söndag 31 oktober 2010

Bildspecial: Halloween 2010

I Colombia är Halloween stort. I Bogotás centrum ordnas till och med varje år en zombiemarsch längs hela huvudavenyn, och stadens alla gator och uteställen fylls av mer eller mindre läskiga figurer.

Själva var vi bjudna till grannarna på halloween-grillfest. Vi skippade det läskiga temat, och jag satsade på att vara Charleston-chic från 20-talet:

Här kommer ett litet urval av bilder från kalaset:

(Som vanligt kan man klicka för att se större)

torsdag 28 oktober 2010

La-33

Nästa torsdag, 4 november, spelar colombianska salsabandet La-33 på Kägelbanan i Stockholm. Alla som befinner sig inom rimligt avstånd beordras härmed att bege sig dit för en skön danskonsert med Bogotás svängigaste salsaband.

Jag kopierar och klistrar informationen som finns på Södra Teaterns hemsida:

LA-33 är 12-mannabandet som har revitaliserat salsan genom att mixa det klassiska soundet från 60- och 70-talets New York med dagens nya sound från gatorna i Bogota. De har lyckats förena den yngre generationen och ’the old schoolers’. Deras ”La Pantera Mambo”, som bygger på Henry Mancinis Rosa Panter-tema, har blivit en megahit på dansgolv över hela världen, och låtar som ”Soledad” eller ”Suelta el Bongo” ryker av salsa dura och latinjazz..

Det blir en svettig klubbnatt Nuyorican style; full blåssektion, driv i bas och slagverk, lyxiga arrangemang, virtuosa solister och inte mindre än tre karismatiska sångare… Allt kryddat med enorm spelglädje och en ljuvlig underström av colombiansk jazz.

Dubbla dansgolv med Club Highlife - electro champeta, cumbia, soukous och en dos Choc Quib Town medan DJ Saboga fixar salsagolvet!

Som smakprov bjussar jag på en av deras hits:


Seså! Iväg med er nu och köp biljetter!

tisdag 26 oktober 2010

Pitaya

Efter att ha skrivit om Granadilla häromdagen kommenterade både Nina och Joanna på facebook att Pitaya är frukten som gäller.

Jag hade faktiskt aldrig ätit Pitaya, trots att ha sett den i fruktdisken varenda gång jag handlat i snart tre år. Det enda jag hört om denna taggiga frukt av colombianerna är att den är laxerande, och det har liksom avskräckt mig.

Men jag är inte den som är den, och är det nu två av varandra oberoende säkra källor som hävdar att Pitaya är Colombias bästa frukt måste man ju testa.

Häromdagen inhandlade vi alltså Pitaya och följde Joannas instruktioner:
Köp och stoppa i kylen. Sen delar du i mitt itu med kniv (skalet är inte så hårt som granadilla) och äter med sked... mums mums!
Mycket god, måste jag säga. Den hamnar nog högt på min lista. Enligt fruktboken som vi har hemma ska den dessutom vara bra mot övervikt och för att driva ut gifter ur kroppen. Det är ju bra.

Var den laxerande då? undrar ni förstås.
Jag tror att Pitaya är som plommon. Man får nog äta ganska många för att den effekten ska sätta in.

söndag 24 oktober 2010

Magiskt

Ni minns klänningen? Den där modellen jag hittat någonstans på internet, som vore perfekt som brudklänning.

Sen tänkte jag att jag kanske ändå skulle vilja ha en vit, fast nog inte helvit. Kanske vit med små svarta prickar. Kanske den där rosetten i svart.

Nu förhåller det sig som så att Oscar har en kompis som bor i London och kommer på besök i december. Med sig har hon lite kläder och grejer som hon tänker sälja här. Allt som man kan beställa finns på hennes hemsida.

Kolla in sjunde klänningen uppifrån till höger.

Brudklänning, check.

lördag 23 oktober 2010

Första snön

Jag har läst på diverse bloggar och facebookstatusar att det verkar ha snöat lite här och var i Sverige de senaste dagarna. Och att folk överlag inte verkar vara så värst nöjda med det.

Det har jag ingen som helst förståelse för. Den bästa dagen på hela året, om man frågar mig, är den dagen då man stiger upp på morgonen och allt är vitt utanför fönstret. Världens bästa känsla.

Förutom familj och vänner är nog årstider det jag saknar allra mest här i Colombia. Att vädret jämt är mer eller mindre likadant och att solen går upp och ner samma tid varenda dag, året runt, gör att man inte märker att tiden går framåt. Det skulle lika gärna kunna vara april som juli som oktober just nu.

När jag beklagar mig över detta brukar colombianerna ibland hävda att de faktiskt har alla årstider, året runt, eftersom Colombia i princip har alla klimatzoner i ett och samma land. Vill man ha sommar åker man till Karibien, vill man ha vår åker man till Medellín, vill man ha höst åker man till Bogotá och vill man ha vinter åker man till något av Colombias Nevados. Det må vara att det är så (och det är ganska fantastiskt det också).

Men det är ändå inte samma sak. För här får jag aldrig vakna en morgon och upptäcka att världen utanför mitt fönster har blivit helvit under natten.

Det saknar jag.

Finbesök

Min gamla CISV-kompis Anna, som jag inte sett på år och dag, men som jag ändå hållit kontakten med genom åren, har bestämt sig för att övervintra i Colombia i år.

Hon och hennes pojkvän har just bokat biljetter och kommer hit i december och stannar till april. Hur fint som helst, ju.

Välkomna hit, Anna och Johan!

Vill ni läsa mer om deras colombiaresa har de en blogg man kan kika in på här.

torsdag 21 oktober 2010

Att skriva uppsats i Colombia...

...är inte riktigt som i Sverige. Förutom att masteruppsatsen ska vara runt 160 sidor, vilket är en liten aning längre än vad som krävs i Sverige, är det en helt annan struktur på akademisk text här.

Jag är uppfostrad på konservativa statsvetenskapliga institutionen i Uppsala där uppsatser skrivs enligt mallen inledning-teori-metod-resultat-analys-slutsatser. Ungefär.

Så funkar det inte här.

Ordning och struktur på sättet man är van vid är "fyrkantigt", enligt min handledare. Så kan man inte skriva en uppsats. Nej, att ha ett teorikapitel för sig är ingen hit, istället ska man låta de teoretiska ståndpunkterna diskutera med resultaten och analysen genom hela uppsatsen, och artikulera metoden eftersom. Allt-i-ett raka vägen igenom.

Och det är ju sådana som min handledare som ska bedöma min uppsats så det är bara att göra vad som föreslås. Det vill säga organisera om alltihop och strukturera uppsatsens kapitel efter de viktigaste koncepten som jag utvecklar i analysen.

Så istället för att ha kapitel som heter "teori" och "metod" och sånt, heter numera mina kapitel saker som "moderskapet som ett kvinnligt imperativ" och "mellan religionen och lagen". Och de innehåller teori-metod-resultat-analys-slutsatser allihopa.

Ja, det blir nog bra.
The Colombian way.

måndag 18 oktober 2010

Vad kostar det att leva i Colombia?

En kompis frågade mig vad det kostar egentligen att leva i Colombia - alltså vardagslivet typ hyra, räkningar, mat, bussar och sånt.

Colombia är inte särskilt billigt. Billigare än Sverige är det nog, men långt ifrån billigast på kontinenten. Där vinner nog Peru och Bolivia med hästlängder. Säkert till och med Argentina även om det blivit dyrare på senare tid.

Våra sammanlagda månadsutgifter för lägenheten, det vill säga amortering, administration*, el, gas, vatten, telefon/TV/internet, är runt 6000 svenska kronor. Det är nog rätt normalnivå för folk som tjänar ungefär som oss. Det går att bo mycket, mycket dyrare, och det går att bo mycket, mycket billigare (den lagstadgade minimilönen är som sagt ca 2050 kronor i månaden), klyftorna här är enorma. Man skulle ju såklart gärna bo billigare, men då får man också tumma på standard och säkerhet, och det är det nog inte värt.

Vi lägger kanske 2000 kronor i månaden på mat i mataffären. Jag vet faktiskt inte, men jag gissar på något ditåt.

I Colombia är lunchen dagens viktigaste måltid. Det är nästan otänkbart att inte äta lunch ute med jobbet. Det kostar mellan 40 och 80 kronor om dagen. Det går såklart att få billigare, vi har ett sunkigt hak på hörnet där lunchen kostar 20 kronor, men jag brukar ha lite svårt att få med mina kollegor dit, även om jag försöker emellanåt.

Bussarna kostar runt 5 kronor, och Transmilenio runt 6,50. Det finns inga busskort med rabatt eller så, utan man betalar per resa. Taxi är billigt och det åker man mycket, särskilt på kvällen/natten då det är en säkerhetsfråga. Startavgiften är 12 kronor och så tickar det upp därifrån med typ 50 öre i taget.

Att gå ut och äta varierar enormt, men en middag på restaurang kostar kanske mellan 80 och 200 kronor per person, om man nu inte lirar i helt andra ligor och äter på Andrés Carne de Res, då får man nog räkna med det dubbla.

Samma sak är det med att festa ute. Man kan hitta hak där ölen kostar 6 kronor (33 cl-)flaskan, men på de flesta vanliga barer kostar den kanske runt 20 kronor. Eller 40 kronor, men såna dyra ställen går jag sällan eller aldrig på.

Att resa runt i landet är billigt, om man reser med buss. När jag reste till Karibien i mitten på förra året betalade vi 280 kronor per person enkel resa, och det är en bussresa som tar runt 16 timmar. Fast i bekväm buss. Det stora problemet med att resa med buss i Colombia (förutom säkerheten, när det gäller vissa delar av landet) är att det tar en evinnerlig tid, eftersom landet är bergigt och det är upp och ner för serpentinvägar. Medellín, som ligger 35 mil bort, tar 8 timmar att bussa sig till. Alternativet är att flyga. Flyg har traditionellt sett i Sydamerika varit väldigt dyrt, mycket dyrare än hemma. Men på senare tid har lågprisbolag letat sig även hit. Colombianska Aires är fantastiskt för billiga inrikesflyg. Är man ute i god tid kan man hitta riktiga kap.

*En slags månadsavgift man betalar till huset, som går till underhåll, städning, portvakter, osv.

fredag 15 oktober 2010

Grattis, Andrea!


Idag tog min nya inneboende, och tillika klasskompis på masterutbildningen, Andrea, examen från nämnda utbildning.

Klockan sju på morgonen(!) infann vi oss på universitetet för den högtidliga examensceremonin som skedde efter alla konstens regler (jag trodde aldrig att jag skulle ha nytta av att vår latinlärare i gymnasiet lärde oss texten till den latinska studentsången Gaudeamus igitur, men tji fick jag).

Jag hoppas att nästa gång jag är på en examensceremoni på universitetet är det för att ta emot mitt eget diplom. Men tills dess glädjer jag mig med Andrea, för hon är en av de smartaste personerna jag känner, och väl värd sin examen.

torsdag 14 oktober 2010

Man storknar

Någon gång ska jag skriva om hur abortsituationen ser ut här i Colombia, för det är ju abortfrågan jag ägnar mig allra mest och helst åt här. Och här är just precis det där med "samvetsvägran" - alltså att sjukvårdspersonal ska få vägra befatta sig med aborter - den hetaste potatisen.

Mina stressnivåer är redan tillräckligt höga av allt som händer här stup i kvarten, som till exempel att Colombias Procurador (det högsta ämbetet för att se till att de mänskliga rättigheterna garanteras och lagarna efterföljs) förra veckan sa till medierna att även om det är lagligt i vissa fall, så är ändå abort rent moraliskt sett ett brott mot mänskligheten.

Jag orkar inte med att de ska börja jävlas i EU nu också.

Så jag nöjer mig för tillfället med att gorma och svära och säga att kan Sverige förihelvete ta och gå ur EU nu.
Tack.

Granadilla

En av Colombias allra bästa egenskaper, enligt min personliga åsikt, är att det är ett paradis i fruktväg. Här finns ALLA frukter och lite till, och det är billigt som attan.

En av mina absoluta favoritfrukter är granadilla. Det är en frukt ungefär i storlek med ett lagom stort äpple, gul och hård på utsidan och söt och ljuvlig på insidan.

Man öppnar lämpligast skalet genom att knacka det mot närmsta bordskant eller huvud och sen kan man förtära innehållet med gaffel (min teknik), sked eller sörpling.

Inuti är granadillan fylld med små kärnor i ett slags slem (ja, det inser jag ju inte låter så värst aptitretande, men det är en jättegod frukt, jag lovar) som smakar sött.

Någon enstaka gång har jag sett granadilla i Sverige, i välsorterade exotiska fruktdiskar, till helt hutlösa priser. Ska man lägga halva sin förmögenhet på en frukt så är det ju bra om man lyckas inhandla ett bra exemplar. Hur vet man om en granadilla är bra? Först och främst, inga missfärgningar på skalet, den ska vara helgul eller orangegul, men inte med några fläckar. Sen får man väga den i handen, den ska kännas så tung som möjligt. Har den missfärgningar på skalet och/eller känns som en lättviktare är den förmodligen övermogen och då börjar slemmet torka ut och försvinna (och det är själva det som är den söta goda smaken) och kärnorna bli hårda och obehagliga att tugga på.

Då kan man lika gärna lägga sin förmögenhet på något annat. En resa till Colombia, till exempel. Här kan man alltid få tag på färsk granadilla.

måndag 11 oktober 2010

Statusrapport


Det har jobbats hårt på uppsatsen (och solbrännan) i helgen.

105 sidor and counting.

Jag träffade dessutom min fantastiska handledare i veckan och vi gjorde upp en plan, med delinlämningar och träffar nästan varje vecka, så att jag har pressen på mig att antingen prestera eller gå dit och skämmas för att jag inte gjort det jag borde.


Det känns som precis vad jag behöver för att äntligen ro uppsatsen i land.

lördag 9 oktober 2010

Världens mat

Tillsammans med våra goda vänner och tillika grannar, Alejo och Yuri, äter vi middag varannan tisdag - en kväll hos oss, två veckor senare hos dem, och så vidare.

Det började en tisdag för några månader sedan när vi sågs för att äta sushi. Efter den japanska kvällen bestämde vi oss för att beta av resten av världens länder också, och så införde vi våra varannan-tisdags-middagar, som vi kallar "cenas del mundo" (middagar från världen). Varje middag har ett land-tema, och maten, och om möjligt också musiken och drycken är från landet för kvällen.

(Klickar man på bilden blir den större)

Hittills har vi betat av Japan, Mexiko, Italien, Cuba, Sverige, El Valle-regionen i Colombia, Ryssland, Peru, USA, Spanien och Thailand.

Ibland har vi inbjudna gäster, och när vi bjöd på USA fick vår inneboende David från USA laga maten. Senast hängde vår andre granne Javier, som bor i huset mittemot, på, och numera är han också med på listan, så nästa gång blir det världsmiddagspremiär hemma hos honom.

Det är den bästa varannan-tisdagstradition jag någonsin haft.

Och skulle det råka vara någon som har ett superbra recept från något specifikt land (vegetariskt, eller som går att göra en vegetarisk variation på) tar Oscar och jag tacksamt emot tips!

fredag 8 oktober 2010

Vargas Llosa och min katastrofala litteraturallmänbildning

Jahapp, nu har ännu en latinamerikan fått Nobelpriset.

Det får mig att inse att jag måste ta itu med min katastrofala allmänbildning i latinamerikansk skönlitteratur. Jag känner till en massa författare, men har knappt läst några. Närmare bestämt endast fyra:
  • Julio Cortázar (Argentina). Om det nu ens räknas, för jag har faktiskt inte läst en hel bok, bara noveller. Borde läsa mer, han är otroligt bra.
  • Isabel Allende (Chile). Snacka om ojämn författare. Men Andarnas Hus tycker jag är något av ett mästerverk.
  • Eduardo Galeano (Uruguay). Hans El libro de los abrazos är en av de vackraste böckerna som finns.
  • Paulo Coelho (Brasilien). Skämskudde på den, alltså. Ingen kommentar.
Jag har inte läst en endaste bok av senaste nobelpristagaren. Och inte en endaste av Den Store Författaren från landet jag valt att bosätta mig i. Gabriel García Marquez, alltså.

Nu får jag ställa mig i skamvrån tills jag åtminstone tagit itu med Hundra år av ensamhet.

PS När jag tänker efter har jag nog läst några till, för vi läste lite böcker på Spanska A-kursen jag tog på Mälardalens Högskola. Jag kommer bara inte ihåg vilka.

tisdag 5 oktober 2010

Nu är det jul igen, tydligen

Colombianerna älskar julen. De är helt tokiga i jul.

Kanske är det så att den här besattheten kommer av frånvaron av årstider. Julen är det enda som riktigt bryter av året, december är den enda månaden som skiljer sig från de andra elva på året.

Hur som helst, eftersom det är årets stora händelse börjar de peppa i tid. Jag såg första julpyntet till försäljning redan för några veckor sedan, men nu när det blivit oktober har hetsen börjat på riktigt. Vår Éxito (typ ICA) har redan en hel gång ägnad åt julpynt:
Så fort halloween är över kommer det inte att vara någon som helst hejd på julståhejet.

måndag 4 oktober 2010

Förtydligande

Alltså, angående inlägget nedan, om att skriva sig utomlands. Det jag framför allt funderar över är tre saker:
  1. Om jag skriver mig här, är jag då helt ute ur det svenska systemet? Innebär det då till exempel att om jag åker på semester till Sverige så måste jag skaffa en colombiansk reseförsäkring? Det känns lite extra aktuellt att veta eftersom om allt går enligt planerna sammanfaller kanske den planerade sverigesemestern sommaren 2011 med en eventuell graviditet. Och då vill man ju helst inte vara oförsäkrad. Eller har jag rätt till svensk sjukvård i Sverige som svensk medborgare oavsett om jag är skriven i landet eller inte?

  2. Om jag inte skriver mig här, som jag kanske borde, har det några konsekvenser? Kan jag få någon slags böter? Typ skattesmäll eller så?

  3. Hur meckigt är det att skriva in sig i systemet igen? Är det så pass meckigt att det är helt ovärt att skriva ut sig?
Skatteverkets och försäkringskassans hemsidor säger absolut ingenting. Det finns en massa information om att bosätta sig i ett annat EU/EES-land, nästan inget om att bosätta sig utanför. Det lilla som står är ganska intetsägande och svarar inte på mina frågor.

Någon vänlig utlandssvensk med koll som vill förbarma sig över mig?

PS Jag är en ganska hyvens person och är inte intresserad av att fortsätta vara skriven i Sverige för att kunna fuska till mig bidrag. Kommer inte på fråga. För det är sånt som gör att högern har kunnat vinna med sin diskurs om "bidragsfusket" som något slags utbrett problem, och därmed kunnat skärpa reglerna så att inte ens de som behöver får det de har rätt till. No señor, tänker jag inte bidra till, serru.

Det här med att skriva sig utomlands

Jag är ju fortfarande skriven i Sverige. Det borde jag inte vara, jag har liksom bara inte tagit itu med det.

Men jag funderar lite på vad det innebär.

Jag vet hur man gör, jag skulle bara vilja veta vad konsekvenserna är av att skriva sig utomlands? Måste jag till exempel skaffa reseförsäkring för att resa till Sverige om jag skulle råka bli sjuk när jag är på semester där eftersom jag inte längre finns i systemet? Hur meckigt är det att skriva in sig i systemet igen om jag skulle vilja flytta hem ett tag någon gång i framtiden?

Någon som vet?

söndag 3 oktober 2010

Hemma hos-reportage, del 4

Igår kom snickaren och satte upp hyllorna vi beställt till min sida av arbetsrummet, så nu är det äntligen lite ordning igen.

Vi hade förut ett åbäke till möbel som en kompis som är hobbysnickare byggt ihop till oss. Det var en slags kombinerad skrivbord-bokhylle-möbel. Hemskt praktisk. Inte snygg alls.

Så grannen fick ta över den, och vi inhandlade ett nytt skrivbord. Sedan har vi haft böcker och pärmar på golvet i en månad innan vi nu till slut fått upp hyllor.

Det här är alltså andra änden av arbetsrummet, rygg mot rygg med Oscars plats. Här sitter jag på helger och vardagsmorgnar och tittar ut över Bogotá och filar på uppsatsen.

Och nej, snickaren kom inte klockan nio på morgonen som han sagt. Han ringde vid tio och sa att han skulle dyka upp vid två på eftermiddagen. Sen kom han vid tre. Han är en rätt duktig snickare, hyllorna blev bra, men han är en katastrofal installatör. Därför har Oscar ägnat morgonen åt att spackla, putsa och måla de två stora borrhålen som kom ut på andra sidan väggen.

fredag 1 oktober 2010

Besök hos doktorn

Den här veckan har jag varit på mina första läkarbesök i Colombia – gratis kontroll som tack och välkommen till sjukförsäkringen –, om man bortser från akutbesöket och återkontrollen hos ögondoktorn när jag blev rånad.

Sjukvården i Colombia är både jättebra och helt katastrofal på samma gång. Jättebra om du har pengar. Katastrofal som system och om du inte har råd att betala för en privat sjukförsäkring.

Den allmänna sjukvården är ytterst begränsad, och är inte till för alla. Den har du i princip bara tillgång till om du tillhör estrato ett eller två (det vill säga de allra fattigaste nivåerna av Colombias sex officiella samhällsskikt). Och även då är det inte automatiskt, utan du måste vara registrerad i systemet och ha ett patientkort.

Alla andra tillhör i teorin en EPS som är ett slags halvprivat sjukvårdssystem. EPS-försäkringen har man genom jobbet där det varje månad dras en procentsats från lönen till sjukförsäkringen. Har du inget jobb? Ja, då får du betala EPS-avgiften varje månad själv bäst du kan. Har du inte råd att betala? Ja, då står du oförsäkrad och har ingen tillgång alls till sjukvård. Då är sjukhusen bara skyldiga att ta emot dig om det handlar om ett akut livshotande tillstånd (och även då skickar ofta de privata sjukhusen iväg folk någon annanstans). Sen blir du skuldsatt och får betala.

Har man råd kan man betala en privat sjukförsäkring utöver sin obligatoriska EPS. Det gör Oscar och jag sedan augusti och skillnaden är enorm. Medan man i EPS-systemet måste genomgå en halv miljard byråkratiska processer för att lyckas komma till en allmänläkare, ringer man i det helprivata sjukvårdssystemet bara och bokar en tid med vilken specialistläkare som helst.

Det skär i hjärtat att betala en privat sjukförsäkring. Det går emot precis alla principer jag står för och försvarar. Men det känns också nödvändigt, tyvärr, för det är så systemet funkar. För jo, man kan få okej vård via sin EPS, men okej känns inte tillräckligt. Jag kände mig inte överhuvudtaget lockad av en framtida barnfödsel i en sal tillsammans med sisådär 20 andra pågående förlossningar, där Oscar får sitta och vänta i korridoren. För ska pappan få vara med på förlossningen måste man ha ett eget rum, och det får man bara via den privata sjukförsäkringen.

Så nu betalar vi varje månad nästan 800 kronor för oss båda, utöver de 450 kronor som dras från lönen till den obligatoriska EPSen. Det var den absolut billigaste planen vi kunde få tag på, och de allra bästa sjukhusen täcks inte av den. I den dyraste ingick spa och gym till sjukhusvistelserna, och 1000 kronor om dagen i ersättning för inkomstbortfall för varje dag man är sjukskriven.

Men Oscar får i alla fall vara med på förlossningen i vår billiga plan.

PS Jag märker nu att det verkar som att det är barnalstrande på gång. Så är inte fallet. Men man måste ha varit försäkrad i minst 11 månader innan förlossningen innan den täcks av försäkringen. Så vi är bara ute i god tid. För eventuella framtida planer.