Varför kom du hit?

Så heter boken min fina vän Julia, aka Mammas Machete, har skrivit. En roman! Det gör henne till min just nu coolaste kompis.

Den handlar om att vara ung och backpacker och vilja upptäcka världen, och om Colombia och om ett mord.

På AdLibris kan boken inhandlas för endast 45 kronor, dvs i princip gratis. Här är en trailer till boken, och om ni tittar noga på minut 0.35 kan ni se undertecknad som "Sofia Andersson" - rädd/chockad bekant till mördade frilansjournalisten Torsten Strand:

Någon som ska resa till Colombia snart och har plats för en pocketbok i väskan till mig?

Sjätte bäst

Nu är tävlingen avgjord - den om bästa bloggen om att bo och leva utomlands - och undertecknad hamnade på en mycket hedrande sjätteplats. Vann gjorde Karusellgrell, en blogg om livet i Sydafrika, och mina två bloggkollegor från Sydamerika (och tillika vänner), Mammas Machete och Frida i Buenos Aires, hamnade på femte respektive tionde plats.

Tack snälla alla ni som röstade, och stort grattis till alla vinnare!

-----

Lite länkkärlek: Mina personliga favoritbloggar för tillfället om att bo och leva utomlands (utan inbördes rangordning) är:

• Mammas Machete på colombianska landsbygden
• Berlin Ick från Tyskland
• Linnéa i USA
• A life in Oz som just återupptagit bloggandet från Australien
• Casa Annika i Spanien

Trefaldigt tvåårsfirande

Det har gått (över) två år sedan den där alla hjärtans dag då vi blev tre i familjen på Clínica Marly här i Bogotá. Det har vi firat trefaldigt, först med släkten här hemma, sen med de små kompisarna på förskolan, och sen med våra stora kompisar på picknick.

Söndagen innan födelsedagshelgen hade vi kalas med släkten, ungefär som förra året, men nu var ju mormor med från Sverige också. På födelsedagen var det kalas för alla kompisarna i gruppen på förskolan, och så bästisen Mateo, trots att han hamnat i en annan grupp i år.

Sen trotsade vi hotet om regn som hängt över staden varenda dag den senaste tiden och ordnade picknick (i solen!) med vänner förra söndagen. Det gick vägen.

Nu jobbar vi på årets videokollage, snart kommer det. Under tiden kan ni titta på förra årets film här.

Tur-i-oturen nära-döden

Vi åkte till Melgar över helgen. Tio mil sydväst om Bogotá, på drygt 2000 meters lägre höjd och åtminstone 15 graders högre medeltemperatur. Tropikerna någon timme utanför stan.

Vi ömsom badade, ömsom flämtade i värmen och läskade oss med kylskåpskall vattenmelon. Så här, på ett ungefär:

Sen åkte vi hemåt igen på söndagseftermiddagen. Oscar hade åkt lite tidigare, och min mamma, Gael och jag åkte alla i baksätet på en bil.

När vi nästan var framme vid Bogotás stadsgräns hände det väldigt fort. Rodrigo som körde vår bil bromsade snabbt för bilen framför, och så tvärvred han undan bilen. När han svängde sådär hann jag tänka "nu kör de på oss", och sedan smällde det. Lastbilen bakom hann inte bromsa och körde rakt in i vår baklucka.

Vår bil är den uppe till vänster. Bilen framför oss är den uppe till höger - krocken var så hård att vi hamnade jämsides. Hade inte Rodrigo svängt undan hade vi nog blivit mos mellan bilen framför och den röda lastbilen som rammade oss.

Alla klarade sig utan värre skador än ömhet efter bältet och ont i nacken av huvudet som slungades framåt. Tack vare bilbältet och Gaels bilstol. Och säkert tack vare att Rodrigo hann svänga undan så vi slapp bli mosade till ett dragspel mellan bilen framför och lastbilen bakom som rammade oss med full kraft.

Det hela känns mest overkligt, jag är glad att jag lever. Och att jag aldrig, aldrig släppt på det "svenska" beteendet att ha bilbälte i baksätet trots att det inte "behövs" (=det är bara lag på bälte fram, så du får inga böter om du åker utan bälte bak), och att jag alltid insisterar på att Gael ska åka i bilstol på landsväg, trots suckar över att det tar upp en hel extra plats i bilen, och att han lika gärna kan åka i ens famn.

Aldrig någonsin ska jag tumma på det. Ni som googlar er hit med frågor om hur farligt Colombia egentligen är - av alla risker är trafiken den farligaste. Glöm inte bälte.

-----
Ni glömmer väl inte bort att rösta på min blogg? Ni har fram till den 23 februari på er.

Svensk lunch i Bogotá

Igår åt jag det här till lunch: Macka med skagenröra. Till det drack jag flädersaft och till efterrätt åt jag en semla.

I Bogotá, Colombia.

Det var så gott att jag nästan ville lyckogråta lite.

Det hela inhandlades på Bogotá Food Truck Market som finns sedan början av februari på en parkering nära stadens shoppingkvarter. En av de fem vagnarna som säljer mat där är Swedish Garden som drivs av fyra driftiga svenska och svenskcolombianska tjejer som fixar mackor som teletransporterar vem som helst raka vägen till ett kafé i valfri svensk stad.

Bogotá Food Truck Market finns kvar minst februari ut, måndag till lördag från lunchtid fram till kvällen, sen hänger det lite i luften, så skynda, skynda!

Mormor är här

Hon kom i onsdags kväll för en vecka sedan. Mormor! utbrast Gael och sprang fram och gav henne en enorm kram så fort han fick syn på henne när han vaknade i torsdags morse.

Om det blir lite tunt mellan inläggen ett tag framöver vet ni varför.

-----
Ni glömmer väl inte bort att rösta på min blogg? Ni har fram till den 23 februari på er.

Finalomgång!

Tack vare alla ni fina som nominerade min blogg till "bästa bloggen om att bo & leva utomlands" har jag kommit ända till finalen!

Nu går det att rösta på finalbidragen i varje kategori, röstar gör ni här (eller klicka på bilden nedan).

Ni har fram till söndagen den 23 februari på er!

Billiga hotell Malmö hittar du hos oss! Välj mellan lågprishotell och riktigt lyxrum.

Nationalistiska uttryck när de är som allra bäst

Apropå inlägget häromdagen om nationalsånger och nationalism, det här är så himla fint så att det ger mig gåshud på armarna och tårar i ögonen:

Tvåspråkigheten

På senaste tiden har Gael blivit en liten papegoja som härmar precis allt vi säger. Och han pratar! Inte alltid så vi förstår, men han vill säga så himla mycket, han vill berätta om allt han ser runtomkring sig.

Det är oerhört fascinerande att få följa med en liten människas väg mot att kunna kommunicera med ord. Särskilt när det är två språk som utvecklas parallellt.

När det gäller tvåspråkighet är det viktigaste av allt att vara konsekvent, säger de som vet. Att den som pratar svenska alltid gör det och den som pratar spanska alltid gör det.

Det hade jag klart för mig långt innan Gael föddes, men det är lättare sagt än gjort. En stor del av det man kommunicerar till små barn är också riktat till de andra vuxna runtomkring. Eller, det är i alla fall viktigt att de runtomkring förstår. Som enda svensktalande i en helt spansktalande omgivning är det inte alltid helt lätt.

Men jag gör så gott jag kan och på Gaels exponentiellt växande ordförråd verkar det ge resultat. Han sätter inte ihop några komplicerade meningar ännu, men de tvåordsmeningar han än så länge använder innehåller ofta blandningar av språken. "No vatten" eller "Bok allá(=där)", till exempel.

Färgerna och djuren är på spanska, men kossan säger muuuu med svenska "u" och inte spanska som låter mer som "o".

Siffrorna låter uno, dos, tres, cuatro, cinco, seis, men sen kommer sju, åtta och sen nueve, diez.

Exponeringen för spanskan är ju enormt mycket större än den för svenskan, och spanskan är också språket som helt klart dominerar. Men just därför är det så himla fiffigt att min mamma landar på onsdag och stannar en hel månad, just när språket är på väg att explodera. Perfekt tajming för att jämna ut balansen litegranna.

-----
Ni glömmer väl inte bort att rösta på min blogg? Ni har fram till den 4 februari på er.