Färdigpluggat

När jag först började på universitetet för hundra år sedan pluggade jag engelska. Jag tänkte bli språklärare, eller kanske översättare. Sen upptäckte jag lite av en slump ämnet som på den tiden hette u-landskunskap (som nuförtiden kallas utvecklingsstudier) och blev förälskad. Jag fortsatte med engelska upp till C-nivå, men bestämde mig för att satsa mer på utvecklingsstudier-/statsvetenskap-området.

Så kom det sig att jag tog examen från universitetet med dubbla diplom, en fil.kand i engelska och en fil.mag. i statsvetenskap med inriktning mot utvecklingsstudier.

Sen flyttade jag till Colombia för att läsa till en masterexamen i genusvetenskap. Eftersom jag bara hade en CSN-termin kvar jobbade jag heltid samtidigt. Jag var ganska less när jag var klar, en masterutbildning i Colombia är mycket tuffare än en dito i Sverige. Så jag tänkte att nu får det räcka.

Sen började vi fundera på Sverige och när jag kollade runt lite insåg jag att väldigt många spännande jobb i civilsamhället-sektorn har någon form av kommunikationskomponent. Och så hittade jag en ettårig masterutbildning på distans på halvfart på Malmö Högskola, i Communication for Development.

Sen vet jag inte riktigt vad jag tänkte, men det var väl på ett ungefär något i stil med "en master till, på halvfart dessutom, hur svårt kan det vara?".

Alltså. Det går ju. Men småbarn, heltidsjobb och masterstudier är väl ingen jättelyckad kombination om man även vill ha lite fritid.

Nu är uppsatsen i alla fall inlämnad, opponerad på och rättad.

Och härmed gör jag ett offentligt löfte: Jag ska inte plugga något mer förrän jag är pensionär, om det inte är en kurs som är på betald arbetstid.

Snälla påminn mig om detta löfte om jag någon gång skulle visa något som helst intresse för någon liten kurs. Det räcker nu.

Examensceremonin i bilder

Ungefär såhär såg det ut i torsdags när jag tog min examen.

Examensceremonin hölls i en av universitetets aulor. På raderna längst fram sitter studenterna som ska ta examen (alla som håller i mappar) och på raderna längre bak sitter de inbjudna gästerna. Jag sitter i främsta raden ganska långt till vänster. På scenen  sitter professorer från humanistiska fakultetens olika institutioner.

Sist av allt på hela ceremonin kommer det som alla väntat på - diplomutdelningen. Var och en ropas alla upp och får motta sitt diplom på scenen. När alla fått sina diplom svärs eden, man lovar att respektera konstitutionen och ja, sen kommer jag inte riktigt ihåg resten. Sen är det klart!

Efter ceremonins slut var det dags för de klassiska fotona med diplomet. Det finns foton på Oscar och mig också, men eftersom han inte var nöjd med ett enda av dem får ni hålla till godo med mig, min fantastiska handledare och jag, och min svärmor och jag:

På kvällen gick vi ut på restaurang för att äta tillsammans Oscar och jag, trodde jag. När vi kom dit visade det sig att världens bäste make, även kallad Oscar, ringt ihop en massa av mina vänner som satt där och väntade på att överraskningsfira med mig. Perfekt avslut på en mycket fin dag.

PS Det är Oscar som tagit alla foton.

Magister!

Idag var dagen då jag äntligen, efter tre års slit vid sidan av heltidsjobb, fick mitt examensbevis i handen.

Det var visserligen ett halvår sen opponeringen av min uppsats var, men sen reste vi ju till Sverige och jag hann inte lämna in alla papper som behövdes i tid för terminens första examensceremoni. Men den som väntar på något gott!

Varje student fick ta med sig två gäster, i mitt fall var det Oscar och hans mamma som fick den äran. Ceremonin, som för en gångs skull i Colombia började punktligt klockan åtta på morgonen, var pompös som alla officiella tillställningar i Colombia är.

Nationalsången*, studentsången**, tal av dekanus, tal av bästa studenten, musikuppträdande och så slutligen diplomutdelning. Vart och ett lästes namnen och titeln upp på de 114 studenter på humanistiska fakulteten som tog sin examen idag, och var och en fick vi gå upp på scenen för att ta emot vårt diplom och skaka hand med alla professorer som stod där på rad.

Sedan gick vi ut och åt en enorm restaurangfrukost och ikväll ska Oscar bjuda mig på Wok. Bildbevis på hela balunsen kommer så fort familjens officielle fotograf gett mig sina foton.

Från och med nu kan ni i alla fall titulera mig Magister en Estudios de Género de la Universidad Nacional de Colombia om ni vill.


*Som jag faktiskt kan hela första versen på efter att jag fick för mig att jag skulle lära mig den härom dagen inför ett framtida (avlägset) colombianskt medborgarskapstest.
** Som jag faktiskt kan i alla fall de första två meningarna av, efter att vår latinlärare i gymnasiet tyckte att det inte anstod latinelever att ta studenten utan att kunna Gaudeamus igitur.

Colombialiv proudly presents...

...uppsatsen!

Från och med nu finns den till allmän beskådan och nedladdning här:
El aborto en Colombia - Cambios legales y transformaciones sociales

En nätt lunta på lite drygt tvåhundra sidor akademisk spanska, precis lagom hängmatteläsning till semestern, eller hur?

Opponeringen: hela historien

Okej, såhär gick det till på opponeringen:

Först hade jag 20 minuter på mig att presentera min uppsats. Det var hur svårt som helst - drygt två års forskning och 200 sidors uppsats sammanfattat på 10 sidor, dubbelt radavstånd, arial 12*. Det kändes som att jag inte hann säga något alls om allt som uppsatsen handlar om.

Sedan var det juryns tur. Jag hade redan fått deras skriftliga omdömen sedan innan, men nu passade de på att göra lite extra kommentarer och ställa lite extra frågor.

Och så min tur igen. Det var nu nervositeten verkligen slog till, för nu hade jag inte längre mitt manus att hålla mig till, och som vanligt tänker man efteråt att "men åh, varför svarade jag inte si och så istället?". Det är inte så lätt när man sitter inför publik och svettas.

Sedan fick min handledare ordet och så var det publikens tur att ställa frågor. När jag tagit mig igenom att besvara dem fick vi alla gå ut, och kvar stannade juryn och överlade. Efter en nagelbitarlång väntan blev vi inkallade igen. Och så, inför hela publiken: mención meritoria.

Här sitter jag och försvarar mig

Om hela sanningen ska fram är det en mención meritoria condicionada. Det innebär att jag får meritoria bara jag gör lite ändringar i uppsatsen för att ta med juryns kommentarer. Men det är inga stora ändringar, mer lite finputsning och sen är det klart.

Och jag tänker vara stolt som en tupp ändå, minsann!

Dessutom, om jag får skryta lite (och det får jag ju, för det är min blogg) fick jag extra komplimanger för språket. Ganska ordaggrannt sas det ungefär såhär: "Tänk om studenterna med spanska som modersmål kunde skriva text med så bra språk."

Det, ni.

*Vilket är exakt 20 minuter. Det är ett bra mått att ha i minnet om ni någon gång måste hålla föredrag - att läsa tar två minuter per sida i Arial storlek 12, dubbelt radavstånd.

Tesis meritoria

Jajemen! Så är det, min uppsats är inte bara godkänd, utan även godkänd med mención meritoria, vilket är ungefär förtjänstfull omnämning. En extra utmärkelse, alltså.

Imorgon berättar jag mer detaljer, ville bara ge er lite förhandsinformation.

HURRA!

Ingenting

Det är vad jag har åstadkommit på jobbet idag.

Anledningen är att idag, snart, om mindre än två timmar, smäller det. Jag ska opponera på min uppsats. Innan dagen är slut kan jag kalla mig Magister en Estudios de Género. Det har inte varit så lätt att få något vettigt gjort annat än att läsa igenom presentationen ännu en gång, och ännu en gång till. Snart kan jag den utantill.

Istället för att jobba har jag surfat lite på H&M-shopen och beställde en ny bröllopsklänning. Jag hade ju en sedan tidigare, men sen för någon vecka senare fick jag syn på en ny klänning som jag föll pladask för. Tyvärr var den slut på webbshopen, och jag skickade min supersnälla familj och vänner runt H&Ms butiker i halva Sverige, men ingenstans stod den att finna i rätt färg och storlek. Hur som helst, efter den missen spontanköpte jag nu en helt annan. Vilken det är tror jag får vara hemligt tills jag publicerar foton från bröllopet.

Sedan har jag tittat på Anthony Bourdains program från Colombia. Han är ju lite dryg emellanåt, och det är lite väl "hej och hå, Colombia var jättedåligt förut men nu är allt perfekt och det finns inget våld eller hemskheter här" (vilket man ju verkligen kan ifrågasätta). Men kan man förbise det är det ett väldigt intressant program. Har du 45 minuter över och vill veta lite mer om colombiansk matkultur är de här klippen väl använd tid.

Del 1:

Del 2:

Del 3:

Nej, när opponeringen väl är över återkommer jag med ett lite mer sammanhängande blogginlägg. Tills dess kan ni väl hålla tummarna riktigt hårt för mig?

Nervöst

Och NU kom mejlet. Det där som går ut till alla studenter och lärare på Escuela de Estudios de Género och som bjuder in alla som är intresserade att komma och lyssna på uppsatsopponering.

Jag har fått såna mejl ett par gånger under min studietid på masterutbildningen. Den stora skillnaden är att den här gången står det att uppsatsen vars opponering man får vara med på har titeln El aborto en Colombia: Cambios legales y transformaciones sociales och att författaren är ingen mindre än yours truly.

Nu slog nervositeten till. Den 7 juni klockan 10 smäller det.

På målsnöret

Såhär tjock är den i utskriven form.
Fram- och baksida.

Idag, en för en gångs skull solig söndag, ägnade jag hela dagen åt uppsatsskrivande på kontoret. Det var dörrvakten och jag som var på jobbet, resten gissar jag njöt av att vara lediga som sig bör.

Men det var mödan värt, för NU mina vänner är jag snubblande nära en färdig masteruppsats!

Mästerverket till vänster är nämligen den nästanfärdiga versionen av uppsatsen. Imorgon lämnar jag in den till min handledare och måndagen den 11 april ses vi för kommentarer och sen har jag den veckan på mig för att fixa de sista mindre ändringarna innan jag lämnar in den slutgiltiga versionen till juryn fredagen den 15 april.

Jag ser fram emot eoner av ledig tid nu när jag bara kommer att ha ett heltidsarbete att ägna mig åt. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med all denna fritid som ligger framför mig men jag tänker mig att återuppta mitt sociala liv, läsa böcker, baka bröd, använda min symaskin, sticka, virka, gå på söndagspromenader, träna, shoppa, åka bort från stan över helgerna, skriva brev till mormor, gå på bio, sortera bokhyllan i bokstavsordning, hänga upp vår nya hängmatta och provligga den, bjuda hem vänner på fikor och middagar, ligga kvar i sängen hela förmiddagen på helgerna, och bara göra absolut ingenting emellanåt.

Till att börja med.

Hur skriver man en masteruppsats i Colombia?

Andrea hälsar på sin syster i Medellín och Oscar har åkt med vänner till underbara Villa de Leyva (buhu, jag vill också!), så uppsatsen och jag är ensamma hemma över helgen.

Det är många som frågar mig hur det egentligen funkar det här med att skriva en masteruppsats i Colombia och vad som är skillnaden mot Sverige.

De två stora skillnaderna tycker jag är: 1) den är längre i Colombia 2) det är högre krav i Colombia.

En masteruppsats här bör ligga i runda slängar på 150 sidor. Text, alltså. Sen tillkommer litteraturförteckning, bilagor och allt annat. Och den ska vara bra. I alla fall på de bättre universiteten ställs höga krav på analys och teoretisk produktion.

När man är färdig med sin uppsats (vilket jag räknar med att bli efter nästa helg!) lämnas den in till handledaren, som bestämmer om den är färdig att läggas fram eller inte. Får den okej utses två jurypersoner. Dessa utses beroende på ämne, det är alltså forskare som har arbetat med relaterade teman som bedömer arbetet. Jurypersonerna har en månad på sig att läsa uppsatsen och komma med varsitt skriftligt omdöme. I dessa omdömen måste båda två godkänna att uppsatsen är färdig att läggas fram, annars får man skriva om och så börja om med inlämningen till handledaren, och så vidare. När man fått okej från juryn är det dags för opponering.

Här har varje uppsats sitt eget opponeringstillfälle, som annonseras ut på universitetet så att alla intresserade kan komma för att lyssna. Till skillnad från Sverige vet man alltså redan på opponeringen att uppsatsen är godkänd, vilket är ganska skönt. Opponeringen går till så att man har tjugo minuter på sig att presentera uppsatsen, och det är viktigt att då ta med och svara på kommentarerna man fått i juryns skriftliga omdömen. Sen följer en liten diskussion och sedan får man gå ut medan juryn tillsammans med handledaren bestämmer betyget för uppsatsen. På uppsatsen får man inget sifferbetyg som på vanliga kurser, utan den kan antingen bli godkänd eller godkänd och utsedd till tesis meritoria, en slags utmärkelse för extra bra uppsatser.

Allt det här gör man allt som oftast vid sidan av ett heltidsjobb, eftersom studiemedel inte är något som finns i Colombia.

Jag beräknas få opponera i mitten av maj. Ni kan anar inte vad jag längtar tills det är över.

Jepp, såhär ser det ut just nu

Jag bjuder på en bild från min söndagskväll.

Kreativt kaos i uppsatsskrivandets slutskede, kanske vi kan kalla det här verket för.

Skräpväder

Jag säger som Elisabeth:
Bogotá ditt skräp, jag älskar dig men sluta regna någon gång!

Alltså verkligen, det här regnandet. Inte okej. Det ständiga frysandet inomhus. Man blir less.

Jag drömmer om dagen då uppsatsen är inlämnad. Det är inte länge kvar nu. Och efter det är det inte länge kvar tills vi drar iväg med vännerna över helgen till solen och den tropiska värmen som är bara några timmars bilresa bort från det här kallhålet där de en gång i tiden beslöt sig för att anlägga huvudstad. I mitten av april ska jag ligga vid den här poolen och göra absolut ingenting annat än att njuta av att jag äntligen är uppsatsfri:

Det ska bli hur skönt som helst. In your face, Bogotáregn!

Men ja, sen när man går runt och gormar som mest över det eviga regnandet och kylan, och över att man bor i ett jäkla u-land där de inte ens kan bygga ordentliga hus med till exempel tvåglasfönster, fönsterlister och riktiga ventilationssystem istället för ett galler rakt ut i utomhusluften, ja då kanske man promenerar längs gatan och möter en man som går barfota och bara har en uppklippt sopsäck som skydd mot regnet. Och så kommer man att tänka på alla de människor i den här stan som inte har ordentliga hus på riktigt. Som inte kan välja att inte gå ut när regnet öser ner. Som inte har ett tjockt duntäcke för att inte frysa på natten. Och som definitivt inte kan åka iväg över helgen till värme och poolbad.

Och ja, i jämförelse så lider jag nog inte så mycket ändå. Fast det vore trevligt om det ville sluta regna hela tiden. För allas skull.

Viktigt meddelande

Mina damer och herrar, härmed presenterar jag stolt:

En färdig Gran plan maestro!

Joråsåatte... Vissa hinner ju färdigt en hel vecka innan utsatt datum. Minsann.

Men innan ni nu går helt i taket och börjar skriva hyllningar till min ära vill jag meddela att detta innebär att jag är färdig med första utkastet. Inte hela uppsatsen. Men ändå. Nu har jag en lunta text på 181 sidor som jag ska läsa igenom och ägna de närmaste veckorna åt att putsa till perfektion.

Snart kommer El gran plan maestro version 2.0 för slutspurten. Den kommer att innehålla saker som genomläsning, dubbelkoll med intervjuer, litteratur och tidningsartiklar, ordnande av källor och allmänt fix.

Men först ska jag fira med en bit kantarellpaj och en semla. Det är jag värd.

Paus för kladdkaka

En välbehövlig paus i uppsatsskrivandet igårkväll:
Några glas vin, en jättegod paj och hjärtformad kladdkaka hemma hos Karolina tillsammans med Anna, Nina och Elisabeth.

Nu: Tillbaka till uppsatsen.

Belöning

När man slitit en hel helg med uppsats och blivit klar med söndagens deadline redan på eftermiddagen (trots ett missöde som gjorde att jag på lördagkvällen när jag trodde att jag snart var klar för dagen råkade radera hela eftermiddagens jobb och fick ägna ytterligare några timmar åt att skriva om allt igen (ja, jag ville skjuta mig själv då)), så får man belöna sig själv.

Det görs bäst i dessa tider genom semmelbak och besök av Joanna + bebis + present i form av Marabou Schweizernöt king size.

Semlorna blev mycket goda om jag får säga det själv, trots att det var första gången i mitt liv jag gjorde mandelmassa på egen hand. För andra som vill ge sig in på det projektet rekommenderar jag dock att kanske finhacka mandlarna innan man försöker ge sig i kast med dem med en svensk stavmixer som går på halvfart på den colombianska 110 volts-elen.

Anledningen till att de ser lite ledsna ut är att vispgrädde inte är ett fenomen som existerar i Colombia. Vill man ha vispad grädde får man köpa den i artificiell form på sprejburk, alternativt försöka hitta den tjockaste grädden som finns i butiken. Försöker man vispa blir den bara lös och vattnig. Här lyckades jag som ni ser inte hitta den tjockaste grädden.

Tur att de blev goda ändå.

Framstegen hittills

Jag förstår att ni alla sitter som på nålar och undrar hur det har gått egentligen med El Gran Plan Maestro. Jag ska inte hålla er på halster längre, såhär ser det ut:Jag håller mig (med nöd och näppe) till tidtabellen. Helst vill man ju ligga steget före, men jag har ju ett heltidsjobb att tänka på också, så det är lite svårt.

Jag vill minnas att jag sa i VF-artikeln något åt "det bästa med Colombia är att man aldrig riktigt vet vad man kan vänta sig, varje dag är full av överraskningar"-hållet. Det kan hända att jag tar tillbaka det uttalandet nu.

Det råkar nämligen ha blivit så att jag har blivit lite felinformerad, eftersom det såklart är oerhört krångligt att ge ett rakt och korrekt svar på en enkel fråga. Som till exempel när inlämningsdatum för uppsatsen är. Som jag trodde var 15 april, enligt uppgift. Tji fick jag, det visar sig att 15 april är senaste datum handledaren måste lämna in uppsatsen tillsammans med sitt skriftliga omdöme till den akademiska kommittén. Vilket innebär att jag måste lämna in uppsatsen till min handledare cirka 20 dagar innan det datumet.

Och snipp, snapp så hade jag helt plötsligt tre veckor färre på mig att bli färdig*. Tänk vad spännande det kan vara med alla dessa överraskningar i vardagen.


*Att inte bli färdig är inte ett alternativ, jag har nämligen redan betalt terminsavgiften och har inte råd att förlora de ca 5000 kronorna.

Jag har en plan

I nyårlöftenas anda - nu ska det bli ordning på den här uppsatsen och i år ska jag ta masterexamen. Jag presenterar härmed mitt nya verktyg i kampen, som jag kallar El gran plan maestro:
Deadlines är bästa piskan och att få stryka saker på en lista är bästa moroten. En oslagbar kombination, alltså!

Omväxling förnöjer

Att vareviga helg stiga upp tidigt, äta frukost och sen sätta sig framför datorn resten av dan för att skriva den där uppsatsen som bara växer i sidantal men ändå aldrig tycks bli klar är rätt tröttsamt i längden.

Därför testade jag ett nytt grepp idag, packade ner datorn och lite papper i min Fjällräven Kånken och promenerade iväg till Café La Boheme i mysiga stadsdelen La Macarena.

Jag vet inte egentligen om jag fick så särskilt mycket mer gjort än vad jag får hemma, men de hade i alla fall god varm choklad och jag fick lite välbehövligt miljöombyte.

Alltid något.

Att skriva uppsats i Colombia...

...är inte riktigt som i Sverige. Förutom att masteruppsatsen ska vara runt 160 sidor, vilket är en liten aning längre än vad som krävs i Sverige, är det en helt annan struktur på akademisk text här.

Jag är uppfostrad på konservativa statsvetenskapliga institutionen i Uppsala där uppsatser skrivs enligt mallen inledning-teori-metod-resultat-analys-slutsatser. Ungefär.

Så funkar det inte här.

Ordning och struktur på sättet man är van vid är "fyrkantigt", enligt min handledare. Så kan man inte skriva en uppsats. Nej, att ha ett teorikapitel för sig är ingen hit, istället ska man låta de teoretiska ståndpunkterna diskutera med resultaten och analysen genom hela uppsatsen, och artikulera metoden eftersom. Allt-i-ett raka vägen igenom.

Och det är ju sådana som min handledare som ska bedöma min uppsats så det är bara att göra vad som föreslås. Det vill säga organisera om alltihop och strukturera uppsatsens kapitel efter de viktigaste koncepten som jag utvecklar i analysen.

Så istället för att ha kapitel som heter "teori" och "metod" och sånt, heter numera mina kapitel saker som "moderskapet som ett kvinnligt imperativ" och "mellan religionen och lagen". Och de innehåller teori-metod-resultat-analys-slutsatser allihopa.

Ja, det blir nog bra.
The Colombian way.

Grattis, Andrea!

Idag tog min nya inneboende, och tillika klasskompis på masterutbildningen, Andrea, examen från nämnda utbildning.

Klockan sju på morgonen(!) infann vi oss på universitetet för den högtidliga examensceremonin som skedde efter alla konstens regler (jag trodde aldrig att jag skulle ha nytta av att vår latinlärare i gymnasiet lärde oss texten till den latinska studentsången Gaudeamus igitur, men tji fick jag).

Jag hoppas att nästa gång jag är på en examensceremoni på universitetet är det för att ta emot mitt eget diplom. Men tills dess glädjer jag mig med Andrea, för hon är en av de smartaste personerna jag känner, och väl värd sin examen.