Nej, inte hela såklart, men en ganska lång sådan.
Jag tänkte dela med mig av en spellista som Oscar gjorde till vår post-bröllopsfest med colombiatema som vi hade nu när vi var i Sverige. Listan innehåller 182 låtar, och alla artister är colombianska. Vissa har jag skrivit om förut, till exempel Cinemacinco, La-33, ChocQuibTown och Bomba Estereo.
I Colombia blandas ofta modern och mer traditionell folkmusik på fester. All musik på listan skulle mycket väl kunna spelas på en colombiansk fest. Och alla skulle dansa.
Styr upp en fest, bjud in lite colombianer och sätt den här listan på random. Kommer garanterat att funka.
Varsågod, jag ger er: Listan.*
*Ja, alltså Spotify gratis finns ju inte här, vi använder oss av Grooveshark istället.
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Jakten på gynekolog
Jag har ju skrivit förut lite om hur det är att vara gravid med Colombias mödravård. Privata mödravård, ska tilläggas. Här får du inte vård efter behov utan efter betalningsförmåga.
Hur som helst, en av de fiffigaste grejerna med hela systemet tycker jag är att man har en och samma gynekolog som är med ända från början och gör alla kollerna under hela graviditeten och sen också är med på förlossningen.
Det ofiffiga i det hela är dock att vi inte lyckats hitta någon gynekolog ännu. Vi hade en jättebra, men hon ska ha semester i mars, precis när avkomman planerar att göra sitt intåg i världen. Så hon rekommenderade en annan, på samma vårdcentral. Igår träffade vi honom. Det visade sig att han bara förlöser på två sjukhus, vilket inte är något av de sjukhus jag tänkt föda på. Och hans två sjukhus ingår inte i min sjukförsäkringsplan. Och även om de gjorde det skulle jag inte vilja riskera att sitta fast i en trafikstockning med värkar på väg till ett sjukhus som ligger på andra sidan stan.
Så nu är vi på ruta ett igen i gynekologletandet. Den här gången är planen att ta en gynekolog som jobbar direkt på det utvalda sjukhuset. Det finns åtta stycken i specialistkatalogen*. Problemet är bara vilken man ska ta. Hur ska man veta vem som är bäst av Oscar Ángel, Carlos Díaz, Francisco Vergara eller de andra fem**?
Jag har dock lyckats få tag på lite inside information av en gynekolog som jag intervjuade till min uppsats för ett och ett halvt år sedan och som jobbar på just det sjukhuset (tyvärr jobbar inte han med just mitt sjukförsäkringsbolag, annars hade han varit självskriven), och han rekommenderade två.
Efter ultraljud nummer två på fredag (tolvveckors-ultraljudet där de mäter fostret på en massa sätt och kollar om det föreligger risk för Downs Syndrom. Skitläskigt.) är det dags att boka ny gynekologtid. Då får vi se om det blir Fernando Gómez eller Santiago Lema som blir den utvalde. Vilken tycker ni verkar mest sympatisk, sådär på namnet?
*Man får en slags telefonkatalog med namn och nummer till alla specialister. Det är en annan fiffig grej med försäkringen, man slipper remissförfarandet och bokar tid direkt med vilken specialist man vill.
** Alla åtta är män. Annars hade en kvinnlig gynekolog varit ett hett urvalskriterium.
Hur som helst, en av de fiffigaste grejerna med hela systemet tycker jag är att man har en och samma gynekolog som är med ända från början och gör alla kollerna under hela graviditeten och sen också är med på förlossningen.
Det ofiffiga i det hela är dock att vi inte lyckats hitta någon gynekolog ännu. Vi hade en jättebra, men hon ska ha semester i mars, precis när avkomman planerar att göra sitt intåg i världen. Så hon rekommenderade en annan, på samma vårdcentral. Igår träffade vi honom. Det visade sig att han bara förlöser på två sjukhus, vilket inte är något av de sjukhus jag tänkt föda på. Och hans två sjukhus ingår inte i min sjukförsäkringsplan. Och även om de gjorde det skulle jag inte vilja riskera att sitta fast i en trafikstockning med värkar på väg till ett sjukhus som ligger på andra sidan stan.
Så nu är vi på ruta ett igen i gynekologletandet. Den här gången är planen att ta en gynekolog som jobbar direkt på det utvalda sjukhuset. Det finns åtta stycken i specialistkatalogen*. Problemet är bara vilken man ska ta. Hur ska man veta vem som är bäst av Oscar Ángel, Carlos Díaz, Francisco Vergara eller de andra fem**?
Jag har dock lyckats få tag på lite inside information av en gynekolog som jag intervjuade till min uppsats för ett och ett halvt år sedan och som jobbar på just det sjukhuset (tyvärr jobbar inte han med just mitt sjukförsäkringsbolag, annars hade han varit självskriven), och han rekommenderade två.
Efter ultraljud nummer två på fredag (tolvveckors-ultraljudet där de mäter fostret på en massa sätt och kollar om det föreligger risk för Downs Syndrom. Skitläskigt.) är det dags att boka ny gynekologtid. Då får vi se om det blir Fernando Gómez eller Santiago Lema som blir den utvalde. Vilken tycker ni verkar mest sympatisk, sådär på namnet?
*Man får en slags telefonkatalog med namn och nummer till alla specialister. Det är en annan fiffig grej med försäkringen, man slipper remissförfarandet och bokar tid direkt med vilken specialist man vill.
** Alla åtta är män. Annars hade en kvinnlig gynekolog varit ett hett urvalskriterium.
Etiketter:
bulle i ugnen
söndag 28 augusti 2011
Konsten att imponera i Colombia
Baka!
Det finns få saker som imponerar så mycket i Colombia som att baka, vad som helst, alldeles själv. Även de mest husliga hemmafruar som stiger upp i ottan varenda dag för att börja laga avancerade rätter till lunchen (en riktig lunch i Colombia är alltid trerätters) blir alldeles till sig om man ställer fram ett fat hembakta bullar.
Det finns få saker som imponerar så mycket i Colombia som att baka, vad som helst, alldeles själv. Även de mest husliga hemmafruar som stiger upp i ottan varenda dag för att börja laga avancerade rätter till lunchen (en riktig lunch i Colombia är alltid trerätters) blir alldeles till sig om man ställer fram ett fat hembakta bullar.
"Har du bakat dem? Själv? Men hur har du lärt dig det? Hur gör man, du måste lära mig någon dag!"Allt som behövs är en ugn och ett exemplar av Vår Kokbok och du framstår som ett köksgeni.
Dagens bullbak |
Etiketter:
så funkar det
lördag 27 augusti 2011
Vår nye familjemedlem
Vi har funderat fram och tillbaka hur länge som helst. Har vi råd, var ska vi egentligen ställa den, det finns ju ingen plats, är det verkligen nödvändigt?
Men sugna har vi varit. Hur länge som helst, som sagt.
Sverigeresan blev droppen. Tre veckor med diskmaskin överallt och vi var sålda. Vi kunde inte leva utan en längre.
Förra veckan slog vi till, och i fredags kom den till sitt nya hem, vår nye familjemedlem. Just nu står den i hallen och känner sig lite malplacerad, men inom mycket kort kommer den att få en alldeles egen plats. Vi måste bara fixa lite först.
I Colombia existerar nämligen knappt konceptet diskmaskin. De som har råd anställer istället ett hembiträde som tar hand om det där med disken. Därför finns det heller inget som helst utrymme för att installera någon diskmaskin i köket.
Vårt nyförvärv ska få husera i tvättstugan, alldeles innanför köket. Men först måste vi riva ett tvättställ och dra lite vatten- och avloppsledningar (som sagt, det finns ingen förinstallation för diskmaskin i någon lägenhet). Sen måste vi bygga en liten möbel som täcker den. Sen måste någon komma och installera maskinen, eftersom man måste koppla en massa elkablar som inte följer med och vi vill inte riskera att kortsluta maskinen innan vi ens använt den.
Ibland önskar jag att pappa bodde lite närmare. Han kan nämligen göra allt det där som vi nu måste ta hit en rörmokare, en snickare och en installatör för.
Men hur som helst. Vi har en diskmaskin!
Men sugna har vi varit. Hur länge som helst, som sagt.
Sverigeresan blev droppen. Tre veckor med diskmaskin överallt och vi var sålda. Vi kunde inte leva utan en längre.
Välkommen hem fina maskin |
Förra veckan slog vi till, och i fredags kom den till sitt nya hem, vår nye familjemedlem. Just nu står den i hallen och känner sig lite malplacerad, men inom mycket kort kommer den att få en alldeles egen plats. Vi måste bara fixa lite först.
I Colombia existerar nämligen knappt konceptet diskmaskin. De som har råd anställer istället ett hembiträde som tar hand om det där med disken. Därför finns det heller inget som helst utrymme för att installera någon diskmaskin i köket.
Vårt nyförvärv ska få husera i tvättstugan, alldeles innanför köket. Men först måste vi riva ett tvättställ och dra lite vatten- och avloppsledningar (som sagt, det finns ingen förinstallation för diskmaskin i någon lägenhet). Sen måste vi bygga en liten möbel som täcker den. Sen måste någon komma och installera maskinen, eftersom man måste koppla en massa elkablar som inte följer med och vi vill inte riskera att kortsluta maskinen innan vi ens använt den.
Ibland önskar jag att pappa bodde lite närmare. Han kan nämligen göra allt det där som vi nu måste ta hit en rörmokare, en snickare och en installatör för.
Men hur som helst. Vi har en diskmaskin!
fredag 26 augusti 2011
Det bästa med Umeå
Mamma har önskat rubriken.
Förutom det uppenbara, såklart, att mamma och pappa och mormor och farmor och halva släkten bor där eller i närheten.
Jag har bott sex år, av och till, i Uppsala. Det kändes väldigt mycket som hemma under en period. Jag har bott drygt tre och ett halvt år i Bogotá. Här har jag gift mig, köpt lägenhet, utvecklat min karriär och skapat ett liv. Bogotá känns som hemma.
Men Umeå. Det är platsen på jorden som alltid kommer att vara hemma-hemma, oavsett hur många andra hemman jag skapar världen över.
Även om jag aldrig riktigt känner igen uteställen och affärer, för många hinner bytas ut och förändras mellan gångerna jag är hemma känner jag ändå igen allt. Det är samma gator som jag lärde mig cykla på. Där bor min lågstadiefröken som fortfarande känner igen mig om vi stöter på varandra på gatan. Min mellanstadiemagister som pappa träffar ibland och som alltid undrar hur jag har det nuförtiden. Det är platsen där jag fick min första kyss, där jag var full för första gången, kär och hjärtekrossad för första gången. Umeå har sett mig växa upp och bli den person jag blivit.
Det kan aldrig någon annan plats i världen ta över, hur mycket hemma den än blir.
Och för att övergå till ren estetik, så är Umeälven ett av de vackraste vattendragen som finns.
Jag håller helt med Mikael Niemi i "Populärmusik från Vittula" - varför i hela friden är Ätran-, Viskan-, Lagan- och Nissan-bäckarna så himla viktiga i skolan när Norrlandsälvarna helt uppenbart är Sveriges riktiga vattendrag. Till exempel Umeälven.
Umeå är min plats på jorden, även om jag kanske aldrig mer kommer att bo där.
Björkarnas stad Oscar har tagit bilden |
Förutom det uppenbara, såklart, att mamma och pappa och mormor och farmor och halva släkten bor där eller i närheten.
Jag har bott sex år, av och till, i Uppsala. Det kändes väldigt mycket som hemma under en period. Jag har bott drygt tre och ett halvt år i Bogotá. Här har jag gift mig, köpt lägenhet, utvecklat min karriär och skapat ett liv. Bogotá känns som hemma.
Men Umeå. Det är platsen på jorden som alltid kommer att vara hemma-hemma, oavsett hur många andra hemman jag skapar världen över.
Även om jag aldrig riktigt känner igen uteställen och affärer, för många hinner bytas ut och förändras mellan gångerna jag är hemma känner jag ändå igen allt. Det är samma gator som jag lärde mig cykla på. Där bor min lågstadiefröken som fortfarande känner igen mig om vi stöter på varandra på gatan. Min mellanstadiemagister som pappa träffar ibland och som alltid undrar hur jag har det nuförtiden. Det är platsen där jag fick min första kyss, där jag var full för första gången, kär och hjärtekrossad för första gången. Umeå har sett mig växa upp och bli den person jag blivit.
Det kan aldrig någon annan plats i världen ta över, hur mycket hemma den än blir.
Umeälven Oscar har tagit bilden |
Och för att övergå till ren estetik, så är Umeälven ett av de vackraste vattendragen som finns.
Jag håller helt med Mikael Niemi i "Populärmusik från Vittula" - varför i hela friden är Ätran-, Viskan-, Lagan- och Nissan-bäckarna så himla viktiga i skolan när Norrlandsälvarna helt uppenbart är Sveriges riktiga vattendrag. Till exempel Umeälven.
Umeå är min plats på jorden, även om jag kanske aldrig mer kommer att bo där.
Etiketter:
önskerubriker
tisdag 23 augusti 2011
Situationer då den colombianska kulturen gör mig galen
Saralingon har önskat rubriken
Det som kanske gör mig allra mest vansinnig och frustrerad i vardagen, kanske för att det är mer påtagligt och konkret än sociala orättvisor och sexism, är byråkratin. Den otroligt ineffektiva, ständigt närvarande och själsdödande byråkratin.
Mottona för den colombianska (eller för den delen latinamerikanska, för det är inte bättre på något annat håll på den här kontinenten) byråkratiapparaten verkar vara "är något för enkelt - gör det krångligare!", "det går aldrig att ha för många stämplar" och "samkörning av registeruppgifter mellan myndigheter är en dödssynd".
Den senaste veckan har jag fått ge mig i kast med byråkratin igen. Först ut var säkerhetspolisen. Eftersom jag har uppehållstillstånd och inte medborgarskap är jag skyldig att meddela säkerhetspolisen varje förändring i mitt liv - om jag byter jobb, flyttar, osv. Jag var därför där för att tala om för dem att jag gift mig.
Det var inte en så krånglig grej egentligen, men jag kan bli tokig på att det inte finns någon som helst samordning mellan myndigheter. En förändring av civilstånd kan man tycka borde finnas hon någon slags central folkbokföring som alla myndigheter borde ha tillgång till. Men nej, våra äktenskapspapper finns arkiverade på notariekontor 37 i Bogotá och följdaktligen måste jag ägna en hel morgon på arbetstid åt att ta mig tvärs över stan, stå i kö, och personligen lämna in kopior på alla papper så att säkerhetspolisen kan skriva i sina register att jag numera är gift.
Nästa i raden av byråkratiska förehavanden den här veckan är projekt ta examen från universitetet och här dyker ett annat byråkratiskt motto upp: "ge aldrig tydlig och tillräcklig information". Efter många om och men har jag äntligen lyckats få listan på alla papper som jag ska lämna in. Bland annat behövs då ett intyg på paz y salvo (ungefär skuldfri) från biblioteket. Det är allt som står på den punkten. Då kan man ju lätt tro att det är ett intyg på att man inte har några innestående skulder på försenade böcker på universitetsbiblioteket. Men nej. Ett antal telefonsamtal och mejl senare visade det sig att det är ett intyg från bibliotekets arkiv på att man lämnat in sin uppsats till dem. Uppsatsen måste brännas på en CD och skivan måste inlämnas tillsammans med ett intyg från ens uppsatshandledare. Man kan ju tycka att de kunde ha upplyst om det på den där listan.
Det som kanske gör mig allra mest vansinnig och frustrerad i vardagen, kanske för att det är mer påtagligt och konkret än sociala orättvisor och sexism, är byråkratin. Den otroligt ineffektiva, ständigt närvarande och själsdödande byråkratin.
Mottona för den colombianska (eller för den delen latinamerikanska, för det är inte bättre på något annat håll på den här kontinenten) byråkratiapparaten verkar vara "är något för enkelt - gör det krångligare!", "det går aldrig att ha för många stämplar" och "samkörning av registeruppgifter mellan myndigheter är en dödssynd".
Den senaste veckan har jag fått ge mig i kast med byråkratin igen. Först ut var säkerhetspolisen. Eftersom jag har uppehållstillstånd och inte medborgarskap är jag skyldig att meddela säkerhetspolisen varje förändring i mitt liv - om jag byter jobb, flyttar, osv. Jag var därför där för att tala om för dem att jag gift mig.
Det var inte en så krånglig grej egentligen, men jag kan bli tokig på att det inte finns någon som helst samordning mellan myndigheter. En förändring av civilstånd kan man tycka borde finnas hon någon slags central folkbokföring som alla myndigheter borde ha tillgång till. Men nej, våra äktenskapspapper finns arkiverade på notariekontor 37 i Bogotá och följdaktligen måste jag ägna en hel morgon på arbetstid åt att ta mig tvärs över stan, stå i kö, och personligen lämna in kopior på alla papper så att säkerhetspolisen kan skriva i sina register att jag numera är gift.
Nästa i raden av byråkratiska förehavanden den här veckan är projekt ta examen från universitetet och här dyker ett annat byråkratiskt motto upp: "ge aldrig tydlig och tillräcklig information". Efter många om och men har jag äntligen lyckats få listan på alla papper som jag ska lämna in. Bland annat behövs då ett intyg på paz y salvo (ungefär skuldfri) från biblioteket. Det är allt som står på den punkten. Då kan man ju lätt tro att det är ett intyg på att man inte har några innestående skulder på försenade böcker på universitetsbiblioteket. Men nej. Ett antal telefonsamtal och mejl senare visade det sig att det är ett intyg från bibliotekets arkiv på att man lämnat in sin uppsats till dem. Uppsatsen måste brännas på en CD och skivan måste inlämnas tillsammans med ett intyg från ens uppsatshandledare. Man kan ju tycka att de kunde ha upplyst om det på den där listan.
Etiketter:
byråkrati,
önskerubriker
söndag 21 augusti 2011
Bogotásöndag
Födelsedagsbarnet i egen hög person |
Det är en designmarknad som hålls en söndag var tredje månad, där man kan hitta roliga små prylar. Väl värt ett besök om du råkar vara i Bogotá just en söndag då marknaden hålls. Anledningen att vi gick idag var mest att vi tänkte leta upp en födelsedagspresent till Mateo som firade sitt livs första födelsedag idag.
Presentletandet gick sisådär, men vi drog i alla fall iväg till Parque el Virrey för att picknicka med Mateo och hans föräldrar och diverse vänner. Bogotávädret kan väl aldrig riktigt beskrivas som perfekt, men det var uppehåll i alla fall och det blev en mysig eftermiddag där på picknickfiltarna.
Det känns skönt att vara tillbaka i Bogotá igen.
Och framför allt känns det underbart skönt att kunna ha sådana här söndagar. Efter alldeles för många månader instängd framför en dator med en masteruppsats att skriva varenda helg är det en fantastisk känsla att kunna sitta i en park en hel eftermiddag och bara äta ost och vindruvor utan den minsta stress. Det är ju så det ska vara.
Etiketter:
colombialiv
fredag 19 augusti 2011
Oscar gästbloggar om sina intryck från Sverige
Eftersom så många frågat mig vad Oscar tyckte om Sverige bad jag honom skriva ett gästinlägg. Här är hans egna ord, som jag översatt till svenska.
----------
När jag kom till Sverige visste jag inte riktigt vart jag var på väg, allt jag hade var referenser som jag hittat på internet eller sett på teve någon gång, eller fått från någon Bergmanfilm och andra nyare filmer. Och dessutom referenser från de tusen historier som Annika berättat för mig om sitt land, men ärligt talat så kan jag erkänna att jag aldrig trodde att jag skulle möta så mycket helt nytt, detaljer som varje dag fyllde mig med nyfikenhet och som Annika och hennes familj försökte förklara för mig.
Oftast när jag försökte förstå, var det mest återkommande att ta till jämförelser, och i mitt fall jämförde jag olika aspekter av Colombia, landet jag föddes i, med alla nya detaljer som jag såg i Sverige. Något som överraskade mig var personerna som jag lärde känna allteftersom dagarna gick. Jag måste erkänna att jag var lite fördomsfull och trodde att jag skulle möta kalla personer, som går omkring med uttryckslösa ansikten, men till min förvåning var jag omringad av leenden, kramar, långa och varma samtal, och till och med lyckönskningar från personer bakom en disk som säger hej då och tackar dig och önskar dig en trevlig dag. Jag kan inte låta bli att nämna de goda råden och rekommendationerna från mormor Elsa och farmor Märtha som jag pratade med om turen vi har, både de och jag, att få känna den vackra personen som jag delar mitt liv med nu.
Något som jag lade märke till under tiden jag var i Sverige är att de sociala skillnaderna inte är så utpräglade; medan du går eller cyklar på gatorna (för nästan alla, för att inte säga alla, cyklar för att ta sig till olika delar av staden) ser du personer som utför olika arbeten oberoende av social status eller kön. Som anekdot, när vi reste från Stockholm till Umeå var det första gången i mitt liv som jag reste i ett flygplan där piloten var kvinna. Och dessa skillnader är tyvärr omöjliga att undgå att märka, framför allt om du kommer från ett land där de rika varje dag är rikare och de fattiga fattigare, där i vissa fall kvinnorna tjänar mindre än männen för samma jobb.
Dessutom finns något som var svårt för mig att förstå, och det är tilliten. Tilliten att gå in på en affär och att denna litar på att du scannar allt du köper, tilliten att lämna en cykel på gatan utan att tänka att någon kan stjäla den, tilliten att betala dina skatter (som är mycket höga) och att staten kommer att fördela dessa pengar till sjukvård och utbildning. Kanske säger jag svårt att förstå därför att något som karakteriserar oss är att inte lita ens på vår egen skugga.
Jag kan inte förbise ansvarskänslan för miljön som svenskarna har, som utnyttjar resurserna medvetet och ansvarsfullt och återvinner allt som går att återvinna. Och det bästa är att det är var och en som ser till att göra det, utan att vara beroende av att någon annan kommer hem till dig och tar med det som ibland ses som "skräp".
Och kanske för att avsluta, för jag skulle kunna fortsätta prata om tusen detaljer till, en mening som säger mycket om svenskarnas liv är "gör det själv". Inte bara för att det kanske kostar halva lönen att betala en hårklippning eller ett hembiträde, utan för att det finns en inställning att om du är kapabel (fysiskt och mentalt) att göra det, varför inte göra det? Mina svärföräldrar Rolf och Inger visade mig att de är alldeles särskilt kapabla att göra nästan allt, medan det för mig var en stor bedrift för oss fyra (mina svärföräldrar, Annika och jag) att lyckas sätta upp ett partytält för 40 gäster. Eller farmor Märtha, som med sina 85 år själv körde sin röda Mazda från lägenheten ut till sommarstugan.
Det finns mycket att berätta, och kanske ger mitt treveckors besök mig inte tillräckligt med auktoritet för att kunna säga hur svenskarnas liv ser ut, men det jag vet, är att de har mycket som vi borde ta efter, och varför inte, anamma som en inställning i samhället att inte skryta om det eller vara högfärdig, något som också karakteriserar detta skandinaviska land.
----------
När jag kom till Sverige visste jag inte riktigt vart jag var på väg, allt jag hade var referenser som jag hittat på internet eller sett på teve någon gång, eller fått från någon Bergmanfilm och andra nyare filmer. Och dessutom referenser från de tusen historier som Annika berättat för mig om sitt land, men ärligt talat så kan jag erkänna att jag aldrig trodde att jag skulle möta så mycket helt nytt, detaljer som varje dag fyllde mig med nyfikenhet och som Annika och hennes familj försökte förklara för mig.
Oftast när jag försökte förstå, var det mest återkommande att ta till jämförelser, och i mitt fall jämförde jag olika aspekter av Colombia, landet jag föddes i, med alla nya detaljer som jag såg i Sverige. Något som överraskade mig var personerna som jag lärde känna allteftersom dagarna gick. Jag måste erkänna att jag var lite fördomsfull och trodde att jag skulle möta kalla personer, som går omkring med uttryckslösa ansikten, men till min förvåning var jag omringad av leenden, kramar, långa och varma samtal, och till och med lyckönskningar från personer bakom en disk som säger hej då och tackar dig och önskar dig en trevlig dag. Jag kan inte låta bli att nämna de goda råden och rekommendationerna från mormor Elsa och farmor Märtha som jag pratade med om turen vi har, både de och jag, att få känna den vackra personen som jag delar mitt liv med nu.
Något som jag lade märke till under tiden jag var i Sverige är att de sociala skillnaderna inte är så utpräglade; medan du går eller cyklar på gatorna (för nästan alla, för att inte säga alla, cyklar för att ta sig till olika delar av staden) ser du personer som utför olika arbeten oberoende av social status eller kön. Som anekdot, när vi reste från Stockholm till Umeå var det första gången i mitt liv som jag reste i ett flygplan där piloten var kvinna. Och dessa skillnader är tyvärr omöjliga att undgå att märka, framför allt om du kommer från ett land där de rika varje dag är rikare och de fattiga fattigare, där i vissa fall kvinnorna tjänar mindre än männen för samma jobb.
Dessutom finns något som var svårt för mig att förstå, och det är tilliten. Tilliten att gå in på en affär och att denna litar på att du scannar allt du köper, tilliten att lämna en cykel på gatan utan att tänka att någon kan stjäla den, tilliten att betala dina skatter (som är mycket höga) och att staten kommer att fördela dessa pengar till sjukvård och utbildning. Kanske säger jag svårt att förstå därför att något som karakteriserar oss är att inte lita ens på vår egen skugga.
Jag kan inte förbise ansvarskänslan för miljön som svenskarna har, som utnyttjar resurserna medvetet och ansvarsfullt och återvinner allt som går att återvinna. Och det bästa är att det är var och en som ser till att göra det, utan att vara beroende av att någon annan kommer hem till dig och tar med det som ibland ses som "skräp".
Och kanske för att avsluta, för jag skulle kunna fortsätta prata om tusen detaljer till, en mening som säger mycket om svenskarnas liv är "gör det själv". Inte bara för att det kanske kostar halva lönen att betala en hårklippning eller ett hembiträde, utan för att det finns en inställning att om du är kapabel (fysiskt och mentalt) att göra det, varför inte göra det? Mina svärföräldrar Rolf och Inger visade mig att de är alldeles särskilt kapabla att göra nästan allt, medan det för mig var en stor bedrift för oss fyra (mina svärföräldrar, Annika och jag) att lyckas sätta upp ett partytält för 40 gäster. Eller farmor Märtha, som med sina 85 år själv körde sin röda Mazda från lägenheten ut till sommarstugan.
Det finns mycket att berätta, och kanske ger mitt treveckors besök mig inte tillräckligt med auktoritet för att kunna säga hur svenskarnas liv ser ut, men det jag vet, är att de har mycket som vi borde ta efter, och varför inte, anamma som en inställning i samhället att inte skryta om det eller vara högfärdig, något som också karakteriserar detta skandinaviska land.
Etiketter:
smekmånad
torsdag 18 augusti 2011
Sverige
I förrgår kväll landade vi i Colombia igen efter en flygresa som gick helt utan problem men som var alldeles för lång. Igår morse var jag tillbaka på jobbet och helt plötsligt är allt precis som vanligt igen.
De tre sverigeveckorna var alldeles fantastiska och jag vet inte ens var jag ska börja. Vi hann med hur mycket som helst och samtidigt alldeles för lite. Tre veckor räcker inte på långa vägar för att ta igen två och ett halvt års frånvaro.
Oscar och jag solar lite i sommarstugan |
Första veckan var vi i sommarstugan, med underbart väder, vattenskidåkning, vindsurfning, kusiner, fastrar och farbröder, fiskning, båtutflykter, kajakpaddling, picknickar och kubbspel. Precis sådär som svensk sommar ska vara.
Sedan åkte vi in till stan för baluns - grillfest som mamma och pappa ordnade för oss och för alla släktingar och vänner som inte hade möjlighet att åka till Colombia och vara med på bröllopet. Dubbelt bröllopsfirande, alltså.
Världens bästa föräldrar och jag |
Och vecka två stannade vi i Umeå, för att träffa mer släkt och vänner, och bara vara. Vi hade egentligen tänkt fara och fjällvandra i några dagar, men det tar på krafterna att vara i ett helt nytt land på en helt ny kontinent, eller i mitt fall att vara gravid på resande fot, så vi bestämde oss för att skjuta fjällvandringen på obestämd framtid. Det blir väl fler sverigeresor.
Efter två veckor i Umeå reste vi söderut, mot Stockholm med ett stopp i Uppsala. På en veckas tid försökte vi hinna med att se stan, handla allt vi inte handlat i Umeå, och träffa så många vänner som möjligt. Vi hann med alldeles för lite såklart, men jättemycket ändå.
Oscar var väldigt fascinerad över Sverige, och jag också. Man vänjer sig av med och glömmer bort mycket när man bor utomlands länge, även om det ändå är hemtamt och vant.
Det är en konstig känsla, det är som att ha två hemländer, för när vi kom tillbaka till Colombia, som jag hade befarat skulle kännas lite jobbigt, kändes det mesta hemtamt och vant också. Det är nog värt att reflektera över i ett alldeles eget blogginlägg framöver.
Etiketter:
smekmånad
måndag 1 augusti 2011
Paus, tydligen
Ja, alltså den här sverigeresan har ju tydligen alldeles försatt mig i oplanerad semesterkoma på bloggfronten.
Någon gång framöver, snart eller om ett tag, lovar jag att återkomma med lite mer detaljer, men tills dess frossar jag i Sverige och njuter av tystnaden, solen och värmen vareviga dag och all mat jag saknat.
I korthet: Vi har badat, åkt vattenskidor, paddlat kajak, solat, träffat släkt och vänner, åkt båt, vindsurfat, grillat, druckit uteserveringsöl, fotat i massor, cyklat, ätit hämtpizza vid älven.
Allt är fantastiskt och vi har två hela veckor kvar.
Någon gång framöver, snart eller om ett tag, lovar jag att återkomma med lite mer detaljer, men tills dess frossar jag i Sverige och njuter av tystnaden, solen och värmen vareviga dag och all mat jag saknat.
I korthet: Vi har badat, åkt vattenskidor, paddlat kajak, solat, träffat släkt och vänner, åkt båt, vindsurfat, grillat, druckit uteserveringsöl, fotat i massor, cyklat, ätit hämtpizza vid älven.
Allt är fantastiskt och vi har två hela veckor kvar.
Etiketter:
smekmånad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)