Nu säljer vi lägenheten

Lägenheten vi äger i Bogotá, som vi haft uthyrd sedan vi lämnade landet och fram till nu, är till salu.

Vårt första gemensamma hem, där vi bodde när vi gifte oss, när Gael föddes och levde sina första tre år i livet. Det är inte helt osentimentalt att göra sig av med den.

♥ Alla minnen från alla stunder med vänner i lägenheten ♥

Det är en fantastisk lägenhet, inte bara för alla minnen den bär på, utan rent objektivt. Men vi kan inte behålla den om vi någon gång vill köpa en bostad här (och det känns som att vi vill, snart, och amortera som tusan så att vi har nästan-gratis boende när vi bli gamla och knappt får någon pension).

Medan nuvarande hyresgäst bor sin uppsägningstid ut så la vi ut den på facebook, för att se om vi fick något napp. Om vi fick! Intresset var större än vi trott, sådär så vi började fundera på om vi satt priset för lågt, trots att vi gjort en värdering med en mäklare och sen dragit till lite extra, allt enligt colombianska försäljningsråd.

Hur som helst, först till kvarn var några vänner, ett syskonpar som vill köpa lägenheten för att hyra ut den, kanske det allra vanligaste sättet att investera pengar i Colombia, om man har den ekonomiska möjligheten.

De vill köpa innan årsskiftet (av skatteskäl, tror jag?) så nu skyndar de på för att hinna.

Men det är ju två månader kvar till årsskiftet? tänker ni kanske. Jag har två ord till er: colombiansk byråkrati. Jag hade hunnit förtränga litegrann hur absurd och tidsödande den faktiskt är.

Så vi får väl se. Kanske är vi inte längre ägare till en lägenhet i Colombia när året är slut. Kanske är vi det. Men oavsett är vi det inte särskilt länge till.

Utsikten från 17:e våningen. Den var fin även när regnet öste ner.

Hur mycket pengar vi tillslut får för lägenheten i svenska kronor är en annan historia. Särskilt nu, växelkursen har gått upp och ner som en jojo efter valresultatet i USA i tisdags. Vem vet hur det blir med det.

Ett år tillsammans

Idag fyllde vi ett år som familj tillsammans i Sverige. Ett år sedan den där morgonen jag äntligen fick möta upp Oscar på tågstationen i Umeå, och jag äntligen kunde andas igen, efter en väntan som stundtals kändes oändlig.

Gael sov den där tidiga morgonen, han fick vakna bredvid sin pappa för första gången på fyra månader (som även finns på film här - minut 1:15).

Ett år av gemensamma lärdomar, som vad ett UT-kort är eller hur SFI funkar, och ett år att börja skapa en ny vardag tillsammans, äntligen. Bitarna börjar falla på plats nu. Varsitt heltidsjobb, en lång semester tillsammans för första gången. Planer för framtiden i Sverige.

Allt är enklare nu.

Ett år

Hej då på Aeropuerto Internacional El Dorado

I onsdags för ett år sedan tog Gael och jag avsked av Colombia på Aeropuerto Internacional El Dorado i Bogotá och klev på planet som skulle ta oss till Sverige. Fyra flygresor och 27 timmar senare, i torsdags för precis ett år sedan, landade vi.

Mitt första hela år i Sverige på kanske ett decennium. Gaels första någonsin.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det, det känns som igår och det känns som en evighet sedan.

Det var så mycket som hände på en gång, vi landade på en onsdagsnatt, jag började jobba måndagen efter, så var det fix med lägenhet och förskoleplats och det ensamstående föräldraskapet och den eviga ovissheten och väntan som åt upp mig. Jag kastades rakt in i ett nytt liv och hann aldrig riktigt stanna upp och landa och känna efter.

Men nu är Oscar också äntligen här och hela familjen är tillsammans. Gael pratar mer svenska än spanska nu och Colombia verkar vara mer ett abstrakt begrepp för honom. Jag känner mig hemma samtidigt bjuder vardagen fortfarande på kulturkrockar ibland.

2015 var ett så himla tufft år. Så jobbigt på så många sätt, men nu börjar de allra viktigaste pusselbitarna falla på plats och det här med att ha flyttat till Sverige känns helt rätt, för oss alla. Här blir vi kvar ett tag till.

Det okända kändissverige

Även om jag under åren utomlands följt med rätt bra i svensk politik så blir det så väldigt tydligt att jag inte bott i Sverige på nästan ett decennium är när det kommer till kändisar och underhållning. Det området består bara av ett enda stort kunskapsglapp hos mig.

Glappet har lett till en del aha-upplevelser de senaste månaderna, av typen va? Har Melodifestivalen deltävlingar nuförtiden?

Men framför allt leder det till att jag mest står som ett frågetecken när TV-program eller kändisar nämns. Jag såg Let's Dance någon gång när jag precis hade kommit, men det blev rätt meningslöst när jag med undantag för Ingemar Stenmark inte visste vem som var kändisen och vem som var dansaren.

Jag har aldrig sett Historieätarna, men konceptet för årets julkalender tycker jag är fantastiskt. Och genomförandet också, förutom den där dryga Erik. Vem ÄR den människan? Ingen aning.

Fram till ungefär i förrgår hade jag hittills inte riktigt känt att jag just missat något alls.

Men då, då var jag på spelning med Emil Jensen som jag aldrig hört förut. Åh ♥

Efter uppehållstillståndet

Det är inte så att pang bom dagen efter beskedet från Migrationsverket kommit är man en del av svenska samhället, ens på papperet. Det är en hel del fix o trix med diverse myndigheter innan man än helt inne. Till exempel sånt här:

UT-kortet: Det är först av allt. Det är själva beviset på uppehållstillståndet och tog lite drygt en vecka att få från Migrationsverket eftersom Oscar redan befann sig i Sverige. Annars kan det ta längre tid.

Det är först med UT-kortet i handen som man kan ansöka om personnummer hos Skatteverket, vilket måste göras genom ett personligt besök. Det är överhuvudtaget ganska mycket personliga besök hos olika myndigheter såhär i början, jag som pratat vitt och brett om att i princip all myndighetskontakt i Sverige går att sköta över internet.

Hos Skatteverket får man även ansöka om ID-kort, när väl personnumret kommit, vilket skulle ta 2-8 veckor men gick på knappt två. ID-kortet har tagit lite längre tid, vilket är lite problematiskt, eftersom det behövs för att hämta ut nya svenska bankkortet (vilket det inte duger med vilken legitimation som helst för att hämta ut, till exempel ett colombianskt pass).

Bankkonto är också ett viktigt steg. Eftersom vi öppnade ett gemensamt bankkonto och jag har heltidslön var det inga problem, men det är tydligen inte så enkelt annars. Bankerna verkar nämligen vilja ha en fast inkomst till kontot för att ens öppna ett. Inte så lätt när man är helt ny i landet, och att ha ett bankkonto är ett viktigt steg, inte så mycket för kontot i sig som för att det är via ett sådant man kan skaffa bank-ID. Som i sin tur är nästan helt oumbärligt.

Andra saker man inte får skaffa bara sådär när man inte har en egen inkomst och ingen kredithistoria är telefonabonnemang. Du måste vara skriven i Sverige minst 8 månader innan du får skaffa telefonabonnemang, innan dess är det bara kontantkort som gäller.

Sedan har vi Försäkringskassan. Visserligen har man i princip rätt till socialförsäkringssystemet som folkbokförd, men första gången man ansöker om något måste det utredas om man bor eller arbetar i Sverige, vilket görs via en fyra sidor lång frågeblankett. Handläggningen tar tid och är kö till. Oscar är inte officiellt inne i rullarna ännu.

Och svenskan. Hur SFI går till vet vi ännu inte så mycket om. Det är nämligen kö till att få en plats, så Oscar har inte börjat ännu, och det är rätt oklart när han kan få göra det. Han har i alla fall gjort ett inträdesprov och hamnat i nivå 3C vilket tydligen är näst högst. Under tiden pluggar han på egen hand med hjälp av Duolingo, Learning Swedish och Medspråk. I den här takten kanske han bara kan tenta av SFI när han väl får plats.

Två månader efter uppehållstillståndet, och några bitar av checklistan avklarade, ganska många andra kvar.

Mindervärdeskomplexet

En av baksidorna med att flytta hem till Sverige vid 35, när jag senast var bofast i landet som universitetsstudent, är att det är lätt att känna sig lite efter.

Alla andra har så himla uppstyrda liv nuförtiden. De har egna hus och radhus och trädgård och bil och fina möbler och dricker dyrt vin ur riktiga vinglas.

Själv ägde jag en fåtölj och en spegel. Och så en massa lådor med gamla brev och fotoalbum och dagböcker och det som rymdes i några resväskor över Atlanten. I stort sett hela resten av vårt hem har vi fått eller handlat billigt på loppis och köp- och säljsidor.

Jag gillar vår lägenhet. Den är mysig, och jag tycker att vi har fått det fint hittills. Men ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite efter, i vår hyreslägenhet i allmännyttan med allt vårt omaka porslin. Alla andra har det, inte nödvändigtvis finare, men mer ordnat på något vis. Så som man har det när man är 35. Medan vårt hem är lite i det där uppbyggnadsstadiet, första-riktiga-jobbet-efter-examen-stadiet.

Men sen tänker jag, när jag får den där kusinen-från-landet-känslan, att jag hade säkert också haft allt det där idag om jag inte bott ett år i Chile och två år i Argentina och sju år i Colombia. Men jag skulle aldrig vilja byta ut mina tio år i Latinamerika mot alla vuxenpoäng i världen. Tids nog kommer nog jag också att ha allt det där andra. Bara lite senare än resten, men det får det vara värt.

Flytthelg

Om ni undrar vad jag pysslar med i helgen? Det här:

Hur mycket saknar jag Colombia just nu?

Vill jag hoppa på nästa plan tillbaka? Bara för att hämta hit Oscar 

Det undrade Anna i en kommentar till förra inlägget.

Jag tror inte att jag har landat riktigt ännu.

Jag är ju här och jag har börjat jobba och jag är folkbokförd i Sverige igen och jag har precis fått min första utbetalning av barnbidraget och på måndag börjar Gael på förskolan.

Men det är ändå lite overkligt. Jag tror att jag inte landar förrän vi bor i vår egna lägenhet. Varje gång jag rest till Sverige på besök har jag bott hemma hos mamma och pappa när vi varit i Umeå, och det känns lite som att det är ännu ett i raden, som att vi är på semester. Fast vi ju inte alls är det, och hjärnan borde ju fatta pga allt ovan.

I helgen flyttar vi äntligen in i lägenheten. Då kanske jag landar mentalt och fattar att vi bor här nu.

Eller så landar jag först när Oscar kommer. När vi har en vardag tillsammans, i vårt nya hem, här.

Så som svar på frågan: Inte särskilt, faktiskt. Men det är nog framför allt för att hjärnan inte riktigt har kopplat att jag inte är här på Sverige-semester utan att jag bor här nu. Jag tror inte att saknaden kommer förrän det sjunker in på riktigt.

---
Uppdatering: Jag pratar om landet, i största allmänhet. Människorna, fina vännerna, saknar jag som attan såklart.

I Sverige

Det har varit svårt att skriva om ankomsten. Både av rent praktiska skäl, jag har inte hunnit, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva.

Hur känns det? frågar precis alla, och jag vet inte riktigt. Det är en himla känslostorm och det känns både upp och ner och jag har nog inte hunnit sätta mig ner och andas och känna efter riktigt ännu.

Jag har ju inte kommit hit ensam, jag har kommit hit med en treåring som har lämnat allt han hittills känt till i livet för att komma till en plats där allt är nytt, där han inte pratar språket och där jag är hans enda fasta punkt i tillvaron och den enda som förstår vad han säger. Det är inte konstigt att han just nu är som ett plåster på mig. Men det är krävande, både i tid och energi.

Vi landade för knappt två veckor sedan. Jag har hunnit börja jobba, fixat en massa med byråkratin runt att invandra till Sverige (tusen gånger enklare än i Colombia, men ändå), och organisera det som vi ska ta med till nya lägenheten när vi flyttar in i maj.

Det är fantastiskt att vara i Sverige. Att äta ostkrokar och pizzeria-pizza, att gå på H&M och cykla överallt. Det är fantastiskt att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången.

Men samtidigt finns det där som dämpar all glädje och som gör att ingenting är så fantastiskt som det borde vara.

Gael och jag är här. Oscar är på andra sidan ett världshav och går miste om att se Gael uppleva snöfall och gå på hal is och åka snowracer första gången. Vår lilla familj är inte hel. Det är så otroligt mycket tyngre än jag trodde att det skulle vara. Fjorton månader är helt otänkbart, då ger jag nog upp och åker tillbaka.

Flyga med treåring

Imorgon lyfter planet till Sverige!

Eftersom vi inte hört ett knyst om Oscars uppehållstillstånd ännu reser jag själv med Gael. Förutom att den situationen suger i största allmänhet känns det ju också lite... utmanande... att flyga själv över Atlanten med en treåring som aldrig sitter still.

Såhär ser vår resa ut: Planet Bogotá-Madrid går klockan 14.30 (till skillnad från typ alla andra flyg Bogotá-Europa som är nattflyg). Gael kommer alltså inte att sova särskilt mycket på resan. Vi landar i Madrid klockan midnatt, colombiansk tid. Sen har vi en sex timmars väntan på flygplatsen, mellan midnatt och sex på morgonen, colombiansk tid. Viktigaste sovtimmarna ska vi alltså tillbringa med att gå genom passkontroller och stå i incheckningsköer. Sen har vi TRE flygresor till. Madrid - München, München-Stockholm, och till sist Stockholm-Umeå. Vi landar nästan vid midnatt svensk tid på tisdagen, 27 timmar efter vi lyfter från Bogotá.

Det här ska jag alltså göra själv med en spritt-i-benen-treåring.

Jag har såklart laddat upp med en massa Peppa Pig på iPaden, inhandlat en massa nya pixiböcker och har med mig sockerfria snacks. Förra gången vi reste till Sverige med Gael fick jag en massa supertips, men då var han tio månader.

Så att... kom med era bästa tips! Hur får man en evighetslång flygresa med alldeles för många mellanlandningar med en treåring att gå så smidigt som möjligt?

Hur det känns

Åh! Om du fick säga i procent hur mycket det är peppigt/sorgligt, vad skulle fördelningen bli då?

Så undrade Mirijam till söndagens inlägg, och de flesta frågar i kommentarerna hur det känns. Nu när flytten är så nära förestående.

Helt ärligt så har det varit typ 99% peppigt / 1% sorgligt mest hela tiden. Det har ju inte kommit plötsligt, det här med att flytta till Sverige. Vi var ju på väg redan för två år sedan, sen kom jag tvåa till drömjobbet jag sökt, och samtidigt blev vi båda erbjudna jobb här i Colombia och vi bestämde oss för att skjuta flytten på framtiden. Inte ställa in, men vänta lite till. Det blev nästan två år till, och det är ju två års bearbetning till av tanken. Och ytterligare två års ackumulerad hemlängtan. Jag älskar Colombia. Jag hade inte velat tillbringa de senaste sju åren i mitt liv någon annanstans. Men just nu känner jag mig ganska färdig.

Jag har mest funderat på ankomsten till Sverige, inte så mycket avfärden från Colombia. Så därför har det varit mest pepp och väldigt lite sorg. Men den senaste tiden har just avfärdsbiten blivit så påtaglig, och jag har gråtit såklart. Inte för att det känns fel, utan mer för att det blir en känslostorm, oavsett hur rätt beslutet känns.

Men jag tänker att den verkliga saknaden, den kommer nog när Colombia inte är hemma längre, utan ett resmål en svindyr flygbiljett och nästan ett dygns resa bort.

Avslut efter avslut

Nu börjar avsluten på riktigt. I fredags var det sista dagen på jobbet, mitt älskade jobb, där jag var i tre och ett halvt år, innan jag bytte, för att sedan efter ett år komma tillbaka igen.

Mitt skrivbord det senaste halvåret. Tomt och urstädat.

Sedan ägnade vi helgen åt att flytta ut ur lägenheten. I lördags kom alla som köpt möbler förbi och hämtade dem. Och sakta tömdes lägenheten.

Nedmonterad säng och madrasser och sängbord som väntar på att bli upphämtade.

Sedan packade vi. Och rensade. Och slängde. Och packade. I en halv evighet. Vi trodde att vi skulle bli färdiga, men det blev vi inte. Det tar lång tid att reducera en hel lägenhet till tre resväskor. Idag åkte vi tillbaka till lägenheten igen och fortsatte. Nu är äntligen lägenheten tom och allt vi har är sålt, skänkt, slängt eller nerpackat i resväskorna.

Allt vi har nuförtiden. Nästan.

Vi flyttar med tre resväskor och tre handbagage. Plus en väska vi skickade med Julias mamma när hon åkte tillbaka till Sverige i januari. Plus lite som vi skickat med mina föräldrar varje gång de rest tillbaka till Sverige. Plus ett paket vi ska skicka på posten med Gaels cykel och lite annat. Men ändå. Det är ganska lite för att ha haft ett helt bohag.

Imorgon börjar nedräkningen. Sista hela måndagen i Colombia. Sista veckan. Den ska jag ägna åt luncher och fikor och all byråkrati det innebär att säga upp ett liv i ett land.

Förberedelserna

Om en vecka flyttar vi ut ur lägenheten och just nu lever vi i ett kaos. Vi städar och rensar och organiserar och svämmas över av saker. Otroligt vad mycket grejer man kan samla på sig på fem och ett halvt år i en lägenhet.

Klädhögarna på sängen, Gaels väska provpackad - det gick över förväntan, och bokhyllan med alla grejer som ska skänkas bort.

Jag har hittills mest fokuserat på att komma till Sverige, och inte riktigt reflekterat över det faktum att det innebär att också lämna hela livet vi byggt upp i Colombia bakom oss. Men igår blev det mer påtagligt, när vi tog fram de kläder vi tänkt ha med oss, och provpackade Gaels resväska. Den här lägenheten var där flyttade ihop för första gången, det första boendet vi köpte, där vi bodde när vi gifte oss, och det hemmet Gael levt sina första tre år i. Det är många minnen som ryms på 64 kvadrat.

Nu är det snart slut.

Nästa helg flyttar vi ut allt, och bor hos Oscars föräldrar en vecka innan Gael och jag reser till Sverige, där vi ska bo hos mina föräldrar fram tills vi får lägenheten i maj. Vi har två månader i resväskor framför oss. (Gael och jag, alltså. När Oscar reser vet vi fortfarande inget om).

Svensk "byråkrati", vill du gifta dig med mig?

Idag fick vi lägenhet i Umeå. En jättefin fyra via det kommunala bostadsbolaget, med inflyttning första maj.

Jag fick mejl igår om att en kreditprövning hade gjorts och att de behövde kompletterande information (jag har ju inte deklarerat någon inkomst i Sverige de senaste sju åren). Jag mejlade tillbaka med mitt inscannade anställningsavtal och lite förklaringar, och föreslog mina föräldrar som borgensmän om det skulle behövas. Idag fick jag svar, det räckte så bra med förklaringarna. Sen fick jag hyresavtalet via min personliga sida, jag kunde skriva under genom att logga in med mitt användarnamn och lösenord.

Spontant känner jag lite såhär: Sverige, jag älskar dig. Jag älskar din TOTALA avsaknad av byråkrati.

Alltså, om allt ska vara såhär himla LÄTT kommer den här flytten att bli hur problemfri som helst.

27-åriga jag och mitt pick och pack i januari 2007.

Jag tog examen från universitetet i januari 2007. Samma månad tog jag det av mitt pick och pack som rymdes i en backpackerryggsäck, en kabinväska och en kånken och drog till Sydamerika med en enkelbiljett. Jag har aldrig varit vuxen i Sverige. Jag har aldrig haft ett svenskt heltidsjobb med semester och friskvårdsbidrag. Jag har ingen aning om hur Försäkringskassan eller Skatteverket eller sjukvårdssystemet fungerar.

En kompis som flyttat tillbaka till Sverige efter väldigt många år i Colombia sa "oroa dig inte, har du klarat dig i Colombia kommer allt i Sverige att kännas hur enkelt som helst".

Lite så känns det ju onekligen nu. Vi har ett hyreskontrakt på en lägenhet! Utan att ha behövt visa upp ett enda fysiskt papper, ingen fysisk underskrift, inga borgensmän med egna fastigheter, inga stämplar, ingen autenticering hos notarie, inga kontoutdrag, inga stämplade intyg från arbetsgivaren i flera kopior, inga förstorade kopior på ID-kortet, utan att behöva vänta femtielva bankdagar på att alla möjliga byråkratiska processer ska tragglas igenom systemet, ingenting.

Om vi säger så, det är inte precis så det går till att hyra lägenhet i Colombia.

Största orosmolnet just nu

Migrationsverket har registerat er mans ansökan 2014-12-23 och ett beslut i ärendet har ännu inte fattats.

Väntetiden för en ansökan som denna uppskattas just nu till cirka 14 månader. Det är omöjligt att ge exakta väntetider när det gäller handläggning. I vissa fall kan en ansökan ta längre tid än vad vi angett på vår hemsida. Det kan bero på att Migrationsverket behöver mer information, för att fatta beslut. I sådana fall kommer handläggaren som har hand om ärendet ta kontakt med den som har ansökt eller anhörig i Sverige.

Fjorton månader. FJORTON.

Enligt en liten informell undersökning bland vänner i ungefär samma situation verkar det snarare ha tagit runt 3-4 månader, och med tanke på frågorna i ansökningsformuläret ("har ni någon gång bott ihop?" "hur ofta har ni kontakt med varandra?" "har ni någon gång träffat varandra i verkligheten?") så känns ju inte vårt fall som så värst misstänkt och går förhoppningsvis snabbt.

Men det finns också andra fall som "vi skickade in vår ansökan i september förra året och har fortfarande inte blivit kallade till intervju".

Och där 3-4 månaderna var senast förra året, väntetiderna verkar bara bli längre och längre, och det tar nog tid innan de där 1000 personerna Migrationsverket nyanställer i år märks i väntetiderna.

Jag vet ju såklart att allt beror på ett extremt ökat söktryck på grund av framför allt kriget i Syrien, och naturligtvis trumfar humanitär kris familjeanknytning och ska ha prioritet. Det är klart som korvspad.

Och jag vet också att vi ändå har en rätt privilegierad situation. Jag landar i Umeå där mina föräldrar finns till hands och kan hjälpa till medan jag är själv med Gael, och om det drar ut på tiden kan vi nog spara/låna ihop till en biljett och Oscar har ett tvåårigt Schengen-turistvisum så han kan komma och hälsa på. Vi sitter inte i sjön, särskilt inte jämfört med många andra.

Men ändå. Gael och jag reser till Sverige den 9 mars. Det vore skönt att kunna tänka under sömnlösa nätter att "jag hoppas att vi hinner fira påsk ihop i år", och inte "jag hoppas att vi hinner fira jul ihop i år".

Just nu avskyr jag lite extra mycket den här befängda idén att några godtyckliga streck på en karta ska bestämma vilka människor som får leva tillsammans var någonstans i världen.

Det oskrivna bladet

Jag har lite svårt för att leva i nuet just nu.

Det här med sverigeflytten upptar en otroligt stor del av min tankeverksamhet. Inte bara de rent praktiska detaljerna (ca en miljard) som vi har kvar att ordna, men också, eller framför allt, dröm-planerandet.

Jag älskar det.

Jag älskar att fantisera om hur det kommer att vara, var vi ska bo, och hur det ska se ut.

Så tusen år efter alla andra har jag skaffat Pinterest, och jag har lagt till en massa inredningsbloggar i min reader och nu sitter jag och pinnar bilder på fina hem och drömmer om hur vårt kommer att se ut (och så har jag gjort en kläder-kategori pga skriande behov). Vi börjar ju om i princip från noll, och det är befriande på sitt sätt. Vi kan skapa något helt nytt, precis som vi vill ha det.

På ett rationellt plan vet jag så klart att vi kommer att ha cirka noll pengar, och att vi får ta vad som bjuds och det billigaste vi får tag på och att utrymmet för att vara kräsen kommer att vara ganska minimalt till en början.

Men, drömma är ju halva nöjet, så jag drömmer på.

Borrón y cuenta nueva

Det här med att flytta ett helt liv till en annan kontinent är inte så lätt, men nu är vi tillbaka i Bogotá och har börjat beta av att-göra-listan. Nummer ett var att göra sig av med de allra flesta av våra saker. Det är mycket billigare att sälja här och köpa nytt (dvs begagnat) i Sverige än att skicka ägodelarna. Så det tänker vi göra.

Vi gjorde en sida med alla saker vi ville sälja, tänkte att vi gör det i god tid så vi hinner bli av med allt. Jo, tjena. Klockan fem på eftermiddagen igår la vi upp länken på facebook. Klockan sju på kvällen var de första grejerna sålda, hämtade och betalda och allt. Sen satt Oscar och jag klistrade vid varsin dator fram till klockan ett på natten för att svara på mejl och sätta upp folk på väntelista på varje grej. I morse hade jag 20 nya olästa mejl i inkorgen. Vid lunchtid idag började jag svara att nu tar vi inte emot fler intresseanmälningar.

Såatte... Det tog ju inte precis de två månader som vi hade tänkt oss.

Det verkar som att vi säljer alla våra grejer alldeles för billigt. Eller att det finns ungefär noll utbud av begagnade grejer och tydligen ganska mycket efterfrågan.

Antagligen en kombination av båda.

Jag hade tänkt lägga ut länken här för att tipsa folk, det är ju en del svenskar som bor i Colombia som läser och som kanske skulle kunna vara intresserade. Men det är nog för sent nu. Men hur som helst, här kommer länken ändå, utifall att ni vill tjuvkika lite på vad vi har för grejer hemma egentligen: http://oalovendentodo.blogspot.com/

Jag som hade tänkt ägna gårdagskvällen till att skriva blogginlägg om allt som jag inte har skrivit om - julafton (och min fantastiska julklapp), karibienresan, min födelsedag (och min fantastiska födelsedagspresent), och nyårsafton i bästa karibiska stilen. Men det får bli en annan dag, det här med att sälja ut hus och hem är tydligen ett heltidsjobb.

Cirkeln är sluten

När jag gick i femman kom jag hem med en lapp jag fått i skolan. Organisationen CISV sökte 11-åringar som var intresserade av att åka på ett internationellt sommarläger i en månad. Jag sökte och fick en plats.

Den där sommaren i Mellbystrand 1991, tillsammans med runt 50 andra barn från hela världen var början. Sedan dess har världen varit en del av luften jag behöver för att andas.

Det har egentligen aldrig handlat om en längtan bort, men snarare om en längtan till. Till allt det där andra som fanns att upptäcka och lära sig om i resten av världen.

Jag har rest, så mycket jag har kunnat, men framför allt har jag velat stanna på platser ett längre tag. Bli en del av dem.

När jag var sexton gick jag på High School ett år i Kanada. År 2002 satte jag för första gången min fot i Latinamerika (och sen snöade jag in på den här kontinenten). Jag bodde i Chile ett år. I Argentina i tre olika omgångar i sammanlagt två år. I januari 2008 flyttade jag till Colombia. Det är sju år sedan nu. Jag har bott i Latinamerika i hela mitt vuxna liv.

Så även om jag aldrig egentligen längtat bort utan till så hade jag omöjligt kunna stanna kvar i Umeå då, för femton år sedan när jag flyttade därifrån. Jag behövde världen.

Det är först nu som jag känner mig redo, och jag längtar ihjäl mig efter inte bara Sverige i allmänhet utan också Västerbotten i synerhet.

Nu, efter att ha bott mig världen runt skulle jag kunna bo där igen.

Cirkeln är sluten. I mars flyttar vi till mitt hem-hem.

Nästa sommar

Det känns som att det handlar mycket om hemlängtan på sistone, men det är något som gripit tag i mig och inte vill släppa. När jag ser bilder från Västerbotten, eller alla sommarbilder som folk bombarderar alla sociala medier med just nu, då känns det mer i magen än vad det brukar göra. Jag tänker på sommarstugan och mina kusiner som har barn i Gaels ålder, och alla barnen är där, alla utom Gael och nej.

Det räcker nu.

Jag älskar Colombia så himla mycket, men hela själen längtar efter Sverige, och en massa anledningar, både emotionella och praktiska, säger att snart är det dags.

Jag kommer inte att sätta min fot i Sverige förrän vi flyttar dit, för just nu kan jag nästan inte tänka mig något värre än att åka på en kort semester och sedan måsta åka därifrån igen.

Och på något sätt känns det lite bättre när vi väl har tagit beslutet: nästa år flyttar vi till Sverige. När det finns ett datum. Då kan jag njuta så mycket mer av Colombia, tänka att vi ska ta vara på tiden vi har kvar här. Planera julresa till Karibien.

Det jag mest ville ha sagt med det här inlägget var att ni vänner som tänker att ni vill komma och hälsa på i Colombia (ja, jag tänker alldeles särskilt på dig, Johanna), ni har lite knappt ett år på er.

Nästa sommar är vi i Sverige.

Värsta säsongen på året

De här månaderna, alltså. När instagram och facebook översvämmas av såna här bilder dagligen:

Bilder lånade från lite olika instagramkontakter

Det är årets värsta säsong att befinna sig på andra sidan jorden, till råga på allt i ett land utan årstider där man aldrig får uppleva hur all grönska plötsligt exploderar igen och hur nätterna bara blir ljusare och ljusare och ljusare. Och ni har en halv oändlighet av semesterdagar framför er (eller i alla fall fler än futtiga 15 om året) och ja, jag är så himla avundsjuk.

I år känns hemlängtanssäsongen lite mer än tidigare år. Kanske för att vi pratar så mycket om att flytta. Kanske för att det känns så nära. Vi var ju på väg, och sen ändrade vi oss, tillfälligt. Vid den här tiden nästa år vill jag bo i Sverige.

Tills dess påminner jag mig om anledningarna till att mitt andra hemland också är himla fantastiskt.

Men vänta ni bara, i oktober-november ska jag bombardera er med bilder på soliga badutflykter och picknickar i parken. Moahahahaha. Och nästa sommar ses vi i Sverige.