I brevet som jag skrev till mig själv när jag var 14 år gammal fanns, bland en massa annat, en älska/hata-lista.
Som punkt nummer sex på hata-sidan fanns våren.
Annika, 14 år, hade aldrig varit med om en riktig vår. Det var först när jag flyttade till Uppsala för att plugga en massa år senare som jag fattade grejen.
I Umeå går "våren" till såhär: När vintern börjar smälta bort så övergår den i vårvinter där det är snöslask och kallt hur länge som helst. När snön äntligen är borta efter en halv evighet så slår löven ut på kanske två veckor och så pang! så är det försommar. Det som är våren, det som beskrivs i böcker och man ser på TV, det riskerar man att missa om man blinkar.
Något av det jag saknade mest när jag bodde i Colombia var årstiderna. Jag tycker det har varit helt fantastiskt att se hur allt förändras konstant sedan jag kom hit. Men alltså, även om hata är ett lite väl starkt ord, så är väl inte våren precis min favoritårstid nu heller, den kan man väl inte påstå.
Tur att Umeå är Sveriges bästa stad på väldigt många andra sätt, för våren är kanske inte den starkaste sidan.
lördag 30 maj 2015
torsdag 21 maj 2015
Utlänningens blick
Inför mors dag i Brasilien, som ju infaller andra söndagen i maj, precis som i Colombia och större delen av övriga Latinamerika, publicerade SR en krönika av deras latinamerikakorrespondent Lotten Collin.
Först mamma, sedan kvinna, sedan människa, heter den, och handlar om det upphåsade mors dags-firandet, synen på kvinnlighet som synonymt med moderskap, och om latinamerikas kvinnorörelsers relation till moderskapet.
Sen bröt stormen lös.
Carmen Blanco Valer, Irene Molina och Diana Mulinari skrev debattartikeln Bedrövande nidbild av kvinnokampen i Latinamerika och sedan skrev de i sällskap av sammanlagt 50 kvinnor uppropet Förminska inte den latinamerikanska kvinnokampen.
Deras kritik går ut på att "den koloniala sexismen i bilden av kvinnan reducerad till livmoder lyser igenom i hennes berättelse".
Särskilt formuleringen "I Latinamerika har kvinnor alltid tagit vägen om livmodern för att göra sina röster hörda. Det är därifrån – från underlivet – som fredsaktivism, regeringskritik och krav på mänskliga rättigheter tar sats", stör.
Jag kan hålla med om att den är olycklig. Men att Madres de plaza de Mayo inte är livmodersaktivister (som debattörerna också argt påpekar) betyder inte att det inte tar avstamp i moderskapet som identitet som ger kulturell legitimitet för att föra sin politiska kamp. Som i sin tur inte handlar om moderskap, men det är det ingen som påstått heller.
Det försöker Lotten förklara i sitt svar Det är mitt arbete att skildra mitt och andras liv här, men får till replik igen av debattörerna att Vi behöver inte utbildas om korrespondentens roll och påpekar att "blindheten för sin egen roll och hur man själv uppfattas och bemöts utifrån en position av vit från det globala nord är en av den koloniala strukturens mekanismer".
Även om det som Kinga Sandén skriver i ett blogginlägg angående alltihop "För en framgångsrik karriär som korrespondent, nämn aldrig livmodern. Nämn inte kvinnor, minoriteter, ursprungsbefolkning om du vill slippa få ett drev emot dig. Fortsätt att göra det som utrikesjournalister har gjort i alla tider: ignorera alla utom vita män i din rapportering", känns lite hårddraget så blir jag lite trött av alltihop.
Det känns helt ärligt som att det är så himla svårt att göra rätt i Sverige.
Trots att Lotten är kanske den svenska utrikeskorrespondent som mest outtröttligt gör reportage efter reportage om människorna, de som inte sitter på den formella politiska eller ekonomiska makten, och oftast om kvinnor så avfärdas hon efter en krönika - som till sin natur är mer subjektiv och personlig och som är begränsad till tre minuter - som kolonial, sexistisk och etnocentristisk.
Utrymmet är så himla snävt.
Vad får Lotten berätta om? Har hon någonsin tolkningsföreträde? Räknas det någonsin att hon bott de senaste tio åren i Latinamerika?
Får jag kalla mig en del av Colombias kvinnorörelse eller är jag för alltid en vit utlänning? Får Julia berätta om verkligheten på Colombias fattiga landsbygd?
Vem får, utan att trampa på några tår?
-----
PS Läs också Joanna Castro Echeverri som skriver väldigt bra här: De subjektiva betraktelserna göder stereotyperna
PS2 Får mig också att tänka på tidigare funderingar jag haft kring att skriva om kulturkrockar vilket känns nära till hands här
Först mamma, sedan kvinna, sedan människa, heter den, och handlar om det upphåsade mors dags-firandet, synen på kvinnlighet som synonymt med moderskap, och om latinamerikas kvinnorörelsers relation till moderskapet.
Sen bröt stormen lös.
Carmen Blanco Valer, Irene Molina och Diana Mulinari skrev debattartikeln Bedrövande nidbild av kvinnokampen i Latinamerika och sedan skrev de i sällskap av sammanlagt 50 kvinnor uppropet Förminska inte den latinamerikanska kvinnokampen.
Deras kritik går ut på att "den koloniala sexismen i bilden av kvinnan reducerad till livmoder lyser igenom i hennes berättelse".
Särskilt formuleringen "I Latinamerika har kvinnor alltid tagit vägen om livmodern för att göra sina röster hörda. Det är därifrån – från underlivet – som fredsaktivism, regeringskritik och krav på mänskliga rättigheter tar sats", stör.
Jag kan hålla med om att den är olycklig. Men att Madres de plaza de Mayo inte är livmodersaktivister (som debattörerna också argt påpekar) betyder inte att det inte tar avstamp i moderskapet som identitet som ger kulturell legitimitet för att föra sin politiska kamp. Som i sin tur inte handlar om moderskap, men det är det ingen som påstått heller.
Det försöker Lotten förklara i sitt svar Det är mitt arbete att skildra mitt och andras liv här, men får till replik igen av debattörerna att Vi behöver inte utbildas om korrespondentens roll och påpekar att "blindheten för sin egen roll och hur man själv uppfattas och bemöts utifrån en position av vit från det globala nord är en av den koloniala strukturens mekanismer".
Även om det som Kinga Sandén skriver i ett blogginlägg angående alltihop "För en framgångsrik karriär som korrespondent, nämn aldrig livmodern. Nämn inte kvinnor, minoriteter, ursprungsbefolkning om du vill slippa få ett drev emot dig. Fortsätt att göra det som utrikesjournalister har gjort i alla tider: ignorera alla utom vita män i din rapportering", känns lite hårddraget så blir jag lite trött av alltihop.
Det känns helt ärligt som att det är så himla svårt att göra rätt i Sverige.
Trots att Lotten är kanske den svenska utrikeskorrespondent som mest outtröttligt gör reportage efter reportage om människorna, de som inte sitter på den formella politiska eller ekonomiska makten, och oftast om kvinnor så avfärdas hon efter en krönika - som till sin natur är mer subjektiv och personlig och som är begränsad till tre minuter - som kolonial, sexistisk och etnocentristisk.
Utrymmet är så himla snävt.
Vad får Lotten berätta om? Har hon någonsin tolkningsföreträde? Räknas det någonsin att hon bott de senaste tio åren i Latinamerika?
Får jag kalla mig en del av Colombias kvinnorörelse eller är jag för alltid en vit utlänning? Får Julia berätta om verkligheten på Colombias fattiga landsbygd?
Vem får, utan att trampa på några tår?
-----
PS Läs också Joanna Castro Echeverri som skriver väldigt bra här: De subjektiva betraktelserna göder stereotyperna
PS2 Får mig också att tänka på tidigare funderingar jag haft kring att skriva om kulturkrockar vilket känns nära till hands här
Etiketter:
politik
torsdag 14 maj 2015
Plötsligt händer det
Sedan en vacker dag dyker ett mejl upp i Oscars inkorg. Ett sådant som har Message from Swedish Migration Board/Meddelande från Migrationsverket i ämnesraden och skapar en klump i magen av hopp blandat med skräck innan man öppnar för att läsa.
Med anledning av din ansökan om arbetstillstånd eller uppehållstillstånd hos Migrationsverket.
Du behöver nu kontakta en svensk utlandsmyndighet för att boka en tid för ett besök. Om du har medsökande som ansöker om uppehållstillstånd tillsammans med dig ska de följa med till utlandsmyndigheten. Om du redan befinner dig i Sverige med tillstånd men dina medsökande är kvar i hemlandet, så är det endast dina medsökande som ska besöka utlandsmyndigheten.
Om du har mottagit flera likadana mail om bokning så betyder det att ni är flera i samma ansökan som behöver besöka utlandsmyndigheten tillsammans. Det är då viktigt att ni försöker hålla ihop bokningstiderna vid bokning när ni bokar genom att använda de unika länkarna i varje mail. Adresser och telefonnummer till svenska ambassader och konsulat finner du på: www.swedenabroad.com
Kontakta utlandsmyndigheten inom 14 dagar.
Migrationsverket
www.migrationsverket.se
Detta e-postmeddelande går inte att besvara. Om du har frågor eller funderingar kan du besöka Migrationsverket hemsida.Den torra myndighetssvenskan kan vara det finaste jag har läst på flera månader.
Den tredje juni har Oscar fått tid på ambassaden för sin intervju.
Tänk om vi kan köpa flygbiljetter snart. Tänk om vi äntligen, äntligen får ett datum att förhålla oss till. Tänk om vi får fira midsommar ihop. Tänk om vi snart kan lägga champagnen på kylning.
onsdag 13 maj 2015
Förskolestart, igen
Det händer saker här, jag hinner bara inte skriva om det. Eller orkar inte. För såhär ser mina dagar ut: stiga upp tidigt, fixa frukost, gå till jobbet, komma hem från jobbet och hämta Gael hos mina föräldrar, fixa lite mat, umgås lite med Gael, lägga honom.
När han väl har somnat, om jag inte somnar själv på kuppen, vilket jag gör ungefär varannan kväll, så försöker jag ta itu med det mest akuta, typ packa upp någon låda eller betala hemförsäkring eller svara på något mejl. Att-göra-listan hopar sig och det känns som att jag aldrig kommer ikapp. Men det gör jag väl, tids nog, men bloggandet verkar ju uppenbarligen bli lidande.
Gael har i alla fall börjat förskola från och med maj. Han fick plats på vårt förstahandsval, ett jättefint ställe med vad som verkar vara fantastisk personal, två kvarter ifrån nya lägenheten.
Så nu är det inskolning igen, vilket känns lite märkligt när han ju har gått på förskola utan uppehåll, sedan strax före sin ettårsdag, förutom de två senaste månaderna i Sverige.
Och jag kan inte låta bli att jämföra lite. När Gael började förskolan i Colombia var inskolningen tre dagar. Första dagen fick vi vara med två timmar på morgonen, sedan fick vi gå till jobbet och lämna honom där resten av dagen. Andra dagen en timme, tredje dagen en halvtimme och sedan var det klart.
Här håller inskolningen på ännu. Hela första veckan var det två timmar om dagen, den här veckan har han fått stanna i dryga tre timmar. Två timmar och sen gå hem, alltså. Nästa vecka får han börja på riktigt. Tur att mamma och pappa finns, som har skött hela inskolningsprocessen, jag vet inte riktigt vad jag hade gjort annars, ensamförsörjare av hushållet, med nytt jobb och visserligen innestående föräldraledighet men noll SGI.
För svenska barn som bara har varit hemma med sina föräldrar hela sitt första levnadsår eller två är det kanske viktigt med en långsam och försiktig inskolningsprocess. För Gael som blivit omhändertagen av andra på dagarna sedan fyra och en halv månads ålder och vars normala vardag de senaste två åren har varit att vara på förskolan hela dagarna, tror jag att det är mest lite konstigt att han måste gå hem när alla andra barnen får vara kvar.
Men hur som helst, på måndag börjar han på riktigt, och jag tror att han kommer att trivas som fisken i vattnet.
När han väl har somnat, om jag inte somnar själv på kuppen, vilket jag gör ungefär varannan kväll, så försöker jag ta itu med det mest akuta, typ packa upp någon låda eller betala hemförsäkring eller svara på något mejl. Att-göra-listan hopar sig och det känns som att jag aldrig kommer ikapp. Men det gör jag väl, tids nog, men bloggandet verkar ju uppenbarligen bli lidande.
Den alldeles egna lilla lådan |
Gael har i alla fall börjat förskola från och med maj. Han fick plats på vårt förstahandsval, ett jättefint ställe med vad som verkar vara fantastisk personal, två kvarter ifrån nya lägenheten.
Så nu är det inskolning igen, vilket känns lite märkligt när han ju har gått på förskola utan uppehåll, sedan strax före sin ettårsdag, förutom de två senaste månaderna i Sverige.
Och jag kan inte låta bli att jämföra lite. När Gael började förskolan i Colombia var inskolningen tre dagar. Första dagen fick vi vara med två timmar på morgonen, sedan fick vi gå till jobbet och lämna honom där resten av dagen. Andra dagen en timme, tredje dagen en halvtimme och sedan var det klart.
Här håller inskolningen på ännu. Hela första veckan var det två timmar om dagen, den här veckan har han fått stanna i dryga tre timmar. Två timmar och sen gå hem, alltså. Nästa vecka får han börja på riktigt. Tur att mamma och pappa finns, som har skött hela inskolningsprocessen, jag vet inte riktigt vad jag hade gjort annars, ensamförsörjare av hushållet, med nytt jobb och visserligen innestående föräldraledighet men noll SGI.
För svenska barn som bara har varit hemma med sina föräldrar hela sitt första levnadsår eller två är det kanske viktigt med en långsam och försiktig inskolningsprocess. För Gael som blivit omhändertagen av andra på dagarna sedan fyra och en halv månads ålder och vars normala vardag de senaste två åren har varit att vara på förskolan hela dagarna, tror jag att det är mest lite konstigt att han måste gå hem när alla andra barnen får vara kvar.
Men hur som helst, på måndag börjar han på riktigt, och jag tror att han kommer att trivas som fisken i vattnet.
Etiketter:
barnet,
sverigeliv
fredag 1 maj 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)