Jämställdheten efter barnet

Efter inspiration från en massa givande diskussioner i en facebookgrupp som Fiat startade tänkte jag ta itu med det där inlägget som jag lovade för ett tag sedan. Det här med att vara feminist och mamma, det här med att leva jämställt som föräldrar.

Vi försöker, och det går rätt bra för oss, tror jag, efter förutsättningarna. Men förutsättningarna är rätt sempiga.

För det första det här med mammaledigheten. I Colombia finns inte föräldraledighet, bara mammaledighet. Den är jättekort, men framför allt är den bara för mamman. Den erfarenheten har gjort mig till en ännu större förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring än jag redan var. För det är inte bara det här med att kvinnor halkar efter i löneutvecklingen och förlegade könsroller cementeras och så vidare. Att vara mammaledig ger också ett sånt himla försprång med barnet. Det är klart att om jag är hemma hela dagarna med barnet och Oscar bara träffar Gael en stund varje morgon och kväll och på helgerna så får ju jag mycket mera träning. Vilket innebär att jag lär mig mycket mer om vad han gillar och inte gillar och vilket sätt som funkar bäst att göra det ena eller det andra och vad den där typen av skrik egentligen betyder. Och det är ett försprång som Oscar inte kan ta igen för han får aldrig chansen att vara pappaledig. Och sen används det till att underblåsa någon slags myt om en naturlig modersinstinkt som gör att kvinnor är så himla mycket bättre lämpade på att ta hand om barn än vad män är. Klart som tusan att de blir det när de får träning 24 timmar om dygnet till skillnad från männen (plus att de indoktrinerats med dockor sedan barnsben...).

Jag biter mig i tungan hela tiden och försöker att ha inställningen övning ger färdighet och det finns inte bara ett rätt sätt och vägrar bli den där som vet bäst och alltid ska tala om för sin man hur han borde göra med barnet.

För det andra våra jobb. Mitt kontor ligger tio minuters promenad hemifrån. För Oscar tar det drygt en timme att ta sig hem genom Bogotás rusningstrafik. Det gör ju att även om vi slutar samtidigt så är jag hemma långt innan honom. Även om Oscar åker tidigare på morgonen och jag stannar och väntar in barnvakten så är jag ofta på kontoret innan honom. Dessutom delammar jag fortfarande och eftersom det är så nära går jag hem varje lunch och ammar. Det innebär inte bara att jag får mycket mer vardagstid med Gael utan även att det är jag som tar nästan alla barnvaktsöverlämningar och har mest vardagskontakt (=får mest information) med barnvakterna.

För det tredje hatar Gael nappflaskan. Han kan dricka juice eller vatten ur den, men inte mjök eller sånt som liknar mjölk. Tanken var ju att dela på nattmatningarna när jag börjat jobba igen, men det har inte gått överhuvudtaget. Han vill bara amma, inget på flaska.

För det fjärde är det det här med projektledandet, som säkert lite har att göra med punkt två. Även om vi delar lika så gott det går på det som funkar att dela lika på så är det oftast jag som har koll på sånt som vilken mat som finns till Gael och när det är dags att vaccineras och hur många blöjor som finns kvar i paketet. Det är ju en klassisk kvinnoroll, men på samma gång ligger det nog i min personlighet - jag har större kontrollbehov - och delvis har det nog med kulturella skillnader att göra. Det colombianska samhället som Oscar är uppväxt i präglas av en ta-dagen-som-den-kommer-attityd med noll framförhållning, medan det svenska samhälle jag är uppväxt i bygger på att allt ska planeras och organiseras i förväg.

Så jag tycker att jämställdheten i vardagen inte är lika enkel nuförtiden, men samtidigt oändligt mycket viktigare, för nu handlar det också om det exempel Gael kommer att växa upp med. Och jag tror att vi är på god väg, trots allt.