Födelsedagshelg

Ett helt år sedan sist och hela fyra år sedan världens finaste lilla människa kom till världen. I Umeå i februari går det inte att ha någon knytis-picknick i parken, och kalas på förskolan är inte heller något alternativ här, så i år fick Gael för första gången ett eget kompiskalas.

Peppen har varit enorm, sedan vi promenerade runt i områden och lade inbjudningskort i kompisarnas brevlådor för två veckor sedan har han räknat ner på sin kalender varje morgon.

Igår var det äntligen dags.

Tio inbjudna kompisar och föräldrar dök upp i områdets kvarterslokal och sedan följde två timmars sjöslag. Fika och tårta såklart, paketöppning, "sätta knorren på grisen" men i versionen "sätta dunderhonungen i Bamses hand", och en klassisk fiskdamm, såklart. Fiskdammen hade vi uppdaterat med lite skoj-fångster, som ett gammalt bananskal, en tom toarulle, en diskborste, en socka, och lite annat smått och gott som de fiskade upp innan de fångade sin riktiga fångst, dvs godispåsen. Det var mycket populärt.

Ingen slog sig (hårt), ingen fick ett totalt sammanbrott, alla verkade gå hem glada och nöjda, så det måste väl vara ett helt okej betyg. Att hyra kvarterslokal var ett genidrag, även om jag ska komma ihåg till nästa år att släpa dit mattor och gardiner och andra ljuddämpande tyger. Vilken akustik det blir med elva 4-5-åringar som springer omkring i ett öppet tyglöst utrymme med högt i tak.

Paketöppning. Bland annat fick han genipresenten pruttkudde (vars ljud jag demonstrerade precis när fotot togs). Vilken total succé, det var kö till pruttkudden resten av kalaset. Varsågoda för tips till alla som ska på kalas med 4-5-åringar!

Idag som var riktiga födelsedagen tog vi det lite lugnare hemma. Tårta och presenter på sängen, och så önskelunch (pizza) med mormor och morfar och eftermiddagsfika med min kusin med familj.

Det var en ganska trött nybliven 4-åring som somnade extra tidigt ikväll, och jag hoppas verkligen att den där lätt förhöjda kroppstemperaturen vid läggning bara beror på ren utmattning efter all anspänning och inte att det femte levnadsåret kommer att inledas med februariförkylning.

Söndag morgon i vår familj

Vi tyckte att det var dags att uppdatera den här gamla klassikern som vi gjorde när Gael var sex månader. Såhär ser vi ut nuförtiden:

Gael och språket, två och en halv månad senare

I början av april skrev jag om Gael och svenskan, en månad efter ankomst till Sverige. När jag läser inlägget igen tänker jag mest, vad otroligt mycket som hinner hända på två och en halv månad.

Då skrev jag: "Men summa summarum: vi landade i Sverige för en månad sedan. Då hade han knappt sagt mer på svenska än enstaka ord i hela sitt liv, nu kan han formulera vissa fullständiga, om än enkla, meningar, och uttrycka väldigt mycket av det han vill få fram, på svenska. Till sommaren leker han helt obehindrat med tremänningarna i stugan, det är jag säker på. Det går i racerfart."

Ett paket med de kompletta inbundna bamseårgångarna 1974,
1978, 1979, 1981, 1983 och 1984 kom i ett paket på posten från
min morbror igår. Som julafton för en viss familjemedlem.

Det har gått i racerfart. Nu pratar han obehindrat på svenska. Borta är e-ljudet framför ord med s+konsonant, och de flesta stumma H. Vokalljuden låter svenskare och svenskare, även om det fortfarande hörs att de är under inlärning. Till och med sitt eget namn uttalar han mer med svensk språkmelodi än spansk, liksom mer studsigt.*

Han blandar en del, speciellt när han pratar med mig. Säger en mening på spanska, med ett svenskt verb som han böjer med spanska verbändelser. Ordföljden blir tokig ibland.

Men han är tvåspråkig. Nu är han tvåspråkig fullt ut.

Eller, så fullt ut det går utan att ha full koll på vad allt betyder i sitt sammanhang. För 1177 skriver till exempel att "Årstider blir viktiga. Treåringen kan ställa frågor som 'När fyller jag år? Är det före eller efter sommaren? När är det jul?'". Sådant frågar Gael aldrig om. Han har inte riktigt fattat konceptet årstider ännu. Sommar är ett abstrakt begrepp som jag inte vet om det riktigt betyder något för honom. När han pratar om sina förskolekompisar som är på sommarlov verkar det som att han föreställer sig en fysisk plats. Som sommarstugan, som är en konkret referens för honom. Sommarlov, sommarstugan, same same.

Jag kämpar på med spanskan, försöker prata spanska tills hans pappa kommer, så att han inte tappar det språket. För svenskan blir han ju översköljd av nu, av alla kompisar på förskolan, släkten, vännerna på gården, och Bamse. Hans stora idol, det enda han vill läsa just nu, och anledningen till att kraftuttryck som milda makaroner finns i hans vardagsvokabulär.

-----
* Om någon undrar, Gael uttalas med två korta vokaler, med betoning på sista stavelsen. Som Gabrielle, utan bri i mitten. Eller gasell, utan s.

Att vara ensam förälder

Något som de senaste två och en halv månaderna har lärt mig är en enorm beundran för dessa föräldrar som har ensamt ansvar för föräldraskapet. Jag tänker till exempel på Schmarro, som blev ensamstående mamma helt oförutsett, och bokstavligen över en natt, eller Sara, vars "delade vårdnad" efter skilsmässan består av att pappan två helger i månaden är skoj- och lekpappa med barnen medan hon drar hela vardagslasset själv, eller Bella, som har sonens pappa på långdistans och har veckor och månader av ensamföräldraskap.

Eller för den delen Fifi och Johanna som visserligen lever ihop med sina barns pappor, men ändå måste rodda föräldraskapet själva emellanåt eftersom papporna har jobb på annan ort periodvis.

Jag är ju ingen ensamstående förälder tekniskt sett, inte när det gäller till exempel bostadsbidrag eller avgift till förskolan, men i praktiken är jag ju just det, om än tillfälligt.

Det är så himla mycket jobbigare än jag föreställt mig.*

Även om jag har mina föräldrar, aka världens bästa morföräldrar, som underlättar vardagen enormt, så är det så himla mycket jobbigare att vara en än att vara två.

Att vara ansvarig för både förskolelämningar och -hämtningar. Att ta alla läggningar, varje kväll. Att aldrig kunna svänga förbi affären för att kompletteringshandla utan logistiken det innebär att dessutom ta med sig en treåring. Att storhandla med treåring. Att försöka storstäda lägenheten med en treåring som inte vill leka själv, och som vaknar om man skulle försöka sig på att dammsuga efter han somnat på kvällen. Att varje kväll, efter treåringen somnat, om jag inte somnar själv på kuppen vilket händer lite nu och då, måsta ta itu med disk och köksröjning och tvätt och räkningar. Att aldrig hinna träna. Att aldrig ha egentid, för "egentiden" går åt till alla hushållssysslor som måste göras efter barnets läggdags.

Jag jobbar verkligen på att försöka vara snäll med mig själv och sänka kraven. För det är ett konstant dåligt samvete som mal. Mina tålamodsreserver tar slut fortare för de hinner inte fyllas på tillräckligt ofta. Det blir mer TV och iPad än vad jag skulle vilja, för ibland är det enda sättet att få någon mat på bordet i rimlig tid. Min ork och energi räcker inte alltid till att vara rolig. Och även om jag försöker lämna så mycket som går av hushållssysslorna till efter Gael har somnat känner jag aldrig att jag ägnar honom tillräckligt mycket tid eller uppmärksamhet. För jag måste ju ändå laga mat. Vi måste ju ändå handla och då måste han följa med fast han hellre vill leka med mig.

Min bästa person i hela världen och min sidekick i vått och torrt

Det är skitjobbigt. Men ändå såklart tusen gånger bättre än alternativet att vara den föräldern som inte är med honom. Jag skulle bara önska att vi var två om föräldraskapet i vardagen, som vi borde och som vi vill vara.

En annan konsekvens är också att jag just nu knappt hinner eller orkar längta efter Oscar, mitt livs kärlek. Bara efter Oscar, den andra vuxna som delar 50% av barnuppfostran, tvätt, städning och matlagning. Det är så synd.

Ni som gör det här permanent: Ni är mina hjältar.

----- 
* I någon slags tänka positivt-anda inför ensamflytten med barn föreställde jag mig hur det ändå kunde bli lite mysigt med ensamkvällar med TV-serier och bokläsning. Ha. ha. ha. Jag vet inte när jag ska sluta vara en så verklighetsfrånvänd tidsoptimist. Ungefär som när jag trodde att jag skulle hinna läsa en massa böcker under den 14 veckor långa colombianska mammaledigheten.

Förskolestart, igen

Det händer saker här, jag hinner bara inte skriva om det. Eller orkar inte. För såhär ser mina dagar ut: stiga upp tidigt, fixa frukost, gå till jobbet, komma hem från jobbet och hämta Gael hos mina föräldrar, fixa lite mat, umgås lite med Gael, lägga honom.

När han väl har somnat, om jag inte somnar själv på kuppen, vilket jag gör ungefär varannan kväll, så försöker jag ta itu med det mest akuta, typ packa upp någon låda eller betala hemförsäkring eller svara på något mejl. Att-göra-listan hopar sig och det känns som att jag aldrig kommer ikapp. Men det gör jag väl, tids nog, men bloggandet verkar ju uppenbarligen bli lidande.

Den alldeles egna lilla lådan

Gael har i alla fall börjat förskola från och med maj. Han fick plats på vårt förstahandsval, ett jättefint ställe med vad som verkar vara fantastisk personal, två kvarter ifrån nya lägenheten.

Så nu är det inskolning igen, vilket känns lite märkligt när han ju har gått på förskola utan uppehåll, sedan strax före sin ettårsdag, förutom de två senaste månaderna i Sverige.

Och jag kan inte låta bli att jämföra lite. När Gael började förskolan i Colombia var inskolningen tre dagar. Första dagen fick vi vara med två timmar på morgonen, sedan fick vi gå till jobbet och lämna honom där resten av dagen. Andra dagen en timme, tredje dagen en halvtimme och sedan var det klart.

Här håller inskolningen på ännu. Hela första veckan var det två timmar om dagen, den här veckan har han fått stanna i dryga tre timmar. Två timmar och sen gå hem, alltså. Nästa vecka får han börja på riktigt. Tur att mamma och pappa finns, som har skött hela inskolningsprocessen, jag vet inte riktigt vad jag hade gjort annars, ensamförsörjare av hushållet, med nytt jobb och visserligen innestående föräldraledighet men noll SGI.

För svenska barn som bara har varit hemma med sina föräldrar hela sitt första levnadsår eller två är det kanske viktigt med en långsam och försiktig inskolningsprocess. För Gael som blivit omhändertagen av andra på dagarna sedan fyra och en halv månads ålder och vars normala vardag de senaste två åren har varit att vara på förskolan hela dagarna, tror jag att det är mest lite konstigt att han måste gå hem när alla andra barnen får vara kvar.

Men hur som helst, på måndag börjar han på riktigt, och jag tror att han kommer att trivas som fisken i vattnet.

Gael och språket

Emma kommenterade på förra inlägget:

Jag är lite nyfiken, hur går det för Gael med språket? Att han förstår har du ju skrivit tidigare, men har han börjat prata mer svenska nu? Tanken flög liksom i mig när jag såg bilden på honom och det andra barnet!

Språket, ja. Vårt mål har ju sedan start varit tvåspråkighet, så därför har Oscar alltid pratat spanska och jag alltid svenska. Men i Colombia har ju övriga omgivningen varit uteslutande spanskspråkig, så även om Gael har förstått svenska nästan lika bra som spanska så hade han ju aldrig riktigt pratat svenska tidigare. Han svarade alltid mina svenska tilltal på spanska.

Sedan kom vi till Sverige, och en helt svensktalande omgivning, och dessutom utan familjens spansktalande representant. Så nu har jag bytt språk. Nu pratar jag konsekvent spanska med Gael istället, så att han inte ska tappa spanskan. I alla fall tills Oscar kommer, sen får vi se hur vi gör.

Och svenskan, då? Ja, den går framåt. Barn har ju överlevnadsinstinkt och han har ju fattat att för att göra sig förstådd måste han prata svenska. När han väl insåg det, efter lite frustration de första dagarna eller veckorna med mormor och morfar så började svenskan bubbla upp, och den kommer mer och mer. Även om han sagt enstaka ord hade han aldrig tidigare sagt en mening på svenska. De börjar komma nu så smått. Men mycket mer när jag inte är med, när jag är i närheten är det bekvämare att använda spanskan (och låta mig översätta), så jag får inte höra så mycket av hans svenska.

Han behärskar ju spanskan mycket mer fortfarande, såklart, men jag tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan han kan formulera lika komplexa meningar på svenska som på spanska. I påsk med tremänningarna gick det till lite såhär: "Mamma, jag vill leka med hennes boll" - "Okej, fråga henne om du får låna bollen, men du får fråga på svenska, annars förstår hon inte" - "Mmmm... mummelmummel... boll... mummelmummel... ja, okej?".

Han vet ju att en mening är längre än "boll, ja, okej?", men han behärskar inte riktigt alla de där småorden för att göra den komplett, så när han inte kan lägger han till lite diffust mummel för att få den att låta längre.

Det hörs också ännu att spanska är hans förstaspråk. Han uttalar det inte "bulle" utan "bole", han säger "eskogen" och "eskräp" (på spanska börjar aldrig ett ord med s och en till konsonant, då kommer ett E framför - Spanien blir España, Stockholm blir Estocolmo, osv), han säger "ej" istället för "hej" eftersom H är stumt på spanska, och han blandar ihop B och V som uttalas likadant på spanska. Han kan säga "ska vi leka i stegen" när han menar trappen, för spanskans escalera betyder ju både trapp och stege, och han vill göra upp eld i skorstenen, för chimenea är både skorsten och öppen spis.

Språkbegränsningarna gör att livet kanske just nu känns lite extra frustrerande för honom (förutom det faktum att hela livet har vänts upp och ner), och det tar sig ju uttryck i lite mer ilska och utbrott än vanligt.

Han, som vanligtvis är väldigt social, känns också lite hämmad ibland tillsammans med andra barn. Han föredrar att leka en-och-en och tyr sig gärna just nu till lite lugnare och lite yngre barn. När han är tillsammans med barn i grupp i samma ålder eller större så känner han sig nog lite osäker när de pratar och stojar och han inte riktigt kan vara med på samma villkor.

Men summa summarum: vi landade i Sverige för en månad sedan. Då hade han knappt sagt mer på svenska än enstaka ord i hela sitt liv, nu kan han formulera vissa fullständiga, om än enkla, meningar, och uttrycka väldigt mycket av det han vill få fram, på svenska. Till sommaren leker han helt obehindrat med tremänningarna i stugan, det är jag säker på. Det går i racerfart.

I Sverige

Det har varit svårt att skriva om ankomsten. Både av rent praktiska skäl, jag har inte hunnit, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva.

Hur känns det? frågar precis alla, och jag vet inte riktigt. Det är en himla känslostorm och det känns både upp och ner och jag har nog inte hunnit sätta mig ner och andas och känna efter riktigt ännu.

Jag har ju inte kommit hit ensam, jag har kommit hit med en treåring som har lämnat allt han hittills känt till i livet för att komma till en plats där allt är nytt, där han inte pratar språket och där jag är hans enda fasta punkt i tillvaron och den enda som förstår vad han säger. Det är inte konstigt att han just nu är som ett plåster på mig. Men det är krävande, både i tid och energi.

Vi landade för knappt två veckor sedan. Jag har hunnit börja jobba, fixat en massa med byråkratin runt att invandra till Sverige (tusen gånger enklare än i Colombia, men ändå), och organisera det som vi ska ta med till nya lägenheten när vi flyttar in i maj.

Det är fantastiskt att vara i Sverige. Att äta ostkrokar och pizzeria-pizza, att gå på H&M och cykla överallt. Det är fantastiskt att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången.

Men samtidigt finns det där som dämpar all glädje och som gör att ingenting är så fantastiskt som det borde vara.

Gael och jag är här. Oscar är på andra sidan ett världshav och går miste om att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången. Vår lilla familj är inte hel. Det är så otroligt mycket tyngre än jag trodde att det skulle vara. Fjorton månader är helt otänkbart, då ger jag nog upp och åker tillbaka.

Flyga med treåring - facit

Hörrni allihopa, tack tack tack för alla era kommentarer och tips och lyckönskningar, både här och på Facebook.

Jag kunde inte packa så mycket mer, eftersom jag redan maxat vikten på de checkade väskorna och handbagagen var långt över gränsen om någon skulle ha vägt dem. Min ryggsäck vägde säkert 15 kilo och var fylld med grejs, inte sånt som behövdes under flygresan, men som vi ville ha med i flytten, och sedan hade jag kameraväskan separat. Sedan hade vi en liten kabinväska på fyra hjul där vi hade flygresegrejerna. Den väskan bestämde Gael var hans och han styrde omkring på den på alla flygplatser under alla våra tre mellanlandningar. Mycket praktiskt för mig.

På väg till migrationskontrollen i Bogotá. Resan har börjat!

Sammanfattningsvis gick det över förväntan. Jag har banne mig närt en liten ängel vid min barm. Det här är inte ens en överdrift: Kanske två gråtattacker på max några minuter vardera totalt under hela resan (som, om ni minns, var totalt 27 timmar lång, inklusive fyra flygresor och tre mellanlandningar).

Visst, energinivåerna var minst sagt på upphällningen under vår sista, fem timmar långa, mellanlandning på Arlanda, men jag körde han-får-vad-han-vill-taktiken där och köpte leksaksflygplan på pressbyrån och pommes frites till middag och det höll hela vägen.

Leksaksflygplanet som räddade humöret hela vägen till Umeå

Största missödet var kanske att under första flygningen fick jag kiss (inte mitt eget) på ena tröjärmen när Gael sov ovanpå mig, och Anonym hade ju tipsat om ombyteskläder, och jag hade med mig ombytesbyxor (om det skulle ske en olycka när Gael satt i knät på mig, vilket kändes som det troligaste scenariot), men inte ombyteströja. Så sen fick jag gå runt och lukta gammalt kiss om vänsterarmen resten av resan. Jag var väl överhuvudtaget inte den fräschaste versionen av mig själv när vi väl landade i Umeå, om vi säger så.

Inga bärselar (vi äger ingen och jag misstänker att Gael skulle avsky att bli runtburen i en sådan - han gillar inte att sitta fast) och inga vagnar, fast jag erbjöd honom att åka på Arlanda men nej, det är för bebisar. Det enda han ville åka var bagagevagnen, annars ville han gå själv och styra runt sin egen handbagageväska på varenda mellanlandning.

Såhär kan man också åka på väskvagnen

Lekrummet som en annan Anonym tipsade om på Madrids flygplats var helt fantastiskt! Verkligen räddningen för vargtimmarna mellan midnatt och sex på morgonen (colombiansk tid) som vi tillbringade där. Där finns ju till och med ett lugnt och tyst rum med spjälsängar där Gael hann sova i två timmar efter han tillslut lekt sig dödstrött.

Leklandet på Madrids flygplats!

Mina bästa tips: Långa mellanlandningar så att man kan låta barnet styra runt en egen väska i sin egen takt och så att man hinner stanna och titta på spännande grejer mellan terminalerna. Och mellanlanda om möjligt i Madrid. Så himla fantastiskt lekland!

Nu är vi i Umeå, och Gael har sovit med leksaksflygplanet varje natt sedan vi kom fram. Uppdatering om hur det går kommer snart. Gael sammanfattar det hela med snön är kall, isen är hal och mormor och morfars hus är stort.

Flyga med treåring

Imorgon lyfter planet till Sverige!

Eftersom vi inte hört ett knyst om Oscars uppehållstillstånd ännu reser jag själv med Gael. Förutom att den situationen suger i största allmänhet känns det ju också lite... utmanande... att flyga själv över Atlanten med en treåring som aldrig sitter still.

Såhär ser vår resa ut: Planet Bogotá-Madrid går klockan 14.30 (till skillnad från typ alla andra flyg Bogotá-Europa som är nattflyg). Gael kommer alltså inte att sova särskilt mycket på resan. Vi landar i Madrid klockan midnatt, colombiansk tid. Sen har vi en sex timmars väntan på flygplatsen, mellan midnatt och sex på morgonen, colombiansk tid. Viktigaste sovtimmarna ska vi alltså tillbringa med att gå genom passkontroller och stå i incheckningsköer. Sen har vi TRE flygresor till. Madrid - München, München-Stockholm, och till sist Stockholm-Umeå. Vi landar nästan vid midnatt svensk tid på tisdagen, 27 timmar efter vi lyfter från Bogotá.

Det här ska jag alltså göra själv med en spritt-i-benen-treåring.

Jag har såklart laddat upp med en massa Peppa Pig på iPaden, inhandlat en massa nya pixiböcker och har med mig sockerfria snacks. Förra gången vi reste till Sverige med Gael fick jag en massa supertips, men då var han tio månader.

Så att... kom med era bästa tips! Hur får man en evighetslång flygresa med alldeles för många mellanlandningar med en treåring att gå så smidigt som möjligt?

Ännu mer treårsfirande

Igår fyllde Gael tre. TRE ÅR. Himmel och pannkaka.

Vi fortsatte firandet som vi inledde förra helgen med picknick, och ordnade kalas för kompisarna på förskolan, precis som förra året. Det är så himla praktiskt, Gael får fira med sina kompisar och vi slipper ha kaos i vår pluttiga lägenhet.

På födelsedagsfirandet på förskolan kommer musikläraren och sjunger och sen efter sången och dansen blir det tårta (föräldrarna som ordnar kalaset får ha med sig saft och tårta - sockerförbud är inget som någon någonsin har hört talas om, mer om det i ett eget inlägg), och så presentutdelning.

Dans med kompisarna

Gael, som vanligtvis älskar dans och att röra på sig, vägrade släppa födelsedagsstolen.

Sedan firade vi med släkten på själva födelsedagen. Bara närmsta släkten, förra året var Oscars morbröder med familjer också med, men i år hade vi bara bjudit Oscars föräldrar och bror med familj. Framför allt för att undvika för många presenter. Det är ju ganska opraktiskt att barnet fyller år tre veckor innan vi ska flytta allt vi äger och har tvärs över jordklotet i tre resväskor.

En skateboard!

Tårtutblåsning med hjälp av kusin Samuel

Nu sitter vi med årets videokollage, här finns videon från år ett och här finns år två. År tre kommer snart.

Förskottsfirande

Vi tjuvstartade firandet av Gaels treårsdag igår med att, precis som förra året, ordna picknick i parken tillsammans med våra kompisar, och några av Gaels.

Trots att årets version av torrperioden har varit minst sagt opålitlig så lyckades vi pricka in en förmiddag med strålande sol (som sedan övergick i spöregn på eftermiddagen). Vi var en massa vänner och cirka ett ton picknickmat.

När solen väl lyser i Bogotá så lyser den starkt

Flera av Gaels små kompisar var med, men han hade mest ögon för en. När Antonia är med är det de två mot världen. Två små yrväder med exakt likadan personlighet, som kramar omkull varandra varje gång de ses, och som sedan aldrig är stilla tillräckligt länge för att kunna hamna skarpa på kort båda två samtidigt.

Antonia och Gael

Picknick, det enklaste och samtidigt bland det trevligaste sättet att ordna födelsedagsfirande. Och troligtvis sista gången på väldigt länge det här februaribarnet kan fira sin födelsedag så.

För övrigt tänkte jag när jag stod i duschen igår morse tio minuter innan picknicken som vi hade bjudit in till, i en park i en annan del av stan, skulle börja, att det nog hade känts som en lite stressig situation i Sverige. När vi kom till parken 40 minuter efter utsatt tid var vi först på plats. Jag förutspår en framtida kulturkrock.

Lucka 22: En bild som du tycker är din finaste från i år

Det är en helt omöjlig rubrik. Dessutom fotar jag nästan bara med mobilkameran (åh vad jag önskar att jag hade en riktig kamera, en lätthanterlig systemkamera, vilka snygga foton jag skulle ta då), så några superbilder vete tusan om jag har. Jag gillar (helt objektivt) alla bilder på Gael. Till exempel den här, där han är så himla stolt över sina nya snygga leopardskor.

Det här är lucka tjugotvå från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Lucka 15: En bild på en person som får dig att skratta

(Jag hoppade över gårdagens lucka - en bild som du inte minns att du har tagit - jag hittade ingen bra bild att bidra med)

Det här är lucka femton från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Lucka 3: En bild på någon du älskat i år

De här två. Min alldeles egna familj.

Det här är lucka tre från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma

I år har de stora omvälvande händelserna handlat framför allt om jobb. Det har jag inga foton ifrån. Men framför allt så tänker jag att det är vardagarna vi har allra mest av här i livet. Det vore tråkigt om alla minnesvärda dagar handlar om de där utöver-de-vanliga-händelserna. När de faktiskt inte är de dagarna vi fyller våra liv med.

Så här kommer en bild från en helt vanlig vardag. Det här var en fredag i juli, varje fredagseftermiddag efter hämtning på förskolan går vi till pappershandeln mittemot och så får Gael välja en glass ur deras glassbox som vi sätter oss på trappen och äter.

Just den här perioden var han besatt av sina stövlar och sin colombianska fotbollströja (det var under herr-VM) och skulle ha dem till precis allt, oavsett väder.

Vi går fortfarande till pappersaffären och äter glass varje fredagseftermiddag. Dock inte alltid i fotbollströja och stövlar.

Det är sådana dagar vi borde minnas oftare.

Det här är lucka ett från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Förskoleteater

På Gaels förskola jobbar de ju med ett tema hela året, som blir till en fantastisk teater-musikal-uppsättning som avslutning på året. Temat är oftast en bok, och i år var det Pinocchio, förra året Don Quijote. Tidigare år har de till exempel använt den colombianska nobelprisklassikern Hundra år av ensamhet. Inget litterärt verk är för avancerat, vilket jag tycker är fantastiskt.

Första helgen i november var det dags för årets föreställning. Det är en otrolig produktion, och jag kan inte låta bli att jämföra med luciatågen och sommaravslutningarna på svenska förskolor. Den här föreställningen har regissör, koreograf, scenograf, kostymör, och naturligtvis specialskriven musik på temat. Och det är en riktig scen, med fullsatt teaterlokal, och en publiksuccé varje år, såklart. Jag är otroligt imponerad, inte bara av allt arbete som ligger bakom, utan att barnen faktiskt är med och gör det de har övat in - sjunger och dansar och spelar teater.

Såhär såg årets Pinocchio-föreställning ut:

Och så här såg det ut förra året, när de satte upp Don Quijote:

Den här människan, alltså

Den finaste jag vet i hela världen.

Hur fungerar förskola i Colombia?

För ett tag sedan undrade en kompis hur det hade gått med blöjavvänjningen, den som de styr upp på förskolan i en gemensam grupprocess. Kortfattat: Jättebra! Lite olyckor nu och då såklart, men på det stora hela mycket bra. Nu funderar vi bara på hur vi ska styra upp blöjavvänjningen på natten.

Jag tror verkligen att det är otroligt mycket lättare när förskolan är med och koordinerar det hela.

Vilket får mig att tänka på att ända sedan jag skrev blöj-inlägget har jag tänkt att skriva lite om hur det funkar med förskola i Colombia.

Eftersom pappaledigheten i princip är ickeexisterande och mammaledigheten är jättekort så finns förskolor från 3 månaders ålder, så kallade sala cunas. Andra förskolor tar emot barn från och med ett eller två års ålder, eller till exempel som i fallet med Gaels förskola, från och med att barnet kan gå.

En stor del av utbudet är privat och det finns ungefär lika många inriktningar som det finns förskolor. De allmänna förskolorna drivs till största delen av ICBF, vilket är ungefärliga motsvarigheten till Colombias barnavårdsnämnd. De kostar också, men de är mycket billigare än de flesta privata förskolor, och avgiften bestäms efter föräldrarnas inkomst.

Man betalar en års- eller terminsavgift, matricula, och sen betalar man en månadsavgift varje månad. I vårt fall kostar årsavgiften runt 3700 kronor och månadsavgiften 2500 kronor. Det är nog ganska standard för privata förskolor i Bogotá, men prisspridningen är enorm. Som jämförelse betalar Lebys 90 kronor i årsavgift och 35 kronor i månadsavgift för den allmänna förskolan där hennes barnbarn går.

Skillnaderna i vad man får för pengarna är också enorma. Till exempel:

Tid: På vissa (ganska många) förskolor är heldag fram till klockan 15. Vilket innebär att man blir tvungen att betala en månadsavgift på förskolan + skolbuss + en barnskötare som tar hand om barnet tills man kommer hem från jobbet. En del förskolor har bara halvdag. På Gaels förskola får vi hämta vid 17, eller max 17.30, vilket gör att vi kan hämta själva (vi kör varannan dags hämtning/lämning).

Mat: Bara för att man betalar en dyr månadsavgift ingår inte nödvändigtvis mat. Till många förskolor måste man skicka med lunchlåda, eller mellanmål. På Gaels förskola får de mellanmål klockan 10, lunch klockan 12 och mellanmål klockan 14. För de barnen som är kvar under eftermiddagen måste man skicka med mellanmål (en frukt eller så) till klockan 16. Och de barn som kommer tidigt och äter frukost på förskolan får ha med egen.

Material: Lite beroende på vad årsavgiften är måste man även lämna in material till förskolan. Låg årsavgift brukar betyda lång materiallista (med allt ifrån papper och målarfärger och leksaker till toapapper!). I vårt fall ingår de flesta materialen i årsavgiften och vi behöver bara (jo, det är bara) lämna in en filt, en kudde, en bok, en leksak, sex haklappar, tio paket våtlappar och en stor gammal t-shirt att använda som skyddskläder när de målar.

Men framför allt ligger nog skillnaderna mellan de olika förskolorna i den pedagogiska inriktningen.

Det finns förskolor som är mer studieförberedande, där barnen får lära sig allt ifrån engelska till datorkunskap, och att läsa och skriva och räkna förstås. Sen finns det förskolor som är mer lekinriktade, som Gaels.

Eftersom skolsystemet också är privat gäller det i många fall att välja rätt förskola för att komma in på rätt skola sen, och många skolor har förskola och förskoleklass från 2-3 års ålder. Börjar de inte då så är det svårt att få en plats på skolan sen, som till exempel franska skolan, Liceo Francés. Gaels lilla kusin Samuel började i förskoleklass vid tre och ett halvt år och det är som om han gick i skolan. Han måste sitta stilla i bänken och han får läxor (skriva vackra bokstäver på räta linjer och sådant...).

På Gaels förskola däremot satsar de bara på lärande och utveckling genom lek, med starkt fokus på skapande. De är indelade efter åldersgrupper, nästan halvårsvis så det är väldigt jämnåriga han delar grupp med, och de roterar mellan olika aktiviteter varje dag. De har målning, dans, teater, akrobatik och musik i olika former. I år har de dessutom ett nytt ämne, återvinning. Musiken har de till exempel en dag med música andina med en lärare som tillhör ursprungsbefolkningen och spelar flöjt och lär dem ursprungsbefolkningens danser, och en annan dag med en lärare från Stilla Havs-kusten som spelar trummor och marackas tillsammans med barnen. Varje år jobbar de med ett tema som leder till en teater-musikal-uppsättning i slutet av året. Förra året var det Don Quijote, i år är det Pinocchio. Årets föreställning går av stapeln nästa lördag, men den får nog ett helt eget inlägg.

Gör-det-själv leksakskök

I Colombia finns två sorters leksaker. Å ena sidan de ekonomiskt överkomliga som utan undantag är gjorda i plast, och nästan utan undantag är ganska fula. Å andra sidan de fina träleksakerna som kostar en halv förmögenhet.

Leksakskök är inget undantag från den regeln. Vill man inte lägga en månadslön* på ett kök är man förpassad till anskrämliga rosa plaståbäken.

Så jag bestämde mig för att göra ett eget, med hjälp av ett gammalt nattduksbord som jag fick köpa billigt av en kompis:

Plattorna är gjorda av fomi, en slags skumplast liknande tunt liggunderlag. Ugnsluckan är svart kontaktplast som jag klistrade på och handtaget ett vanligt garderobshandtag. Rattarna är trälock till små glasburkar som jag hittade i en pysselaffär. Köksgeråden är helt vanliga sådana i minsta storleken (här säljs stekpannor att steka ett ägg i).

I och med det här har jag med allra största sannolikhet slagit personligt rekord i händighet.

-----
*En minimilön i alla fall. På riktigt.

Barnet och språket

Tomás och hans kompisar Annika och Pippi chillar på ett tak.

Det här med tvåspråkigheten går ju bra nästan jämt.

Häromdagen tittade Gael och jag i en Pippi-bok:

"Titta Gael, där är Pippi och där är hennes kompisar Tommy och Annika"

"No, mamá. Tommy no. Tomás."