Jämställdheten efter barnet

Efter inspiration från en massa givande diskussioner i en facebookgrupp som Fiat startade tänkte jag ta itu med det där inlägget som jag lovade för ett tag sedan. Det här med att vara feminist och mamma, det här med att leva jämställt som föräldrar.

Vi försöker, och det går rätt bra för oss, tror jag, efter förutsättningarna. Men förutsättningarna är rätt sempiga.

För det första det här med mammaledigheten. I Colombia finns inte föräldraledighet, bara mammaledighet. Den är jättekort, men framför allt är den bara för mamman. Den erfarenheten har gjort mig till en ännu större förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring än jag redan var. För det är inte bara det här med att kvinnor halkar efter i löneutvecklingen och förlegade könsroller cementeras och så vidare. Att vara mammaledig ger också ett sånt himla försprång med barnet. Det är klart att om jag är hemma hela dagarna med barnet och Oscar bara träffar Gael en stund varje morgon och kväll och på helgerna så får ju jag mycket mera träning. Vilket innebär att jag lär mig mycket mer om vad han gillar och inte gillar och vilket sätt som funkar bäst att göra det ena eller det andra och vad den där typen av skrik egentligen betyder. Och det är ett försprång som Oscar inte kan ta igen för han får aldrig chansen att vara pappaledig. Och sen används det till att underblåsa någon slags myt om en naturlig modersinstinkt som gör att kvinnor är så himla mycket bättre lämpade på att ta hand om barn än vad män är. Klart som tusan att de blir det när de får träning 24 timmar om dygnet till skillnad från männen (plus att de indoktrinerats med dockor sedan barnsben...).

Jag biter mig i tungan hela tiden och försöker att ha inställningen övning ger färdighet och det finns inte bara ett rätt sätt och vägrar bli den där som vet bäst och alltid ska tala om för sin man hur han borde göra med barnet.

För det andra våra jobb. Mitt kontor ligger tio minuters promenad hemifrån. För Oscar tar det drygt en timme att ta sig hem genom Bogotás rusningstrafik. Det gör ju att även om vi slutar samtidigt så är jag hemma långt innan honom. Även om Oscar åker tidigare på morgonen och jag stannar och väntar in barnvakten så är jag ofta på kontoret innan honom. Dessutom delammar jag fortfarande och eftersom det är så nära går jag hem varje lunch och ammar. Det innebär inte bara att jag får mycket mer vardagstid med Gael utan även att det är jag som tar nästan alla barnvaktsöverlämningar och har mest vardagskontakt (=får mest information) med barnvakterna.

För det tredje hatar Gael nappflaskan. Han kan dricka juice eller vatten ur den, men inte mjök eller sånt som liknar mjölk. Tanken var ju att dela på nattmatningarna när jag börjat jobba igen, men det har inte gått överhuvudtaget. Han vill bara amma, inget på flaska.

För det fjärde är det det här med projektledandet, som säkert lite har att göra med punkt två. Även om vi delar lika så gott det går på det som funkar att dela lika på så är det oftast jag som har koll på sånt som vilken mat som finns till Gael och när det är dags att vaccineras och hur många blöjor som finns kvar i paketet. Det är ju en klassisk kvinnoroll, men på samma gång ligger det nog i min personlighet - jag har större kontrollbehov - och delvis har det nog med kulturella skillnader att göra. Det colombianska samhället som Oscar är uppväxt i präglas av en ta-dagen-som-den-kommer-attityd med noll framförhållning, medan det svenska samhälle jag är uppväxt i bygger på att allt ska planeras och organiseras i förväg.

Så jag tycker att jämställdheten i vardagen inte är lika enkel nuförtiden, men samtidigt oändligt mycket viktigare, för nu handlar det också om det exempel Gael kommer att växa upp med. Och jag tror att vi är på god väg, trots allt.

Habemus gynekolog

Disclamer: Efter det här inlägget ska jag sluta trötta ut er med gravidsnack ett tag. Lovar.
-----

Ni kanske minns vår jakt på gynekolog? Igår tog jagandet äntligen slut. Vi träffade nämligen Fernando Gómez och tadaa vi gillade honom! Och tadaa han är inte på semester precis när filuren ska födas!

Fernando är en lite barsk men ändå trevlig farbror som verkar kunna sin sak. Han är ju chef för hela gynekolog- och obstetriavdelningen på sjukhuset, så det fattas väl bara annat. Han har dessutom massor av bokhyllor med vetenskapliga gynekolog- och obstetriböcker och foton på sin familj på sitt kontor. Inte en enda bibel eller kors eller tavla på påven så långt ögat når. Det är en mycket viktig detalj.

En intressant grej som händer varenda gång vi varit på gynekologbesök är att när framtida psykoprofylaxkurser och annat kommer på tal spänner gynekologen ögonen i Oscar och säger mycket strängt att "du måste också vara med då".

Det finns ju inte på kartan att Oscar skulle få för sig att inte vara med, men tydligen tillhör det inte vanligheterna, eftersom alla gynekologer känner sig nödgade att komma med så stränga förmaningar. Och ja, det är faktiskt mycket sällan vi sett andra par på till exempel ultraljudsundersökningarna. De flesta är ensamma eller i sällskap av sin mamma eller väninna (ja, det framgår av deras samtal att de inte är ett par). Graviditet verkar tydligen inte vara något som pappan anser sig ha särskilt mycket med att göra.

Vet ni vad det blir?

En liten människa, vill jag helst svara, men oftast gör jag inte det. För det folk undrar över är ju om det blir en flicka eller en pojke. Denna livsviktiga vetskap. Alla tar reda på det i förväg.

Nej, det vet vi inte, och det kommer vi inte att veta förrän runt den tredje mars nästa år.

En del blir rätt ställda av idén att vi inte vill ta reda på könet i förväg. Men hur ska man då veta vad man ska köpa för presenter till baby showern? Jag har fått förklarat för mig några gånger också att det är bäst att vi tar reda på könet i förväg, för annars måste vi ju handla allt när barnet är fött och sånt är ju bra att passa på och förbereda innan.

Ja, för hur i hela friden ska man kunna handla bebissaker om man inte vet om allt ska gå i rosa eller i blått?

Det kan ju omöjligt vara så att det är själva tanken bakom att inte veta innan. Att inte stoppa in barnet i ett fack innan det ens fötts.

Vissa tycker att det är lite spännande och "okej, man kan ju köpa neutrala saker, i grönt och gult". Ja, för ve och fasa om man skulle råka köpa något rosa till en pojke eller blått till en flicka.

Det blir spännande, det här. Fem månader till av att förklara att man faktiskt inte alls behöver veta kön i förväg och att man faktiskt visst kan köpa även rosa och blått alldeles oavsett.

Jämställdhet i vardagen: Mat, disk och tvätt

Vi äter väldigt lite mat hemma, det blir mest på helgerna som vi lagar, för under veckorna lunchar vi på jobbet och äter oftast bara sallad eller något annat lätt till middag. När vi väl lagar till något ordentligt så är det oftast Oscar som är kökschef. Han gillar matlagning mer än vad jag gör och är duktigare på det. Förutom pizza, när det vankas pizza i hemmet är det jag som står vid rodret. Oscar lagar nog mer mat, men å andra sidan bakar jag mer, det gör han aldrig.

Disken tar den som är mest less på berget i diskhon, ungefär lika ofta mellan oss tre. Oscar och jag drömmer båda om en diskmaskin, men det är inte något som är så lätt här i Colombia. Urvalet är litet och dyrt och köken är inte byggda för att en sådan ska få plats. Skulle vi vilja installera en skulle vi få bygga om halva köket och säga adjö till en massa av det redan knappa förvaringsutrymmet vi har. Folk i allmänhet har nämligen inte diskmaskiner här. De som har råd köper inte en diskmaskin, de anställer ett hembiträde.

Tvättmaskin, däremot, det har vi. Här i Colombia finns nämligen inga allmänna tvättstugor i husen, så antingen får man köpa sig en tvättmaskin eller lämna in på tvätteri, vilket blir rätt dyrt i längden. Man kan ju också såklart tvätta för hand, vilket jag gjorde mitt första halvår i Colombia, men det känns inte riktigt som ett alternativ. Och det finns tvättmaskiner till uthyrning för någon timme eller två, då ringer man en tvättmaskinsperson och så kommer den med tvättmaskinen på moppeflaket, bär upp den, installerar den, så tvättar man, sen åker tvättmaskinspersonen iväg med den igen.

Hur som helst. Vi har alltså tvättmaskin. Den är ganska dålig och den enda temperaturinställningen den har är att koppla in slangen på kall- eller varmvattenkranen. Men den funkar i alla fall. Den tvättar vi på när det är dags. Här kanske jag tvättar lite oftare än Oscar, men han lagar å andra sidan mer mat och i ärlighetens namn tror jag att han diskar oftare än mig (och torkar spisen mycket oftare), och då känns det ändå som att jag lagt rabarber på den minst tråkiga av sysslorna.

Jag stryker aldrig någonsin. Oscar gör det stup i kvarten, sina egna kläder. Han har fått för sig att man inte kan ha på sig skrynkliga kläder. Själv säger jag hellre lite skrynkel än att måsta stryka.

Tja, summa summarum har vi nog en ganska jämn uppdelning utan att någonsin ha delat upp den. (Någon gång i tidernas begynnelse har jag ett vagt minne av att ha föreslagit någon slags städ/disk/tvätt-schema. I Colombia är det ungefär som att föreslå att vi ska flytta till Gulag. Tur att det har gått fint utan.)

----------

Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar, inlägg två om städning, inlägg tre om föräldraskap och inlägg fyra om barnuppfostran. 
Det här var femte och sista delen, om det inte är något tema ni tycker jag har glömt. Hojta till i så fall.

Jämställdhet i vardagen: Uppfostran

Okej, ännu ett inlägg på temat barn, för det finns ytterligare något jag funderar en hel del på när det gäller våra få-barn-i-Colombia-planer. Det här med hur man ska lyckas med att uppfostra ett barn till en människa, istället för ett kön i första hand, i det här landet.

I Sverige finns åtminstone en debatt när det gäller barnkläder, dagis, osv. Det är totalt ickeexisterande i Colombia. Här är det uteslutande pastellrosa och -blå bebiskläder som gäller, på olika avdelningar i affären som om det vore den naturligaste sak i världen. Dagis med genuspedagogik? Knappast, om jag inte startar ett dagis själv.

I Colombia tar man alltid reda på barnets kön under graviditeten. Jag tror knappt ens att det går att inte få veta i förväg, det är nog ingen barnmorska som tänker tanken att fråga innan de berättar. Sen ordnar man babyshower någon månad innan födseln, då de blivande föräldrarna överöses med blå respektive rosa presenter, beroende på vilket kön barnet har. Och så förbereder man allt inför barnets ankomst, köper spjälsäng med blå eller rosa sängkläder, och så vidare, och så vidare.

Jag vill helst inte alls veta något sådant i förväg, just för att jag inte vill stoppa in barnet i ett fack redan innan det föds. Oscar vill veta. Av ren nyfikenhet, för det är vad han är van vid, här finns det inte på kartan att någon inte vet i förväg. Så vi har kommit fram till en kompromiss. Den dagen vi ska få barn ska vi ta reda på könet, men vi ska inte berätta det för någon annan. Vi ska ordna babyshower utan att någon av gästerna vet om det blir en flicka eller pojke. Det kan bli ett intressant socialt experiment, känner jag på mig.

Det är väldigt svårt att behandla ett barn könsneutralt i Colombia. Klädfrågan tänkte jag lösa med hjälp av min eminenta symaskin, men resten... Tja, jag vet inte. Det finns ju inte ens ord i spanskan för det. "Barn" heter antingen son eller dotter, antingen pojke eller flicka. "Förälder" heter antingen mamma eller pappa. Och så vidare.

Jag återkommer när jag har något vettigt svar.

---------

Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar, inlägg två om städning och inlägg tre om föräldraskap.

Jag orkar inte gå in på varför jag tycker att till exempel det här med kläder är en viktig fråga, det finns förklarat alldeles utmärkt här. Klicka och läs!

Jämställdhet i vardagen: Föräldraskap

Vi har ju inga barn ännu, men eftersom det ligger i framtiden någon gång, så funderar jag ändå en hel del över det här med hur det kan tänkas gå med jämställdheten den dagen vi blir föräldrar.

Colombia är ju inte precis ett land som underlättar ett jämställt föräldraskap. Här ses främst mamman som förälder. Pappan är en figur som finns med på ett hörn och "hjälper till". Det är snarare regel än undantag att pappan inte får vara med på förlossningen, till exempel (vilket var delvis därför vi skaffade en privat sjukförsäkring där man får ett eget rum och pappan får följa med. Stänger de ute Oscar kniper jag tills de släpper in honom).

Jag är en stenhård förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring, och hade vi bott i Sverige hade det inte rått någon tvekan om att vi hade delat föräldraledigheten rakt av. Men nu bor vi ju i Colombia, och här är det bara tolv veckors mammaledighet som gäller (pappan får 10 dagar i samband med förlossningen).

Det där ger mig lite ångest, måste jag säga. Dels att vi liksom inte kan dela på ledigheten hur gärna vi än vill och dels att den är så himla kort att man direkt hamnar i nästa fälla: vad tusan ska man ta sig till när den är slut och barnet är tre månader? Det finns tre alternativ: någon (oftast mamman) slutar jobba för att stanna hemma längre med barnet, någon annan får ta hand om barnet, eller man får sätta barnet på spädbarnsdagis.

Alternativ ett finns ju inte på kartan, dels för att vi inte skulle ha råd att leva på bara en lön och dels för att vi båda gillar att jobba med det vi jobbar med och skulle bli olyckliga och frustrerade om vi inte fick göra det. Alternativ tre känns inte heller så lockande. Gärna dagis, men någon gång efter ettårsdagen. Då återstår alternativ två, där denna någon antingen är en person man anställer (nästan alltid en kvinna, nästan alltid för jättelite pengar), eller en släkting som hjälper till gratis (nästan alltid farmor/mormor). Vilket gör att man försätter någon annan i en klassisk kvinnofälla.

Åh. Vad ska man göra?

Men det vi kan dela lika på - vakennätter, blöjbyte, matning och sånt - har vi sagt att vi i alla fall ska dela rakt av. Både för vår och barnets skull. Det tror jag att vi kommer att göra också.

----------

Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar och inlägg två om städning.

8 mars på colombianskt vis

Här i Colombia har internationella kvinnodagen - en feministisk kampdag - på något sätt tagits över av patriarkatet och kommersialismen och blivit en slags motsvarighet till alla hjärtans dag eller mors dag, där folk går runt och gratulerar alla sina kvinnliga vänner på "deras dag", männen köper blommor till sina fruar och kvinnor på olika arbetsplatser landet runt får presenter eller gratulationer från chefen.

Det får det att krypa i mig. Grattis till vad, undrar jag:

• I Colombia tjänar kvinnor i genomsnitt 20% mindre än män
• I Colombia är abort endast tillåten vid våldtäkt eller incest, vid fara för kvinnans liv eller hälsa, eller om fostret inte kommer att överleva. Men även då är det extremt svårt.
• I Colombia dödas en kvinna var sjätte dag av sin partner.
• I Colombia används kvinnors kroppar som vapen i konflikten, och våldtäkt är en av de främsta anledningarna till att kvinnor tvingas fly.
• I Colombia är endast 14% av kongressledamöterna kvinnor.

Till exempel. Är det det ni vill gratulera till? Eller vad menar ni egentligen?

Uppdatering: Lite andra fina vänner här i Colombia har också skrivit om det här med hur 8 mars funkar i det här landet: Elisabeth, Katarina på sin egen blogg, Katarina på fredsobservatörernas blogg och Hanna & Balder.

Jämställdhet i vardagen: Städning

När det kommer till städning blir det en del kulturkrockar i vårt hushåll. Inte för att vi tycker olika om hur det ska delas upp, där är vi båda med på att dela lika, naturligtvis. Men, Colombia är klassskillnadernas och uppassandets förlovade land, och alla som har råd anställer en hemhjälp, åtminstone en gång i veckan.

För mig bär det emot något alldeles enormt, på alla plan. Jag kommer inte överens med tanken på att ha en främmande människa som går omkring och plockar i våra saker, och jag kan verkligen inte tänka mig att anställa någon utan värdiga anställningsvillkor, vilket innebär sjukförsäkring, pension och semester, förutom lönen.

Och då blir det helt plötsligt inte så billigt längre. För de allra flesta som har hemhjälp betalar en hundralapp i handen och sen är det inte mer med det. Usch och fy, säger jag. Tycker man att samhället är orättvist och behöver förändras måste man faktiskt börja med sig själv, och inte bidra till att cementera de där ojämlikheterna som man säger sig vara emot.

Det håller Oscar också med om, även om man kanske kan säga att det är jag som är mer orubblig i hemhjälpsfrågan.

Hur som helst, så vi är alltså bland undantagen i vår bekantskapskrets som städar vår lägenhet alldeles själva. Det gör vi genom att vi inser att det gått alldeles för länge sedan sist vi hade storstädning och så tar vi itu med det hela alla tre, och städar på tills hemmet är skinande rent igen. Vi har inga speciella sysslor utan gör allt som behövs tills det är klart. Vi har ganska samma toleranströskel och vi tycker att det är ungefär lika jättetråkigt både Oscar och jag, och därför blir det mer sällan än vad som kanske skulle behövas. Men när vi väl gör det så gör vi det ordentligt. Och tillsammans, alltid.

----------

Det här är en del i den här inläggsserien. Inlägg ett handlade om pengar.

Jämställdhet i vardagen: Pengar

Inte så mycket pengar som det verkar

Först ut i serien är alltså pengafrågan.

Det är kanske här Oscar och jag är som minst jämställda. Inte när det gäller vem som tjänar vad, men däremot vem som administrerar vad.

Vi har alltid tjänat ungefär lika mycket - ibland har jag tjänat mer, ibland Oscar - så vi har alltid delat rakt av på det mesta. Amorteringar, räkningar och mat delar vi på tre (vi delar ju lägenhet med Andrea också).

När det gäller själva administrationen av hushållets finanser är det jag som håller i trådarna. Lite har det att göra med att till exempel lägenheten har vi köpt med hjälp av ett lån från mina föräldrar, så det blir ju liksom enklast att jag sköter hela avbetalningsbiten, men mest har det kanske att göra med att det faktiskt är jag som är bäst på sånt i vår lilla familj (Oscar skulle nog också hålla med om ni frågar honom). Och så lite att jag har ett visst kontrollbehov och lite svårt för att släppa ifrån mig ansvaret för just det.

Oscar och jag har ibland lite olika syn på det här med spara och slösa, så medan jag får ont i magen av att inte ha några besparingar tycker Oscar inte att det är något större problem att handla på avbetalning med kreditkortet. Som tur är tycker vi båda att jag ändå har mest rätt, för det mesta. Så vi har ett gemensamt sparkonto (i mitt namn) där vi sätter av pengar varje månad, och vi har ett kreditkort (i Oscars namn) som vi använder så lite det går.

Vi är inte så noga med mitt och ditt när det gäller pengar, och lånar aldrig av varandra. Har jag slut så får jag av Oscar, har han slut får han av mig. Eller så betalar den ena lite mer när den andra har det knapert i kassan. Det jämnar liksom ut sig i längden, tycker vi båda. Egentligen tycker jag att det enklaste är att helt enkelt ha ett gemensamt konto, och det kanske vi har någon gång i framtiden, men än så länge går det alldeles utmärkt som vi har det.

Oavsett att det mest bara är jag som har koll på ekonomin i huset och vet när räkningarna ska betalas och hur mycket pengar vi har på vårt sparkonto så fungerar vår uppdelning finfint för oss och gör att vi aldrig bråkar om pengar. Det känns ändå som huvudsaken.

Jämställdhet i vardagen

För ett tag sen var det ett par bloggar runtom på nätet som skrev om jämställdhet i vardagen. Ni vet, man liksom pratar så mycket och i stora vida samhällstermer är det så himla lätt att tycka, men det är ibland lite svårare att göra, när det kommer till vardagspraktiken i ens eget liv.

Jag råkar ju tycka att sånt här är bland det intressantaste som finns, så jag tänkte sent omsider haka på med mina egna reflektioner hur det funkar det här med att leva jämställt i vardagen i ett land som inte är särskilt jämställt alls och där ämnet knappt finns på den politiska agendan. Den närmaste tiden kommer det en del inlägg på temat, alltså.

----------

Ursprunget till min idé att hänga på (vars uppdelning jag kanske kommer att följa) finns här: inledningen, pengarna, städningen, barn, maten, disken och tvätten, klyschorna och måste allt vara millimeterrättvist?