måndag 18 juli 2016

Sex år och tre dagar med bloggen

Jag missade alldeles! Vi har varit ute i sommarstugan, med fantastiskt sommarväder och jag har inte öppnat datorn, därav frånvaron.

Men för tre dagar sedan fyllde ju bloggen sex år, och varje år* har jag gjort ett födelsedagsinlägg den 15 juli. Nu blir det tre dagar för sent, men bättre sent än aldrig.

Efter sex år, tre dagar och 921 inlägg, är det här bloggens topp-tio mest lästa inlägg:

  1. Hur är vädret i Colombia? Fortsätter att ligga i topp, år efter år. Så är det när man skriver en blogg på svenska om ett annat land, det är det här svenskarna googlar mest på.
  2. Darién Gap och äventyrslustan. Om Jan Braunish som försvann på sin vandring mellan Colombia och Panamá genom Sydamerikas farligaste träskdjungel. Hans kropp återfanns två år efter hans försvinnande.
  3. Att vara ensam förälder. Inlägget jag skrev om hur tungt det emellanåt var att vara helt ensam om ansvaret för barn, i början när Gael och jag kom hit till Sverige utan Oscar.
  4. Major mindfuck. Vad väntan, utan att veta hur lång den ska bli, gör med ens psyke.
  5. Vägen till uppehållstillståndet. Hur processen gick till, steg för steg, från ansökan till uppehållstillstånd.
  6. Konsekvensen för sådana som jag. Det här innebär nya lagen för anhöriginvandring, i fall som liknar vårt.
  7. Mindervärdeskomplexet. Att flytta hem och inte ha ett uppstyrt liv och ett fint hem med vuxengrejer som alla andra i min ålder verkar ha hunnit skaffa sig under tiden jag var i Sydamerika.
  8. Den oändliga historien. Väntan, väntan, väntan.
  9. Om de fjorton månaderna. Ännu mer om väntan och om Migrationsverkets orimliga handläggningstider.
  10. Cirkeln är sluten. Dags att flytta till Sverige!

Länkkärlek, tillbaka till de bloggar som flest hittar hit ifrån - jag älskar dem allihopa:


Tack för att ni har hängt med i SEX ÅR!

-----
* Första inlägget, ett år, två år, tre år, fyra år och fem år.

måndag 4 juli 2016

Ett år tillsammans

Idag fyllde vi ett år som familj tillsammans i Sverige. Ett år sedan den där morgonen jag äntligen fick möta upp Oscar på tågstationen i Umeå, och jag äntligen kunde andas igen, efter en väntan som stundtals kändes oändlig.

Gael sov den där tidiga morgonen, han fick vakna bredvid sin pappa för första gången på fyra månader (som även finns på film här - minut 1:15).


Ett år av gemensamma lärdomar, som vad ett UT-kort är eller hur SFI funkar, och ett år att börja skapa en ny vardag tillsammans, äntligen. Bitarna börjar falla på plats nu. Varsitt heltidsjobb, en lång semester tillsammans för första gången. Planer för framtiden i Sverige.

Allt är enklare nu.