Miss-missen

Förra året vann Colombia Miss Universum-titeln efter nästan ett halvsekel. Igår kväll avgjordes årets tävling och Colombia utropades till vinnare igen. För andra gången i tävlingens historia skulle kronan överlämnas till en representant från samma land. Det har bara ärkerivalen (i dessa sammanhang) Venezuela gjort tidigare.

I två minuter och 32 sekunder hann Ariadna Gutiérrez gå omkring på scenen och fira med kronan och bandet på innan programledaren Steve Harvey kom upp på scenen och meddelade att han läst fel på kortet. Det var egentligen Filippinerna som vunnit.

Så Colombias kandidat fick ta av sig kronan igen, och lämna tillbaka bandet, och allt lämnades över till miss Filippinerna som fick fira istället. Allt i direktsänd TV. Det är en ganska plågsam scen att se.

I Sverige hade detta kanske gått ganska obemärkt förbi, men RASERIET detta har utlöst i Colombia, ett land som tar skönhetstävlingar på allra största allvar, är inte nådigt. Konspirationsteorierna flödar, och näthatet mot Steve Harvey likaså.

Som för att strå lite salt i såren lyckades han sedan i all hast publicera en tweet där han ber om ursäkt, men lyckas stava fel på båda länderna.

(Colombia stavas med O. Som ni väl alla vet.)

Den raderades ganska snabbt och ersattes med en rättad version. Men jag skulle verkligen inte vilja vara i hans skor just nu.

La tierra del olvido

Carlos Vives, en av Colombias mest folkkäre artister (som spelar vallenato med popstuk), har just släppt en remake av en av sina gamla låtar, i samarbete med Colombias officiella turistmarknadsföring.

Den är fantastisk. Den är så himla mycket Colombia, den rosaskimrande och bedövande vackra biten av landet.

Och den har de stora namnen från olika genrer och delar av landet. Reggaeton-artisten Maluma, tropipop-sångerskan Fanny Lu, popsångaren Fonseca, joropo-artisten Cholo Valderrama, gruppen Herencia de Timbiquí som blandar traditionell musik från Stilla Havskusten med moderna toner, gruppen el Coral Group som spelar traditionell musik från Colombias karibiska öar, och så en av de största, Andrea Echeverri, frontfigur från Colombias mest kända rockband, Aterciopelados.

Se den! Och längta lite till Colombia:

(PS. Originalvideon från 1995, som inte precis hade samma produktionsbudget som versionen 20 år senare, finns här)

Valentina och Santiago vs Elsa och Lucas

Colombias största dagstidning El Tiempo publicerade nyligen listor på de vanligaste namnen för colombianska bebisar. En av de vanligaste googlingarna till den här bloggen är faktiskt colombianska namn, så här kommer facit. Mellan 2000 och 2014 var det här de vanligaste namnen som registrerades i Colombia:

Topp-10 flicknamn, enkelnamn:

1. Valentina
2. Mariana
3. Isabella
4. Daniela
5. Valeria 
6. Sofia
7. Natalia
8. Gabriela
9. Juliana
10. Manuela

Topp-10 pojknamn, enkelnamn:

1. Santiago
2. Sebastián
3. Samuel
4. Alejandro
5. Nicolás
6. Daniel
7. Mateo
8. Alexander
9. Emmanuel
10. Jerónimo

Lika vanligt som enkelnamn är också dubbelnamn, och jag vet inte riktigt hur de skiljer rent statistiskt mellan dubbel- och enkelnamnen, eftersom de ändå skrivs separat utan bindesstreck. Kanske de som vanligtvis används som dubbelnamn? I alla fall, de vanligaste dubbelnamnen är dessa:

Topp-10 flicknamn, dubbelnamn:

1. María José
2. Luisa Fernanda
3. María Camila
4. María Fernanda
5. María Alejandra
6. Laura Sofía
7. Paula Andrea
8. Ana María
9. Laura Valentina
10. Ana Sofía

Topp-10 pojknamn, dubbelnamn:

1. Juan David
2. Andrés Felipe
3. Juan Sebastián
4. Miguel Ángel
5. Juan José
6. Juan Camilo
7. Juan Pablo
8. Juan Esteban
9. Juan Diego
10. Jesús David

Alexander är det enda namn som finns med på topplistan både i Colombia och i Sverige.

Gael, föga förvånande, toppar ingen lista någonstans. I Sverige delar han namn med 58 personer. I Colombia vet jag inte hur många Gael de är, men han har inte särskilt många tocayos där heller.

I Colombia finns ju ingen myndighet som sätter stopp, utan du kan få heta lite vad som helst, men vill du smälta in i mängden, satsa på nästan vilket dubbelnamn som helst med María eller Juan, eller om du är mer lagd åt enkelnamnshållet så är det Valentina och Santiago som är Colombias motsvarigheter till Sveriges Elsa och Lucas.

Äventyrarens sista äventyr

Det mest lästa inlägget någonsin på den här bloggen handlar om Jan Braunisch. Så hette den svenske kille som i maj för två år sedan gav sig ut för att vandra mellan Colombia och Panamá genom det notoriskt livsfarliga Daríen Gap.

I förrgår berättade svenska nyhetsmedier att han nu hittats död i Colombia. I svenska tidningar står inget mer än att colombianska polisen undersöker fallet, men i colombianska veckotidningen Semana står att läsa att FARC-gerillans Front 57 stoppade en turistbåt han reste i för att söka igenom resenärernas bagage. Eftersom de hittade en GPS i Jans väska blev han kidnappad, misstänkt för att utföra spionage.

Enligt anonyma källor från utredningen fick internationella Röda Kors-kommittén nyligen uppgifter om koordinaterna där hans kropp fanns av FARC-delegationen i Havanna. De grävde upp honom i slutet av maj och DNA-analyser har nu fastslagit att det verkligen handlar om Jan, och skottskador visar att han troligen sköts till döds.

Jag blir lite irriterad när tidningarna helt svepande och slentrianmässigt skriver att "Colombia hör till ett av världens farligaste länder", men det går ju inte att sticka under stol med att det finns regioner i landet som man som turist kanske ska hålla sig borta ifrån. Darién Gap, där Jan Braunisch äventyr tog slut, är en av dem.

-----
Här finns svenska tidningsartiklar om fallet: DN, SvD, Aftonbladet och Expressen

Colombia-kroppsminnet

När man bott länge på en plats sätter det sig i kroppen. Det är som att hjärnan programmeras för att göra vissa associationer.

Till exempel de där tidiga morgnarna när jag steg upp i ottan för att skriva på min masteruppsats innan solen gick upp och det var dags att göra mig i ordning för jobbet. Oavsett månad på året så tänkte kroppen vinter. För en uppväxt i norra norden har programmerat hjärnan till att associera mörkt när man stiger upp med vintermånaderna.

På samma sätt har sju år i Colombia satt sina spår.

Häromdagen blåste det ordentligt, och någon flög med drake på fotbollsplanen bakom huset, och genast tänkte kroppen augusti.

Vid länder som ligger vid ekvatorn måste solen ta sin rutt över himlen så himla mycket snabbare för att hinna hela vägen från horisonten, till zenit, och tillbaka till horisonten igen. Därför går solnedgångar på tio minuter. Det går verkligen blixtsnabbt från att man tänker att oj, nu börjar det kanske snart bli mörkt, tills att det är bäcksvart ute. Det har kroppen också vant sig vid, och det är en argumentation mellan förnuft och känsla (den där "oj nu börjar solen gå ned, nu måste vi skynda oss så vi hinner hem innan det blir mörkt"-känslan, fast hemvägen bara består av att hoppa över staketet som skiljer trädgården från lekparken) varje kväll ute med Gael här i de oändliga solnedgångarnas land.

Solnedgång i Karibien. Blinkar du så missar du den.

Jag tycker att det är lite fint ändå, att kroppen minns, att Colombia programmerat en liten del av min hjärna.

Miss Universum och Miss Tanguita

I söndags var en stor dag i colombiansk populärkultur.

Efter över ett halvsekel, vann landet äntligen sin andra Miss Universum-titel någonsin.

Colombia har varit den eviga tvåan. Under de 56 år som landet deltagit i Miss Universum har Colombia kommit bland topplaceringarna över hälften av gångerna, omkörd av den ständiga rivalen i dessa sammanhang, Venezuela.

I Colombia tillhör skönhetstävlingar populärkulturen. Det är ett självklart, och väldigt lite ifrågasatt inslag i landets festligheter, och på varenda liten byfestival koras samhällets egen skönhetsmiss.

Men för två veckor sedan briserade en medieskandal. Den handlade om Miss Tanguita, en skönhetstävling i byn Barbosa med 3.500 invånare, där flickor mellan 5 och 10 år går på catwalk i bikini under byns festival. Byns borgmästare och tillika officiell organisatör försvarade det hela med världshistoriens sämsta argument - "Vi har haft den här tävlingen i över 20 år och ingen har någonsin klagat förut, och vi tvingar inte någon att delta, det är helt frivilligt, vilken liten flicka drömmer förresten inte om att bli skönhetsdrottning?".

Miss Tanguita stannade vid skandal och indignation i medierna. Efter bara några dagar meddelade åklagarmyndigheten att förundersökningen lades ner. Det är inget brott att låta småflickor paradera i bikini på bytorget framför fulla vuxna män, och säkerligen är Miss Tanguita bara en i en enorm mängd liknande tävlingar.

Några dagar senare vann Colombia Miss Universum och småflickor landet över får nytt bränsle på skönhetsmiss-drömmarna.

---
Kolla gärna in Kobras utmärkta reportage Colombia - ett land besatt av skönhet.

Bankerna och jag - inte så mycket till kärlekshistoria

Det kan hända att jag sa till bankens kundtjänsttelefon idag att "det här är den sämsta banken i hela landet, den dagen jag avslutar alla konton hos er kommer att vara den lyckligaste dagen i mitt liv".

Och lite till grejer.

Om vi säger så, colombianska banker är inte det första jag kommer att sakna när jag flyttar härifrån.

13 november 1985

Idag för exakt 29 år sedan skedde en av Colombias största tragedier i modern tid. Vulkanen Nevado del Ruíz, knappt fem mil från staden Armero, hade varit aktiv under några månader och myndigheterna hade pratat om evakuering, men inga konkreta åtgärder hade tagits. Trots askregn hade de invånare som alls nåtts av någon information av myndigheter, hade fått veta att de skulle stanna inomhus och hålla sig lugna, att det inte fanns någon akut anledning till oro.

Klockan nio på kvällen fick vulkanen sitt utbrott. Snart bröts strömmen och inga radio- eller TV-apparater fungerade längre som kunde varna invånarna. Klockan halv tolv kom första lahar-vågen. Som en tsunami, men med vulkaniskt material och framför allt lera, som kom av att vulkanens hetta smält snön på bergets topp och sedan dragit med sig allt i sin väg som en lavin på väg ner för berget.

I princip hela staden försvann under leran. I mitten på bilden nedan, som är från dagarna efter katastrofen, låg Armero:

Runt 20.000 personer av Armeros ungefär 29.000 invånare dog.  Det fallet som berörde allra mest var 13-åriga Omayra Sánchez som blev fastklämd med benen bland cementblock när hennes hus rasade samman. Hon hade kallt vatten upp till hakan och kände under fötterna att hon stod på sin mosters lik. Det var omöjligt att få loss henne utan att amputera benen och den nödvändiga utrustningen för att kunna göra det, under lerigt vatten, fanns inte tillgänglig. Omayra höll ut 60 timmar, framför världens TV-kameror, där hon bland annat skickade en sista hälsning till sin familj, innan hon till slut dog, troligtvis av kallbrand eller av nedkylning.

Fotot på Omayra ovan, vann World Press Photo 1985, och är nog den mest kända bilden från hela tragedin.

Armero byggdes aldrig upp igen, och idag är platsen där Armero en gång låg lite av en spökstad. Några enstaka byggnader sticker upp, annars är det mest gräs och några platser utmärkta med "här låg kommunhuset", "här låg skolan", och en minneslund som går att besöka som turist. En ganska makaber turistdestination.

Idag har det gått 29 år. Ännu har ingen tjänsteperson eller myndighet hållits till svars för en tragedi som hade kunnat undvikas om staden hade evakuerats i tid.

Apropå gårdagens inlägg

Såhär ser det också ut i Colombia. Julia skriver på Mammas Machete-bloggen om hennes barns grundskola, på Colombias fattiga landsbygd.

En skola där barnen har en lärare, som är sjukskriven till nästa år, vilket innebär att barnen inte har någon mer skola den här terminen. En skola som saknar tak eftersom föräldrarna(!) inte har råd att bygga ett nytt.

Jag har just lämnat Gael på sin förskola där pedagogerna är barnpsykologer, arbetsterapeuter och utbildade barnskötare, där de har musik-, bild-, dans- och teaterlärare. Där fröken tar emot med "oj då, är han lite lös i magen, då ska jag genast gå ner till köket och säga till så att han får specialmat till lunch".

Sedan läser jag Julias inlägg och tänker att det vidrigaste med Colombia (förutom våldet) är de avgrundsdjupa klyftorna mellan människorna som delar samma land.

TV-kändis

Det tog bara några dagar efter beskedet att Ana Elisa och Verónica båda är lika mycket mammor till sina barn i lagens ögon innan landets konservativa kretsar började försöka hitta sätt att jävlas. Ett av dem stod den liberala(!) senatorn Viviane Morales för, som genast gick ut i medierna och sa att det här är ett alldeles för känsligt ämne för att några få ledamöter i konstitutionsdomstolen ska bestämma, det här måste minsann hela colombianska folket få tycka till om, i en folkomröstning.

Man baxnar av absurditeten i det hela. När vi ändå håller på kanske vi ska ta och folkomrösta om existensen av några andra grundläggande mänskliga rättigheter också? Vad sägs om rätten för svarta och vita att få gifta sig med varandra? Kanske själva rösträtten, ska kvinnor verkligen få rösta? Vad sägs om religionsfriheten? Eller nej, förresten, den har ju redan folkomröstats bort.

Så kommer det sig alltså att man år 2014 blir inbjuden till TV-debatt för att att prata om en folkomröstnings vara eller icke vara i frågan om homosexuellas rätt att adoptera. Debattprogrammet fungerar ungefär som en rättegång, och jag var åklagarens, Elizabeths, vittne. På försvarssidan var en kongressledamot för konservativa partiet och hennes vittne var konservativa partiets vice ordförande. Under sändningen röstar tittarna på ena eller andra sidan och den här gången vann vi! Med en knapp marginal på 52% mot 48%, men ändå. Vi vann.

Angela Ospina, vice ordförande i konservativa partiet, Lina Barrera, kongressledamot för konservativa partiet, Silvia Corzo, programledare, Elizabeth Castillo, HBT-aktivist och ledare för organisationen lesbiska mammor, och jag.

Vill man se programmet går det bra här på Youtube. Jag pratar mellan minut 10.42 och 24.45, med en liten paus för lottdragning i mitten (och ja, nästa debatt ska jag försöka hålla händerna i styr lite mer...):

Flyga drake

Augusti är årets blåsigaste månad och, just därför, högsäsong för drakflygning. Längs alla stora vägar trängs försäljarna med sina färgglada drakar i alla olika utföranden och storlekar. Ovanför alla öppna fält fylls himlen med drakar.

Alla colombianer jag känner har barndomsminnen från drakflygning i augusti. Numera även Gael.

I övrigt dubbeljobbar jag mest.

Dödligt firande

Det är ju himla fint att Colombia för första gången i historien kommit till kvartsfinal i herrfotbolls-VM. Härifrån och framåt är allt vinst, även om Colombia förlorar nästa match och åker ut.

I ett fotbollstokigt land som Colombia är det här större än störst. Landet stannar helt varje gång Colombia spelar match. Men Colombia är inte bara fotbollstokigt, det är också ett land som har en historia av våld, och det avspeglas i samhället.

Kommunen har satt upp 12 storbildsskärmar runtom i stan som visar alla Colombias matcher. Då ser det ut ungefär såhär. Det här är på stora torget i centrum.

När Colombia vann med 5-0 mot Argentina i en kvalificeringsmatch inför herr-VM i USA 1994, Colombias största fotbollstriumf genom historien, slutade firandet med 82 döda och 725 skadade.

Även om Colombia är ett annat land nu än för 20 år sedan vill jag inte tänka mig hur det skulle gå om Colombia skulle vinna hela VM. Efter första gruppspelsmatchen, mot Grekland, slutade firandet av Colombias vinst med 9 döda och 13728 slagsmål. Andra matchen resulterade i 2 döda och i tredje gruppspelsmatchen dog inte en enda och "bara" 2828 slagsmål registrerades. Igår rapporterades att en 25-åring dött efter att ha råkat träffas av en pistolkula när folk skjutit i luften för att fira.

Efter första matchen infördes ley seca, det vill säga totalförbud för alkoholförsäljning, i flera städer, bland annat Bogotá, inför varje match. Vissa städer har utegångsförbud för minderåriga och totalförbud för att bära vapen, och det har bidragit till att minska antalet skadade och döda.

Innan VM ens hade börjat sa Oscar "jag hoppas att Colombia inte vinner, det kommer att dö så himla många människor då". Jag tänkte att han var överdrivet dramatisk, men nu är jag böjd att hålla med honom. Vinner Colombia VM blir det apokalypsen här borta.

Jag hejar nog ändå på Colombia i nästa match, men sen håller jag tummarna för att folk tar och skärper sig.

Fotbollsfeber

Idag spelade Colombia sin första match på 16 år i ett herrfotbolls-VM. Hela landet var i upplösningstillstånd. Alla går klädda i Colombias matchtröjor, alla bilar har colombianska flaggor, alla affärer är dekorerade med röd-blå-gula ballonger och girlanger. Att Colombia äntligen lyckats kvala in till herr-VM är större än störst. Firandet visste inga gränser när Colombia slog Grekland med 3-0.

Kusinen Samuel och Gael var nöjda över Colombias premiärinsats

Själv är jag väldigt måttligt fotbollsintresserad och känner mig mest lite matt inför tanken att det här ska pågå i en hel månad.

Däremot hoppas jag på att segern idag är en föraning om en så otroligt mycket viktigare seger imorgon. Då är det andra omgången i presidentvalet och det är det mest skrämmande valet någonsin. Det står mellan sittande presidenten Santos och ex-presidentens marionett Zuluaga.

Det är som ett presidentval i USA, där alternativen står mellan högern och extremhögern. Båda två är ena riktiga as, men Zuluaga är ett enormt mycket större as än Santos, och jag håller alla tummar för att Colombia inte vaknar upp med en ny president på måndag morgon.

Santos har under sin presidentperiod inlett fredsförhandlingar med FARC, de hittills mest framgångsrika fredsförhandlingarna någonsin, som verkligen har en chans att leda till ett fredsfördrag. Zuluaga, å sin sida, vill fortsätta på sin företrädares linje, det vill säga att besegra FARC militärt och avbryta fredsförhandlingarna.

Presidentvalet imorgon är ett val mellan krig och fred.

-----
Läs mer i svenska tidningar här: Segerrusigt Colombia går till val, Fotbolls-VM höjer temperaturen inför valet i Colombia, Colombia till val och Valet som handlar om krig eller fred. Och på engelska är det här läsvärt: Colombia: only a Juan Manuel Santos victory offers the prospect of peace, Colombia's freedoms are threatened by a campaign of far-right lies, A vote for peace

Tillfälligt avbrott

Det här är en karta över Bogotá:

Det är visst någon jätteviktig vattenpump någonstans som gått sönder, och därför är drygt fyra miljoner personer utan vatten. Alla röda områden på kartan, inklusive där vi bor.

Minst till torsdag kväll kommer staden att vara utan vatten, och vattenflaskorna och -dunkarna börjar redan ta slut på affärerna. Hela torsdagen kommer alla allmänna skolor att vara stängda, och vad det verkar också Gaels förskola.

Ni kan tänka er hur himla fantastisk tajming det är när detta inträffar samma vecka som barnet i huset tvärslutar med blöjor. Tvättbehovet här hemma är inte precis minimalt just nu, om vi säger så.

Jag återkommer med anledningarna 4-10 så fort vi styrt upp lite akut tvätt- och barnvaktslogistik.

Nästa bok på läslistan

Det är helt katastrofalt, men i över sex år har jag bott i Colombia, och jag har aldrig läst landets enda nobelpristagare.

Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet har stått i min bokhylla ett bra tag nu, men det har liksom inte blivit av.

Nu när all media över av landssorg efter att "Gabo" somnade in vid 87 års ålder igår, jag känner verkligen att jag borde ha läst honom för länge sedan.

Den störste colombianen genom tiderna har gått bort.

Nu är nästa i tur på min läslista.

-----
DN, SvD1, SvD2 och SR skriver om García Márquez liv och död, och Mammas Machete skriver fantastiskt som vanligt om hans karaktärer.

Natalia Ponce de León och de 926 andra

Förutom världsrekord i mord på fackföreningsledare och en andraplats (efter dåvarande Sudan) i antal internflyktingar har Colombia ännu en föga smickrande statistisk topplacering.

Colombia är det land i världen där det sker flest syraattacker.

1,84 per en miljon kvinnor jämfört med Bangladesh 1,77 och Pakistans 0,96.

Den första kända attacken i Colombia skedde 1997 och sedan 2004 har 927 personer attackerats med syra, varav drygt 60% är kvinnor.

Natalia Ponce de León, nummer 927 i en dyster statistik

Senaste siffran i statistiken är 33-åriga Natalia Ponce de León. I fredags kväll gick hon ut för att möta en person som ringt på i receptionen och frågat efter henne. När hon var någon meter från staketet kastade personen svavelsyra mot henne och sprang därifrån.

Natalia genomgick idag en andra operation för att rädda det som räddas kan av hennes ansikte och andra kroppsdelar. Hon har andra och tredje gradens frätskador över 37% av sin kropp.

Gärningsmannen, som fortfarande är på fri fot, är tydligen en man som Natalia tidigare nekat till att inleda en relation med.

Det är mönstret för de flesta kända attacker. Hämndbegär och svartsjuka, ofta med patriarkala förtecken, även om det också finns fall där såväl motiv som gärningsman förblivit okänd.

Först förra året kom en lag som särskiljer syraattacker från andra typer av misshandel eller vållande av personskada. Om attacken ger bestående men blir fängelsestraffet mellan 6 och 10,5 år (jämfört med minimumtiden 2,5 år för vållande av bestående skador på annat sätt).

Men fortfarande finns ingen förordning som reglerar lagen, som också föreskriver striktare kontroller för hur syror får säljas, och därför går de fortfarande att få tag på hur lätt som helst. Just svavelsyra är inte särskilt lättillgängligt, men de vanligare salpetersyra och saltsyra säljs över disk i fyralitershinkar för strax över 30 kronor.

Det brutala och skoningslöst oåterkalleliga i den här typen av våld gör ont i hjärtat. Colombia har mer än en sorts fredsprocess att ta itu med.

---
För den som vill läsa mer rekommenderar jag den här artikeln i tidningen Fokus och den här artikeln på engelska.

Visumfri europaturism?

För de flesta colombianer är en sista minuten-resa till något spännande land en omöjlighet. Inte bara av ekonomiska skäl. Även de som har ett pass och en inkomst som räcker för att resa kan inte ta en spontantripp bara sådär.

För att resa nästan var som helst förutom grannländerna (Venezuela ej inräknat, sist jag kollade) krävs nämligen visum.

Som colombian får du inte komma in i Europa, inte ens för att mellanlanda (eller USA heller för den delen), utan att först ha fyllt i formulär med frågor om jobb och inkomst och information om familjemedlemmar, och varför du egentligen tänkt resa till Europa och hur länge och var ska du bo någonstans? Pass och anställningsbevis och kontoutdrag från de tre senaste månaderna måste lämnas in och avgift betalas.

Har du tur så får du efter det ynnesten att besöka Europa. Samma sak för USA, och Storbritannien som inte är med i Schengen utan har sitt egna visum.

Men de senaste åren har det ryktas om att Europa ska ta bort kravet på schengenvisum för colombianska turister.

I februari i år röstade Europaparlamentet för att avskaffa turistvisumkravet för medborgare från Colombia och Peru. Sen ska det förhandlas fram bilaterala överenskommelser, och lite annat. Minst ett år till kan det tydligen ta innan colombianer får resa till Europa med bara passet i hand.

Ibland känns visumfri europaturism för colombianer lite som det berömda p-pillret för män.

Snart, nu är det verkligen på gång. Genombrottet är nära, det kommer att bli verklighet vilken dag som helst, nu.

Tur-i-oturen nära-döden

Vi åkte till Melgar över helgen. Tio mil sydväst om Bogotá, på drygt 2000 meters lägre höjd och åtminstone 15 graders högre medeltemperatur. Tropikerna någon timme utanför stan.

Vi ömsom badade, ömsom flämtade i värmen och läskade oss med kylskåpskall vattenmelon. Så här, på ett ungefär:

Sen åkte vi hemåt igen på söndagseftermiddagen. Oscar hade åkt lite tidigare, och min mamma, Gael och jag åkte alla i baksätet på en bil.

När vi nästan var framme vid Bogotás stadsgräns hände det väldigt fort. Rodrigo som körde vår bil bromsade snabbt för bilen framför, och så tvärvred han undan bilen. När han svängde sådär hann jag tänka "nu kör de på oss", och sedan smällde det. Lastbilen bakom hann inte bromsa och körde rakt in i vår baklucka.

Vår bil är den uppe till vänster. Bilen framför oss är den uppe till höger - krocken var så hård att vi hamnade jämsides. Hade inte Rodrigo svängt undan hade vi nog blivit mos mellan bilen framför och den röda lastbilen som rammade oss.

Alla klarade sig utan värre skador än ömhet efter bältet och ont i nacken av huvudet som slungades framåt. Tack vare bilbältet och Gaels bilstol. Och säkert tack vare att Rodrigo hann svänga undan så vi slapp bli mosade till ett dragspel mellan bilen framför och lastbilen bakom som rammade oss med full kraft.

Det hela känns mest overkligt, jag är glad att jag lever. Och att jag aldrig, aldrig släppt på det "svenska" beteendet att ha bilbälte i baksätet trots att det inte "behövs" (=det är bara lag på bälte fram, så du får inga böter om du åker utan bälte bak), och att jag alltid insisterar på att Gael ska åka i bilstol på landsväg, trots suckar över att det tar upp en hel extra plats i bilen, och att han lika gärna kan åka i ens famn.

Aldrig någonsin ska jag tumma på det. Ni som googlar er hit med frågor om hur farligt Colombia egentligen är - av alla risker är trafiken den farligaste. Glöm inte bälte.

-----
Ni glömmer väl inte bort att rösta på min blogg? Ni har fram till den 23 februari på er.

Nationalism

Inte ens här borta i Colombia har jag undgått Zlatans Volvo-reklam (som ger mig ett uns av hemlängtan, trots att jag inte är förtjust varken i nationalism, fotboll eller macho-alfakillar. Men vinterlandskapen! De känns hemma i magen.). Och jag blev lite förvånad, det är nog första gången jag ser en så öppen svensk nationalism som reklam. Nationalsången, har den någonsin använts i en "rumsren" reklamfilm förut? Inte så vitt jag vet.

Jag kan fyra länders nationalsånger*. Ett av de länderna är Colombia.

I Colombia, och i Latinamerika överhuvudtaget, är nationalism vardagsmat. Det blir en annan sak, när det handlar om ett land som varit koloniserat, och som utkämpat självständighetskrig. Och kanske också när det handlar om ett land som varit så internationellt stigmatiserat så länge. Det känns lite mer okej då.

Det är inte alls ovanligt med kläder eller väskor eller andra accessoarer är det står "Colombia jag älskar dig", och i Colombias rika musikkultur finns en uppsjö av sånger på det nationalistiska temat (utan att vara skrivna av colombianska motsvarigheter till Ultima Thule-rasister).

Hur som helst.

Till exempel sjungs alltid nationalsången innan alla formella tillställningar, och innan alla större tillställningar ordnade av offentliga enheter som ministerier eller myndigheter.

Inte bara nationalsången, förresten. Varje departement (län), stad, skola och myndighet har sin egen hymn. När jag blev bjuden till Karibien för att gästföreläsa för socionomstudenter inleddes föreläsningen med först nationalsången, sedan Córdoba-departamentets hymn och sedan universitetets hymn. Och det var en föreläsning för en klass, i ett vanligt klassrum.

Jag minns på den tiden TV4 sände svenska nationalsången i slutet av sina sändningar för dagen. I Colombia är det lag. Alla TV- och radiokanaler måste sända nationalsången klockan sex varje morgon och kväll. Dessutom måste alla offentliga byggnader och alla skolor ha flaggan hissad och det nationella emblemet uppsatt.

Jag vet inte riktigt om den där nationalsångshjärntvätten på radio och TV egentligen bidrar till mer nationalism, kanske det. Men framför allt associerar jag och de allra flesta de där inledande tonerna till ¡Oh, gloria inmarcesible!¡Oh, júbilo inmortal! med "oj, är klockan redan sex", snarare än med "åh, så himla fint att bo i Colombia".

Men jag har i alla fall lärt mig texten till nationalsången.


*  Sveriges - eftersom jag vuxit upp i Sverige och lärt mig den under åren. Kanadas - eftersom jag bodde där ett år som utbytesstudent med Rotary, och varje morgon i skolan lyssnade vi på den, och innan varje rotarylunch sjöng vi den. Finlands - eftersom jag har en viss förkärlek för språket och en gång i tiden fick för mig att lära mig första versen på finska. Colombias - eftersom, tja, läs inlägget ovan.

-----
Ni glömmer väl inte bort att rösta på min blogg? Ni har fram till den 4 februari på er.

Landsbygden: Det andra Colombia

Jag skrev ju att det var två saker som slog mig under fältresorna - krigets närvaro och levnadsförhållandena på landsbygden.

Krigets närvaro skrev jag om här.

Levnadsförhållandena på landsbygden är det andra. Oavsett krigets närvaro eller inte, så är det en helt annan värld än Bogotá. Inte bara som i skillnaderna mellan stad och landsbygd i Sverige, som i längre till affärerna och färre bussar. Utan som i att resa till ett helt annat land.

Vi besökte kaffeodlare, och det är långt ifrån de maffiga kaffegårdarna, fincas cafeteras, som man kan bo på som turist i kaffedistriktet. Det är små hus, mitt ute i ingenstans. Bokstavligen. Tänk dig att åka bil en timme, en och en halv, upp i bergen från närmsta samhälle. Sedan kliva av och gå. En motorcykel kanske kan komma en liten bit till. Men annars är det promenad som gäller, kanske 20 minuter på stigar genom skog och kaffeplantor, i kuperad terräng. (Någonstans under en sådan promenad fick jag höra "här finns massor av jättestora fågelspindlar". Inte det jag var mest sugen på att höra just då, med lång promenad kvar att gå).

För att slutligen komma fram till ett litet hus, en liten gård där mitt uppe i bergen. Utan rinnande vatten. Där mat lagas över öppen eld.

Tänk dig att handla och bära hem varorna.

Tänk dig att behöva åka till sjukhuset.

Tänk dig att vara gravid där. Barnen till de andra flesta jag pratade med hade fötts hemma. Med pappan, eller möjligtvis en självlärd barnmorska till hjälp. En äldre man jag pratade med förklarade precis hur man gör för att ta av en navelsträng - hur knuten ska knytas, hur långt från magen. Vem har sådana kunskaper i stan idag?

Det är såklart inte allas levnadsförhållanden. Colombia är enormt, landsbygden är enorm, en dryg fjärdedel av landets befolkning bor utanför tätorter. Men det är mångas levnadsförhållanden. Och det är ett helt universum ifrån mina, fast vi bor i samma land.

-----

PS Precis som de allra flesta andra stadsbor i Colombia vet jag alldeles för lite om landsbygden. En som lever på den colombianska landsbygden på riktigt och bloggar om det är Julia, på en av internets bästa bloggar, Mammas Machete. In med er och läs!