Bokmässan

Just nu pågår den årliga internationella bokmässan i Bogotá, och på colombianskt manér (det vill säga med total brist på framförhållning) tog vi oss dit idag, bokmässans sista söndag, tillsammans med halva Bogotás befolkning på ett ungefär.

Bokmässan hålls på det enorma mässområdet Corferias och vill man besöka precis alla montrar får man nog ägna den mer än en dag.

Vi tänkte därför att de andra montrarna är nog ungefär samma som alla tidigare år och styrde kosan direkt till barnbokspaviljongen. Där shoppade vi loss för en massa tusen pesos och fick med oss tre kassar med sammanlagt tio finfina barnböcker med oss hem. En del funkar redan, de där med tydliga bilder och starka kontraster som bebisar gillar, men de flesta får vänta i bokhyllan ett tag tills Gael blir lite större.

Gael och dagens bokskörd

Hoppas att han kommer att gilla de böcker vi valt åt honom. På nästa års bokmässa kanske han kan få välja några böcker själv också.

Räkneboken fick med beröm godkänt

Lattemamma

I Colombia finns inte uttrycket aprilväder, däremot abril, lluvias mil som lite fritt översatt blir ungefär "april, regn till tusen". Det är inte helt taget ur luften, det har verkligen regnat jämt på sistone.

När jag såg mammaledigheten framför mig hade jag någon slags vision av långa barnvagnspromenader och att hänga på caféer med vänner och bebis. Det har det inte precis blivit så mycket av med regn som öst ned från himlen och tillhörande åska som dånar så att billarmen går igång. Inget väder som inspirerar till att gå utanför dörren alls, faktiskt.

Roxana och Gael

Dessurom vet jag inte riktigt hur jag tänkte det där med att hänga på caféer, för jag känner ju faktiskt inga andra föräldralediga och de allra flesta vänner jobbar hela dagarna under veckan.

Men hur som helst. de senaste dagarna har det i alla fall varit rätt soligt, och igår hade jag äntligen en sån där dag som passade in i min föräldraledighetsvision. Till lunch kom Karolina över och åt hos oss, och sen packade jag ned Gael i vagnen och vi begav oss ut i solen på en långpromenad (det var lite längre än jag trott, men äsch, jag fick motion) till mysiga tecaféet Taller de té för att träffa Roxana som skriver på sin masteruppsats. Där stannade vi hela eftermiddagen tills det var dags att promenera hem igen.

Och jag kan ju konstatera att Bogotá inte precis är någon barnvagnspromenadvänlig stad (vild trafik, buller och värdelösa trottoarer med hål och gupp hela tiden), och vädret i stan är inte heller alltid det bästa, men jag hoppas verkligen att resten av mammaledigheten innehåller fler dagar som igår.

Helgen som var

Även om vi har rätt mysiga måndagar, Gael och jag, är det alltid lite extra tråkigt när helgen är slut. Då är det dags för Oscar att gå tillbaka till jobbet igen och mysiga familjehelgen är över för den här gången.

I lördags hade vi ett gäng vänner över på lunch. Här är instagramversionen* av lördagseftermiddagen.

Som vanligt i Colombia var det ingen som kom i tid. Här är klockan 13.30 och vi har inte alls lagat maten färdigt ännu. Ingen av gästerna, som var bjudna till klockan 13, hade dykt upp heller.

När alla hade kommit satte vi oss och åt till slut. Runt två timmar efter utsatta tiden...

Gael var såklart centrum för allas uppmärksamhet, som vanligt.

Sen blev eftermiddagen till kväll och natt, och Gael somnade ifrån hela kalaset trots tappra försök att hålla sig vaken för att få vara med.

*Jag finns numera på Instagram som Aincolombia

Akta så han inte fryser!

En av de stora kulturkrockarna mellan colombiansk och svensk barnuppfostran är synen på temperaturer och kläder till barnen. I Colombia är det nämligen helt livsfarligt för barn att frysa. Och risk för att frysa är det jämt i jättekalla Bogotá med en dagsmedeltemperatur på 15-20 grader året om. Särskilt farligt är det med plötsliga temperaturväxlingar, till exempel gå tio meter mellan bilen och ytterdörren. Då kan barnet råka ut för en "kall vind" och måste därför kläs på ordentligt inför färden.

Barnen i Bogotá är ordentligt påbylsade för det mesta. Ofta ser man barn på gatan i täckjackor och såna där rånarluve-mössor som bara lämnar ögonen fria (och som jag personligen associerar med skidåkning och femton minusgrader, inte femton plusgrader).

Bebisar måste såklart också skyddas, kanske ännu mer, mot kylan. Därför viras de in i en mängd stora filtar så fort de ska tas utanför dörren, filtar som oftast täcker hela bebisen, inklusive ansiktet.

Självklart vet jag att bebisar och små barn inte reglerar kroppstemperaturen så väl och blir lättare frusna än vuxna, men jag har svårt att förlika mig med den i mitt tycke överdrivna fixeringen vid att undvika minsta lilla kyla.

Så trots förmaningar titt som tätt att täcka över honom med en filt, och oroliga men blir han inte kall? och akta så han inte fryser! så fortsätter vi bära runt med Gael i Babybjörnen i fleecejacka, mössa och skor*.

Och när han blir större kommer jag aldrig att ta på honom någon himla rånarluva så länge vi inte är i Sverige och ska åka skidor i en massa minusgrader. Och dessutom ska han få leka i de totalt folktomma lekparkerna när det regnar. För regn, precis som "kyla", är faktiskt inte farligt.

*Och nej, han fryser inte, jag känner på honom med jämna mellanrum och han är aldrig kall.

Två månader

Hej Gael,

I lördags fyllde du två månader. Den första månaden av ditt liv svischade förbi jättesnabbt. Den andra känns som den pågått i en halv evighet. Fast inte på det tråkiga viset. Livet med dig är aldrig tråkigt.

Du är en så himla fin liten person. En "snäll" bebis, som många säger, som om det fanns snälla och dumma bebisar. Bebisar som skriver på pin kiv och för att vara elaka. Det tror inte jag på, men du är i alla fall en väldigt nöjd liten bebis. Gråter så himla sällan.

Igår var vi på tvåmånaderskontroll hos läkaren. Du väger 4600 gram och är 55 centimeter lång. Du har alltså växt 9 centimeter sedan du föddes och mer än dubblat din födelsevikt. Bra jobbat! Vi har börjat med kläder i storlek 62 till dig nu. De är lite stora fortfarande, men du har å andra sidan haft för stora kläder i hela ditt liv och nu har du i alla fall lite mer urval, för du har nästan inga kläder i de mindre storlekarna. Då slipper vi tvätta precis hela tiden också, för du är rätt bra på att bajsa/kissa/kräka ner dina kläder stup i kvarten.

Du hatar att bada. Alla bebisar tycker om att bada, säger folk när vi berättar det. Som att vi har fattat fel. Men vi har testat varmare vatten, kallare vatten, mer vatten, mindre vatten, och nej. Du gillar det inte. Ibland skriker du eller gnäller, ibland sitter du tyst i baljan och står ut. Njuter gör du aldrig. Vi hoppas att du ska börja gilla vatten lite mer när du får lite bättre kontroll över din kropp. När du kan sitta själv, då kanske det känns mindre läskigt. I så fall börjar vi på babysim med dig.

Du hatar fortfarande att ligga på mage också, men du blir starkare och starkare i nacken. Och om man lyfter dig i armarna från liggande till sittande så kan du hålla huvudet upprätt alldeles på egen hand ett litet tag när du sitter.

Vi testar med jämna mellanrum att lägga dig i babygymmet, men hittills har du inte varit särskilt intresserad. Varken av det eller av några av dina leksaker. Mest gillar du att titta på ljuset från lampor och fönster och på den svartvita tapeten i vårt arbetsrum.

Du ser lite mer ut som en bebis och mindre som en nyfödd nu. Du är otroligt lik din pappa som bebis, även om du har mina färger och min mun. Alla här tycker att det är fantastiskt att du fått så blå ögon och så ljust hår. Särskilt colombiansk ser du ju inte ut, precis, med de färgerna.

Din pappa och jag funderar mycket på hur du kommer att bli när du blir större. Vad kommer du att tycka om i skolan, hur kommer du att vara som person, vad kommer du att jobba med när du blir stor? Vi tänker att om du vill göra revolt som tonåring kanske du går med i konservativa partiet eller blir frireligiös. Hoppas du låter bli att revoltera. Du får bli vad du vill när du blir stor så länge du är lycklig, men vi vill gärna lägga in vårt föräldraveto mot följande tre yrken: militär, präst/pastor och tjurfäktare. Okej?

Zahras frågor

Zahra kom med en utmaning till mig, en sån som cirkulerar nu och då i bloggvärlden. Här kommer mina svar på Zahras 11 frågor.

1. Om du fick skaffa vilket husdjur som helst, vilket djur skulle du ha då?
Jag tror att jag skulle skaffa en hund. Men först skulle jag vilja ha ett hus med trädgård, jag vill inte ha hund i lägenhet. Sen när jag en dröm om att ha lite höns som spatserar omkring lite fritt i trädgården och lägger ägg.

2. Vilka tre politiska frågor ligger dig närmst om hjärtat?
Det jag brinner allra mest för är sexuella och reproduktiva rättigheter, särskilt rätten till laglig och säker abort. Det är den fråga jag vill ägna mitt yrkesliv åt att kämpa för. Annars så fri och skattefinansierad sjukvård och dito utbildningssystem. Jag hatar privatiseringar.

3. Hur ska vi egentligen få fred på jorden?
Solidaritet och öppna gränser. Och så mycket, mycket mindre religion i politiken.

4. Vilket var/är ditt favoritämne i skolan? Varför?
Jag har alltid älskat grammatik, och språk överhuvudtaget. Därför gick jag humanistiskt program på gymnasiet och därför började jag mitt universitetsliv med att plugga engelska (innan jag insåg att jag nog ville ha mer med världen att göra och började plugga u-landskunskap).

5. Vart ligger den finaste platsen på jorden?
Åh. Colombia är ett av världens vackraste länder. Jag älskar landskapet i kaffedistriktet, till exempel. Men sen finns det nog inget som är så himla fint som när man åker E4:an norrut och ser hur barrskogen breder ut sig i all oändlighet och man känner att snart är man hemma.

6. Vem är din bästa vän?
Oscar.

7. Vilket är det drömjobb? Alt. vilket är det roligaste jobbet du har haft?
Jag älskar mitt nuvarande jobb, men jag vill nog inte jobba med det resten av mitt liv, jag tror inte att jag vill vara (bara) forskare. Allra helst skulle jag vilja jobba på Oriéntame eller Profamilia om det var i Colombia, eller RFSU om det var i Sverige. Kanske halvtid med forskning och halvtid med något mer praktiskt, som sex- och samlevnadsworkshops med ungdomar. Ibland önskar jag att jag hade varit intresserad av naturvetenskap. Isåfall hade jag blivit gynekolog. Eller barnmorska.

8. Vad är det mest smärtsamma du någonsin gjort?
Jag önskar att jag hade kunnat svara föda barn vaginalt. Men återhämtningen efter ett kejsarsnitt är rätt smärtsam den också.

9. Vad är du riktigt rädd för?
Att något skulle hända Gael. Tanken på det får mig nästan att sluta andas.

10. Måste vi verkligen ha en statsminister och regering?
Nej. Men jag tycker att det är ett rätt bra alternativ, kanske det bästa av de som finns idag. Mycket hellre statsminister än president, i alla fall.

11. Om du fick fråga vem som helst vad som helst, vem och vad hade du frågat?
Kanske hade jag frågat påven varför katolska kyrkan är så himla dum.


Sen ska man hitta på elva egna frågor och skicka vidare, men nu känns det som att i princip alla i hela bloggosfären redan har gjort den här utmaningen. Men häromdagen funderade Oscar och jag på en grej. Om du fick åka tillbaka i tiden och ändra en händelse i ditt liv, vad skulle du ändra då?

Det kan ni som vill få svara på.

Sådan far, sådan son

Kidnappad av militären

I Colombia är militärtjänsten obligatorisk för alla män. Inte "obligatorisk", som den var i Sverige, utan obligatorisk. Utan din libreta militar - ett slags ID-kort som styrker att du gjort militärtjänsten, eller finns i utbildningsreserven - får du inte ta examen från universitetet, och du får inga offentliga jobb, inte heller många privata för den delen.

Man kan slippa undan militärtjänsten genom att betala en slags böter, och få en libreta militar som styrker att man finns i utbildningsreserven. Detta kan man göra lagligt genom att uppfylla något kriterium som ger en rätt att slippa, att vara enda barnet, att ha läst minst tre terminer på universitetet, eller att ha en svår sjukdom, till exempel. Eller så kan man ta den mycket vanligare, mindre lagliga vägen, att skaffa en kontakt inom militären som intygar att man uppfyller något av de kriterierna och utfärdar en libreta militar.  Det har i princip alla killar jag känner gjort.

-----

Oscar har en ny arbetskompis, C, sedan några veckor tillbaka. Han är 19, och jättesmart. Jobbar som webbprogrammerare utan att någonsin ha pluggat programmering, utan är helt självlärd. Helst vill han dock jobba som fotograf, och för lönen köper han kameratillbehör och går på kvällskurser i foto.

C har inte gjort lumpen. Han vill inte ha med kriget och militären att göra. Han har inte heller skaffat någon libreta militar. Varför vet jag inte, kanske har han inte haft de rätta kontakterna, kanske har han bara inte tagit sig för att göra det, kanske har han inte haft råd.

-----

I förrgår blev C stoppad på gatan av militären för en libreta militar-kontroll. Då han inte hade någon att visa upp blev han upplockad av en lastbil, förd till närmaste militärbas och skickad att tvångsgöra militärtjänst. Redan nästa morgon befann han sig i Guaviare, en djungelprovins i sydöstra Colombia, där konflikten pågår med full intensitet, och där närmare hälften av befolkningen tvingats på flykt. De skickade honom till en stridsbataljon, där soldaterna utkämpar strider mot gerillan. Han har ju ingen högre utbildning. Desto fattigare och mer outbildade, desto mer kanonmat. Han hann aldrig säga hej då till sin familj.

-----

Att stoppa personer på gatan och föra bort dem för att tvångsgöra militärtjänst blev olagligt förra året. Det stoppar dock inte militären, vare sig i Bogotá eller i Julias Allmänningen. FARC-gerillan har upphört med kidnappningar, men militären fortsätter som vore det business as usual. Att anmäla är svårt, för rättssystemet är trögt, och under tiden kommer C att få ett rent helvete när de får reda på att han anmält. Nu sitter hoppet till att hitta en korrupt militär, som kan ta emot pengar under bordet och få honom att försvinna från registren, som att han aldrig varit i Guaviare. Oscars jobb betalar. Vi drar i alla kontakter vi har, men hittills har vårt kontaktnät visat sig bestå av alldeles för ärliga och ickekorrumperade personer.

Lyckas det inte har C två år i närstrid med gerillan i djungeln att se fram emot. Om han kommer levande därifrån lär han inte kunna få något jobb, två år i webbprogrammeringens värld är en halv evighet och alla kunskaper hinner bli helt utdaterade.

-----

Vi måste flytta från det här landet innan Gael kommer i militärtjänstgöringsålder.

Nionde april

Den nionde april är för Colombia lite vad elfte september är för USA. Ett katastrofdatum som förändrade historien.

Den nionde april 1948 skedde nämligen Bogotazo, som av många anses vara startskottet på vad som idag är världens längsta ännu pågående väpnade konflikt. Det var då presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán - som var på god väg att vinna valet och utlovade sociala reformer - sköts ihjäl, vilket ledde till ett folkligt uppror där Bogotá i princip slogs sönder och samman och tusentals människor dog, ett uppror som sedan spreds till resten av landet.

Ur upproret föddes en tio år lång våldsepok som kallas la violencia, från vilken dagens gerillor FARC och senare även ELN uppstod.

Kanske hade Colombias konflikt uppstått ändå, precis som första världskriget kanske brutit ut även om ärkehertig Franz Ferdinand inte hade mördats, men mordet på Gaitán var den enskilt mest viktiga utlösande faktorn.

Hur hade Colombia sett ut idag om han hade fått leva och vinna valet? Såhär såg man på Bogotás framtid bara två år tidigare. Då hade ingen kunnat ana vad som komma skulle.

Fixar-påsk

Vi har tillbringat påskhelgen hemma i lägenheten, utan mycket till vare sig colombianskt eller svenskt påskfirande.

Istället har vi pysslat med diverse projekt. Oscar har ju som sagt redigerat färdigt sina sverigefoton. Dessutom har han designat det som ska bli väggdekorationerna i Gaels framtida rum:

Själv har jag sytt gardiner till samma rum, av ett färgglatt tyg vi köpte på IKEA i Sverige i somras:

Och Kung Gael har övervakat det hela från sin tron:

Imorgon är det vanlig arbetsdag här.i Colombia igen (skärtorsdagen är röd dag här, men inte annandag påsk) och Oscar försvinner iväg till jobbet igen. Det är ungefär hur tråkigt som helst. Det är mycket mysigare när vi är hela lilla familjen här hemma.

Bildkavalkad

Oscar har ägnat skärtorsdagen och långfredagen åt att äntligen redigera färdigt bilderna från vår smekmånad till Sverige i somras. Vill ni se lite snygga foton finns de här, från Umeå och sommarstugan, Uppsala, Stockholm och en väns sommarstuga.

De får mig att längta halvt ihjäl mig efter svensk sommar.

Glad påsk, hur som helst

- Tja, vi pyntar med fjädrar och kycklingar, målar ägg, äter en massa godis och klär ut oss till häxor...

Ibland är det ganska svårt att förklara de där traditionerna man vuxit upp med och som varit helt självklara tills man ser dem med utomstående ögon och ska försöka ge dem någon slags logik.

I Colombia har påsken tydliga kopplingar till kristendomen, med till exempel påskprocessioner till minne av Jesus vandring längs Golgata. Sådana traditioner fattar man ju var de kommer ifrån.

Men svenska påsken. Hur kommer kycklingarna in i bilden?

Måndag morgon

Sånt här ägnar vi våra måndagsmorgnar åt, Gael och jag. Han sover på mina ben och jag kollar på repriserna av förra veckans avsnitt av Grey's Anatomy och Private Practice.

Jag orkar aldrig hålla mig vaken nuförtiden under de ordinarie avsnitten som börjar klockan nio på kvällen, nämligen.

Det är en ganska skön mjukstart på veckan det här, tycker vi.

Om religion

Colombia är ett katolskt land. Även om kyrkan sedan länge är skild från staten och religionsfrihet och ursprungsfolkens alla religioner erkänns i konstitutionen, så är det katolicismen som är den överskuggande religionen, och ett av mina allra största hatobjekt, katolska kyrkan*, har enormt politiskt inflytande.

Religionsundervisning i skolan innebär katolicism, typ katekesen, och är ett självklart inslag i många skolor, som Mammas Machete skrivit om. I storstaden finns fler alternativ, och bor vi i Colombia när Gael börjar skolan är att det är en icke-konfessionell skola ett av de viktigaste urvalskriterierna. Då är det oftast istället ingen religionsundervisning alls. Att som i Sverige undervisa om världens religioner verkar inte vara något alternativ.

Trött kyrkobesökare

Religionen märks inte bara i skolorna och i politiken. Också i detaljer som att varje askonsdag går var och varannan person på gatan runt med ett askkors kletat i pannan. Eller att vi, när förlossningen skulle sättas igång, blev erbjudna nattvarden på det sekulära sjukhuset.

I en storstad som Bogotá är det ändå lättare att låta bli att vara religiös, även om min katolska svärmor såklart helst hade sett att vi gift oss i kyrkan och att vi skulle döpa Gael (vilket vi inte kommer att göra). Men i byar på landet kan det vara i det närmaste omöjligt att inte följa den sociala (religiösa) normen.

Hur som helst, idag var Gael i kyrkan. Det var Gaels kusin som tog första nattvarden, vilket är en viktig katolsk rit som infaller någon gång mellan dopet och konfirmationen, och som precis som med konfirmationen innebär en förberedelsekurs (det är en massa böner och annat som ska läras utantill) och familjefirande med presenter och hela konkarongen.

Jag hade väl hoppats att han skulle kunna undanhållas religiösa influenser lite längre än sina knappa två månader, men det gick inte. Som tur var sov han sig igenom hela gudstjänsten och lär knappast minnas något av sitt livs första kyrkobesök.

* OBS som i institutionen, inte som i enskilda katoliker.