Frukt!

Något som jag verkligen, verkligen saknar från Colombia är frukten. Visst, utbudet i Sverige är inte så pjåkigt för att vara ett land vid polcirkeln, men det är inte precis i samma liga som Colombia, inte på långa vägar.

Det har jag blivit påmind om på sistone när en colombiansk kompis lagt upp en fotoserie på Instagram med just colombianska frukter.

Hur många har du smakat, och vilken är din favorit?

Anón -  Guayaba - Maracuyá

Granadilla - Lulo - Carambolo

Avokado (ja, det är en frukt) - Mangostino - Guanábana

Mango - Gulupa - Pitaya

Higo tuna - Tomate de árbol - Papaya

Feijoa - Curuba - Zapote

Níspero - Chirimoya - Uchuva

Lucka 2: En bild på något gott du ätit i år

Under de första sex åren jag bodde i Bogotá fanns ingen svensk mat att få tag på, de enda gångerna var då svenska ambassaden hade någon mottagning, vilket brukar vara vid lucia och nationaldagen, och så den årliga nordiska julbasaren.

Men det senaste året har flera alternativ dykt upp. Först ut var Swedish Garden, som jag skrivit om tidigare. Fyra driftiga tjejer som sålde matiga svenska mackor, efterrätter och flädersaft från en trailer.

Sen har en svensk kille startat lunchrestaurangen El Sueco nära svenska ambassaden (Carrera 10 #72-32 för den som råkar befinna sig i närheten), och sedan en tid tillbaka finns också Café El Sueco (som inte har samma ägare, det förvillande lika namnet till trots), ett svenskt kafé i La Macarena (Calle 27 #4A-16).

Mina favoriter, tjejerna på Swedish Garden, har just nu ingen fast trailerplats utan dyker upp på lite olika marknader och andra tillställningar, och erbjuder catering, men medan de fortfarande fanns på sin gamla adress och jag jobbade på mitt gamla jobb i närheten blev det en hel del, hemlängtansframkallande goda, skagenmacka-luncher:

(Bilden kommer från Swedish Gardens Facebook)

Det här är lucka två från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Mamoncillo

På temat exotiska frukter i Colombia* (som ni ju vet är paradiset på jorden när det gäller enorm variation av färska frukter nästan gratis) har turen kommit till mamoncillo, eller Spanish Lime som engelska Wikipedia kallar den. Den verkar inte ha något svenskt namn alls.

Den är en ganska liten frukt, som växer på träd i klasar, lite som vindruvor fast mer kvistaktigt. Mamoncillo finns sällan i affären, oftast går det istället att köpa kvistarna med frukt av försäljare längs vägarna.

Det går inte att göra så mycket med mamoncillo, för den är ganska liten och meckig att äta. Det är mycket jobb för lite frukt. Under det hårdmjuka skalet som man knäcker med fingrarna eller tänderna finns en kärna täckt med fruktkött som man får sugbita loss, för att sedan spotta ut kärnan.

Ingen frukt vi äter särskilt ofta härhemma, men någon gång emellanåt är det gott som lite snacks. Smaken påminner om rabarber, tycker jag. Fast utan det syrliga, som söta rabarber, och med helt mjuk konsistens. Med lite fantasi skulle man kunna säga att det är en lite exotisk smakversion av sommar-Sverige.

-----
* Tidigare har jag skrivit om lulo, maracuyá, zapote, pitaya, granadilla och tomate de árbol

Anledning 2: Frukten

Colombia är ett fruktparadis. Det går att få tag på alla sorters frukter, året om, alltid färska (och därför smakar de också så mycket mer), och nästan gratis. Detta är troligen något av det jag skulle sakna mest vid en sverigeflytt. Vill Gael ha jordgubbar till frukost? Okej, då, vi köper lite på kvartersbutiken nere på hörnet. Inga problem.

Saft existerar inte i Colombia. Eftersom frukt finns i sådant överflöd och är så billigt så görs det i de allra flesta familjer färsk fruktjuice varje dag till maten.

Alla restauranger har också färsk juice. På gatan kan du köpa fruktsallad eller fruktbitar lite överallt.

Åker man till en finca under någon fruktsäsong så ligger ofta marken full med mango eller annan frukt som bara ruttnar eftersom det är så mycket frukt att det inte går att hinna med att plocka och äta allt.

Ni som reser till Colombia: Res inte härifrån innan ni provat åtminstone lulo, feijoa, maracuyá, guanábana, zapote, pitaya, mamoncillo, granadilla, tomate de árbol eller mangostino. Minst.

Aguardiente

Typisk dryck colombia var det någon som googlat sig till bloggen med.

Colombia har en jättetypisk dryck. En nationalsprit.

Aguardiente. Eller guaro, som den kallas i folkmun.

Aguardiente betyder bokstavligen "brännande vatten", ungefär som brännvin, alltså. Det är en 30-35%-ig sprit som dricks oblandad som snaps, det görs aldrig drinkar av den. Det är en aniskryddad sprit, som smakar lite åt Ouzo-hållet.

Alkohol har en central plats i Colombias kultur - det mesta firas med fest och sprit - och aguardiente har en central plats i Colombias alkoholkultur.

Precis som med rom, en annan typisk colombiansk sprit, så har varje departement (ungefär som provins) sitt eget aguardientemärke, och det är är ofta svårt att få tag på annat än den lokaltillverkade spriten, utom i Bogotá där det går att köpa de flesta stora märken.

Både aguardiente och rom säljs såväl som på flaska som på tetrapak. I festis-storlek för personlig konsumtion och i literpaket för festen. Beställer du aguardiente på hemkörning sitter det troligtvis en etikett två tredjedelar ner på flaskan, med ett streck där det står "när du kommit till den här nivån är det dags att beställa nästa flaska. Ring det här numret." Du vill ju inte bli utan aguardiente på festen.

Kan man köpa aguardiente i Sverige? har en annan person googlat sig hit på. Efter en snabb sökning på Systembolagets hemsida verkar svaret vara nej. Ni får komma hit och smaka istället!

Gräset är alltid grönare

Vårt kryddskåp som äntligen ska komma till användning

I stort sett sedan Gael föddes har vi i princip inte behövt laga mat överhuvudtaget. När jag var mammaledig kom Lebys hem till oss en gång i veckan och lagade matlådor, och sedan jag började jobba har antingen Lebys eller Oscars mamma lagat mat varje dag medan de tagit hand om Gael och dessutom lämnat matlådor.

Det har ju varit en enorm lyx, såklart. Jättebekvämt. Jag kommer garanterat tids nog att sakna enkelheten i att alltid komma hem till lagad mat.

Men samtidigt. En av de bieffekter jag verkligen sett fram emot med Gaels förskolestart är att vi äntligen får laga vår egen mat. Variera ingredienser. Inte äta ris varenda himla dag. Laga mat med smak av fler kryddor än salt, peppar och koriander.

Från och med förra veckan började vi använda oss av den helt fantastiska sidan Vad ska vi äta idag? och följa deras veckomatsedel. Det är inte alltid helt lätt att hitta alla ingredienser i Colombia men det som inte finns improviserar vi fram alternativ till. Det blir så himla gott. Och faktiskt, än så länge, är det roligt att laga mat.

Lucka 22: Om något som jag är beroende av

Jag var vegan i två och ett halvt år. Allt var lätt att avstå från utom ost. Osten var nog en bidragande anledning till att jag slutade vara vegan.

När jag var gravid var det inga problem att avstå från alkohol. Det jag saknade ihjäl mig efter var ost, opastöriserad ädelost som man inte får äta.

Den vanliga osten i Colombia smakar ingenting, så vi spenderar en halv förmögenhet på dyr cheddarost, sån där julost med rött vax runt, för det är den enda vanliga osten med smak och livet är lite fattigare utan ost.

När vi på fredagskvällarna säger "ska vi inte köpa något gott att snacksa på istället för att laga mat" menar jag med något gott alltid ost.

Det bästa med att flyga till Sverige med Air France var att man fick camembert på frukostbrickan.

Skulle jag få välja bara ett livsmedel att äta resten av livet skulle ost ligga rätt bra till.

I-landsproblem i u-land

Innan jag skriver det här inlägget skulle jag vilja försäkra er alla om att jag är oerhört tacksam över att få komma hem och serveras lagad lunch varje dag och jag är mycket medveten om att allt som står i resten av det här inlägget är ett klassiskt exempel på lyxproblem.

Okej?

Det här "problemet" handlar om basen i den colombianska husmanskosten, själva kärningrediensen i all mat: ris. Lika otänkbart som det är för en köttälskare att föreställa sig en komplett vegetarisk måltid, lika omöjligt är det för en genomsnittlig colombiansk husmor att utelämna riset.

Alla måltider innehåller ris. Oavsett om de också innehåller pasta, eller potatis, eller yuca, eller kokbanan (eller en kombination av dessa).

Vad är problemet? kanske ni undrar.

Jo, det ska jag tala om för er: Jag är så in i bängen trött på ris! Alltså, jag äter ris varje dag. VARJE DAG.

Men samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska gå till väga för att slippa på ett snyggt sätt. Jag vill inte säga rakt ut att "sluta laga ris vareviga dag, det är ju så himla enformigt att jag storknar". Det kanske inte faller i så god jord, det är ju som att säga att all mat jag hittills fått har varit tråkig.* Dessutom skulle det vara ungefär som den där damen som beställde, av en kompis till mig när hon jobbade på restaurang, en "omelett utan ägg". En lunch utan ris är ju som sagt nästan otänkbar.

På sistone har jag i alla fall börjat bojkotta riset på kvällen, och äter det andra som finns i matlådorna, så blir det åtminstone bara en måltid om dagen med ris. Oscar, som fötts upp på ris och är immun mot risuttråkning, får äta det istället.

När vi handlade senast risvägrade jag. Min plan är att om det inte finns något ris hemma så måste de ju helt enkelt laga något annat. (Det är inte mycket jag begär - pasta, potatis, vad som helst annat går bra). Men planen gick i stöpet när Oscars mamma ringde på söndagkvällen för att kolla vad vi hade för matvaror hemma att laga av och tog med sig ett paket ris eftersom vi inte hade något. Det har räckt till alla luncher hela den här veckan.

Nu håller jag tummarna för att planen lyckas bättre nästa vecka. Det blir nämligen inget ris i kundvagnen den här helgen heller.


*Dessutom vill jag inte ställa krav, jag är som sagt väl medveten om att det är världens lyx att få lagad mat varje dag, och min filosofi är trots allt att vara tacksam för den mat jag får, som är den mat de tycker om och de vill laga. Mer än så tycker jag inte att jag kan begära.

Hur smakar colombiansk öl?

Nu behöver ni inte ligga sömnlösa och fundera längre, Systembolaget har nämligen börjat sälja Colombias populäraste öl, Águila.

11,90:- får man ge för en 33 cl-flaska, vilket är ganska mycket mer än vad den kostar i Colombia. Men man slipper å andra sidan de sexistiska reklamaffischerna.

Det här med prisskillnader

För ett tag sedan pratade Oscar och jag om vad vi skulle sakna mest (och vad vi inte skulle sakna alls) om vi flyttade från Colombia i framtiden. Ganska högt upp, kanske högst, på min lista kommer definitivt all frukt och alla grönsaker.

Alltså, det är ju inte så att det inte finns frukt och grönt i Sverige, det gör det ju, och utbudet är ju rätt stort. Men. Min kompis Anna twittrade en bild till mig häromdagen. De sålde nämligen pitaya från Colombia på ICA i Stockholm.

Till det nätta priset av 35 kronor. Styck.

I Colombia kostar pitaya knappt 10 kronor. Kilot.

Kolhydrater med kolhydrater, någon?

I Colombia är lunchen dagens viktigaste mål. En normal lunch består av soppa till förrätt, en huvudrätt och ofta också någon liten efterrätt. Och det är rejäla portioner det handlar om.

Colombiansk husmanskost säljs för en spottstyver runt om på lunchrestauranger och kallas för almuerzo corriente (vanlig lunch), eller corrientazo. Den består av några slags baljväxter (bönor, linser, kikärter eller ärtor), något slags kött (kött, kyckling eller lever) och en minimal sallad.

Men framför allt består den av kolhydrater. Minst tre olika sorter, där basen i colombiansk mat - ris - alltid är en av dem. Sen till exempel potatis eller kokbanan eller yuca eller pasta.

En genomsnittscolombian som inte är så bevandrad i internationell matkultur kommer att undra var riset är om du serverar bara pasta. Eller tycka att ditt ris ser fattigt ut och undra om du inte ska ha lite potatis och kanske lite friterad yuca också. Tallriksmodellen på en corrientazo-lunch består av en minidel sallad, två delar protein och tre delar kolhydrater.

För ett tag sedan kollade vi in menyn på ett nytt ställe, som ville vara lite finare än lunchhaken, och inte hade några baljväxter bland sina rätter (de är ju annars räddningen som vegetarian, då är det bara att beställa rätten utan kött och man får ändå i sig protein). Alla rätter innehöll såklart kött, så jag undrade om det fanns något vegetariskt alternativ. Jodå, det skulle de nog kunna svänga ihop, tyckte servitören. Vad sägs om en tallrik med lite sallad och så kanske pommes frites... och lite pasta... och ris? Helt vanligt, sådär.

Julmat i Colombia

Precis som på många andra platser världen över har julen i Colombia sina egna mattraditioner. Under de nio dagarnas novena som föregår julfirandet, såväl som på själva julafton, kan man vara tämligen säker på att bli bjuden på följande:

Buñuelos

Dessa är ett slags friterade bollar som äts året runt i Colombia, men framför allt till jul. De görs på yucamjöl och queso costeño, en speciell ost som kommer från Colombias karibiska kust-region. Osten är väldigt salt och ganska hård, inte helt olik fetaost.

Här hittade jag ett recept på buñuelos med just fetaost om man vill ge sig på ett försök. Jag garanterar dock ingen framgång, enklaste sättet att fixa buñuelos är nämligen att köpa en färdig mix och blanda med queso costeño och vatten, eller att gå ner till haket på hörnet och köpa färdiggjorda.

Natilla

Detta är en slags söt pudding som är gjord på bland annat kanel, majsstärkelse och panela (ett slags brunt socker gjort på sockerrör).

Även dessa finns såklart som färdig blandning att köpa, men här hittade jag ett alternativt natillarecept.


Arroz con leche

Den närmaste colombianska motsvarigheten till den svenska risgrynsgröten är nog arroz con leche, vilket betyder ris med mjölk. Ingredienserna är ungefär desamma - ris, mjölk, kanel och lite annat smått och gott. Här äts den dock i mindre portioner och som efterrätt. Och så vitt jag vet är det ingen mandel gömd inuti som avslöjar vem som blir gift härnäst.

Canelazo

Som dryck till allt detta kan man till exempel servera ett glas varm canelazo, gjord på kanel, panela, och Colombias nationalsprit aguardiente.

-----

Colombia har ingen motsvarighet till svenska julskinkan eller julbordet, utan resten av julmaten är rätt så varierad, men någon av de vanligaste maträtterna som återfinns på en colombiansk julmiddag är till exempel pavo relleno, lechona, pernil de cerdo eller tamales.

Colombia är ett land med enorma regionala variationer, och julmaten är inget undantag. De ovan nämnda exemplen återfinns på de flesta platser i landet, men varje region har också sina egna gastronomiska traditioner. I kaffedistriktet har det till exempel traditionellt varit vanligt med marranadas till jul. Hela kvarteret (eller byn) samlas och jagar runt en stackars gris tills den fångas in och slaktas på plats, på gatan, och sedan tillagas som gemensam festmåltid. Även om marranadas numera är förbjudna kan jag tänka mig att de fortfarande pågår i mindre byar.

De gastronomiska jultraditionerna i större delen av landet är dock mindre blodiga och mer sockriga än dessa marranadas, som tur är.

Maracuyá

Av alla de fantastiska frukter* som finns i Colombia har jag för tillfället helt snöat in på maracuyá, det vill säga passionsfrukt. Men inte den lilla russinliknande varianten som finns i Sverige, utan den större, gula sorten.

Denna den vanligaste passionsfrukten som säljs i Colombia är som ett stort äpple till storleken och har ett mycket syrligare fruktkött än den mindre skrynkelvarianten.

Vanligtvis serveras den i juiceform, men jag gillar att äta den direkt som den är, med lite socker på (som sagt, väldigt syrlig).

Jag har alltså helt fastnat för maracuyá på sistone (har ätit två hittills idag och skulle kunna ta mig en tredje om det inte innebar att jag i så fall skulle vara tvungen att gå till affären) och när jag läser lite på det allvetande internet får jag veta att frukten är rik på såväl kalcium som järn. Precis det man behöver extra av som gravid.

Även i juiceform är maracuyá fantastiskt god, men nu ska ni få ett dundertips: Gör juice på hälften maracuyá och hälften lulo. Godare juice existerar inte på denna jord.


* Andra frukter jag skrivit om tidigare är granadilla, pitaya, lulo, tomate de árbol och zapote.

Zapote

Åter till temat exotiska frukter i Colombia*. Den här gången är det zapotens tur.

Zapote är en frukt som inte ser mycket ut för världen. Även om den växer på träd liknar den till det yttre snarare någon slags underjordisk rotfrukt som är mer nyttig än god.

Inuti, däremot, är den orange, saftig, mjuk och väldigt god. Största nackdelen med zapoten är att den eventuellt är den trådigaste frukt som existerar. Det är omöjligt att äta en zapote utan att sisådär hälften av den fastnar i tänderna.

Som tur är går det ju att göra juice av den istället.

Enligt min allsmäktiga fruktbok som jag köpte av en ambulerande försäljare på bussen en gång för längesen har zapoten dessutom fantastiska näringsmässiga egenskaper i form av A-vitamin, askorbinsyra, järn, niacin, kalcium, fett, vatten (ja, det är med på listan), protein, kolhydrater och fosfor.

Vad mer kan man behöva?


* Andra frukter jag skrivit om tidigare är granadilla, pitaya, lulo och tomate de árbol.

Cholao

Klicka för större bild

Idag var det finare väder än förrförra söndagen, och vi kunde ta vår ciclovía-promenad till Parque Nacional för att inhandla vår traditionsenliga söndags-cholao.

Cholao är en sliskig historia.

Den består av skrapad is, en söt röd sås (av det slaget man får på glass ibland) och en massa olika fruktsorter i hackat format. Ovanpå hela härligheten hälls rikligt med söt kondenserad mjölk och milo-pulver (Colombias motsvarighet till O'boy).

Avnjuts med fördel på lämplig parkbänk med utsikt över söndagens övriga parkbesökare.

Tomate de árbol

Jag fortsätter på temat colombianska frukter (det är outtömligt), den här gången har turen kommit till tomate de árbol, eller trädtomat som den bokstavliga översättningen skulle bli.

Det är en frukt som precis som namnet avslöjar är lite som en tomat, men den växer på träd. Den är också lite sötare än den vanliga tomaten, och används framför allt i juice, i alla fall i Colombia.

Har ni vägarna förbi de andinska regionerna där frukten kommer ifrån rekommenderar jag att ni testar. Tydligen har den dessutom massa vitaminer och järn, och det är ju aldrig fel.

----------
Tidigare har jag skrivit om andra frukter man hittar i Colombia: granadilla, pitaya och lulo.

Lulo

Apropå Annas exotiska frukt-frukost var det längesen jag skrev om någon ny colombiansk frukt, och det finns ju massor kvar att berätta om.

Nästa på listan är alltså lulo, en annan av mina absoluta favoriter (och nej, jag har ingen aning vad den kan tänkas heta på svenska, men i Ecuador kallar de den tydligen för naranjilla. Kärt barn har många namn).

Det är en lagom stor och rund gul-orange frukt med ett ganska mjukt skal och syrligt grönt fruktkött inuti. Jag läser på Wikipedia att det är en art i familjen potatisväxter, vilket låter jättekonstigt, men vad vet jag om biologi. Inte mycket alls, faktiskt.

Den smakar inte alls som potatis i alla fall, snarare som ja, som syrliga frukter brukar smaka. Det är inte riktigt en frukt som man äter bara sådär, utan oftast intas den i juice-form. Då är den grön och en av de godaste juicer som går att uppbringa. Och gör man den på hälften lulo och hälften passionsfrukt blir den helt magisk.

Tidigare har jag skrivit om granadilla och om pitaya

Belöning

När man slitit en hel helg med uppsats och blivit klar med söndagens deadline redan på eftermiddagen (trots ett missöde som gjorde att jag på lördagkvällen när jag trodde att jag snart var klar för dagen råkade radera hela eftermiddagens jobb och fick ägna ytterligare några timmar åt att skriva om allt igen (ja, jag ville skjuta mig själv då)), så får man belöna sig själv.

Det görs bäst i dessa tider genom semmelbak och besök av Joanna + bebis + present i form av Marabou Schweizernöt king size.

Semlorna blev mycket goda om jag får säga det själv, trots att det var första gången i mitt liv jag gjorde mandelmassa på egen hand. För andra som vill ge sig in på det projektet rekommenderar jag dock att kanske finhacka mandlarna innan man försöker ge sig i kast med dem med en svensk stavmixer som går på halvfart på den colombianska 110 volts-elen.

Anledningen till att de ser lite ledsna ut är att vispgrädde inte är ett fenomen som existerar i Colombia. Vill man ha vispad grädde får man köpa den i artificiell form på sprejburk, alternativt försöka hitta den tjockaste grädden som finns i butiken. Försöker man vispa blir den bara lös och vattnig. Här lyckades jag som ni ser inte hitta den tjockaste grädden.

Tur att de blev goda ändå.

Semlor!

Den här är säsongens bästa blogg och har gjort mig så otroligt semmelsugen.

Jag tror bestämt att jag måste ta och baka mig lite semlor snart, trots att det är flera veckor kvar till årets fettisdag.

Nu till 10 000 kronors-frågan. I Colombia finns inte mandelmassa. Vem kan tipsa mig om bästa receptet på egen hemmagjord mandelmassa?

Pitaya

Efter att ha skrivit om Granadilla häromdagen kommenterade både Nina och Joanna på facebook att Pitaya är frukten som gäller.

Jag hade faktiskt aldrig ätit Pitaya, trots att ha sett den i fruktdisken varenda gång jag handlat i snart tre år. Det enda jag hört om denna taggiga frukt av colombianerna är att den är laxerande, och det har liksom avskräckt mig.

Men jag är inte den som är den, och är det nu två av varandra oberoende säkra källor som hävdar att Pitaya är Colombias bästa frukt måste man ju testa.

Häromdagen inhandlade vi alltså Pitaya och följde Joannas instruktioner:

Köp och stoppa i kylen. Sen delar du i mitt itu med kniv (skalet är inte så hårt som granadilla) och äter med sked... mums mums!

Mycket god, måste jag säga. Den hamnar nog högt på min lista. Enligt fruktboken som vi har hemma ska den dessutom vara bra mot övervikt och för att driva ut gifter ur kroppen. Det är ju bra.

Var den laxerande då? undrar ni förstås.
Jag tror att Pitaya är som plommon. Man får nog äta ganska många för att den effekten ska sätta in.