hann oroa mig för förlossningen. Jag oroade mig bara för att få besök på BB.
Så jag införde helt ensidigt totalt besöksförbud på BB. Och sa till Oscar att "det är dina föräldrar, du får ta snacket med dem, och det är bättre att du gör det innan, för det blir så himla dålig stämning om du måste mota bort dem i dörren, för ingen (hör du det, ingen!!!) kommer över tröskeln till vårt rum".
Jag var inte så resonlig alls på den punkten. Oscar var desto mer resonlig och sa typ "okej, det är du som föder barn, du bestämmer", och pratade med sina föräldrar, som accepterade och respekterade.
Jag undrar ibland vad sjukhuspersonalen trodde om oss. För inne i alla andra rum liknade det släktträff, och utanför alla andra rum stod enorma blombuketter med gratulationskort och nallar. Vårt rum var alldeles kalt, och de enda som besökte oss var sjukhuspersonalen.
Det var SÅ HIMLA SKÖNT.
-----
PS Den första tiden hemma med nyfödd bebis är förresten en historia för sig, den biten förtjänar ett eget inlägg senare.
Det var vad alla frågade mig, och det är vad som förväntas.
Och ja, hennes föräldrar skulle naturligtvis komma. Lite innan beräknat förlossningsdatum och stanna några veckor.
Annika berättade nyligen om sin förlossning i Spanien där svärföräldrarna redan hunnit hålla, mata och byta blöja innan hon fick chans att vara med sitt barn. Och då med svärföräldrarna runt sängen som publik resten av de där första timmarna som ny familj.
 |
| Illustrativ bild hittat någonstans på internet |
Jag visste ju det, och jag såg framför mig hur den där intima stunden att verkligen få titta på och hålla vårt barn första gången, skulle delas med en massa släkt som också skulle titta och peta och hålla. Eller att komma utmattad från en förlossning och känna att man måste vara någon slags trevlig värd och underhålla besökarna?
Tanken på det var så himla jobbig att jag aldrig riktigt hann oroa mig för förlossningen. Jag oroade mig bara för att få besök på BB.
Så jag införde helt ensidigt totalt besöksförbud på BB. Och sa till Oscar att "det är dina föräldrar, du får ta snacket med dem, och det är bättre att du gör det innan, för det blir så himla dålig stämning om du måste mota bort dem i dörren, för ingen (hör du det, ingen!!!) kommer över tröskeln till vårt rum".
Jag var inte så resonlig alls på den punkten. Oscar var desto mer resonlig och sa typ "okej, det är du som föder barn, du bestämmer", och pratade med sina föräldrar, som accepterade och respekterade.
Jag undrar ibland vad sjukhuspersonalen trodde om oss. För inne i alla andra rum liknade det släktträff, och utanför alla andra rum stod enorma blombuketter med gratulationskort och nallar. Vårt rum var alldeles kalt, och de enda som besökte oss var sjukhuspersonalen.
Det var SÅ HIMLA SKÖNT.
-----
PS Den första tiden hemma med nyfödd bebis är förresten en historia för sig, den biten förtjänar ett eget inlägg senare.
tisdag 17 februari 2015
Kulturkrockar i barnuppfostran, del 7: Barnsäkerhet
I Sverige är allt farligt.
Så sa en kompis till mig sedan hon flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år i Colombia.
Jag är benägen att hålla med. Sverige, i alla fall såhär på avstånd, känns verkligen som trygghetsnarkomanernas land. Trots att Sverige alltid ligger på topp i säkerhet och trygghet i alla möjliga internationella jämförelser - och milsvitt före Colombia - så känns svenska föräldrar mycket ängsligare än sina colombianska diton.
Allt kan tydligen vara skadligt och allt som kan barnsäkras ska göra det. Klämskydd och spisskydd och grindar och bilstolar och soldräkter och hjälmar och reflexvästar och sockerförbud. Lite får jag känslan att barn måste skyddas från alla möjliga faror istället för att lära sig att hantera dem.
I Colombia är det egentligen bara två saker som är farliga: kyla och regn. Det är å andra sidan absolut och fullkomligt livsfarligt för barn.
Eller nej, såklart en del annat också. Väldigt grovt generaliserande känns det lite som att colombianska föräldrar är lite mer svepande oroliga över säkerheten, och kanske hindrar barnen i många situationer med nej! akta! gå inte för nära! du kan ramla! i största allmänhet, medan svenska föräldrar låter barn låter barnen leka lite mer fritt så länge alla specifika faror är identifierade och åtgärdade, eller så länge det är på en säkerhetscertifierad lekplats. Typ. Problemet är bara att det verkar finnas ungefär hur många specifika faror som helst.
I vissa avseenden är jag nog väldigt "svensk" när det kommer till uppfostran. Särskilt när det kommer till trafiksäkerhet. Gael måste alltid åka i bilbarnstol på landsväg. Min flexibilitet sträcker sig till stadstrafiken. Det skulle inte gå annars, taxibilarna har ju inte ens bilbälten. Men på landsväg, utanför stan, där är jag kompromisslös trots total oförståelse.
Men i många andra avseenden känner jag lite att... seriöst? Jag fattar ju att det är inte helt taget ur luften, och att plast har en massa onyttiga ämnen och att överdrivet sockerintag kan leda till en massa dåligheter och att det är dåligt att bränna sig i solen, och så vidare, och så vidare. Men samtidigt - man måste ju leva också. Man kan inte skydda sig mot allt och ska man verkligen hålla på att gå runt och oroa sig för allt hela tiden?
Kanske är det bara för att allt sånt skulle vara så himla jobbigt i Colombia. Här ligger lekplatserna ofta i parker med gräs och träd, förutom där gungorna och rutschkanorna står, där det är asfalterat. Det finns inga spisskydd eller klämskydd. Gaels dagis ligger i ett hus med två våningar, men det finns inga grindar för trapporna. Allt innehåller socker, speciellt alla produkter för barn. Vill man ha träleksaker får man i princip göra dem själv.
Som kloka Linda skrev i en kommentar till ett blogginlägg, apropå att de seglat jorden runt i fyra år med sina två små barn:
"När det gäller den typen av risker som du nämner så är de enkla att skydda sig mot i Sverige. Man får mycket säkerhet för liten insats. I andra delar av världen krävs det en väldigt stor insats för att skydda sig, då blir det inte heller lika självklart."
Jag vet inte hur jag kommer att ställa mig till allt i Sverige, efter att ha levt Gaels första tre år med en mycket mer avslappnad inställning till många farligheter. Kanske anpassar jag mig och skaffar en sån där heltäckande solskyddsdräkt till sommarens strandbesök. Men troligtvis inte. Jag tycker i alla fall att det ska bli fantastiskt skönt att slippa diskutera bilbarnstolens vara eller inte vara.
-----
Så sa en kompis till mig sedan hon flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år i Colombia.
Jag är benägen att hålla med. Sverige, i alla fall såhär på avstånd, känns verkligen som trygghetsnarkomanernas land. Trots att Sverige alltid ligger på topp i säkerhet och trygghet i alla möjliga internationella jämförelser - och milsvitt före Colombia - så känns svenska föräldrar mycket ängsligare än sina colombianska diton.
Allt kan tydligen vara skadligt och allt som kan barnsäkras ska göra det. Klämskydd och spisskydd och grindar och bilstolar och soldräkter och hjälmar och reflexvästar och sockerförbud. Lite får jag känslan att barn måste skyddas från alla möjliga faror istället för att lära sig att hantera dem.
I Colombia är det egentligen bara två saker som är farliga: kyla och regn. Det är å andra sidan absolut och fullkomligt livsfarligt för barn.
Eller nej, såklart en del annat också. Väldigt grovt generaliserande känns det lite som att colombianska föräldrar är lite mer svepande oroliga över säkerheten, och kanske hindrar barnen i många situationer med nej! akta! gå inte för nära! du kan ramla! i största allmänhet, medan svenska föräldrar låter barn låter barnen leka lite mer fritt så länge alla specifika faror är identifierade och åtgärdade, eller så länge det är på en säkerhetscertifierad lekplats. Typ. Problemet är bara att det verkar finnas ungefär hur många specifika faror som helst.
I vissa avseenden är jag nog väldigt "svensk" när det kommer till uppfostran. Särskilt när det kommer till trafiksäkerhet. Gael måste alltid åka i bilbarnstol på landsväg. Min flexibilitet sträcker sig till stadstrafiken. Det skulle inte gå annars, taxibilarna har ju inte ens bilbälten. Men på landsväg, utanför stan, där är jag kompromisslös trots total oförståelse.
Men i många andra avseenden känner jag lite att... seriöst? Jag fattar ju att det är inte helt taget ur luften, och att plast har en massa onyttiga ämnen och att överdrivet sockerintag kan leda till en massa dåligheter och att det är dåligt att bränna sig i solen, och så vidare, och så vidare. Men samtidigt - man måste ju leva också. Man kan inte skydda sig mot allt och ska man verkligen hålla på att gå runt och oroa sig för allt hela tiden?
Kanske är det bara för att allt sånt skulle vara så himla jobbigt i Colombia. Här ligger lekplatserna ofta i parker med gräs och träd, förutom där gungorna och rutschkanorna står, där det är asfalterat. Det finns inga spisskydd eller klämskydd. Gaels dagis ligger i ett hus med två våningar, men det finns inga grindar för trapporna. Allt innehåller socker, speciellt alla produkter för barn. Vill man ha träleksaker får man i princip göra dem själv.
Som kloka Linda skrev i en kommentar till ett blogginlägg, apropå att de seglat jorden runt i fyra år med sina två små barn:
"När det gäller den typen av risker som du nämner så är de enkla att skydda sig mot i Sverige. Man får mycket säkerhet för liten insats. I andra delar av världen krävs det en väldigt stor insats för att skydda sig, då blir det inte heller lika självklart."
Jag vet inte hur jag kommer att ställa mig till allt i Sverige, efter att ha levt Gaels första tre år med en mycket mer avslappnad inställning till många farligheter. Kanske anpassar jag mig och skaffar en sån där heltäckande solskyddsdräkt till sommarens strandbesök. Men troligtvis inte. Jag tycker i alla fall att det ska bli fantastiskt skönt att slippa diskutera bilbarnstolens vara eller inte vara.
 |
| Väldigt få parker har speciella bebisgungor. Gael fick lära sig att gunga i sådan här när han var ett år. Han är duktig på att hålla i sig ordentligt, vilket är tur eftersom det ofta är asfalterat under gungorna. Det var det inte just här, däremot en stor sten rakt under. |
Andra inlägg jag har skrivit på temat kulturkrockar i barnuppfostran hittar du här.
tisdag 10 februari 2015
Strikta colombianer och slappa svenskar?
Häromdagen läste jag en väldigt intressant artikel om hur ekonomisk ojämlikhet påverkar uppfostran. Enligt en forskningsstudie tenderar föräldrar i väldigt ojämlika länder att uppfostra sina barn mycket strängare än i mer jämlika sådana. Lite hårddraget, ju större sannolikhet det är att man klarar sig ändå, desto mer känner föräldrarna att de kan slappna av med prestationskraven på sina barn.
Utifrån högst ovetenskapliga och enbart empiriska iakttagelser känner jag att den teorin stämmer väldigt bra in på skillnaderna Colombia-Sverige i barnuppfostran.
Colombianska föräldrar känns överlag mycket strängare och mer krävande än de svenska diton, och den typen av diskussioner som Petra Krantz Lindgren eller Jesper Juul för om barnuppfostran är väldigt frånvarande här.
Det låter ju logiskt också, ändå har det aldrig riktigt slagit mig som förklaringsmodell. Colombia är ett av världens mest ojämlika länder. I avsaknad av ett grundläggande socialt skyddsnät som fångar upp, och där enda möjligheten till en dräglig tillvaro om du inte är född i en privilegierad elitfamilj är hårt arbete och målmedvetenhet, om ens då, så finns det inte plats för särskilt mycket utsvävningar.
Jag får alltid lite mindervärdeskomplex när jag jämför mitt CV med valfri colombiansk 25-åring som haft tillgång till universitetsstudier. Det är liksom inte tal om att ta ett sabbatsår och jobba lite på fabrik i Norge och resa runt världen. Eller ens extrajobba lite i kassan under strökursstudierna. Nej, folk läser på program, och jobbar extra som lärar- eller forskarassistenter, och de priviligierade som har möjlighet att tillbringa längre perioder utomlands gör det för att plugga språk, göra praktik som ger relevant arbetslivserfarenhet på CVt, eller läsa en master. En av mina bästa colombianska vänner bor i Japan där hon just nu doktorerar. Hon flyttade dit för att hon fått ett stipendium för att läsa en master efter sin dubbla universitetsexamen här i Colombia. Hon är 28 år.
Jag tror att det spiller över på andra områden också, förutom kraven (ofta outtalade, men ändå närvarande) på akademiskt och professionellt presterande. Det är kanske förenat med större risker att falla utanför ramarna, så det är så mycket viktigare att se till att barnen beter sig som det är socialt accepterat. Barn ska uppföra sig, de ska hälsa ordentligt, de ska be snällt om saker och inte vara otrevliga.
Jag känner ofta att det är lite väl strängt, och lite väl höga krav, och lite väl mycket opedagogiska nu skärper du dig, annars... utan förståelse för uppenbart trötta och hungriga barn som inte pallar uppföra sig som små änglar exakt hela tiden.
Men samtidigt blir jag lite förskräckt över bilden jag får av Sverige såhär på avstånd. Är det verkligen så? Har folk helt missat vad det innebär att vara förälder?
I vår lilla familj är vi på jakt efter den gyllene colombiasvenska medelvägen. Vi får se hur det går med det.
Utifrån högst ovetenskapliga och enbart empiriska iakttagelser känner jag att den teorin stämmer väldigt bra in på skillnaderna Colombia-Sverige i barnuppfostran.
Colombianska föräldrar känns överlag mycket strängare och mer krävande än de svenska diton, och den typen av diskussioner som Petra Krantz Lindgren eller Jesper Juul för om barnuppfostran är väldigt frånvarande här.
Det låter ju logiskt också, ändå har det aldrig riktigt slagit mig som förklaringsmodell. Colombia är ett av världens mest ojämlika länder. I avsaknad av ett grundläggande socialt skyddsnät som fångar upp, och där enda möjligheten till en dräglig tillvaro om du inte är född i en privilegierad elitfamilj är hårt arbete och målmedvetenhet, om ens då, så finns det inte plats för särskilt mycket utsvävningar.
Jag får alltid lite mindervärdeskomplex när jag jämför mitt CV med valfri colombiansk 25-åring som haft tillgång till universitetsstudier. Det är liksom inte tal om att ta ett sabbatsår och jobba lite på fabrik i Norge och resa runt världen. Eller ens extrajobba lite i kassan under strökursstudierna. Nej, folk läser på program, och jobbar extra som lärar- eller forskarassistenter, och de priviligierade som har möjlighet att tillbringa längre perioder utomlands gör det för att plugga språk, göra praktik som ger relevant arbetslivserfarenhet på CVt, eller läsa en master. En av mina bästa colombianska vänner bor i Japan där hon just nu doktorerar. Hon flyttade dit för att hon fått ett stipendium för att läsa en master efter sin dubbla universitetsexamen här i Colombia. Hon är 28 år.
Jag tror att det spiller över på andra områden också, förutom kraven (ofta outtalade, men ändå närvarande) på akademiskt och professionellt presterande. Det är kanske förenat med större risker att falla utanför ramarna, så det är så mycket viktigare att se till att barnen beter sig som det är socialt accepterat. Barn ska uppföra sig, de ska hälsa ordentligt, de ska be snällt om saker och inte vara otrevliga.
Jag känner ofta att det är lite väl strängt, och lite väl höga krav, och lite väl mycket opedagogiska nu skärper du dig, annars... utan förståelse för uppenbart trötta och hungriga barn som inte pallar uppföra sig som små änglar exakt hela tiden.
Men samtidigt blir jag lite förskräckt över bilden jag får av Sverige såhär på avstånd. Är det verkligen så? Har folk helt missat vad det innebär att vara förälder?
I vår lilla familj är vi på jakt efter den gyllene colombiasvenska medelvägen. Vi får se hur det går med det.
tisdag 11 november 2014
Bolån i Colombia
I Colombia måste du amortera. Och kraven är långt strängare än det Finansinspektionen föreslår, med amorteringskrav bara på nya lån, på delen som är större än 50% av bostadens värde, och med amorteringstider på 25-50 år.
Här får du bara låna max 70% av bostadens värde, de övriga 30% måste du lägga i handpenning från egna besparingar. Den absoluta maxtiden för att betala tillbaka ett bostadslån är 15 år.
Just nu är det ett gyllende läge att låna till att köpa bostad i Colombia. Räntan är rekordlåg. Om du köper en ny bostad och redan är lånekund hos banken kan du få en så låg ränta som 10%. Det innebär att när du betalat tillbaka hela lånet efter 15 år kommer du bara att ha betalat hela summan två gånger till banken. Ett riktigt kap, i colombianska mått.
En sån lånemarknad gör det ju naturligtvis svårt för den stora massan att någonsin ha möjlighet att köpa en egen bostad. De som kan lägga 30% av en lägenhetskostnad ur egen ficka och sedan betala skyhöga månadsavgifter till banken varje månad är ju framför allt de som har familjer med kapital, och/eller väldigt välbetalda jobb.
Eller, de som kan leva på vatten och bröd i princip för att skrapa ihop pengarna som behövs. För när lånet väl är betalt kostar en lägenhet nästan ingenting. Då blir en lägenhet den bästa investering du kan göra, om du har möjlighet att hyra ut den. Hyressättningen är fri, men du får inte höja hyran mer än inflationen en gång om året när kontraktet väl är skrivet (till skillnad från till exempel Argentina).
Månadsinkomsten som en hyra ger är en framtidsförsäkring för många i ett land där inga sociala trygghetssystem fungerar som de borde, och inte många litar på att de någonsin kommer att få ut en dräglig pension (om de ens får någon). Men det är en försäkring som är långt ifrån alla förunnad, med ett banksystem som gynnar de som redan har.
måndag 27 oktober 2014
Hur fungerar förskola i Colombia?
För ett tag sedan undrade en kompis hur det hade gått med blöjavvänjningen, den som de styr upp på förskolan i en gemensam grupprocess. Kortfattat: Jättebra! Lite olyckor nu och då såklart, men på det stora hela mycket bra. Nu funderar vi bara på hur vi ska styra upp blöjavvänjningen på natten.
Jag tror verkligen att det är otroligt mycket lättare när förskolan är med och koordinerar det hela.
Vilket får mig att tänka på att ända sedan jag skrev blöj-inlägget har jag tänkt att skriva lite om hur det funkar med förskola i Colombia.
Eftersom pappaledigheten i princip är ickeexisterande och mammaledigheten är jättekort så finns förskolor från 3 månaders ålder, så kallade sala cunas. Andra förskolor tar emot barn från och med ett eller två års ålder, eller till exempel som i fallet med Gaels förskola, från och med att barnet kan gå.
En stor del av utbudet är privat och det finns ungefär lika många inriktningar som det finns förskolor. De allmänna förskolorna drivs till största delen av ICBF, vilket är ungefärliga motsvarigheten till Colombias barnavårdsnämnd. De kostar också, men de är mycket billigare än de flesta privata förskolor, och avgiften bestäms efter föräldrarnas inkomst.
Man betalar en års- eller terminsavgift, matricula, och sen betalar man en månadsavgift varje månad. I vårt fall kostar årsavgiften runt 3700 kronor och månadsavgiften 2500 kronor. Det är nog ganska standard för privata förskolor i Bogotá, men prisspridningen är enorm. Som jämförelse betalar Lebys 90 kronor i årsavgift och 35 kronor i månadsavgift för den allmänna förskolan där hennes barnbarn går.
Skillnaderna i vad man får för pengarna är också enorma. Till exempel:
Tid: På vissa (ganska många) förskolor är heldag fram till klockan 15. Vilket innebär att man blir tvungen att betala en månadsavgift på förskolan + skolbuss + en barnskötare som tar hand om barnet tills man kommer hem från jobbet. En del förskolor har bara halvdag. På Gaels förskola får vi hämta vid 17, eller max 17.30, vilket gör att vi kan hämta själva (vi kör varannan dags hämtning/lämning).
Mat: Bara för att man betalar en dyr månadsavgift ingår inte nödvändigtvis mat. Till många förskolor måste man skicka med lunchlåda, eller mellanmål. På Gaels förskola får de mellanmål klockan 10, lunch klockan 12 och mellanmål klockan 14. För de barnen som är kvar under eftermiddagen måste man skicka med mellanmål (en frukt eller så) till klockan 16. Och de barn som kommer tidigt och äter frukost på förskolan får ha med egen.
Material: Lite beroende på vad årsavgiften är måste man även lämna in material till förskolan. Låg årsavgift brukar betyda lång materiallista (med allt ifrån papper och målarfärger och leksaker till toapapper!). I vårt fall ingår de flesta materialen i årsavgiften och vi behöver bara (jo, det är bara) lämna in en filt, en kudde, en bok, en leksak, sex haklappar, tio paket våtlappar och en stor gammal t-shirt att använda som skyddskläder när de målar.
Men framför allt ligger nog skillnaderna mellan de olika förskolorna i den pedagogiska inriktningen.
Det finns förskolor som är mer studieförberedande, där barnen får lära sig allt ifrån engelska till datorkunskap, och att läsa och skriva och räkna förstås. Sen finns det förskolor som är mer lekinriktade, som Gaels.
Eftersom skolsystemet också är privat gäller det i många fall att välja rätt förskola för att komma in på rätt skola sen, och många skolor har förskola och förskoleklass från 2-3 års ålder. Börjar de inte då så är det svårt att få en plats på skolan sen, som till exempel franska skolan, Liceo Francés. Gaels lilla kusin Samuel började i förskoleklass vid tre och ett halvt år och det är som om han gick i skolan. Han måste sitta stilla i bänken och han får läxor (skriva vackra bokstäver på räta linjer och sådant...).
På Gaels förskola däremot satsar de bara på lärande och utveckling genom lek, med starkt fokus på skapande. De är indelade efter åldersgrupper, nästan halvårsvis så det är väldigt jämnåriga han delar grupp med, och de roterar mellan olika aktiviteter varje dag. De har målning, dans, teater, akrobatik och musik i olika former. I år har de dessutom ett nytt ämne, återvinning. Musiken har de till exempel en dag med música andina med en lärare som tillhör ursprungsbefolkningen och spelar flöjt och lär dem ursprungsbefolkningens danser, och en annan dag med en lärare från Stilla Havs-kusten som spelar trummor och marackas tillsammans med barnen. Varje år jobbar de med ett tema som leder till en teater-musikal-uppsättning i slutet av året. Förra året var det Don Quijote, i år är det Pinocchio. Årets föreställning går av stapeln nästa lördag, men den får nog ett helt eget inlägg.
Jag tror verkligen att det är otroligt mycket lättare när förskolan är med och koordinerar det hela.
Vilket får mig att tänka på att ända sedan jag skrev blöj-inlägget har jag tänkt att skriva lite om hur det funkar med förskola i Colombia.
Eftersom pappaledigheten i princip är ickeexisterande och mammaledigheten är jättekort så finns förskolor från 3 månaders ålder, så kallade sala cunas. Andra förskolor tar emot barn från och med ett eller två års ålder, eller till exempel som i fallet med Gaels förskola, från och med att barnet kan gå.
En stor del av utbudet är privat och det finns ungefär lika många inriktningar som det finns förskolor. De allmänna förskolorna drivs till största delen av ICBF, vilket är ungefärliga motsvarigheten till Colombias barnavårdsnämnd. De kostar också, men de är mycket billigare än de flesta privata förskolor, och avgiften bestäms efter föräldrarnas inkomst.
Man betalar en års- eller terminsavgift, matricula, och sen betalar man en månadsavgift varje månad. I vårt fall kostar årsavgiften runt 3700 kronor och månadsavgiften 2500 kronor. Det är nog ganska standard för privata förskolor i Bogotá, men prisspridningen är enorm. Som jämförelse betalar Lebys 90 kronor i årsavgift och 35 kronor i månadsavgift för den allmänna förskolan där hennes barnbarn går.
Skillnaderna i vad man får för pengarna är också enorma. Till exempel:
Tid: På vissa (ganska många) förskolor är heldag fram till klockan 15. Vilket innebär att man blir tvungen att betala en månadsavgift på förskolan + skolbuss + en barnskötare som tar hand om barnet tills man kommer hem från jobbet. En del förskolor har bara halvdag. På Gaels förskola får vi hämta vid 17, eller max 17.30, vilket gör att vi kan hämta själva (vi kör varannan dags hämtning/lämning).
Mat: Bara för att man betalar en dyr månadsavgift ingår inte nödvändigtvis mat. Till många förskolor måste man skicka med lunchlåda, eller mellanmål. På Gaels förskola får de mellanmål klockan 10, lunch klockan 12 och mellanmål klockan 14. För de barnen som är kvar under eftermiddagen måste man skicka med mellanmål (en frukt eller så) till klockan 16. Och de barn som kommer tidigt och äter frukost på förskolan får ha med egen.
Material: Lite beroende på vad årsavgiften är måste man även lämna in material till förskolan. Låg årsavgift brukar betyda lång materiallista (med allt ifrån papper och målarfärger och leksaker till toapapper!). I vårt fall ingår de flesta materialen i årsavgiften och vi behöver bara (jo, det är bara) lämna in en filt, en kudde, en bok, en leksak, sex haklappar, tio paket våtlappar och en stor gammal t-shirt att använda som skyddskläder när de målar.
Men framför allt ligger nog skillnaderna mellan de olika förskolorna i den pedagogiska inriktningen.
Det finns förskolor som är mer studieförberedande, där barnen får lära sig allt ifrån engelska till datorkunskap, och att läsa och skriva och räkna förstås. Sen finns det förskolor som är mer lekinriktade, som Gaels.
Eftersom skolsystemet också är privat gäller det i många fall att välja rätt förskola för att komma in på rätt skola sen, och många skolor har förskola och förskoleklass från 2-3 års ålder. Börjar de inte då så är det svårt att få en plats på skolan sen, som till exempel franska skolan, Liceo Francés. Gaels lilla kusin Samuel började i förskoleklass vid tre och ett halvt år och det är som om han gick i skolan. Han måste sitta stilla i bänken och han får läxor (skriva vackra bokstäver på räta linjer och sådant...).
På Gaels förskola däremot satsar de bara på lärande och utveckling genom lek, med starkt fokus på skapande. De är indelade efter åldersgrupper, nästan halvårsvis så det är väldigt jämnåriga han delar grupp med, och de roterar mellan olika aktiviteter varje dag. De har målning, dans, teater, akrobatik och musik i olika former. I år har de dessutom ett nytt ämne, återvinning. Musiken har de till exempel en dag med música andina med en lärare som tillhör ursprungsbefolkningen och spelar flöjt och lär dem ursprungsbefolkningens danser, och en annan dag med en lärare från Stilla Havs-kusten som spelar trummor och marackas tillsammans med barnen. Varje år jobbar de med ett tema som leder till en teater-musikal-uppsättning i slutet av året. Förra året var det Don Quijote, i år är det Pinocchio. Årets föreställning går av stapeln nästa lördag, men den får nog ett helt eget inlägg.
onsdag 22 oktober 2014
Bogotá-tetris
Den här bilden har cirkulerat på Facebook de senaste dagarna och tja, den är väl rätt talande för hur trafiken i Bogotá fungerar(?). Det är alltså den här trafiken jag just tagit körkort för:
måndag 22 september 2014
Feministiska organisationer i Colombia
Lite nu och då får jag mejl från folk som vill göra praktik / skriva MFS-uppsats i Colombia, inom genusfrågor på någon organisation, och undrar vilka organisationer det finns och hur de ska göra för att komma i kontakt med dem.
På förekommen anledning, här kommer en lista över feministiska organisationer i Colombia. Fast kanske framför allt i Bogotá, för det är här jag bor och jobbar och har mest koll, men även för att det är här de flesta organisationerna finns, eftersom maktens främsta institutioner är samlade här, och vill man jobba med påverkansarbete är det lättast här.
Ganska grovt generaliserat kan man säga att kvinnoorganisationer* i Colombia jobbar med två frågor. Antingen (våld mot kvinnor i) konflikten eller sexuella och reproduktiva rättigheter, eller båda. Det är extremt få som jobbar med till exempel jämställdhet på arbetsmarknaden eller i politiken. Jag känner inte till någon som jobbar exklusivt med det, faktiskt, möjligen undantaget fackens kvinnoförbund.
Organisationer som jobbar (främst) med väpnade konfliken
Sisma Mujer som erbjuder praktikplatser här
Casa de la Mujer
Humanas
Alianza Iniciativa Mujeres Colombianas por la Paz (IMP)
Ruta Pacífica de las Mujeres
Organisationer som jobbar (främst) med sexuella och reproduktiva rättigheter
La Mesa por la Vida y la Salud de las Mujeres
Women's Link Worldwide som erbjuder praktik för jurister här
Centro de Derechos Reproductivos
Católicas por el Derecho a Decidir
Oriéntame
Profamilia
Fundación Si Mujer (i Cali)
Andra organisationer med genusinriktning
Red Nacional de Mujeres
Colombia Diversa (som jobbar med HBT-frågor)
UNFPA Colombia
UN Women Colombia
Escuela de Estudios de Género Universidad Nacional
Okej, jag har hittat en organisation som verkar intressant, hur gör jag för att söka praktikplats / få kontakt?
Först och främst är det A och O att kunna spanska. Särskilt när det gäller organisationer i civilsamhället, är det ofta väldigt få som kan engelska. Kan du bara lite spanska och har turen att lyckas få en praktikplats i alla fall är risken stor att du får ägna tiden åt att översätta dokument till engelska.
Sen är framförhållning inte riktigt ett ord som existerar i det colombianska vokabuläret. Det är ingen idé att skicka ett mejl nu och skriva "hej, jag kommer till Colombia i januari och skulle gärna vilja intervjua dig för min uppsats". Om man ens får något svar, så kommer det troligtvis att vara "okej, hör av dig när du är här så bestämmer vi träff". Is i magen. Praktikplatser går att ordna med lite mer framförhållning (max tre månader, om det inte är FN vi snackar om), men det går säkert också bra med mycket mindre tidsmarginal än så.
Om du söker praktikplats (eller jobb) och vill skicka ditt CV, tänk på att colombianska CVn inleds med en perfil profesional, alltså en kort paragraf som beskriver lite om vem du är, rent professionellt. Typ statsvetare med bred erfarenhet från civilsamhället. Har lätt att anpassa mig till olika sammanhang och pratar flytande engelska. Fast lite mer utförligt då, förstås. Detta för att ansökningar oftast inte innehåller något ansökningsbrev.
I de här gamla inläggen från september 2011, mars 2012 och mars 2013 har jag skrivit lite allmänna tips om att söka jobb i Colombia.
Slutligen har jag en lista på personer jag brukar vidarebefordra lediga tjänster till (eftersom sådant nästan aldrig publiceras på någon platsbank utan det är kontakter och mun-till-munmetoden som oftast gäller). Vill du kan jag lägga till dig på listan, skriv din mejladress i kommentarsfältet i så fall. OBS nästan allt är på spanska (såklart) och i princip bara relaterat till NGOs eller biståndssektorn, så den som är intresserad av privata näringslivet gör bäst i att fortsätta leta någon annanstans.
-----
* Det är så de själva ofta kallar sig, organizaciones de mujeres, även om de också kallar sig feministiska
På förekommen anledning, här kommer en lista över feministiska organisationer i Colombia. Fast kanske framför allt i Bogotá, för det är här jag bor och jobbar och har mest koll, men även för att det är här de flesta organisationerna finns, eftersom maktens främsta institutioner är samlade här, och vill man jobba med påverkansarbete är det lättast här.
Ganska grovt generaliserat kan man säga att kvinnoorganisationer* i Colombia jobbar med två frågor. Antingen (våld mot kvinnor i) konflikten eller sexuella och reproduktiva rättigheter, eller båda. Det är extremt få som jobbar med till exempel jämställdhet på arbetsmarknaden eller i politiken. Jag känner inte till någon som jobbar exklusivt med det, faktiskt, möjligen undantaget fackens kvinnoförbund.
Organisationer som jobbar (främst) med väpnade konfliken
Sisma Mujer som erbjuder praktikplatser här
Casa de la Mujer
Humanas
Alianza Iniciativa Mujeres Colombianas por la Paz (IMP)
Ruta Pacífica de las Mujeres
Organisationer som jobbar (främst) med sexuella och reproduktiva rättigheter
La Mesa por la Vida y la Salud de las Mujeres
Women's Link Worldwide som erbjuder praktik för jurister här
Centro de Derechos Reproductivos
Católicas por el Derecho a Decidir
Oriéntame
Profamilia
Fundación Si Mujer (i Cali)
Andra organisationer med genusinriktning
Red Nacional de Mujeres
Colombia Diversa (som jobbar med HBT-frågor)
UNFPA Colombia
UN Women Colombia
Escuela de Estudios de Género Universidad Nacional
Okej, jag har hittat en organisation som verkar intressant, hur gör jag för att söka praktikplats / få kontakt?
Först och främst är det A och O att kunna spanska. Särskilt när det gäller organisationer i civilsamhället, är det ofta väldigt få som kan engelska. Kan du bara lite spanska och har turen att lyckas få en praktikplats i alla fall är risken stor att du får ägna tiden åt att översätta dokument till engelska.
Sen är framförhållning inte riktigt ett ord som existerar i det colombianska vokabuläret. Det är ingen idé att skicka ett mejl nu och skriva "hej, jag kommer till Colombia i januari och skulle gärna vilja intervjua dig för min uppsats". Om man ens får något svar, så kommer det troligtvis att vara "okej, hör av dig när du är här så bestämmer vi träff". Is i magen. Praktikplatser går att ordna med lite mer framförhållning (max tre månader, om det inte är FN vi snackar om), men det går säkert också bra med mycket mindre tidsmarginal än så.
Om du söker praktikplats (eller jobb) och vill skicka ditt CV, tänk på att colombianska CVn inleds med en perfil profesional, alltså en kort paragraf som beskriver lite om vem du är, rent professionellt. Typ statsvetare med bred erfarenhet från civilsamhället. Har lätt att anpassa mig till olika sammanhang och pratar flytande engelska. Fast lite mer utförligt då, förstås. Detta för att ansökningar oftast inte innehåller något ansökningsbrev.
I de här gamla inläggen från september 2011, mars 2012 och mars 2013 har jag skrivit lite allmänna tips om att söka jobb i Colombia.
Slutligen har jag en lista på personer jag brukar vidarebefordra lediga tjänster till (eftersom sådant nästan aldrig publiceras på någon platsbank utan det är kontakter och mun-till-munmetoden som oftast gäller). Vill du kan jag lägga till dig på listan, skriv din mejladress i kommentarsfältet i så fall. OBS nästan allt är på spanska (såklart) och i princip bara relaterat till NGOs eller biståndssektorn, så den som är intresserad av privata näringslivet gör bäst i att fortsätta leta någon annanstans.
-----
* Det är så de själva ofta kallar sig, organizaciones de mujeres, även om de också kallar sig feministiska
lördag 21 juni 2014
Att ta körkort i Colombia
För lite drygt en månad sedan köpte vi bil. Jag hade nog tänkt att "äsch, jag kan köra på mitt svenska körkort ett tag", trots att man bara får köra med utländska körkort de första två månaderna i landet, vilket ju var ett tag sedan, minst sagt.
Men när vi skulle åka och hämta bilen och jag letade fram körkortet upptäckte jag att det redan gått ut. Så sedan en dryg månad tillbaka har jag kört vår bil utan inhemskt körkort och med ett utgånget svenskt, och tänkt att jag måste ta tag i det här med att skaffa ett colombianskt.
För att få körkort i Colombia måste du först ha ett intyg från en körskola att du gått kurs och att du klarat teori- och praktikprovet. Jag var inte så himla intresserad av att slösa tid och pengar på någon himla kurs, så jag ringde runt till lite skolor och hittade en där jag bara behövde göra prov och så får jag ett intyg. "Eftersom du redan kan köra bil", detta trots att ingen någonsin bad om att få se mitt svenska körkort för att bekräfta det hela.
Idag gick jag dit för provet. Jag hade fått för mig att det bara var uppkörning, men när jag kom dit visade det sig att det var teoriprov också. Och så fick jag fylla i alla körlektioner jag tagit hos dem, förstås. Körlektionsintyget hade en massa rader med kolumner för "datum", "lektionstema", "elevens underskrift", "lärarens underskrift". Där fick jag skriva min underskrift på femton rader i kolumnen för "elevens underskrift".
+10.34.48.png)
Men när vi skulle åka och hämta bilen och jag letade fram körkortet upptäckte jag att det redan gått ut. Så sedan en dryg månad tillbaka har jag kört vår bil utan inhemskt körkort och med ett utgånget svenskt, och tänkt att jag måste ta tag i det här med att skaffa ett colombianskt.
För att få körkort i Colombia måste du först ha ett intyg från en körskola att du gått kurs och att du klarat teori- och praktikprovet. Jag var inte så himla intresserad av att slösa tid och pengar på någon himla kurs, så jag ringde runt till lite skolor och hittade en där jag bara behövde göra prov och så får jag ett intyg. "Eftersom du redan kan köra bil", detta trots att ingen någonsin bad om att få se mitt svenska körkort för att bekräfta det hela.
Idag gick jag dit för provet. Jag hade fått för mig att det bara var uppkörning, men när jag kom dit visade det sig att det var teoriprov också. Och så fick jag fylla i alla körlektioner jag tagit hos dem, förstås. Körlektionsintyget hade en massa rader med kolumner för "datum", "lektionstema", "elevens underskrift", "lärarens underskrift". Där fick jag skriva min underskrift på femton rader i kolumnen för "elevens underskrift".
Sen fick jag göra teoriprovet som jag inte hade pluggat en sekund till, eftersom jag inte visste att jag behövde göra ett sånt. Jag funderade ett tag på om jag skulle googla svaren på frågorna jag inte kunde, det var ungefär nivån på fuskkontrollen (som ni ser var det inget problem att fota provet), men det gick tydligen bra ändå, även om jag aldrig fick veta min slutpoäng.
Till sist var det dags för uppkörningen. Jag fick sätta mig i bilen, backa ut från parkeringen och sen fick jag svänga höger, sen höger igen, sen höger igen, sen höger igen, och sen var vi runt kvarteret och jag parkerade bilen och det var klart.
Nu måste jag vänta på mitt certifikat och fixa lite byråkratiskt grejs, men jag kan väl säga som så att svårighetsnivån på att skaffa körkort i Colombia inte känns så oöverstigligt hög, precis.
måndag 31 mars 2014
Monas-feber
Idag är en stor dag i Colombia. Från och med idag börjar nämligen el album de Panini säljas i av auktoriserade återförsäljare runtom i landet.Herrfotbolls-VM-albumet, alltså.
Sedan gäller det att fylla det med 640 samlarbilder, monas, på spelare ur de olika lagen.
I år är det extra stort i Colombia, eftersom landet egna spelare är med för första gången sedan 1998.
Alla* samlar på monas. Helgens samtalsämne var hur och när det skulle bytas, och vilka strategier som egentligen är bäst. Är det värt det att köpa lådan med 500 monas i, hur många dubbletter finns i den? Bästa taktiken när det gäller enkelpaketen med 5 monas var i är att köpa dem på så geografiskt utspridda olika ställen i stan som möjligt, de skickas tydligen serier till de olika återförsäljningsställena.
Min facebook-feed har redan börjat fyllas av byteshandel och delade google docs där alla kan fylla i vilka de har och vilka de saknar, och det finns såklart en app, enkom till för att hålla reda på sitt Panini-album.
Det är lite fascinerande, ändå. Och jag gillar hela retro-grejen med att hålla på att byta samlarbilder med varandra. Men personligen tror jag nog att jag lägger mina pengar på något annat istället.
-----
*Sanning med modifikation. Det är såklart långtifrån alla i det här landet som har de 13 kronor som albumet kostar, eller de pengar som krävs för att köpa tillräckligt många paket á 4 kronor, med 5 monas i, för att få ihop till de totalt 640 bilderna.
söndag 26 januari 2014
Missa bussen
Häromdagen missade jag bussen. Ni vet, sådär när bussen svischar förbi en när busshållsplatsen ligger ett och ett halvt kvarter längre bort och det är omöjligt att hinna.
Det hade inte hänt mig på flera år.
Det hade aldrig någonsin hänt mig tidigare i Colombia.
Det var nämligen omöjligt fram till för bara drygt ett år sedan. Det var då det nya bussystemet, Sistema Integrado de Transporte Público, SITP, började införas. Systemet innebär att man betalar resan med busskort som har övergång om man tar flera bussar inom en viss tid (!), bussarna har fasta hållplatser (!!), och busschaufförerna får fast lön, som inte beror på antalet passagerare de plockar upp längs vägen (!!!).
Tydligen ska bussarna också ha några slags tidtabeller, men om några sådana existerar finns de i alla fall inte till allmänhetens kännedom, det är att gå ut och ställa sig vid busshållsplatsen och hoppas att den kommer någorlunda snart som gäller.
Det hade inte hänt mig på flera år.
Det hade aldrig någonsin hänt mig tidigare i Colombia.
Det var nämligen omöjligt fram till för bara drygt ett år sedan. Det var då det nya bussystemet, Sistema Integrado de Transporte Público, SITP, började införas. Systemet innebär att man betalar resan med busskort som har övergång om man tar flera bussar inom en viss tid (!), bussarna har fasta hållplatser (!!), och busschaufförerna får fast lön, som inte beror på antalet passagerare de plockar upp längs vägen (!!!).
Tydligen ska bussarna också ha några slags tidtabeller, men om några sådana existerar finns de i alla fall inte till allmänhetens kännedom, det är att gå ut och ställa sig vid busshållsplatsen och hoppas att den kommer någorlunda snart som gäller.
Men trots bristen på tidtabell är SITP-bussarna ett enormt lyft för Bogotás kollektivtrafiksystem, och för hela trafiken, faktiskt. Att bussarna stannar på fasta platser, istället för att som tidigare, precis var som helst som någon råkar sträcka ut handen, även om det innebär tre stopp på ett och samma kvarter, innebär ju mindre trafikstockningsskapande. Dessutom är ju de färre stoppen, och de nyare bussarna, ett plus även ur miljösynpunkt.
Än så länge är inte systemet helt infört, busslinjerna byts ut allteftersom, och de nya SITP-bussarna delar trafiken med de gamla colectivos och busetas som ännu är igång. Det är inte heller helt infört i allmänhetens vanemönster. Det här med att köpa busskort och ladda på i förväg är nymodigheter som vissa undviker så länge det går att slippa, vilket innebär att många SITP-bussar kör omkring halvtomma.
Jag älskar SITP. Både för de fördelar systemet innebär för samhället i stort, och för de fördelar det innebär för mig rent personligen, att alltid få sitta ner, att kunna läsa böcker på bussen.
Även om det nu betyder att jag emellanåt kanske missar bussen.
söndag 12 januari 2014
Det här med städhjälp
När jag kom till Latinamerika för första gången, till Chile som 22-åring, blev vi hembjudna på lunch hos en kompis pojkväns farföräldrar i en fin villa i en snofsig del av Santiago. Det var någon av våra första dagar i landet, och jag minns fortfarande hur obekväm jag kände mig när vi serverades lunchen av ett hembiträde i uniform.
Det här med hembiträden fanns inte överhuvudtaget i min värld. Det är fortfarande en av mina största kulturkrockar i Latinamerika, även om jag vant mig vid det på ett helt annat sätt än den där första lunchen i Santiago de Chile 2002.
För alla har hembiträde, eller åtminstone städhjälp som kommer en gång i veckan. Och med "alla" menar jag såklart långt ifrån alla, men alla i mina kretsar. Alla som tillhör någon slags medel- eller överklass i städerna. Alla, inklusive singlar i min ålder som bor själva i en etta.
Det är det mest naturliga i världen.
Ingen som har råd städar själv. Och det krävs inte särskilt mycket för att ha råd, en hel dags städning kostar en hundralapp.
Jag stod emot länge, vägrade ha städhjälp hemma, av alla de anledningar som präntats in i mitt samvete under hela mitt liv.
Egentligen tycker jag nog inte att det är särskilt försvarbart. Och jag är definitivt, totalt, motståndare till RUT-avdraget, alltså att staten ska subventionera städhjälp hemma hos välbeställda (kolla vilken statistik som helst över vilka som utnyttjar RUT, det är inte precis överarbetade ensamstående mammor), med skattepengar. Det är så absurt att jag vill gråta.
Men Sverige är en helt annan verklighet än Colombia. Kulturellt, såväl som hela samhällsstrukturen.
De som jobbar som städhjälp utgör en inte helt obetydlig portion - 3,4% av hela den arbetande befolkningen, och 7,6% av den arbetande kvinnliga befolkningen - har ofta inte tillgång till särskilt många andra arbetsmöjligheter (på en arbetsmarknad som är informell till över hälften, och där minimilönen är medianlönen).
Men också, sett från den andra sidan, det finns inget socialt skyddsnät, inget som underlättar. VAB existerar inte. Skol- och förskoledagarna är kortare än arbetsdagarna, och du har ingen rätt till arbetstidsförkortning bara för att du har barn. Arbetsdagarna är långa och resvägarna längre, och många kommer inte hem från jobbet förrän vid sex-sju på kvällen, när de åkt hemifrån i ottan. Det är inte lika lätt i Colombia att hinna med det så kallade livspusslet utan hjälp som i Sverige*.
När jag var mammaledig började Lebys komma hem till oss en gång i veckan. Anledningen var att hon och Gael skulle lära känna varandra, men hon hjälpte också till med städning och lagade en massa maträtter och frös in, och det var guld värt med en liten bebis hemma (pappan får ju åtta dagar i samband med förlossningen, sen är det mamman helt själv med nyfödingen som gäller).
Sedan snart ett år tillbaka är det Flor som hjälper oss en gång i veckan med städningen. Det är helt ovärderligt. Inte bara för den otroliga bekvämligheten i att slippa städa (även om vi röjer litegrann också på helgerna), men också för att ha en backupperson till som vi litar på, som kan hjälpa oss med Gael när det behövs - eftersom VAB inte existerar, ni vet, och farmor och farfar inte alltid kan hjälpa till.
Även om jag numera inte är så vansinnigt obekväm runt hela fenomenet städhjälp / hembiträde som jag var där i början för tolv år sedan, och vi faktiskt får hjälp med städning en gång i veckan så vet jag inte riktigt hur jag känner inför hela fenomenet. Bara att Colombia är en helt annan verklighet än i Sverige och mina argument ser annorlunda ut här.
*Ja, jag förstår såklart mycket väl att det är ännu svårare att hinna med för de som själva jobbar som städhjälp och inte har någon som hjälper dem hemma.
Det här med hembiträden fanns inte överhuvudtaget i min värld. Det är fortfarande en av mina största kulturkrockar i Latinamerika, även om jag vant mig vid det på ett helt annat sätt än den där första lunchen i Santiago de Chile 2002.
För alla har hembiträde, eller åtminstone städhjälp som kommer en gång i veckan. Och med "alla" menar jag såklart långt ifrån alla, men alla i mina kretsar. Alla som tillhör någon slags medel- eller överklass i städerna. Alla, inklusive singlar i min ålder som bor själva i en etta.
Det är det mest naturliga i världen.
Ingen som har råd städar själv. Och det krävs inte särskilt mycket för att ha råd, en hel dags städning kostar en hundralapp.
Jag stod emot länge, vägrade ha städhjälp hemma, av alla de anledningar som präntats in i mitt samvete under hela mitt liv.
Egentligen tycker jag nog inte att det är särskilt försvarbart. Och jag är definitivt, totalt, motståndare till RUT-avdraget, alltså att staten ska subventionera städhjälp hemma hos välbeställda (kolla vilken statistik som helst över vilka som utnyttjar RUT, det är inte precis överarbetade ensamstående mammor), med skattepengar. Det är så absurt att jag vill gråta.
Men Sverige är en helt annan verklighet än Colombia. Kulturellt, såväl som hela samhällsstrukturen.
De som jobbar som städhjälp utgör en inte helt obetydlig portion - 3,4% av hela den arbetande befolkningen, och 7,6% av den arbetande kvinnliga befolkningen - har ofta inte tillgång till särskilt många andra arbetsmöjligheter (på en arbetsmarknad som är informell till över hälften, och där minimilönen är medianlönen).
 |
| Flor och Gael |
När jag var mammaledig började Lebys komma hem till oss en gång i veckan. Anledningen var att hon och Gael skulle lära känna varandra, men hon hjälpte också till med städning och lagade en massa maträtter och frös in, och det var guld värt med en liten bebis hemma (pappan får ju åtta dagar i samband med förlossningen, sen är det mamman helt själv med nyfödingen som gäller).
Sedan snart ett år tillbaka är det Flor som hjälper oss en gång i veckan med städningen. Det är helt ovärderligt. Inte bara för den otroliga bekvämligheten i att slippa städa (även om vi röjer litegrann också på helgerna), men också för att ha en backupperson till som vi litar på, som kan hjälpa oss med Gael när det behövs - eftersom VAB inte existerar, ni vet, och farmor och farfar inte alltid kan hjälpa till.
Även om jag numera inte är så vansinnigt obekväm runt hela fenomenet städhjälp / hembiträde som jag var där i början för tolv år sedan, och vi faktiskt får hjälp med städning en gång i veckan så vet jag inte riktigt hur jag känner inför hela fenomenet. Bara att Colombia är en helt annan verklighet än i Sverige och mina argument ser annorlunda ut här.
*Ja, jag förstår såklart mycket väl att det är ännu svårare att hinna med för de som själva jobbar som städhjälp och inte har någon som hjälper dem hemma.
måndag 9 december 2013
Äta och hälsa
Myra och Alma skrev såhär i en kommentar:
Först och främst är det viktigt att komma ihåg att Colombia är stort, och framför allt väldigt heterogent, det vill säga att det är väldigt stora skillnader inom landet. Jag bor i Bogotá, så mina svar kanske stämmer framför allt när det gäller medelklassen i storstäderna, men på landsbygden kan det vara helt annorlunda.
Hur som helst. Mattiderna är ungefär samma som i Sverige, kanske lite senare, men inte så mycket. Frukost är tidigt, för många börjar jobba väldigt tidigt och har lång resväg till jobbet. Många barn måste ta skolbussen klockan sex-sju på morgonen och äta frukost innan dess. Lunch är runt 12-13 ungefär, och det är för många dagens viktigaste mål. Jag har skrivit lite om typiska colombianska luncher här och här. Middag är inte lika viktig som lunchen, och den äts kanske vid 19-tiden. Men det beror på när man kommer hem, eftersom många som sagt har långt att resa till jobbet och det är också väldigt vanligt med trafikstockningar som gör att det tar ännu längre tid.
Hälsar gör man på två olika sätt. De som man inte känner så väl, eller träffar i jobbet eller så, hälsar man genom att skaka i hand. Ens kompisar, däremot, hälsar man genom att pussa på kinden, en puss på högra kinden. Fast det är bara när tjejer hälsar på varandra, eller en tjej och en kille, som man kindpussas. Två killar tar alltid i hand, eller dunkar varandra i ryggen eller så, om de är bra kompisar. Man brukar säga ¡hola! som betyder hej, om det är en kompis, eller om det är lite mer formellt så säger man beroende på vilken tid på dagen det är buenos días (god morgon eller god förmiddag), buenas tardes (god eftermiddag), eller buenas noches (god kväll eller god natt).
Julia som bloggar på Mammas Machete berättade för ett tag sedan att på landsbygden i Colombia finns ett annat sätt att hälsa på. Om man säger hej är det för att man vill stanna och prata. Hälsar man med adiós (hej då) så är det för att man inte har tid att prata utan bara ville hälsa. Ganska fiffigt!
Vi är 2 tjejer som jobbar med Colombia i skolan och vi undrar: Vilka tider på dygnet äter man? Hur hälsar man på varandra? Vi är tacksamma för svar.Mycket bra frågor!
Först och främst är det viktigt att komma ihåg att Colombia är stort, och framför allt väldigt heterogent, det vill säga att det är väldigt stora skillnader inom landet. Jag bor i Bogotá, så mina svar kanske stämmer framför allt när det gäller medelklassen i storstäderna, men på landsbygden kan det vara helt annorlunda.
Hur som helst. Mattiderna är ungefär samma som i Sverige, kanske lite senare, men inte så mycket. Frukost är tidigt, för många börjar jobba väldigt tidigt och har lång resväg till jobbet. Många barn måste ta skolbussen klockan sex-sju på morgonen och äta frukost innan dess. Lunch är runt 12-13 ungefär, och det är för många dagens viktigaste mål. Jag har skrivit lite om typiska colombianska luncher här och här. Middag är inte lika viktig som lunchen, och den äts kanske vid 19-tiden. Men det beror på när man kommer hem, eftersom många som sagt har långt att resa till jobbet och det är också väldigt vanligt med trafikstockningar som gör att det tar ännu längre tid.
Hälsar gör man på två olika sätt. De som man inte känner så väl, eller träffar i jobbet eller så, hälsar man genom att skaka i hand. Ens kompisar, däremot, hälsar man genom att pussa på kinden, en puss på högra kinden. Fast det är bara när tjejer hälsar på varandra, eller en tjej och en kille, som man kindpussas. Två killar tar alltid i hand, eller dunkar varandra i ryggen eller så, om de är bra kompisar. Man brukar säga ¡hola! som betyder hej, om det är en kompis, eller om det är lite mer formellt så säger man beroende på vilken tid på dagen det är buenos días (god morgon eller god förmiddag), buenas tardes (god eftermiddag), eller buenas noches (god kväll eller god natt).
Julia som bloggar på Mammas Machete berättade för ett tag sedan att på landsbygden i Colombia finns ett annat sätt att hälsa på. Om man säger hej är det för att man vill stanna och prata. Hälsar man med adiós (hej då) så är det för att man inte har tid att prata utan bara ville hälsa. Ganska fiffigt!
måndag 9 september 2013
Alla dessa plastpåsar
Jag skojar inte.
Vi är i minoritet, vi som försöker packa våra egna kassar på affären. Det vanligaste är att någon packar ens kassar, en kasspackare, alltså, som har det som jobb. Annars gör kassörskan det, medan de som handlat bara står och tittar på, oavsett hur lång kö det är. Att inte packa sina kassar själv är en garanti för att översvämmas av cirka en miljard kassar.
Att plastpåsarna är så många beror på två saker.
Dels på att de är så himla dåliga. De är som ett tunt prassel som knappt håller för någon vikt alls. Maxvikt 11 kilo står det på dem om man läser noga, men det är rent bedrägeri, jag har testat.
Dels för att olika sorters varor måste läggas i olika påsar. Livsmedel får inte läggas tillsammans med rengöringsmedel eller hygienprodukter. De kan förorena maten. Så låt säga att du köper ett paket maskindiskmedelstabletter, där tabletterna ligger individuellt plastinpackade i en ytterkartong, och ett paket kex, där kexen ligger plastinpackade tre-och-tre i en plastytterförpackning. Då får du två påsar.
Vi försöker ta ryggsäck med oss när vi handlar. Men andra människor, jag vet verkligen inte hur de gör. Deras hem måste fullkomligt svämma över av påsar.
Tur då att de är så himla dåliga att det behövs dubbla påsar i papperskorgen, så att de i alla fall går åt snabbare.
torsdag 4 juli 2013
Återvinning och återbruk
Häromdagen blev jag strandad på väg hem från förskolan. Framhjulet i Gaels vagn vek sig helt plötsligt under vagnen och jag kom inte en meter till. Det visade sig att de två metallpinnarna som höll hjulet på plats nästan ramlat av. Deras fäste hade nog skakats sönder av flitig användning på trottoarer som har mer hål och gupp än plana ytor. Enda sättet att laga var att löda fast dem igen.
Var går man för att löda ihop något? Vi gick kvarterets järnaffär som tipsade oss om Gonzalez taller de ornamentación. Den ligger i ett skjul bakom ett plåtplank. Där träffade vi farbror Gonzalez som sa att visst, det fixar jag, kom tillbaka på en kvart. Vad det kostar? Tja, vi kan väl säga diez mil pesitos.
Sagt och gjort, nu har vi en vagn som är som ny för det modesta priset av trettiofem kronor. Och jag funderade på vad vi skulle ha gjort om samma sak hänt oss i Sverige. Det kryllar ju inte precis av farbröder som sitter bakom plank och löder ihop grejer där. Det känns som att det närmaste till hands hade varit att slänga och köpa ny, för utan att löda fast metallpinnarna var vagnen helt obrukbar.
Det må vara så att Sverige säkert är bättre än Colombia på att källsortera, men här lagar man i alla fall grejer som går sönder. Löder ihop trasiga barnvagnar, lämnar in kläder med hål till skräddaren och sular om utnötta skor hos skomakaren. Det är kanske mindre källsortering, men det är också definitivt mindre slit och släng. Jag undrar vad som egentligen är mest miljövänligt i längden.
Var går man för att löda ihop något? Vi gick kvarterets järnaffär som tipsade oss om Gonzalez taller de ornamentación. Den ligger i ett skjul bakom ett plåtplank. Där träffade vi farbror Gonzalez som sa att visst, det fixar jag, kom tillbaka på en kvart. Vad det kostar? Tja, vi kan väl säga diez mil pesitos.
 |
| Bakom det här planket sitter farbror Gonzalez och löder ihop grejer |
Det må vara så att Sverige säkert är bättre än Colombia på att källsortera, men här lagar man i alla fall grejer som går sönder. Löder ihop trasiga barnvagnar, lämnar in kläder med hål till skräddaren och sular om utnötta skor hos skomakaren. Det är kanske mindre källsortering, men det är också definitivt mindre slit och släng. Jag undrar vad som egentligen är mest miljövänligt i längden.
lördag 4 maj 2013
Laglydig i trafiken
Det här med trafiksäkerhet har en helt annan innebörd i Colombia. Trafikregler, inklusive rödljus, ses mer som en rekommendation än som ett påbud.
Säkerhetsåtgärder, som bilbälte eller hjälm till motorcykel, används av många mest för att de måste, annars får de böter, inte framför allt för att de faktiskt skyddar. Därför är det inte ovanligt att se motorcykelåkare med hjälmen bak på huvudet, eller utan att ha knäppt fast den under hakan. De följer ju lagen, vilket är det viktigaste...
Samma sak är det med bilbälte. Det är bara lag på att använda bilbälte i framsätet, så i många bilar finns inte ens bälten bak. Spännena i baksätet där bältet ska knäppas fast är ofta nedknölade under sätena, de är ju ändå bara i vägen och blir obekväma om man skulle råka sätta sig på dem. Vad skulle man ha bälte till bak, när man bara får böter om man inte använder bälte i framsätet.
Taxi- och busschaufförer verkar tycka att det är extra jobbigt att tvingas sitta fastklämd bakom ett bälte hela långa dagen. Därför har de uppfunnit en speciell bältesklämma. Den funkar såhär: Du drar ut bältet tillräckligt långt så att det ligger helt löst över kroppen, sen sätter du fast klämman så att bältet inte kan åka tillbaka in igen. För extra effekt kan du låta bältet bara ligga över dig utan att faktiskt sätta fast det i spännet.
Voila! Grattis, nu följer du lagen men slipper skydda dig på riktigt mot trafikolyckor...
 |
| Stilstudie av bältesklämma i en taxi jag åkte med igår. |
Samma sak är det med bilbälte. Det är bara lag på att använda bilbälte i framsätet, så i många bilar finns inte ens bälten bak. Spännena i baksätet där bältet ska knäppas fast är ofta nedknölade under sätena, de är ju ändå bara i vägen och blir obekväma om man skulle råka sätta sig på dem. Vad skulle man ha bälte till bak, när man bara får böter om man inte använder bälte i framsätet.
Taxi- och busschaufförer verkar tycka att det är extra jobbigt att tvingas sitta fastklämd bakom ett bälte hela långa dagen. Därför har de uppfunnit en speciell bältesklämma. Den funkar såhär: Du drar ut bältet tillräckligt långt så att det ligger helt löst över kroppen, sen sätter du fast klämman så att bältet inte kan åka tillbaka in igen. För extra effekt kan du låta bältet bara ligga över dig utan att faktiskt sätta fast det i spännet.
Voila! Grattis, nu följer du lagen men slipper skydda dig på riktigt mot trafikolyckor...
fredag 26 april 2013
Dar papaya
Jag går för det mesta runt och tror att jag är rätt svensk i mitt sätt att tänka och vara (om det nu finns något "svenskt" sätt att tänka och vara...), men ibland kommer jag på mig själv med att nog ändå anammat en hel del colombianskhet också.
Som när jag såg den här artikeln i DN. Min första tanke var "men herregud, det där med att komma fram och låtsas sälja/visa något för att sno en obevakad mobil från ett bord är ju äldsta tricket i boken, hur kan man dar papaya så mycket att man lägger mobilen på bordet?"
Dar papaya.
Det mest colombianska av alla colombianska uttryck. Rent bokstavligt betyder det "ge papaya". I praktiken betyder det att försätta sig själv i potentiellt riskfyllda situationer.
Att gå iväg från bankomaten med sedelbunten i handen. Att gå omkring i centrum med kameran hängande runt halsen. Att åka svarttaxi.
Och att låta mobilen ligga framme på kafébordet är ett solklart exempel på att dar papaya.
I den colombianska mentaliteten får man skylla sig lite själv om man dar papaya och blir rånad. Det var ju så gott som ens eget fel. För nästan lika dumförklarad som man blir om man dar papaya blir man om man inte aprovechar el papayazo, det vill säga om man inte tar tillfället i akt när någon annan i princip ber om att bli lurad.
Jag tycker såklart egentligen inte att någon får skylla sig själv om de blir bestulna, och det tycker egentligen inte heller de flesta colombianer. Det är ju fel, och det vet alla. Men ändå slog mig tanken, och jag tror att många i Colombia skulle tänkt likadant. Mobiler på bord, det är att dar demasiada papaya.
Som när jag såg den här artikeln i DN. Min första tanke var "men herregud, det där med att komma fram och låtsas sälja/visa något för att sno en obevakad mobil från ett bord är ju äldsta tricket i boken, hur kan man dar papaya så mycket att man lägger mobilen på bordet?"
Dar papaya.
Det mest colombianska av alla colombianska uttryck. Rent bokstavligt betyder det "ge papaya". I praktiken betyder det att försätta sig själv i potentiellt riskfyllda situationer.
Att gå iväg från bankomaten med sedelbunten i handen. Att gå omkring i centrum med kameran hängande runt halsen. Att åka svarttaxi.
Och att låta mobilen ligga framme på kafébordet är ett solklart exempel på att dar papaya.
I den colombianska mentaliteten får man skylla sig lite själv om man dar papaya och blir rånad. Det var ju så gott som ens eget fel. För nästan lika dumförklarad som man blir om man dar papaya blir man om man inte aprovechar el papayazo, det vill säga om man inte tar tillfället i akt när någon annan i princip ber om att bli lurad.
Jag tycker såklart egentligen inte att någon får skylla sig själv om de blir bestulna, och det tycker egentligen inte heller de flesta colombianer. Det är ju fel, och det vet alla. Men ändå slog mig tanken, och jag tror att många i Colombia skulle tänkt likadant. Mobiler på bord, det är att dar demasiada papaya.
torsdag 4 april 2013
Atomkastrullen, kallar de den i Medellín
Men det finns en sak som aldrig saknas i ett inte ens särskilt välsorterat colombianskt kök. Själva moderskeppet av köksredskap.
Tryckkokaren.
Olla express, olla pitadora, olla atómica, kärt barn har många namn.
Ni vet en sån där kastrull som locket spänns fast på, där ångan pyser ut med ett pipande genom knoppen på locket.
Eftersom baljväxter som bönor, linser och ärtor ingår i husmanskosten och tillagas varje dag efter blötläggning över natten är det oumbärligt med en kastrull som kirrar biffen någorlunda snabbt. Speciellt på hög höjd där allt tar längre tid att koka.
Vi har naturligtvis också en tryckkokare i vårt kastrullutbud hemma. Jag tycker dock att den känns halvt livsfarlig (såna där kastruller ser ju ut att kunna explodera precis när som helst) och håller mig på avstånd när den används. Jag kokar baljväxter i vanlig kastrull i flera timmar istället. Å andra sidan gör jag storkok och fryser in färdiga portionspåsar, så jag slipper göra det så ofta. Och så jag slipper närma mig tryckkokaren.
tisdag 26 mars 2013
Att peka med hela munnen - del 2
Minns ni inlägget om det mycket colombianska fenomenet att peka med munnen? Det var flera av er som då undrade hur det egentligen ser ut. En bloggläsare (som är colombian men bor i Sverige, och alltså upplever alla mina kulturkrockar fast tvärtom) tipsade om den här videon:
Videon kommer för övrigt från en serie som Colombias statliga television Señal Colombia gjort, som heter 5 maneras de reconocer a un colombiano, eller "5 sätt att känna igen en colombian" och handlar om typiska colombianska fenomen. Här hittar vi till exempel fem typiska dekorationer som hittas i colombianska hem, fem typiska colombianska artighetsfraser eller fem saker en colombian aldrig skulle göra.
Kolla in från minut 2:39 för flera exempel på munpekandet.
Videon kommer för övrigt från en serie som Colombias statliga television Señal Colombia gjort, som heter 5 maneras de reconocer a un colombiano, eller "5 sätt att känna igen en colombian" och handlar om typiska colombianska fenomen. Här hittar vi till exempel fem typiska dekorationer som hittas i colombianska hem, fem typiska colombianska artighetsfraser eller fem saker en colombian aldrig skulle göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)