Egoistiska Egon undrar:
När kommer ni till Sverige nästa gång? Tror du att ni kommer flytta tillbaka hit?
Vi kommer
den 21 december! Tjoho!
Vår plan är att flytta till Sverige 2014. Projektet jag jobbar på slutar då, så tanken är att söka jobb i Sverige istället. Får minst en av oss jobb så flyttar vi (den andra kan ta ut föräldrapenning från Gael så länge, men förhoppningsvis får vi båda jobb, annars kommer vi att vara fattiga som kyrkråttor med miniminivån på ersättningen).
Det är inte en permanent flytt, inte än, utan vi tänker oss två år. Sen utvärderar vi och funderar över var i världen vi egentligen vill bo. Huvudsaken är att vi bestämmer oss innan Gael börjar skolan.
Linnéa i USA undrar:
Hur tror du att det kommer det blir för O i Sverige? Vad tror du kommer bli det bästa och sämsta med att flytta till Sverige? och
Fifi undrar:
Får en fråga lite i efterhand? I så fall undrar jag hur det går med era flytta-till-Sverige-planer och vad du tycker ska bli svårast/jobbigast med att bo i Sverige?
Själva planerna går det inte så mycket med, de finns där, men det är ju länge kvar än så länge, så det händer inte så mycket mer än planer i huvudet. Om ett år eller så måste vi väl börja söka uppehållstillstånd för Oscar.
Jag har skrivit om mina tankar inför en eventuell sverigeflytt förr.
Hur det blir för honom i Sverige är en av de där grejerna som oroar mig lite. Tänk om han inte trivs alls? Tänk om kulturkrockarna blir för stora? Tänk om det leder till slitningar mellan oss? Men samtidigt känns det ändå som att han nog kommer att trivas rätt bra.
Jobb är ju ett annat orosmoln, svenska arbetsmarknaden är väl inte direkt känd för sin öppenhet gentemot personer med konstiga efternamn som inte pratar perfekt svenska. Å andra sidan är Oscar
grafisk designer och det är ändå en bransch som är lite mer öppen än andra, plus att det inte krävs att han pluggar något extra i Sverige som det hade gjort om han varit typ läkare. Jätteduktig är han också, så jag hoppas att det ska räcka en bit på vägen.
Själv är jag lite rädd för kulturkrockar också. De senaste tio åren har jag bott sju i Latinamerika. Hela mitt vuxna efter-plugget-liv har jag haft här. Alla "riktiga" jobb jag haft har varit här. Jag har ingen aning om hur systemet funkar i Sverige. Vad försäkringskassan gör eller hur man anmäler sig, hur det här med arbetsförmedling och a-kassa och husläkare och bostadsbidrag och dagisköer funkar egentligen.
Sen har vi ju ett uppstyrt liv här, vi har köpt lägenhet, vi har jobb och kontaktnät. Att komma till Sverige blir som att börja om från noll när alla andra i samma ålder redan har etablerat sig. Tänk om vi får jobb i Stockholm? Hur i hela helsefyr ska vi hitta någonstans att bo då? Det känns inte så pepp att bo inneboende eller att flytta runt hela familjen mellan olika andrahandskontrakt var fjärde månad eller så.
Men samtidigt. Allt det där har jag ju gjort förr flera gånger och det har funkat kanon. Bytt land, alltså. Lärt mig ett helt nytt system. Startat ett liv. Och sedan Gael föddes tänker jag allt oftare att det här med att bo i Sverige inte är en så himla dum idé, ändå.
Anonym undrar:
Hur känner din man inför att bo i Sverige?
Oscar är egentligen den som varit mest peppad på en eventuell sverigeflytt, jag är den som velat stanna kvar här. Det är ju här jag har ett otroligt spännande arbetsfält, det är här jag kan jobba politiskt med de intressantaste frågorna jag vet. När det gäller design, däremot, är Colombia ganska intetsägande och Sverige å andra sidan är väldigt framstående. Så Oscar känner att han nog skulle utvecklas professionellt mycket mer i Sverige än här.
Post-barn har jag dock mer och mer börjat känna att Sverige nog har en hel del fördelar också.
