Fyra år

Hej Gael,

Det var jättelängesen nu du fyllde fyra år. Nu är du närmare fyra och ett halvt, men så blir det ibland. Filmen tog lite tid att få klar också. Här är den i alla fall.

Ditt fjärde levnadsår var ditt första i Sverige. Du började året som en liten colombian, när vi först kom hit pratade du nästan inte ett ord svenska, nu tycker du det är jobbigt när du måste prata spanska. Du pratar ibland om Colombia, men jag tror inte att du minns, riktigt. Du är här och nu, som barn är, och här och nu är Sverige.

Du är aldrig stilla, det är full fart från du vaknar tills du däckar på kvällen. Enda gången du sitter stilla är nog när vi läser för dig, eller när du får spela på iPaden. Just nu älskar du Monument Valley, och du är fantastiskt duktig på det. Annars är det mest fysiska aktiviteter som fångar dig. Springa, cykla, hoppa. Du gör hög fart alldeles själv i gungan och hoppar iväg, ju högre och längre desto bättre. Du hoppar från höga klätterställningar också. Du älskar din cykel, din tvåhjuling med trampor, och på egen hand har du kommit på att du vill lära dig tricks, som att cykla med en hand, sitta på pakethållaren, eller tvärnita med sladd. Du ramlar såklart ofta när du håller på, och benen och armarna är fulla av blåmärken och skrapsår, men du gör sällan illa dig. Du har en imponerande smärttröskel. När du blir större ska du få börja med Parkour.

Du pratar konstant. Eller sjunger. Du sjunger om allt, vad du än vill säga så hittar du på en liten sång av orden, på någon melodi du kan. Fröknarna på förskolan säger att de alltid vet när det är du som är inne på toaletten för du sitter därinne och sjunger för full hals. Det är aldrig tyst när du är med. Du frågar om precis allt, det är som att din hjärna går på högvarv konstant och producerar en aldrig sinande ström av varför-frågor. Ofta känns de helt tagna ur luften, varför får apor böter av polisen om de cyklar? när vi pratar om något helt annat. Jag skulle så gärna vilja veta vad som pågår därinne i ditt huvud.

Du är det bästa, roligaste, vetgirigaste och finaste barnet jag vet! Tänk att just jag får vara din mamma.


-----
PS 1: Ja, filmklippen är helt kronologiska om ni undrar, det är bara vädret som är lite upp och ner och fram och tillbaka, sådär som det kan vara ibland.

PS 2: Vi har gjort ett videokollage varje år. Här finns år 1, år 2 och år 3

Tre år

Gael,

Det var snart en månad sedan du fyllde tre, men flytten till Sverige kom i vägen för det här brevet och filmen.

Flytten, ja. Jag tror inte riktigt att du förstår vad den innebär. Hur skulle du kunna det, det ligger ju utanför alla referensramar som du känner till? Vi pratar med dig om den, såklart, berättar att snart ska vi åka i ett flygplan till Sverige, där mormor och morfar bor, och vi ska också bo där och inte bo i Colombia längre. Du har sagt hej då till förskolan och kompisarna där, och du har sagt hej då till lägenheten och vet att alla saker är nedpackade i resväskor. Men ändå. Skulle man fråga dig vad det viktigaste med flytten är skulle du nog svara att det är att vi ska åka i ett flygplan som är rött och som heter Avianca.

Ditt språk har exploderat, och du pratar i fullständiga och rätt komplexa meningar. Bara på spanska. Du har aldrig sagt en mening på svenska, även om du använder enstaka ord. Men du förstår i princip allt jag säger till dig, så svenskan finns där, någonstans. Den dyker nog upp framöver så fort du inser att alla runtomkring dig pratar svenska.

Du är ett aktivt barn, det har du alltid varit. Du kan inte sitta stilla, din kropp kräver rörelse och aktivitet hela tiden. Därför har du en otroligt bra motorisk förmåga. Du klättrar, hoppar och springer och tappar aldrig balansen. Inte ens på din balanscykel där du tar sats och sen rullar fram med fötterna i luften.

Du är social och gillar människor i allmänhet, men du vill helst ta initiativet själv. När folk blir för närgångna och hoppar på dig för att hälsa med glada utrop så fort de ser dig blir du avogt inställd och tvärvägrar. Jag gillar din integritet.

Du gillar böcker och vi läser flera stycken varje kväll. Men på dagtid föredrar du all sorts aktivitet som är fysisk. Springa, klättra, spela fotboll, cykla eller köra fort, fort med dina leksaksbilar. Stillasittande lekar, som att rita eller lägga pussel har du inte riktigt fastnat för ännu.

Du är en mycket bestämd person som vet vad du vill, men du accepterar också argument. Det är okej att du inte får som du vill, så länge du får veta varför. Oftast, i alla fall.

Älskade barn, tänk att du funnits med oss i tre år redan. Nu börjar vårt nya äventyr tillsammans, hoppas att du ska trivas i Sverige.

-----

Vi har gjort ett videokollage varje år. Här finns år ett och år två.

Två och ett halvt år

Hej Gael,

Du är två och ett halvt år nu. Två år och snart sju månader, för att vara exakt. Tiden går så fort.

Du blir bara roligare och roligare. Du är en liten pajas, det säger du själv också - soy un payaso - för spanska är ditt modersmål och även om du förstår när jag pratar svenska med dig så är det spanska som kommer ur din mun. Mer och mer ord kommer varje dag, och nu är det hela meningar som du sätter ihop. Du berättar om allt du ser, och du hittar på, och du är sällan tyst, är det inte prat så är det sång, och du hittar gärna på egna sångtexter till melodier du kan. Du ber också oss att hitta på sångtexter, när vi lägger dig på kvällen vill du ofta att vi ska sjunga sången Gael för dig.

Min lilla colombian

Du är en pajas, som sagt. Du älskar att göra olika miner, och du är ständigt i rörelse, och ju mer du får folk att skratta, desto bättre. Och du är faktiskt skitrolig.

Du har massor av kompisar och älskar att vara i sällskap. Leka själv är inte riktigt din grej, även om det inte heller alltid är så lätt att dela med sig av leksaker. Du vill vara med där det händer.

Du är totalt oblyg också. Ibland kan du vara lite reserverad de första fem minuterna eller så, men efter det är du bästis med nästan vem som helst. Du går gärna fram till helt okända människor på gatan för att visa upp dina nya skor, eller någon leksak du har med dig. Det är hemskt praktiskt ur barnvaktssynpunkt, du trivs med nästan alla.

Du är, och har alltid varit, väldigt bestämd när det gäller vad du vill och inte vill, och du säger ifrån. Jag gillar att du har integritet, trots din sociala öppenhet. Det är en väldigt bra kombination av egenskaper.

Älskade barn, du är den bästa människan jag vet i hela världen.

Två år

Hej Gael,

du har blivit två år redan.

Du är världens roligaste. Sitter aldrig stilla, aldrig, aldrig. Du har till exempel inte börjat använda pottan ännu, för du sitter inte still tillräckligt länge för att det ska hinna hamna där. Allt som kan klättras på ska klättras på, ramlar du ner reser du dig upp och försöker igen. Du är totalt orädd för allt och ett komplett kamikaze-barn. Överhuvudtaget är du väldigt fysisk och grovmotoriken är perfekt.

Oblyg och social är du också, du gillar de allra flesta, även om du helst inte vill att folk ska pussa och krama och lyfta dig för mycket. Du vill ha lite personligt utrymme, och få göra saker på egen hand. Försvarar din självständighet med de medel som krävs, för du vet precis vad du vill och vad du inte vill och du säger ifrån.

Du är glad nästan jämt. Du älskar musik och att bada. Vatten är ditt element och simlektionerna som du börjat med i år var bland det bästa vi gjort. Du har inga hämningar i bassängen heller, kastar dig glatt i från kanten och hamnar du under vattnet gör det ingenting alls.

Du spelar alla instrument du kan komma över, du dansar gärna, och på senaste tiden har du börjat sjunga alltmer, estrellita dónde estás och byssan lull går du och trallar på härhemma för jämnan. Språket har exploderat på sistone och du kan göra dig förstådd verbalt alltmer. Det är mest spanska, men svenskan dyker upp här och var, och du förstår båda språken utan större skillnad. Tänka att vi snart kommer att kunna prata med varandra!

Älskade barn, tack för att du varit hos oss i två år redan:

 

PS Vi gjorde ett videokollage från Gaels första år också, det finns här.

Ett år och nio månader

Hej Gael,

Du har hunnit bli ett år och nio månader nu. Ett ynka kvartal kvar till din tvåårsdag.

Talet har börjat komma igång på riktigt nu, och du lär dig fler och fler ord hela tiden. Än så länge använder du bara enstaka ord, och ditt ordförråd är ganska begränsat, men det känns som att språket kommer att explodera när som helst. Häromdagen sa du chao mamá (hej då mamma) - det var nog första gången jag hörde dig sätta ihop två ord till en liten mening.

Ditt ordförråd hittills består av: mamá, papá, nené (bebis/barn), chao (hej då), aló (hallå), no (nej), más (mer), allá (där), agua (vatten), gato (katt), balón (boll), tractor, carro (bil), taxi, avión (flygplan), bus (buss) och se cayó (den ramlade). Jag pratar i princip bara svenska med dig, och du förstår perfekt. Men orden du använder är bara spanska. Inte så konstigt, hela din omgivning är ju spansktalande, men lite märkligt är det ändå att mitt barn har ett annat modersmål än jag.

En ganska stor del av ditt ordförråd består av olika sorters fordon. Du älskar fordon. Ju större, desto bättre. Och de som har sirener och blinkande ljus, som utryckande ambulanser, är bäst av alla. Vi bor nära en stor väg och det kör förbi utryckningsfordon lite stup i kvarten. Hinner vi ut på balkongen för att titta när de svischar förbi är din lycka gjord.

Musik älskar du fortfarande. Och dans, du har svårt att sitta stilla när du hör en svängig låt. Du har förresten svårt att sitta stilla överhuvudtaget. Springa är bland det bästa du vet. Sitta stilla gör du endast för att läsa bok, och knappt ens då. Helst vill du gå själv hela vägen hem från förskolan, som ändå är tre kilometer, och du har ju ganska korta ben med dina totalt 81 centimeter.

Du är en klätterapa av rang. Allt som går att klättras på måste testas. Du tar dig upp i både soffan och på vardagsrumsbordet. Därifrån hoppar du gärna utan förvarning, och litar på att någon tar emot dig. Det här med riskbedömning är verkligen inte din grej och du är totalt orädd för allt. Ju högre och ju snabbare, desto bättre. När du slår dig gråter du sällan, och det går alltid fort över och så vill du försöka igen. På förskolan har du en bästis, Mateo, och några andra som du gärna leker med. Alla är både större och äldre än dig, men du hänger på så gott du kan, och vill gärna göra allt som de större barnen gör. Det går inte alltid, men du är envis och ger dig inte så lätt.

Du är glad nästan jämt, och du pussas och kramas en massa. Du ger så himla mycket kärlek.

Världens bästa barn, du är min favoritperson i hela världen.

Ett och ett halvt år

Hej Gael,

Du har blivit så stor! Du springer, pratar, läser, spelar instrument, skämtar, har koll på finmotoriken. Du är helt plötsligt ingen liten bebis längre.

Gå och springa har du ju i och för sig gjort länge, det här med motorik har alltid varit din grej. Men prata! Visserligen är det väl inga uttömmande konversationer, men att det i alla fall går att urskilja ord i babblandet är hur stort som helst. Ditt första riktiga ord är chao. Hej då, alltså. Du drottningvinkar och ropar chao till allt och alla så fort jag hämtar dig på förskolan, så fort vi går ut på balkongen, så fort du ser ett flygplan, och lite när som helst därutöver också. Ditt totala ordförråd består av mamma, pappa och chao. Med lite god vilja även lampa och eventuellt agua. Spanska och svenska blandas hittills friskt, alltså. Förutom ord kan du hur många djurläten som helst. Hund, katt, lejon/tiger, häst, elefant, tupp, orm, apa, blåval, varg, anka och krabba har du på repertoaren.

Du har äntligen börjat gilla böcker också. Jag har läst för dig sedan du föddes, men det är först de senaste kanske två månaderna som du helt plötsligt blivit en bokmal. Du hämtar en bok ur bokhyllan och så backar du ner i knät på den som råkar vara närmast till hands för att läsa den för dig.

Musik älskar du sedan länge. Du har trummor, tamburiner, maracas, en xylofon, en flöjt och ett munspel. Munspelet har du kämpat med länge och nu har du äntligen fått till det och går runt och blåser och blåser och sen applåderar du dig själv och ropar bravo! Just det, bravo är ett till ord som du kan.

Du har en mycket bestämd vilja. Du vet precis vad du vill och framför allt vad du inte vill. När du inte får göra som du vill kan du bli otroligt arg och då kastar du dina saker, eller vad som nu råkar finnas i närheten, så långt du kan. Du blir riktigt förnärmad när du blir tillsagd också, och plutar med munnen och hänger med axlarna så demonstrativt du bara kan.

Men för det mesta är du glad och nöjd med tillvaron. Du är ett lyckligt barn, tror jag.

Du är min absoluta favoritperson i hela världen.

Ett år och fyra månader

Hej Gael,

Nu har du hunnit bli ett år och fyra månader. Sexton månader, som föräldraproffsen säger, men jag fattar verkligen inte det där med att räkna i månader. Jag måste alltid räkna efter då.

Du är en liten plutt jämfört med många andra i din ålder, du har fortfarande inte riktigt kommit ikapp de där tillväxtkurvorna, och först nu börjar du växa ur dina kläder i storlek 74. Åtta tänder har du fortfarande, men jag misstänker att fler kommer att dyka upp när som helst. Håret börjar bli långt, vi har fått klippa din lugg några gånger när den växer ner i ögonen, men på resten av huvudet låter vi håret växa som det vill, än så länge.

Du har otroligt bra motorik. Går och springer hur stadigt som helst, och du klättrar på precis allt. Du har lärt dig klättra upp på fåtöljen i ditt rum och sen ställer du dig på armstödet och försöker häva dig upp i spjälsängen. Du kan klättra upp på soffan och bordet i vardagsrummet också, och därifrån vill du gärna kasta dig huvudstupa lite åt vilket håll som helst. Häromdagen var du nära att åka med huvudet först i golvet från vår säng (den kan du också klättra upp i, först på nattduksbordet och sen upp i sängen), det var med minsta möjliga marginal din pappa hann grabba tag i din blöja och fånga dig i farten.

Det är ganska otroligt faktiskt att du hittills aldrig slagit dig ordentligt. Men med din kamikaze-livsstil känns det som att det bara är en tidsfråga. Vi är på vår vakt så mycket vi kan och försöker att lära dig att klättra upp och ner säkert, för att hindra dig från att klättra skulle vara ett omöjligt projekt.

Du pratar ingenting. Eller, jo, förresten det gör du, du babblar hur mycket som helst hela tiden, men du säger inga ord på svenska eller spanska. Däremot kan du säga vov-vov och mu och ryta som ett lejon.

Du är väldigt självständig. När jag hämtar dig på förskolan vill du gå hem själv och helst inte ens hålla i handen. Du drar iväg på dina egna äventyr. Folk är väldigt fascinerade av dig eftersom du är blond och blåögd och alla möjliga människor vill hälsa på dig hela tiden. Det rör dig inte i ryggen, du ignorerar de flesta (vilket jag gillar sådär i hemlighet). Men när du vill, och när det är på dina villkor, och folk inte försöker så himla mycket, då kan du vara hur social som helst.

Du är världens bästa unge och tänk att det är jag som har turen att få vara din mamma.

Ett år och tre månader

Hej Gael,

Nu var det två månader sedan sist, för förra månaden var jag på resa. Det var första gången vi var ifrån varandra mer än en dag. Eller en natt. En hel vecka var jag borta, och vad du straffade mig för det. Det gick hur bra som helst under veckan du bara var med din pappa, men när jag kom hem igen var det som att du insåg att jag varit borta. Det, och amningsavslut och en i raden av alla femtielva förkylningar du haft på sistone (sedan du började förskolan) ledde till VM i utbrott. Det tog en vecka, sen var allt som vanligt igen.

Ja, för vi avslutade amningen också i samband med att jag reste bort. Det gick smidigare än väntat, du ryckte lite i min tröja första dagen jag var hemma, men sen var det som bortglömt. Men du har krånglat med maten på senaste tiden. Plötsligt ville du inte äta mat. Gröt, kex, mackor och frukt har funkat jättebra, men mat har du vägrat. Det har tagit mycket envishet och specialtrix som att gömma maten på skeden under avokado (som du älskar) och på så vis få i dig mat. Din förskola är fantastisk, det var de som kom på avokado-tricket, och efter ett tag började de fasa ut avokadon och nu äter du lunch igen utan några problem alls.

Du är så himla rolig. Du blir bara skojigare och skojigare för varje dag, allt eftersom du upptäcker nya grejer. För ett tag sen lärde du dig att snurra, då började du att stup i kvarten snurra runt, runt, runt tills du blev yr och gick runt som ett fyllo och ramlade. Sen började du titta på allt upp och ned - ställa dig på alla fyra och betrakta världen från en annan vinkel.

Du vill härma allt vi gör. När vi skakar på huvudet skakar du också på huvudet. När vi räcker ut tungan räcker du också ut tungan. När vi "pruttar" med munnen på din mage vill du göra samma sak på oss - och dränker våra magar (eller armar, eller valfri annan kroppsdel) med dregel. Men du är faktiskt bättre än vad jag är på att få till det där pruttljudet.

Du springer. Du klättrar på allt. Du sitter aldrig stilla. Du är världens finaste barn.

Ett år och en månad

Hej Gael,

Älskade, stora barn. Nu kan jag titta tillbaka i tiden och läsa om vad du gjorde för ett år sedan. Då precis som nu var du nöjd med livet för det mesta. Du har alltid varit ett förnöjsamt barn. Gråter oftast bara om du är trött eller hungrig eller har ont. Annars är du oftast glad. Då hade du ännu inte fattat det här med en dygnsrytm. Det har du nu, men vi väntar fortfarande på att du ska börja sova hela natten.  Du har gjort det några enstaka gånger, men oftast vaknar du två gånger under natten och vill äta. Vi ska testa och försöka avsluta det här med nattamningen snart. Vi gjorde ett försök för kanske en månad sedan, men det var inte läge då. Du hade just börjat förskolan och du var snuvig som attan och sov sämre än vanligt. Vi får se om det går bättre nu när din förkylning äntligen verkar ha gått över.

Du lärde dig ju gå lagom till din ettårsdag. Där i början höll du dig helst längs väggarna eller med någon i handen, men inte nu längre. Du ger dig gärna av på egen hand för att kolla in vad eller vem som helst som fångat din nyfikenhet för tillfället. Helst vill du gå hem själv från förskolan, och du protesterar rätt vilt när du inte får gå i den riktning du vill, till exempel rakt ut i trafiken. Du kan ställa dig upp själv också, även om du oftast kryper fram till en vägg/stol/person som du kan resa dig mot. Jag misstänker att du inte riktigt har insett att du faktiskt kan själv.

Du förstår mer och mer och kommunicerar mer och mer. Vinkar hej då och pekar. Du börjar fatta det här med specifika användningsområden för olika föremål, allt är inte bara till för att banka på/med eller stoppa i munnen. Häromdagen borstade du till exempel såväl ditt eget som din pappas och mitt hår med din hårborste. Dina tänder vill du borsta själv. Dina och alla andras.

Men framför allt förstår du språk mycket mer nu. Sådana uppmaningar som "kan jag få den där?" eller "får jag smaka lite?" eller "ge bollen till pappa" följer du utan problem. Oavsett om det är jag som säger det på svenska eller din pappa på spanska. Och du delar gärna med dig. Stoppar in din mat och din napp i andras munnar titt som tätt. Plockar upp allt möjligt skrot från marken och ger bort. Snart kanske dina första ord, förutom ma-ma-ma-ma-ma-ma som du använder om mig, kommer.

Ett år

Hej Gael,

Nu har du fyllt ett år. Ett år! Ett helt år! Det har varit både det kortaste och det längsta året i mitt liv.

Veckan innan din ettårsdag började du på förskolan. Du stormtrivs. Såklart, social och aktiv som du är. Dessutom har ju förskolan en lång och bred trappa och ett bollhav. Två av dina favoritaktiviteter är ju att klättra i trappor och att leka med bollar. Dina ögon lyser upp när vi kommer dit och du vill kasta dig ned i bollhavet direkt.

En mindre bra grej med förskolan är att du har blivit så himla snuvig. Du har ju nästan alltid varit kärnfrisk, men sedan du började har du gått och snorat och snorat och snorat. Vi hoppas att du ska ha byggt upp lite mer antikroppar snart så du blir lite mer motståndskraftig mot alla virus. Det är inte lätt, för du tycker om att dela med dig. Trycka in din napp i andras munnar, och sånt. Optimal virusspridning, alltså.

Du är glad för det mesta. Du älskar sånt som låter - trummor, marackas, tamburin, eller vad som helst som går att banka i golvet för att föra oväsen. Gosedjur, däremot, är du helt ointresserad av. Det är mycket roligare att plocka ur än att stoppa i, och allt som ligger på bord och stolar i grabbhöjd måste genast rivas ner på golvet.

Även om du nuförtiden har sex tänder, två uppe och fyra nere är du inte så förtjust i att tugga saker (förutom kex, du skulle kunna leva på kex). Det är nog kanske mer tänder på gång för du dreglar som ett helt vattenfall, och kanske gör det ont att tugga? Mest av allt tycker du om gröt. Det äter du morgon och kväll.

Du kan peka och du kan klappa händerna, och det gör du ofta och gärna. Men ditt bästa trick hittills: Du går! Du har tagit två-tre steg ganska länge, och så plötsligt två dagar efter din födelsedag tog du dina vanliga två-tre steg och sen fortsatte du med ett till och ett till och ett till... Du föredrar fortfarande att hålla i en hand, eller gå längs väggar och bord, men ändå. Du kan gå nu!

Älskade barn, tack för att du varit hos oss ett helt år redan:

 
Feliz primer año Gael from Oscar Amaya on Vimeo.

Elva månader

Hej Gael,

Nu har du hunnit bli elva månader. Tänk, om bara en månad har du funnits i ett helt år och då börjar vi räkna din ålder i år och månader (jag fattar aldrig när folk refererar till ålder i bara månader och måste alltid räkna efter att till exempel tjugo månader betyder ett år och åtta månader). Under denna levnadsmånad har du både rest på och kommit tillbaka från din första utlandsresa.

Din mormor och morfar har fått intensivumgås med dig och du med dem. Och du har träffat resten av din svenska släkt. Morbror Erik, gammelfarmor Märta och gammelmormor Elsa. Tremänningarna Melker, Solveig, Moa, Ingrid och Ruben. En massa människor som är viktiga i mitt liv, som har längtat efter att äntligen få träffa dig.

Du är så himla social. Ler åt alla, låter dig lyftas upp av alla som vill - i alla fall ett tag, det blir ganska snabbt tråkigt och då vill du ner på golvet och krypa igen. Du gillar människor, i största allmänhet. Ett mycket sympatiskt drag.

Det här med kylan och vintern var inte riktigt din grej. Jag tror egentligen inte att det var kylan och vinterns fel, utan ytterklädernas. Du är ju nämligen en bebis som älskar att röra på dig och krypa omkring och klättra överallt, inte så himla kul då att bli påbylsad och förvandlad till en orörlig michelingubbe. Så du protesterade varenda gång vi skulle klä på dig för att gå ut. Jag antar att du tycker att det är ganska skönt att vara tillbaka i ett klimat där du kan vara lite mer lättklädd.

Tre nya tänder är på väg upp, en nere och så de två framtänderna i överkäken, så nu har du totalt fem stycken. Med de två tänderna i underkäken som kommit upp lite längre kan du bita i saker. Bita loss stora bitar av till exempel husman, men sen kan du inte tugga dem och så sätter du i halsen. Det vore fint om du lärde dig tugga snart. Apropå tugga så tycker du om att äta själv. Nypa fast små bitar mat med tummen och pekfingret och försöka pricka av munnen. Ingen kan väl anklaga dig för att vara särskilt pricksäker ännu, men det går framåt.

Nu väntar vi på dina första steg som vi tror kommer när som helst. Du går utan problem med lära gå-vagnen, och du går när vi bara håller dig i en hand. Du kan stå själv också, du ställer dig upp med hjälp av en möbel eller något annat lämpligt och sen släpper du taget och håller balansen, längre och längre tid för varje dag. När du ledsnat böjer du knäna och sätter dig ned långsamt, helt kontrollerat. Vilken dag som helst nu kommer de där första stegen, det är vi säkra på. Snälla, när du väl bestämmer dig kan det väl vara på helgen när vi inte är på jobbet, okej? Vi vill för allt i världen inte missa det.

Tio månader

Hej Gael,

Tvåsiffrigt! Allt går i rasande fart med dig. Både bildligt och bokstavligt. Du sitter inte stilla en sekund, alltid är det något nytt i närheten att banka i golvet, att försöka ställa dig mot, att stoppa i munnen.

Du har alltid varit viljestark och uttryckt med all önskvärd tydlighet när det är något du inte gillar. Men ibland vet du inte riktigt själv vad du vill, eller så vill du tio saker på samma gång och blir frustrerad när det inte går. På sistone har du blivit lite mer närhetsbehövande än vanligt, du kommer ofta och rycker en i byxbenen för att bli upplyft. Men när du väl blir buren kommer du ihåg att det är jättetråkigt, det är ju mycket mer spännande att krypa omkring fritt på golvet. Så då vill du ner igen. Sen efter ett tag vill du bli buren igen. Och så vidare.

Du fortsätter att vara liten. Du föddes ju som en liten räka, och du har inte riktigt kommit ikapp kurvorna ännu. 71 centimeter lång och 7700 gram sådär lagom till din tiomånadersdag. Men det är ingen fara på taket, du äter som du ska och du mår bra och du växer, det är bara det att du gör av med all energi du får i dig eftersom du nästan aldrig är stilla. Till exempel är din vikt bara på ett ungefär, eftersom du inte är stilla tillräckligt länge för att siffrorna på vågen ska hinna stanna.

Du älskar att stå och att gå, när vi håller i dina händer, eller med hjälp av din lära gå-vagn. Du ser ut som ett litet fyllo där du vinglar fram, men du har faktiskt väldigt bra kontroll på vad du gör. För att sätta dig från stående släpper du ena handen och hukar dig långsamt ned. För att sitta sådär på huk som du gör och hålla balansen krävs rätt mycket benstyrka, och du har alltid varit ruskigt stark. Det är till exempel rätt svårt att bända loss saker ur din hand när du håller hårt.

Helst vill du ha allt som alla andra har. Dricker vi ur ett glas vill sträcker du ut armarna efter just det glaset (och blir arg om det råkar vara till exempel kaffe eller något annat vi inte vill ge dig). Borstar vi tänderna hugger du tag i tandborsten för att hjälpa till. Sitter jag vid datorn vill du också banka på tangentbordet.

Att leta reda på gömda saker är en av dina favoritlekar just nu. Vi lägger en nyckelknippa under en filt, eller en upp-och-nervänd låda och så får du leta. Du är rätt bra på det, och blir jättestolt när du hittar den. Då applåderar vi åt dig och du applåderar tillbaka. Att applådera är nämligen ditt nyaste trick och det gör du lite nu och då. Du härmas också, ibland när vi vinkar så vinkar du tillbaka. Det känns som ett jättestort utvecklingskliv framåt.

I övermorgon är det dags för ditt livs första flygresa. Då drar vi till vintern i Sverige. Det blir jättespännande, eller hur?

Nio månader

Hej Gael,

Idag fyller du nio månader. Nu har du funnits lika länge på utsidan som på insidan. Eller, lite längre på utsidan redan, för du föddes ju faktiskt några veckor tidigt.

Det går så fort nu, vi hinner nästan inte med. Sedan sist har du hunnit med att premiärvara sjuk, lärt dig krypa, lärt dig att ställa dig upp, lärt dig sätta dig, lärt dig att säga stavelser och fått tänder. Vi tar dem en efter en:

Den där livskrisen du hade förra månaden, minns du? Det var kanske lite livskris, men mest av allt var det nog sjukdom. Sen du fick komma hem från dina första dagar i livet på sjukhuset har du varit frisk som en nötkärna. Men din nionde livsmånad slog du på stort och fick tredagarsfeber, komplett med förkylning i en vecka, 40 graders feber tre dagar i sträck och sen utslag över hela kroppen. Inte så kul för dig, precis.

Så fort du blev frisk igen tog du tag i det här med att lära dig krypa. Från att ha stått på alla fyra och gungat fram och tillbaka begav du dig plötsligt iväg framåt. Cirka en sekund senare började du ställa dig upp. Du tar tag i allt som finns i närheten i någorlunda lämplig höjd - stolar, bord, hyllor, byxben - och så drar du dig upp. Sen står du där och vinglar och vet inte riktigt hur du ska komma ner igen. Ibland släpper du helt enkelt taget, så det gäller att vara beredd för att ta emot dig.

Häromdagen när du kröp omkring lade du in backen och vips hade du satt dig på rumpan. Nu sätter du dig lite här och var, lite nu och då. Som om du aldrig gjort något annat. Det är så med allt du lär dig. Från att inte kunna alls knäcker du plötsligt koden till hur det är man gör och sen från en sekund till en annan är det som om det vore den självklaraste saken i världen. Som om du alltid kunnat.

Vi har undrat ett tag när du ska börja säga dina första stavelser. Hittills har det varit vokaler av olika slag och i olika tonläge som du koncentrerat dig på. Men så i helgen sade du plötsligt ba. Sedan dess kryper du runt och låter ba-ba-ba-ba mest hela dagarna. Folk undrar ofta vilket språk ditt första riktiga ord kommer att vara på. Jag tror att det kommer att bli mamma eller pappa och det låter ju ungefär likadant på både spanska och svenska. Men det dröjer nog ännu, din hjärna ska ju bearbeta och lära sig att förstå två språk först, så det får ta den tid det tar.

Sist men inte minst är tänderna till slut på väg upp. De är inte framme riktigt ännu, men nu har tandköttet spruckit och det går att känna något hårt med fingret. Det är nog två tänder på väg på samma gång. Som tur är verkar det inte göra ont utan mest klia.

Du är så aktiv, så social, så viljestark. Du vill inte vara stilla en sekund och protesterar om man försöker få dig att sitta stilla i ens knä mer än en sekund eller två. Det går heller inte att få dig att ligga stilla på rygg den tid det tar att byta blöja. Jag har blivit expert på att sätta på dig en ny blöja när du ligger på mage, eller kryper, eller står upp, eller allt på samma gång. Du protesterar vilt så fort det är något du inte gillar, till exempel om blir fråntagen en leksak, eller om du får sitta för länge i din matstol. Du ler mot de flesta och du låter dig bäras runt av alla som vill. Jag älskar att du är social, du gillar folk och folk gillar dig. Alla som råkar komma för nära med ansiktet får också blöta kindpussar, där du trycker din öppna mun mot ens kind och dreglar lite. Eller mycket.

Det skojigaste du vet just nu är att klättra, stå upp, kasta/banka saker i golvet, när din pappa och jag gör roliga ljud och grimaser, eskimåpussar, bli buren högt upp i luften (och sedan låtsastappad) och att skrämma bebisen och mamman i spegeln.

Livet med dig blir bara roligare och roligare för varje dag. Du är världens bästa bebis.

Åtta månader

Hej Gael,

Igår fyllde du åtta månader. Vad stor du har blivit!

Under din åttonde livsmånad har du lärt dig en massa nytt. Nu sitter du bra och sitter kvar, så länge du har något att distrahera dig med. Helst en leksak som för oväsen, till exempel när du bankar den i något. Men helst vill du ändå ta dig fram, och omkring, och det gör du bäst på mage. Du ålar/hasar dig fram hur snabbt som helst, och tar dig var som helst i lägenheten, till och med över hinder som kuddar som är utlagda för att hejda din framfart.

Du kämpar för att lära dig krypa ordentligt också. Sedan en vecka tillbaka ställer du dig upp på alla fyra och gungar fram och tillbaka, men du har inte riktigt kommit på hur du kommer iväg därifrån, utan du lägger dig platt på mage och ålar sen.

Det verkar vara lite av en källa till frustration för dig just nu, det här med att nästan-nästan kunna krypa men ändå inte riktigt.

Överhuvudtaget verkar livet vara lite frustrerande för dig för tillfället. Vi vet inte riktigt varför, men kanske är det den där åttamånaderskrisen som tydligen ska dyka upp ungefär nu, det där utvecklingssprånget då du börjar förstå att du faktiskt är en helt egen person, och att du är ganska liten i en värld som är väldigt, väldigt stor. Vi har aldrig märkt av något utvecklingssprång tidigare, du har alltid varit en lugn och glad och nöjd bebis. Nu, däremot är du lite mer lättirriterad än vanligt.

Kanske är det en kombination av det, och frustration över att inte få till krypandet riktigt, och tänder på ingång. Vi har visserligen sagt sen du var kanske tre månader att "nu är nog tänderna på väg", men nu verkar det faktiskt vara sant. Du gnuggar allt du kan mot tandköttet och du pruttar med munnen så att spottet sprutar och lämnar långa dreggelsträngar efter dig. Vad det än är, hoppas vi att det går över snart. Det verkar lite jobbigt att vara du just nu.

Tittut är en av dina favoritlekar. Du kan kikna av skratt när man dyker upp bakom en filt eller något hörn. Att bli upplyft högt upp i luften och flyga omkring i rummet är en annan favoritsysselsättning. Helst vill du göra saker själv. Ta dig fram för egen maskin. Hålla muggen och skeden själv när du äter. Det är bara det att ibland glömmer du bort att det är äta du ska göra när skeden är på väg mot munnen och du börjar banka den i bordet istället så att maten flyger all världens väg.

Sedan sist har du också börjat sova i ditt eget rum. Det går bra, det är sällan problem för dig att somna på kvällen. Däremot har du den senaste veckan börjat vakna ibland på nätterna. Igen. Kanske har det med din lilla livskris att göra, så vi hoppas att det snart löser sig.

Älskade lilla barn. Du är den bästa ungen på hela jorden.

Sju månader

Hej Gael,

Nu är det närmare till din ettårsdag än dagen du föddes. Hur kan tiden gå så fort?

Du är den gladaste och lugnaste lilla bebisen som finns. Du skiner upp varje gång jag och din pappa kommer hem, och ibland ger du mig blöta pussar genom att trycka din vidöppna mun mot min kind och dregla ner den.

Du har lärt dig sitta, men du tycker att det är jättetråkigt, och så fort du lutar över åt något håll gör du inget som helst försök att hålla balansen eller ta emot dig. Istället lägger du dig snabbt till rätta på mage så fort du har vält. Jag tror att det är för att du gillar att förflytta dig, och då är det ju inget roligt alls att bara sitta på rumpan utan att ta sig någonstans. När du ligger ner, däremot, far du omkring som ett jehu. Så fort man vänder ryggen till minsta lilla stund har du plötsligt rullat iväg till andra sidan rummet.

Det är nog därför du kämpar dig blå med att försöka lära dig att krypa också. Än har du inte riktigt kommit på hur man gör, men det känns som att det kan hända vilken stund som helst. Du trycker ned ansiktet i marken och så spjärnar du upp med benen så att du står som ett upp-och-nervänt V, och emellanåt ålar du dig fram på militärvis med hjälp av underarmarna och armbågarna.

Förutom att förflytta dig hör det till dina favoritsysselsättningar att banka med och på saker. Helst med sådana som låter mycket, som din träskallra, och helst på underlag som bidrar till lite extra oväsen, som golvet (inte mattan) eller brickan till din matstol. Annat som gör ljud är också skojigt, till exempel prassliga plastpåsar eller papper, helst färgglada sådana.

Du har fått en jättefin xylofon i trä i present, men än så länge får du inte använda den på eget bevåg, för du stoppar allt som kommer i din väg i munnen, inklusive xylofonens långa pinnar som man spelar med. Istället har du börjat älska ett plastigt åbäke till leksakspiano som du fått i present av en annan vän. Det är grällt i alla regnbågens färger och spelar en massa olika melodier och rytmer och har lampor som blinkar och du ligger bankar för glatta livet på det. Vi hoppas att du ska kunna använda din mycket finare (och mindre skandalösa) träxylofon snart.

Minns du förra månaden? Min konstruktiva kritik? Det gick ju himla bra, du började ju faktiskt sova hela natten. Bara sådär. Helt plötsligt somnade du som vanligt runt halv åtta på kvällen och vaknade inte förrän fem på morgonen. Det var helt magiskt. Det höll i en vecka. Sen gick jag och din pappa ut och festade en natt och du vaknade och vi var inte där och sen dess har du vaknat en eller två gånger varje natt igen. Vi kommer inte att lämna dig i sticket, okej? Även om vi inte är där just i det ögonblicket så är du i mycket goda händer, och vi kommer alltid att komma tillbaka. Så du kan sova lugnt. Hela natten. Då säger vi så.

Sex månader

Hej Gael,

Du har funnits ett helt halvår nu! Så himla stor du har blivit. Så stor och fortfarande så liten.

Du har lärt dig en massa sen sist. Nu rullar du utan problem från mage till rygg. Andra hållet har du kunnat sedan länge, så nu kan du helt plötsligt förflytta dig. Livsfarligt att lämna dig på sängen, alltså. Vi har plockat bort vardagsrumsbordet och lagt ut ett stort lakan över hela mattan och där ligger du och rullar fram och tillbaka bland en massa leksaker på ditt eget personliga nöjesfält.

Apropå att förflytta dig försöker du krypa också. Du trycker ned ansiktet i golvet och lyfter rumpan i vädret och så pressar du dig fram, som en mask ungefär. Du tar dig en liten bit på det, även om det ibland går i cirklar.

Sitta, däremot, som tydligen ska vara en förutsättning för att faktiskt lära sig krypa på riktigt, är du fortfarande totalt ointresserad av. Du protesterar direkt och åmar dig när man försöker låta dig sitta lite på egen hand. Just nu verkar du aldrig vilja lära dig sitta, men vem vet, så var det med mage-till-rygg-rullandet också. Du visade inte ens minsta lilla ansats att ens försöka och sen helt plötsligt en dag rullade du som om du aldrig gjort något annat.

Du hatar fortfarande att dricka mjölk ur flaskan. Verkligen avskyr, med hela ditt väsen. Det var ju inte så praktiskt när jag började jobba, så till slut gav vi upp med att försöka tvinga i dig mjölken (som du drack just så pass mycket av att du stod ut tills jag kom hem på lunchen och efter jobbet) och började ge dig mat istället under tiden jag är på jobbet. Du älskar det! All mat. Vi har gett dig morot, ahuyama, avokado, linser, ärtor, banan, äpple, päron, allt möjligt, och du slukar alltihop. Helst vill du äta själv, du tar ett grabbtag om skeden och försöker köra in den i munnen, men du är inte så pricksäker, så oftast slutar måltiden med att du har mat i hela ansiktet.

På sistone har du upptäckt en massa nya ljud som du kan göra och du testar dem hela tiden. Det är en massa pip och skrik i olika tonlägen mest hela tiden, helst så ljudligt som möjligt, som om du vill testa också hur högt du kan låta.

Du är verkligen världens bästa bebis. Utan konkurrens. Vi har bara en önskning, ta det som konstruktiv kritik, okej? Du kan väl snälla, snälla börja sova hela natten snart? Det börjar bli lite tröttsamt att vakna två gånger om natten, särskilt nu när jag jobbar på dagarna. Jag tror att både du och jag skulle må bättre av mer sammanhängande nattsömn, win-win, du vet. Okej, då säger vi så.

Älskade, älskade barn.

Fem månader

Hej Gael,

Din femte månad var den då jag började jobba igen och du började tillbringa vardagarna med din farmor och farfar och med Lebis. Du verkar nöjd med arrangemanget. Förutom det här med flaskätandet, förstås. Du hatar verkligen flaskan och smart som du är har du insett att jag kommer hem på lunchen så att du får amma, så under förmiddagen och under eftermiddagen äter du minsta möjliga mängd ur flaskan, bara tillräckligt för att härda och inget mer. Sen äter du som en galning när jag kommer hem. Det vore fint om du kunde äta lite mer ur flaskan, så att din farmor och farfar slipper oroa sig så mycket. Din pappa och jag är inte särskilt oroliga, du går ju upp i vikt helt enligt kurvan och väger nu 6200 gram och mäter 63 cm.

Du rullar runt från rygg till mage utan problem, och du gör det hela tiden. Däremot har du inte klurat ut hur man gör för att rulla tillbaka, och du är fortfarande inte så förtjust i att ligga på mage. Du verkar inte så intresserad av att lära dig rulla tillbaka heller, när du ligger där på mage sprattlar du med benen som om du försökte krypa. Om man sätter händerna bakom dina fotsulor trycker du ifrån så att du tar dig framåt, en liten bit i taget. Du vill förflytta dig framåt, inte rulla tillbaka.

Stå vill du också göra. Hellre stå än sitta. Än är du lite för liten för din hoppgunga, vi testar den ibland men hålen för armarna sitter fortfarande för högt upp för dig så du ser helt korsfäst ut. Men snart! Väx lite till bara så kommer du att älska den.

Ditt senaste trick är att låta brrrrrr så att dregglet sprutar. Ju mer dreggel desto roligare, verkar vara ditt motto. Du koordinerar dina händer mycket bättre nuförtiden också. Om man håller fram en leksak framför dig sträcker du ut händerna mot den och greppar tag i den. Du greppar allt du får tag i, och stoppar in i munnen. Mest gillar du sånt som prasslar och sånt som har starka färger. Dina händer är ditt stora intresse i livet (däremot är du helt ointresserad av dina fötter) och ofta hittar vi dig vaken i din säng efter vi trott att du somnat, och där ligger du med händerna uppsträckta framför dig och studerar dem noga, noga.

Vår lille framtida manikyrist. Du är så himla, himla fin.

Fyra månader

Hej Gael,

Nu har du hunnit bli fyra månader. Förlåt klyschan, men vad fort tiden går! Helt plötsligt är du en liten bebis, inte längre det där nyfödda knyttet som fick följa med oss hem den där dagen i slutet av februari.

Nu väger du snart sex kilo och har storlek 62 i kläder, de där plaggen som jag testade på dig för längesen som hängde som hösäckar då. De passar nu. Du har växt ur en massa plagg.

För varje dag som går ler du mer och större. Och du har börjat skratta! Du vet inte riktigt hur man gör ännu, men när vi kittlar dig kommer det några försiktiga ha-ha, fler för varje gång. Kittligheten har du ärvt av mig, din pappa är knappt kittlig alls.

Du rullar runt också. Från rygg till mage, men bara åt höger, och högerarmen som du rullar över fastnar under dig där du ligger på mage och då blir du jättearg. Du får jobba lite på att förfina den där tekniken. Sen måste du lära dig att rulla tillbaka också, för du hatar ju fortfarande att ligga på mage och det är ju där du hamnar och inte kan ta dig ifrån när du rullar sådär.

Du är förresten väldigt stark. Både i nyporna och i alla muskler. Huvudet håller du upp utan stöd och benen tar du emot med och försöker stödja på när man håller upp dig. Så fort du blir starkare i ryggen kommer du att älska din hoppgunga som mormor och morfar tog med hit, det är jag säker på.

Du är en bestämd liten herre som vet vad du vill. Du är glad och nöjd för det mesta, men lägger man till exempel ner dig när du hellre vill bli buren protesterar du direkt. Du vet precis hur du vill bli buren - vertikalt och så att du kan se dig omkring, och den som bär får inte stå stilla för länge, utan ska helst röra på sig hela tiden. Ibland är det bara jag som kan trösta dig när du gråter.

Det är nästan bara glädje med dig, men ett stort ångestmoln producerar du på vår annars så blå himmel. Om tre veckor börjar jag jobba. Då kommer farmor och farfar och Lebis att ta hand om dig på dagarna, och de ska mata dig med min mjölk. Den du ätit varje dag sen du föddes och gillar jättemycket. Problemet är att du hatar den när den kommer ur flaskan. Det är inte ens flaskan du hatar, det går bra att dricka vatten ur den, men när det är mjölk skriker och gråter du som om vi försökte ha ihjäl dig. Du vill bara amma. Snälla, lilla vän, du kan väl ge mjölken i flaskan ett försök? Det skulle kännas lite lugnare att gå tillbaka till jobbet då.

Fast det här med att börja jobba igen, förresten. Tre veckor kvar. Sen ska vi inte hänga hela dagarna och göra skojiga grimaser tillsammans längre. Och även om jag vet att du kommer att bli väl omhändertagen så avskyr jag tanken på att någon annan än din pappa eller jag kommer att ta hand om dig hela dagarna, medan din pappa och jag sitter vid varsitt skrivbord någon annanstans i stan.

Tiden går alldeles för fort.

Tre månader

Hej Gael,

Igår blev du tre månader. Det verkar stämma det jag skrev förra månaden. Varannan månad går superfort, varannan går jättelångsamt. Den här månaden har svischat förbi igen.

Du är 58 centimeter lång nu och väger 5300 gram. Det märks på mina armmuskler, som försvann under graviditeten och nu har kommit tillbaka med råge, att du går upp i vikt. Du gillar att bli buren, nämligen.

Du är redan tre månader och spurtar iväg i utvecklingen med en massa nya tricks. Du blir starkare i nacken för varje dag, snart kan du nog hålla upp huvudet helt själv. Eller, det kan du redan, men det är liksom lite vingligt och du blir trött efter ett tag. Men det bästa tricket av alla är att du pratar! Du gör världens mest bedårande ljud som låter oooo och aammm och iuuu och när man härmar dig pratar du tillbaka och så kan vi ligga och konversera ett bra tag.

Ett annat fantastiskt trick är att du ler! Inte bara i sömnen, som du gjorde förut, utan medvetet. Du ser en i ögonen och ler stort och putar sen med munnen och säger oooo.

Du är morgonpigg som din mamma. På morgonkvisten är du på ditt allra bästa humör och konverserar allt vad du hinner. Och precis som jag är du kvällstrött. När din pappa kommer hem från jobbet på kvällen brukar du ha hunnit tröttna och är lite gnälligare än du är under dagen. Det är inte så kul för din pappa, du kan väl försöka hålla dig pigg och glad lite längre, okej?

Du har upptäckt dina händer och gillar att undersöka dem med munnen. Ibland stoppar du in fingrarna så långt att du börjar hulka och nästan kräks. Du smaskar ljudligt på händerna och ibland suger du på tummen, då blir du lugn alldeles av dig själv. Annars har bara din pappas och mina lillfingrar dugt att suga på, nappen spottar du alltid ut så fort vi försöker oss på att ge den till dig.

I helgen åkte vi till tropikerna och där! äntligen! tyckte du för första gången om att bada. Du log och såg ut att njuta i vattnet, ett tag i alla fall, tills du ledsnade på det hela. Du blir överhuvudtaget uttråkad ganska snabbt och vill byta sysselsättning, eller plats, eller håll att titta åt. Det märks att du behöver mer stimulans nuförtiden, annars protesterar du.

Sist men inte minst verkar du äntligen ha fått till några slags rutiner. Från att äta-sova-vara vaken ganska godtyckligt dygnet runt känns det som att det går att urskilja mönster, särskilt på natten. Du äter vid nio-tio på kvällen och sover till två tre på natten. Då äter du igen och sover ungefär tre timmar till. Efter att ha vaknat varannan timme natten igenom tycker jag att det är himmelskt att få sova så mycket.

Om tio dagar kommer din mormor och morfar hit.

Två månader

Hej Gael,

I lördags fyllde du två månader. Den första månaden av ditt liv svischade förbi jättesnabbt. Den andra känns som den pågått i en halv evighet. Fast inte på det tråkiga viset. Livet med dig är aldrig tråkigt.

Du är en så himla fin liten person. En "snäll" bebis, som många säger, som om det fanns snälla och dumma bebisar. Bebisar som skriver på pin kiv och för att vara elaka. Det tror inte jag på, men du är i alla fall en väldigt nöjd liten bebis. Gråter så himla sällan.

Igår var vi på tvåmånaderskontroll hos läkaren. Du väger 4600 gram och är 55 centimeter lång. Du har alltså växt 9 centimeter sedan du föddes och mer än dubblat din födelsevikt. Bra jobbat! Vi har börjat med kläder i storlek 62 till dig nu. De är lite stora fortfarande, men du har å andra sidan haft för stora kläder i hela ditt liv och nu har du i alla fall lite mer urval, för du har nästan inga kläder i de mindre storlekarna. Då slipper vi tvätta precis hela tiden också, för du är rätt bra på att bajsa/kissa/kräka ner dina kläder stup i kvarten.

Du hatar att bada. Alla bebisar tycker om att bada, säger folk när vi berättar det. Som att vi har fattat fel. Men vi har testat varmare vatten, kallare vatten, mer vatten, mindre vatten, och nej. Du gillar det inte. Ibland skriker du eller gnäller, ibland sitter du tyst i baljan och står ut. Njuter gör du aldrig. Vi hoppas att du ska börja gilla vatten lite mer när du får lite bättre kontroll över din kropp. När du kan sitta själv, då kanske det känns mindre läskigt. I så fall börjar vi på babysim med dig.

Du hatar fortfarande att ligga på mage också, men du blir starkare och starkare i nacken. Och om man lyfter dig i armarna från liggande till sittande så kan du hålla huvudet upprätt alldeles på egen hand ett litet tag när du sitter.

Vi testar med jämna mellanrum att lägga dig i babygymmet, men hittills har du inte varit särskilt intresserad. Varken av det eller av några av dina leksaker. Mest gillar du att titta på ljuset från lampor och fönster och på den svartvita tapeten i vårt arbetsrum.

Du ser lite mer ut som en bebis och mindre som en nyfödd nu. Du är otroligt lik din pappa som bebis, även om du har mina färger och min mun. Alla här tycker att det är fantastiskt att du fått så blå ögon och så ljust hår. Särskilt colombiansk ser du ju inte ut, precis, med de färgerna.

Din pappa och jag funderar mycket på hur du kommer att bli när du blir större. Vad kommer du att tycka om i skolan, hur kommer du att vara som person, vad kommer du att jobba med när du blir stor? Vi tänker att om du vill göra revolt som tonåring kanske du går med i konservativa partiet eller blir frireligiös. Hoppas du låter bli att revoltera. Du får bli vad du vill när du blir stor så länge du är lycklig, men vi vill gärna lägga in vårt föräldraveto mot följande tre yrken: militär, präst/pastor och tjurfäktare. Okej?