Eld upphör

Det kan väl knappast ha undgått någon, ens i Sverige, att Colombias regering meddelade i onsdags förra veckan att de fyra år långa fredsförhandlingarna som pågått i Havanna på Kuba mellan regeringen och FARC-gerillan nu nått fram till målet.

Det finns ett färdigt fredsfördrag. Det är 297 sidor långt och behandlar sex teman - allt ifrån jordreform till drogpolitik, och naturligtvis konfliktens offer och fredsfördragets implementering och kontrollmekanismer.

Hela fördraget går att läsa på spanska här (lägg märke till att själva pdf-filen heter "acuerdofinalfinalfinal")

När klockan slog nytt dygn i morse, måndagen den 29 augusti 2016, vaknade Colombia upp till en historisk dag. Definitivt och bilateralt eld upphör för första gången på 52 år.

Sedan vi flyttade till Sverige har jag inte riktigt saknat att vara i Bogotá. Jag kan sakna personer eller fenomen, men jag har inte saknat att fysiskt befinna mig på plats. Förrän nu. Åh, vad jag hellre har velat vara i Colombia än i Sverige den senaste veckan, åh vad tårarna rann när jag såg det här:

Fred skapas inte av 297 sidor fyllda av ord, men fredsfördraget, precis som folkomröstningen som väntar den 2 oktober, är en nödvändig pusselbit för att kunna påbörja den långa och svåra vägen som väntar för att göra praktisk verklighet av freden.

Andra har redan sagt så mycket - för er som vill läsa mer tipsar jag om de här länkarna:

Fred i sikte efter 50 års krig i kokainets Colombia

Tanken på fred är hisnande

Historisk fred i Colombia

Colombia and FARC reach deal to end the Americas' longest war

Lucka 12: En bild från i somras som väcker din sommarlängtan

Alla bilder från Sverige i somras. Där jag inte var.

Jag har skrivit om det förut, vad himla sämst det var att missa Historiens Bästa Svenska Sommar, och följa den på avstånd via bildbombning i sociala medier.

Mest av allt längtar jag till sommarstugan, där alla mina barndoms somrar utspelade sig, tillsammans med mina kusiner. Nu har flera av kusinerna egna barn och Gael har en massa tremänningar som tillbringar sina somrar där istället. Nästa sommar får Gael också vara med och leka.

Den här bilden är från ett födelsedagskalas i somras i stugan. Där inte jag var med.

Det här är lucka tolv från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Nästa sommar

Det känns som att det handlar mycket om hemlängtan på sistone, men det är något som gripit tag i mig och inte vill släppa. När jag ser bilder från Västerbotten, eller alla sommarbilder som folk bombarderar alla sociala medier med just nu, då känns det mer i magen än vad det brukar göra. Jag tänker på sommarstugan och mina kusiner som har barn i Gaels ålder, och alla barnen är där, alla utom Gael och nej.

Det räcker nu.

Jag älskar Colombia så himla mycket, men hela själen längtar efter Sverige, och en massa anledningar, både emotionella och praktiska, säger att snart är det dags.

Jag kommer inte att sätta min fot i Sverige förrän vi flyttar dit, för just nu kan jag nästan inte tänka mig något värre än att åka på en kort semester och sedan måsta åka därifrån igen.

Och på något sätt känns det lite bättre när vi väl har tagit beslutet: nästa år flyttar vi till Sverige. När det finns ett datum. Då kan jag njuta så mycket mer av Colombia, tänka att vi ska ta vara på tiden vi har kvar här. Planera julresa till Karibien.

Det jag mest ville ha sagt med det här inlägget var att ni vänner som tänker att ni vill komma och hälsa på i Colombia (ja, jag tänker alldeles särskilt på dig, Johanna), ni har lite knappt ett år på er.

Nästa sommar är vi i Sverige.

Värsta säsongen på året

De här månaderna, alltså. När instagram och facebook översvämmas av såna här bilder dagligen:

Bilder lånade från lite olika instagramkontakter

Det är årets värsta säsong att befinna sig på andra sidan jorden, till råga på allt i ett land utan årstider där man aldrig får uppleva hur all grönska plötsligt exploderar igen och hur nätterna bara blir ljusare och ljusare och ljusare. Och ni har en halv oändlighet av semesterdagar framför er (eller i alla fall fler än futtiga 15 om året) och ja, jag är så himla avundsjuk.

I år känns hemlängtanssäsongen lite mer än tidigare år. Kanske för att vi pratar så mycket om att flytta. Kanske för att det känns så nära. Vi var ju på väg, och sen ändrade vi oss, tillfälligt. Vid den här tiden nästa år vill jag bo i Sverige.

Tills dess påminner jag mig om anledningarna till att mitt andra hemland också är himla fantastiskt.

Men vänta ni bara, i oktober-november ska jag bombardera er med bilder på soliga badutflykter och picknickar i parken. Moahahahaha. Och nästa sommar ses vi i Sverige.

Hemlängtan

Ibland är Colombia världens vackraste och mest fantastiska land. Varenda gång jag åker längs landsvägar någonstans tar landskapet andan ur mig.

Men ibland lägger gamla klasskompisar upp sådana här bilder från hem-hemma, och det känns i magen. Att det ju är där Gael borde växa upp, det är ju det jag vill ge honom. Allra helst norr, det är där jag hör hemma.

Bilden lånad från Elins instagram

Väldigt länge skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i Umeå. Stanna kvar där, när hela världen låg för mina fötter?

Men efter att ha bott i fyra länder utanför Sverige, varav sammanlagt nio år och tre länder i Latinamerika de senaste tolv åren, känner jag att nu skulle jag kunna vara redo för Sverige. Jag var tvungen att bo mig jorden runt för att kunna ens tänka tanken.

Jag är inte samma människa som 26-åringen som så fort universitetsexamen var avklarad sålde alla saker, packade en resväska och köpte en enkelbiljett till Argentina. Det är Latinamerika som sett mig bli vuxen, min sammanlagda kvalificerade arbetslivserfarenhet är från Chile, Argentina och framför allt Colombia.

Jag gissar att ganska snart skulle jag längta ihjäl mig efter Colombia, men mer och mer känner jag att jag vill vara vuxen ett tag i Sverige också. Att en del av Gaels barndom ska få utspelas i Sverige.

Kanske skulle det inte alls funka i längden, kanske skulle längtan efter Colombia bli för stor, men snart är det dags att prova i alla fall. Inte nu på en gång, men om något år. Annars blir jag aldrig av med den där himla hemlängtan.

Hej Sverige!

Jajemensan fattas bara, mina damer och herrar, det är numera ett faktum: den 21 december landar vi på Arlanda för tre veckor i Sverige!

Det blir två veckor i Umeå och en vecka i Stockholm och jag förväntar mig meterdjup snö, skidåkning i skogen bland snötyngda granar, gnistrande vintersol några få timmar om dagen och många, långa mörka timmar med adventsljusstakar i fönstren och sprakande brasa i öppna spisen. Astrid Lindgren-vinter, alltså.

Julknarkare som jag är har jag redan börjat drömma om risgrynsgröt och dopp i grytan och lussekatter och glögg och julmust och knäck och kanderade mandlar och pepparkakor. Och så svensk pizza. Det har inget med jul att göra, men på min lista över svensk mat jag saknar har pizzahakspizza en ohotad position i toppen.

Nu ska vi bara fixa dubbla pass till Gael, schengenvisum till Oscar och ansöka om semester båda två. Det gäller att göra saker i rätt ordning, ni vet.

Då saknar jag Sverige & Mitt bästa barndomsminne

En annan Jenny har önskat första rubriken, Mamma har önskat andra rubriken, och Monika har önskat "Mina barndomsår, några minnen"

Jag tror att de sammanfaller, nuförtiden. Förut hade jag kanske sagt att jag saknar familj och vänner, svensk mat, effektivitet och ordning och reda. Och visst, det saknar jag såklart fortfarande, det saknar jag alltid, men sen Gael föddes har en viktig punkt lagts till listan.

Jag växte ju upp med sommarlov tillsammans med alla kusiner i stugan vid kusten. Det var säkert jättetråkigt ibland, vi bråkade säkert kusinerna emellan, det regnade väl och var kallt, men ändå. De bilder som dyker upp i huvudet är oändliga soliga sommardagar, utflykter med båten, upptäcktsfärder med kusinerna, bärplockarpromenader i skogen.

Det senaste året har dessutom tre av dessa kusiner fått barn, de är alltså med Gael inräknad fyra jämngamla tremänningar som kan härja ihop där i sommarstugan. Den barndom jag hade, det är den barndom jag vill ge till Gael. Då saknar jag Sverige så det känns ända ner i magtrakten.

Haloumi

Såhär i dagarna när instagramfeeden fylls av stämningsfyllda grillbilder från runtom i sommarsverige känner jag lite extra mycket att det var himla dumt att flytta till ett land där det är stört omöjligt att få tag på världens godaste ost.

Eller att få tag på särskilt god ost överhuvudtaget, faktiskt.

Jag tröstar mig med att det i alla fall verkar vara en ganska regnig och kall sommar därborta. Och att även om landet suger på ost så slår Colombia Sverige med hästlängder på fruktfronten.

♥ Svt Play ♥

Jag erkänner. Jag har en last. Den går tvärsemot alla mina politiska principer och allt jag egentligen står för. Trots det djupt odemokratiska med dessa institutioner: Jag är oerhört fascinerad av kungligheter.

Därför kan jag inte låta bli att klistra mig framför teven vid nobelbanketten varje år för att titta på kungligheterna (precis som att Året med kungafamiljen är ett givet program att bänka sig framför i mellandagarna och att jag tittar på vartenda kungligt bröllop jag kommer över).

Gissa min besvikelse förra året då jag klickade mig till nobelbanketten på Svt Play och fick meddelandet att den av upphovsrättsliga skäl inte kunde visas utanför Sverige! Jag fick nöja mig med att plöja igenom alla tidningarnas bildspel istället. I år slapp jag dock den frustrationen och har just avnjutit en tredje adventsfrukost med lussekatter, glögg och årets nobelbankett.

Det är ju inte bara kungligheter man kan titta på här borta i förskingringen, jag och Oscar(!) kollar även på På Spåret och jag tänkte försöka kolla ikapp julkalendern.

Å vad jag älskar Svt Play.

Vad jag saknar i matväg

Jag får ibland frågan här vad jag saknar mest från Sverige. Jag brukar oftast svara familj, vänner, årstider och mat som inte går att få tag på här.

Då brukar en del fråga "vilken mat då, till exempel?". Jag har alltid tyckt att det är en ganska knäpp fråga, om den inte ställs av en svensk/skandinav, för det jag saknar är ju just mat som inte finns här, det vill säga mat som genomsnittscolombianen inte känner till. Vilket gör att jag måste försöka förklara vad till exempel messmör är.

Men hur som helst. Det här är ett representativt urval av svaret på frågan "vad saknar jag i matväg från Sverige?":

PS Idag fyller världens bästa mamma år! Visst är hon väl värd ett grattis eller två i kommentarfältet?

Hemnet vs Metrocuadrado

Jag erkänner. Jag har en last. Jag älskar att bostadsknarka. När jag blir stor vill jag bo i ett hus med trädgård, så emellanåt surfar jag runt på bostadsannonser för att drömma mig bort i framtiden.

Colombias motsvarighet till Hemnet heter Metrocuadrado. Men även om de har ungefär samma funktioner är skillnaden milsvid. Allt som oftast när jag ser bilder på Metrocuadrado funderar jag över om det är så att de egentligen inte vill sälja och det är därför de är så katastrofala. Det är snarare regel än undantag att de är mörka, visar ett golv och ett hörn, har en person som råkar gå förbi, visar ett totalt ostädat rum eller är suddiga. Och då ger jag mig inte ens in på inredningen, för det är ju trots allt en smaksak.

För att illustrera det hela har jag satt ihop följande lilla bildserie för er, vi börjar med hallen. I hall 1 från Metrocuadrado ser vi hur den leder rakt in i ett svart hål. Lite spännande, sådär. I hall två får vi en detaljbild som verkligen ger den potentiella köparen en känsla för hur den är distribuerad.

Från hallen tar vi oss vidare till husets hjärta, köket. Här skulle jag särskilt vilja uppmärksamma er i Metrocuadradobild 1 på panoramavyn man får över köket och diskhon som de har fyllt till bredden så att det ska se hemtrevligt ut lagom till fotograferingen. I Metrocuadradobild 2 kan vi särskilt lägga märke till skärpan i bilden.

Sen kommer vi till matplatsen. Här ser vi då hur Metrocuadrados mästerfotografer på ett skickligt sätt utnyttjat motljusets effekter för att verkligen belysa matplatsen.

Låt oss då gå vidare till vardagsrummet. Det är nästan lite tjatigt, men sådan fotokonst tål kanske att upprepas: motljus, motljus, motljus!

Toaletter och badrum. I detta collage får vi se hur bilderna i Metrocuadrado verkligen satsar på detaljer. Varför vilja skapa en känsla för hur utrymmet i badrummen är distribuerat när man kan visa upp ett mycket originellt handfat eller en elegant dekorerad toalettstol?

Härnäst tar vi oss en titt på sovrummen. På bild 1 ser vi ett mycket välskött sovrumsgolv, vilket ju är viktigt. På bild två bjuds den intresserade köparen på en närbild av ena hörnet i sovrummet. Det är också värt att påpekas att denna är en av mycket få bilder där gardinerna inte är fördragna, detta så att köparen får ta del av den vackra plåttaksutsikten.

Många har ju ett hemmakontor, låt oss se hur ett sådant kan tänkas se ut. Man kanske kan tänka sig att säljaren här har velat belysa (med motljus än en gång) med pappershögarna som svämmar över på skrivbordet hur flitigt det arbetas i det här rummet.

Och sist men inte minst tar vi oss en titt på tvättstugan. Denna bild från Metrocuadrado gissar jag är tänkt att locka den lite bohemiskt lagde köparen, som kanske inte är så mycket för ordning och reda och sådana petitesser som hela skåpluckor utan snarare lite hemtrevligt kaos.

Och ja, det är oftast mäklarfirmor som sköter försäljningen. Man kan ju tycka att de skulle kunna kosta på sig en elementär fotokurs för sina mäklare och kanske investera i en lite, lite bättre kamera. Eller?

Jag blir helt klart mer sugen på husköp i Sverige än i Colombia i alla fall.

22 juli 2011

Då är det dags, mina vänner. Då sätter Oscar och jag oss på ett plan här på Aeropuerto El Dorado och beger oss mot Sverige.

Nu är biljetterna köpta.

Det har vi firat med champagne (som vi råkade ha hemma, ni vet, sådär som man brukar ha) i eftermiddagssolen på balkongen.

Drygt tre veckor med svensk sommar innan det bär av tillbaka till Colombia igen den 16 augusti.

Svensk. Sommar.

Senaste gången jag var med om en sådan var sommaren 2006. Det kommer att hinna bli fem år sedan innan det är dags igen.

Jag längtar redan halvt ihjäl mig.

Hemmaminnen

Hemma blir lite extra viktigt när det ligger alldeles för långt borta, och de där små sakerna som påminner om hemma betyder ännu mer.

Det förstår världens bästa farmor och världens bästa mormor precis.

I ett paket från farmor som Anna tog med fanns ett inramat flygfoto över gården i Rönnholm där farfar och pappa växte upp och där farmor levt hela sitt vuxna liv.

I ett tjockt kuvert* från mormor som kom på posten idag låg en broderad julduk från huset i Nordmaling där mamma växte upp.

Tack vare farmor och mormor har jag en liten bit av pappas barndomshem och en liten bit av mammas barndomshem hos mig i mitt nya hem i Bogotá.

Det är så fint att jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. En liten bit av hemma.


*Kuvertet innehöll även två inslagna paket, en julklapp och en födelsedagspresent, men de öppnar jag inte förrän det är dags.

Sverige - Colombia 4-1

När jag funderade på det här med personlig tränare* som (tydligen) är min högsta dröm nuförtiden tänkte jag på hur himla bra det skulle vara om man kunde få friskvårdsbidrag på jobbet här, precis som man får på många jobb i Sverige. Då kanske jag skulle ha råd.

1-0 till Sverige på den punkten.

Och då kom jag osökt att tänka på allt som är så himla bra med Sverige rent arbetsrättsligt** jämfört med Colombia. Förutom friskvårdsbidrag, då. Till exempel:

Föräldraledighet. 480 dagar i Sverige, 12 veckor i Colombia. Här är det dessutom bara mammaledighet. Pappan har rätt till 10 dagar i samband med förlossningen. Och det är bara om du har ett anställningskontrakt, vilket endast en liten del av de som arbetar har.
2-0 till Sverige.

Semester. Minst fem veckors semester i Sverige, 15 arbetsdagar (dvs tre veckor om man bara jobbar mån-fre, men ordinarie arbetsvecka är mån-lör) i Colombia.
3-0 till Sverige.

Betald övertid och OB-tillägg. Eh.
4-0 till Sverige

Och en massa annat som till exempel VAB, LAS och så vidare i nästan all oändlighet.

MEN, just när ni trodde att Sverige skulle gå obesegrat ur striden så misstog ni er. Det finns nämligen en punkt där Colombia vinner:

Prima. En halvårsbonus bestående av en halv bruttomånadslön (vilket inte är någon större skillnad från nettomånadslönen) som man får utöver lönen den 15 december och 15 juni varje år. Vilket apropå det är väldigt snart.
4-1 till Sverige.


*Alltså, jag fattar ju att det inte finns en chans i universum att jag har råd med det, men jag skulle så himla gärna vilja.
** Jag veeeet, jag menar inte att Sverige är perfekt jag vet att Alliansen håller på att montera ner hela samhället, men det finns grader. Och skillnaderna är enorma.

En festlig Bobunk önskar jag dig...

...en festlig Bobunk för kille och tjej...

Så ljuder nog de ljuva tonerna från bobunksången någonstans i Uppsala såhär den tredje lördagen i november då Bobunk 11 firas med pompa och ståt. Jag önskar att jag var där och frossade i falafel och åt vodkamelon med senap.

Vad är Bobunk? Bobunk är den bästa glömda högtiden någonsin, som har sitt ursprung i ett avsnitt av Sabrina Tonårshäxan, och firas runtom i världen (särskilt i Uppsala) den tredje lördagen i november.

Allt som är värt att veta om Bobunk finns att läsa här.

Här i Bogotá blir det inget Bobunk-firande i år, men jag kanske tar mig en tugga falafel i alla fall, och jag vill passa på att önska er alla firare en mycket festlig Bobunk!

Första snön

Jag har läst på diverse bloggar och facebookstatusar att det verkar ha snöat lite här och var i Sverige de senaste dagarna. Och att folk överlag inte verkar vara så värst nöjda med det.

Det har jag ingen som helst förståelse för. Den bästa dagen på hela året, om man frågar mig, är den dagen då man stiger upp på morgonen och allt är vitt utanför fönstret. Världens bästa känsla.

Förutom familj och vänner är nog årstider det jag saknar allra mest här i Colombia. Att vädret jämt är mer eller mindre likadant och att solen går upp och ner samma tid varenda dag, året runt, gör att man inte märker att tiden går framåt. Det skulle lika gärna kunna vara april som juli som oktober just nu.

När jag beklagar mig över detta brukar colombianerna ibland hävda att de faktiskt har alla årstider, året runt, eftersom Colombia i princip har alla klimatzoner i ett och samma land. Vill man ha sommar åker man till Karibien, vill man ha vår åker man till Medellín, vill man ha höst åker man till Bogotá och vill man ha vinter åker man till något av Colombias Nevados. Det må vara att det är så (och det är ganska fantastiskt det också).

Men det är ändå inte samma sak. För här får jag aldrig vakna en morgon och upptäcka att världen utanför mitt fönster har blivit helvit under natten.

Det saknar jag.

Ett brev kommer lastat

Idag låg ett tjockt kuvert i postlådan när jag kom hem från jobbet.

Avsändare: mamma.

Innehåll: Ett brev och en påse Swedish Fish från IKEA.

Hipp, hipp, hurra! Att få roliga brev (riktiga brev) muntrar upp vilken dag som helst. Tack, mamma, du är världsbäst.

En påse kärlek

Igår träffade jag äntligen vår bekant från Umeå, Åsa, och hennes man Magnus och deras underbara två fyraåringar.

Vi hängde ett tag i parken, och så fick jag den där påsen med kärlek som mamma skickat med:

Turkisk peppar! Mums!

Torkade kantareller! Dubbelmums!

IKEA-katalogen! Hurra! (Och nöden har ingen lag, har den inte hunnit komma i brevlådan innan påsen ska skickas får det lov att bli ett långlån av en lånekatalog).

Som grädde på moset hade dessutom Åsa och Magnus med sig en påse bilar och en jättepåse djungelvrål till mig. Mmmm... Svensk godislycka.

Jag ♥ Skype

När man bor långt borta från många nära och kära är Skype och webbkameran två av världshistoriens bästa uppfinningar.

Då kan man äta frukost tillsammans med en colombiansk vän som befinner sig på andra sidan av ett stort Stilla Hav, i Japan, där det redan är mitt i natten.

Man kan skratta ihop med vänner och familj i Sverige.

Man kan känna sig lite, lite mindre långt bort, och sakna lite, lite mindre, för en liten stund.

Min fina mamma

Det här är mamma. Min världsbästa mamma:

När hon mejlar såna här bilder får jag lite hemlängtan.

Nu väntar jag på att Åsa, en bekant från förr, ska anlända till Colombia med en hemlig leverans från mamma. Enligt Åsa består leveransen av en påse kärlek, och det låter ju helt oemotståndligt underbart.