En månad

Hej Gael,

En månad har du varit med oss nu. Det är ingen tid alls och ändå har du hunnit få en så självklar plats i våra liv. Som att det alltid varit meningen att du skulle komma.

Du är världens bästa bebis och jag är så tacksam att just jag får vara din mamma.

Du är lugn och nöjd med livet för jämnan. Dina första tre veckor i livet skrek du nästan aldrig. Grät inte en enda gång. Nu har du fått mer energi och protesterar ibland, om du är hungrig, eller kall, eller trött, eller bara lite allmänt missnöjd med tillvaron. De få gånger du skriker längre stunder och verkar helt otröstlig får du dina föräldrar alldeles ur balans. Du har skämt bort oss så pass med ditt lugn att vi inte alls vet vad vi ska ta oss till med en bebis som skriker.

Du hatar att ligga på mage. Det är så mysigt när du sover på ens bröstkorg, men det funkar bara om man lägger dit dig när du redan sover djupt, annars försöker du vrida och bända dig loss på alla sätt. Jag tror att du kommer lära dig att rulla tidigt, för du blir väldigt stark i nacken av det där.

När du föddes var du som en liten fågelunge. Revbenen syntes genom huden och vecken på armarna och benen var bara skinn. Nu har du börjat växa till dig, få runda kinder, en dubbelhaka och veck av bebishull. Hela natten igenom äter du varannan timme. Jag läser om andra bebisar som sover fem-sex timmar i sträck och tycker att det låter som en dröm. Men jag vill inte försöka införa några sådana rutiner ännu. Du har växt en massa under din första månad, men du ligger fortfarande i underkant på alla kurvor och jag tänker att du måste få äta så mycket som du vill för att komma ikapp. Även om det innebär konstant sömnbrist för dina föräldrar. Det är en övergående fas, hoppas jag.

Du har tusen roliga ansiktsuttryck. Tusen skojiga grymtningar och ljud för dig. Du har inte riktigt fattat det här med att dagen är vakentid och natten sovtid.

Jag blir så himla sprickstolt varenda gång någon säger att du är otroligt fin. Jag fattar ju att man inte säger motsatsen någonsin till nyblivna föräldrar, men din pappa och jag tänker ändå att du nog är rent objektivt en väldigt söt bebis, inte bara i våra ögon. Vi tittar på dig och tänker att du kommer att bli jättesnygg när du blir större. När det är dags för din första pojkvän eller flickvän kommer du att ha en hel kö av beundrare.

Varannan dag hoppas jag att du ska växa fortfort, för mammaledigheten är kort här, och jag vill inte lämna dig till någon annan när du är så himla liten och liksom försvarslös. Varannan dag hoppas jag istället att tiden ska stanna. En fjärdedel av föräldraledigheten har redan gått. Jag försöker njuta av varenda dag.

----------
PS Det här med månadsbrev är en idé jag helt fräckt snott från Jenny och Katta.