Verklighetens Macondo

Den här veckan, alltså. Så svårt det har varit att fokusera på Sverige, på jobbet, på något annat än det helt osannolika nyhetsflödet från Colombia.

Veckan i sammanfattning:
Söndag: Nej vann i folkomröstningen om fredsavtalet.
Måndag: President Santos bjuder in oppositionen till ett samtal för att gå vidare efter nej-resultatet. Oppositionen tackar nej(!)
Tisdag: Ex-president Uribe, en av de främsta nej-förespråkarna, som ser president Santos som sin ärkefiende, möts med Santos för första gången på sex år. Utan större framgång. Vapenvilan upphör 31 oktober meddelas det.
Onsdag: Enorma demonstrationer för fred, med tusentals deltagare, hålls, samtidigt som gerillasoldater börjar återvända till sina baser.
Torsdag: Ex-senatorn Juan Carlos Vélez, partikamrat med ex-president Uribe och chef för nej-kampanjen berättar i en intervju hur de använt lögner och skrämseltaktik för att vända folk emot fredsavtalet. Han blir utesluten ur partiet, inte så mycket för vad han faktiskt har gjort utan för att han avslöjat taktiken.
Fredag: President Santos vinner nobels fredspris. Regeringen och FARC går ut med ett gemensamt pressmeddelande att vapenvilan fortsätter och att de öppnar för att diskutera förändringar i avtalet.

Colombias andra nobelvinnare genom historien, litteraturpristagaren Gabriel García Márquez sammanfattade den här veckan perfekt, redan 1967 när han skrev sin mest kända roman Hundra år av ensamhet.

Bokens by Macondo har ofta använts som metafor för Colombia, nu är det kanske mer träffsäkert än någonsin:

"Det var som om Gud hade beslutat att sätta all deras förmåga till häpnad på prov och hålla Macondos invånare i en ständig växling mellan jubel och besvikelse, mellan tvivel och avslöjanden, tills ingen längre visste med säkerhet var verkligheten hade sina gränser."*

*Karin Alins översättning i svenska utgåvan

Varför blev det nej?

Ni har frågat allihopa i kommentarerna - hur är det möjligt? hur kunde det bli nej?

Jag har inget bra svar. Jag tror att det är olika för olika grupper, Colombia är på många sätt ett så mycket mer heterogent samhälle än Sverige att det är omöjligt att svara på vad colombianerna tänker.

För först och främst, kartan är tydlig. Nej-majoriteten fanns i de delar av landet som inte är direkt och värst drabbade av kriget, medan ja vann i konfliktzonerna. Bojayá i Chocó-departementet är ett samhälle som drabbades av en vidrig massaker 2002 under en sammandrabbning mellan FARC och Paramilitärerna där 120 personer dog, de flesta kvinnor och barn som hade tagit skydd i en kyrka. Där röstade 96% av befolkningen ja. Toribío i Cauca-departementet har utstått mer än 600 FARC-attacker de senaste decennierna. Där röstade 85% av befolkningen ja.

Och så vidare.

Nej-resultatet är ett sådan fruktansvärt svek mot de värst drabbade.

-----

Vilka som röstat nej och varför är svårare, för resultatet var ju oerhört jämnt. Det är också viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla även längre bort från kriget röstade emot avtalet. Några röda trådar i nej-argumenten går ändå att hitta, som alla bottnar i rädsla, grupper som ställts mot varandra, misstro och ett djupt rotad avsky sedan decennier mot FARC. Jag försöker nysta lite i dem, och lämnar er med länkar som förklarar bättre och analyserar djupare.


Straffriheten
En av hörnpelarna i nej-sidans argument var rädslan för straffriheten. Det falska argumentet att FARC kan begå decennier av grymma brott och sedan komma undan straff. Hela tanken grundas i att straff och hämnd är oumbärligt. De måste sona för vad de har gjort, och det görs tydligen enbart genom långa fängelsestraff och lidande.

Det vittnar också om en total oförståelse för och okunskap om hela konceptet transitional justice (rättssystem för övergångsperioder verkar vara den närmaste svenska översättningen). Fredsavtalet bygger ju såklart inte på på straffrihet, men, förutom att det inte leder framåt, är det praktiskt omöjligt att pröva och straffa varje gerillamedlem individuellt i det ordinarie rättssystemet.

Enligt fredsavtalet inrättas en speciell tribunal som ska pröva framför allt befälen, och de ansvariga för de allvarligaste brotten, som kidnappning, sexuellt våld, massakrer, tvångsförflyttning, tvångsrekrytering av minderåriga, personminor, etc. Straffet beror på huruvida de erkänner eller inte. Om de erkänner, och kompenserar sina offer, kan de få symboliska straff, medan om de inte erkänner, eller gör det först när domen ska falla kan de få fängelsestraff.

Grundvalarna i transitional justice är just verdad (sanning), justicia (rättvisa eller rättsskipande) och reparación (kompensation), som en väg för hela samhället att gå framåt.


Etableringsprocessen för FARC-medlemmar
Det som kanske allra mest sticker i ögonen för "vanligt folk" är processen för återetablering i det civila samhället, där före detta gerillamedlemmar, efter att ha lämnat vapnen, får ekonomisk hjälp under en övergångsperiod. Det handlar inte om mycket pengar, men att de får något överhuvudtaget i ett land som i princip saknar socialt skyddsnät är såklart svårt att sälja in till allmänheten.

Julia, från bloggen Mammas Machete, kommenterar såhär, utifrån ekonomiskt fattiga människor på landsbygdens perspektiv:

Jag kan tyvärr inte svara på frågan överlag, men jag kan berätta vad folk jag känner som röstat nej eller struntat i att rösta har sagt på fb idag. Främst så känner de sig trampade på av regeringen, de menar att de hela sina liv har levt utfattiga på landsbygden, men ändå "gjort rätt". De har trots sin utsatta situation fortsatt att knega med sitt kaffe och sina grödor utan att bryta mot lagen eller mörda någon. Nu, när de ser att gerillakrigarna ska få en månadsersättning av staten som för dem representerar en halv årslön, så anser de att det är orättvist, att ALLA inblandade maktmän – oavsett ideologi - skrattar dem i ansiktet. Ingen av dem jag pratat med säger sig vara emot fred, tvärtom, men de är övertygade om att ingen hållbar fred kommer uppnås med ett avtal som ger amnesti och privilegier åt gerillan. 

Varje gerillamedlem som lämnar in vapnen har rätt till ett initialt etableringsbidrag på 2 miljoner pesos (ca 5700 kronor) för att köpa kläder, mat, husgeråd, och annat som behövs för att starta i det civila. Sedan får de 90% av den lagstadgade minimilönen under två års tid (runt 1800 kronor i månaden), så länge de inte har någon annan inkomst. De får också ett engångsbelopp på 8 miljoner pesos (ca 23000 kronor) för att starta ett "produktivt projekt", dvs ett mikroföretag.

Förutom att det är en nödvändighet för att människor som år ut och år in levt i djungeln och fått mat och kläder av gerillan överhuvudtaget ska kunna etablera sig i samhället, och inte lockas, eller tvingas, in i kriminalitet för att överleva, så är det naturligtvis också ett sätt för staten att hålla koll på de före detta gerillamedlemmarna när de varje månad måste dyka upp för att få sin check.


FARCs politiska makt
Den politiska eliten har fått med sig massorna - kanske framför allt den urbana lägre medelklassen och arbetarklassen, som inte direkt påverkas av konflikten - med argumenten ovan. Det är lätt att ställa grupper mot varandra och spela på populistiska argument och hämndbegär. Varför ska de slippa undan, och få fördelar när inte ni, hederliga medborgare? Ungefär som SD gör i Sverige.

Men den politiska ultrahögereliten, som i Colombia är mycket starkare och mycket mer sofistikerad än i Sverige, är nog framför allt rädda för att förlora makt. Fredsavtalet reglerar även FARCs politiska deltagande. De blir ett politiskt parti, och så länge de ställer upp i allmänna val kommer de att garanteras 10 platser i kongressen de närmaste två valen, oavsett hur många röster de får. Om de får röster som motsvarar 3 platser fylls övriga 7 upp med garantiplatser. Dessa garantiplatser har rätt att komma med förslag och delta i debatter som vilken annan kongressledamot som helst, men har ingen rösträtt.

Naturligtvis är ultrahögern som utgör makteliten i Colombia livrädd för att ge makt till FARC, och argumenten har också snurrat i debatten - ni ger bort landet till FARC, vi kommer att bli ett nytt Venezuela, osv.

Andra argument kan låta skrattretande ur ett svenskt perspektiv, men har fått fäste i debatten, framför allt i vissa sektorer. De handlar om inkludering av minoritetsgrupper och genusperspektiv, som frikyrkorna allierade med konservativa ultrahögern slagit bakut kring. Argumentet att vänster-homo-genus-maffian har infiltrerat fredsprocessen, för att raljera. Men frikyrkorna mobiliserar röster, de är en politisk kraft att räkna med. Det är också talande att expresident Uribe, en av nej-sidans främsta talespersoner, i sitt första uttalande efter omröstningen nämnde att nya fredsförhandlingar "måste ta moral och familjevärderingar i beaktning".

-----

Även om jag inte håller med om ett enda av nej-sidans argument och tycker att de är kortsiktiga och trångsynta (för att vara snäll) och har helt fel, så kan jag liksom förstå på något slags intellektuellt plan hur de tänker.

Men det som är allra svårast att förstå är ändå det låga valdeltagandet. Som Julia säger:

Sorgligast av allt – och svårast att greppa – är nog likgiltigheten som det låga valdeltagandet syftar till. Den likgiltigheten är den väpnade konfliktens fel, allt våld genom alla decennier, utfört av alla aktörer, alla sidor. Insikten om att så många människor bär på en känsla av att fred är omöjligt.

I praktiken var det 18% av de röstberättigade som kastade bort fyra års fredsförhandlingar och den bästa chansen till en annan framtid Colombia haft.

Igår meddelade presidenten att vapenvilan upphör 31 oktober.

-----

Ni som vill läsa mer, här kommer lite länktips på svenska och engelska:
Rädslans journalistik - därför röstade folket nej till fredsavtalet i Colombia
How Colombia's voters rejected peace
What the hell just happened in Colombia?
Biggest obstacle to peace in Colombia may not be FARC, but an ex-president
Did Human Rights Watch Sabotage Colombia’s Peace Agreement?
Colombias nya mörker
Saving Colombia's peace agreement

Baksmällan

Vi kunde såklart inte somna igår, inte förrän resultatet stod klart. Inte på en lång stund efter det heller.

Idag kändes det som att vakna med baksmälla, och inte främst på grund av de få timmarnas sömn.

Att nej vann. De är helt ofattbart. Det är som en chock, och med så få röster. Skillnaden mellan ja och nej var mindre än antalet ogiltiga röster, de som inte lyckades med att rita ett kryss i en ruta.

Colombia, Colombia, hur kunde ni kasta bort den viktigaste chansen till fred ni haft på sextio år? Hur kunde ni?

Det som är smärtsamt är inte bara resultatet, utan också hur rösterna fördelades. Ja till fredsavtalet vann i alla delar av landet som konkret och direkt påverkats av kriget. Nej röstades fram av dem som framför allt ser kriget på TV, och vars dagliga kontakt med kriget framför allt består i mötet med de tiggande internflyktingarna på bussen på väg till jobbet varje morgon.

Ja är grönt, nej är orange. Kartan visar resultaten på departementsnivå.

På kommunnivå är resultaten ännu mer talande. Antioquia är ett traditionellt fäste för ex-presidenten Uribe som var en av nej-sidans ledare, men även om nej helt väntat vann där, så vann ja i de bortglömda perifera kommunerna även i Antioquia. Sådana som Ituango, där de offentliga byggnaderna mitt på torget omringas av sandsäckar och skyttegravar.

En annan stor sorg med resultatet är de som inte röstade. Valdeltagandet var skrämmande låga 37 procent. Även om det rent praktiskt är mycket svårare att lyckas rösta i Colombia än i Sverige (som jag skrivit om här), så förklarar inte det hur detta val, det kanske mest avgörande någonsin i Colombia, kunde ha det lägsta valdeltagandet på 22 år.

Jag har pendlat mellan sorg och ilska, och ta ut mina frustrationer och min besvikelse genom att kommentera i affekt på nej-röstares facebookstatusar.

Men efter den här baksmällan måste det finnas en väg framåt. Jag vet inte vilken den är, ingen verkar veta säkert, men den är garanterat långt mycket svårare, riskablare och sämre än alternativet som föll på mållinjen. Men den måste finnas. Colombia får inte svika alla krigets offer som valde att vända blad och rösta för fred. Även om hjärtat går sönder just nu.

-----
Den som vill läsa mer på svenska kan läsa analysen här.

Rysaren

Valet idag, vi följer det på avstånd. Ingen av oss kan rösta, tyvärr, men vi hoppas, hoppas, hoppas att valresultatet blir ett rungande SÍ.

Jag hade tänkt gå och lägga mig och vakna till valresultatet imorgon bitti, men med en tredjedel av rösterna räknade och dödläge mellan ja och nej är det helt omöjligt att somna.

Kom igen, för tusan Colombia! Det finns bara ett alternativ, det finns bara en väg framåt. Snälla.

-----
Varför röstar folk nej? Den här artikeln på svenska ger en del svar.

Eld upphör

Det kan väl knappast ha undgått någon, ens i Sverige, att Colombias regering meddelade i onsdags förra veckan att de fyra år långa fredsförhandlingarna som pågått i Havanna på Kuba mellan regeringen och FARC-gerillan nu nått fram till målet.

Det finns ett färdigt fredsfördrag. Det är 297 sidor långt och behandlar sex teman - allt ifrån jordreform till drogpolitik, och naturligtvis konfliktens offer och fredsfördragets implementering och kontrollmekanismer.

Hela fördraget går att läsa på spanska här (lägg märke till att själva pdf-filen heter "acuerdofinalfinalfinal")

När klockan slog nytt dygn i morse, måndagen den 29 augusti 2016, vaknade Colombia upp till en historisk dag. Definitivt och bilateralt eld upphör för första gången på 52 år.

Sedan vi flyttade till Sverige har jag inte riktigt saknat att vara i Bogotá. Jag kan sakna personer eller fenomen, men jag har inte saknat att fysiskt befinna mig på plats. Förrän nu. Åh, vad jag hellre har velat vara i Colombia än i Sverige den senaste veckan, åh vad tårarna rann när jag såg det här:

Fred skapas inte av 297 sidor fyllda av ord, men fredsfördraget, precis som folkomröstningen som väntar den 2 oktober, är en nödvändig pusselbit för att kunna påbörja den långa och svåra vägen som väntar för att göra praktisk verklighet av freden.

Andra har redan sagt så mycket - för er som vill läsa mer tipsar jag om de här länkarna:

Fred i sikte efter 50 års krig i kokainets Colombia

Tanken på fred är hisnande

Historisk fred i Colombia

Colombia and FARC reach deal to end the Americas' longest war

Konsekvensen för sådana som jag

Jag har diskuterat lagen i dagarna, den vidriga lagen som riksdagen klubbade igenom i tisdags, och vad den innebär för sådana som mig.

Den absolut mest priviligierade gruppen av migranter, jag vet.

Tidigare fanns ett undantag för svenska medborgare i kraven kring bostad och försörjning, det finns inte längre. Det innebär att för anhöriginvandring måste referenspersonen, alltså den svenska medborgaren, ha en bostad av tillräcklig storlek och standard, och kunna försörja både sig själv och sin anhörige. Exakt vilka kvadratmeter och inkomstsummor det handlar om är oklart ännu.

Det som kravet konkret innebär är att du måste bo i Sverige och ha ett jobb här för att kunna söka uppehållstillstånd för din utländske partner.

Besparingar att leva på räcker inte. Löfte om jobb när du väl flyttar tillbaka till Sverige räcker inte. Att den utländske partnern har en egen inkomst räcker inte.

Hela systemet är uppbyggt på att man träffar någon på en utlandssemester, eller kanske på internet, och så fortsätter man ett distansförhållande och en vacker dag vill man att partnern ska flytta hit till Sverige. Ansökningsformuläret heter så, flytta till en anhörig i Sverige. Frågorna utgår ifrån det, har ni någonsin träffats i verkligheten, har ni någonsin bott ihop (ange start- OCH slutdatum), hur ofta talas ni vid?

I själva verket är det många som gör som jag, som flyttar utomlands för jobb eller studier eller äventyr och träffar någon där. Flyttar ihop, har ett vardagsliv ihop, och bestämmer sig för att flytta till Sverige tillsammans.

De nya reglerna, som kräver att man har en inkomst och en bostad, kommer att göra det omöjligt. De innebär att den svenska partnern först måste resa till Sverige först och etablera sig för att ens kunna söka, och sedan får man vänta på varandra i varsitt land, eftersom den utländske partnern inte får följa med och stanna i Sverige och vänta på beslutet. Ett beslut som har en handläggningstid just nu på runt ett och ett halvt år.

Det är så orimligt, alltihop.

Jag tänker på oss, om vi hade stannat kvar i Colombia ett år till. Då hade vi kanske aldrig kunnat flytta till Sverige. De här reglerna vill Moderaterna göra permanenta.

Jag funderar på vad jag ska skriva till alla de som mejlar mig och vill flytta till Latinamerika och frågar om tips. Efter den 20e juli får jag lägga till bli inte kär i någon icke EU-medborgare därborta som du sen vill flytta till Sverige med i framtiden.

Lagen

Vilken ångest inför omröstningen idag, den där Sveriges riksdag ska rösta om att lägga sig på EUs absoluta botten för mänsklig värdighet.

Allt pekar på att lagen kommer att gå igenom, om inte riksdagens ledamöter i sista sekund tar sitt medmänskliga förnuft till fånga, eller bestämmer sig för att lyssna på alla remissinstanser som enhälligt sågat förslaget.

Jag kan inte låta bli att tänka på om vi hade bestämt oss för att stanna kvar i Colombia ett litet tag till.

Hade vi ens kunnat söka om vi hade bestämt oss efter den 20:e juli i år när lagen ska börja gälla?

För ja, lagen gäller oss också. Den gäller all anhöriginvandring. Bostadskraven och försörjningskraven i den nya lagen - hade de inneburit att vi inte ens hade kunnat lämna in vår ansökan innan jag kommit till Sverige med Gael, och flyttat in i vår nya lägenhet, som vi gjorde efter två månader i landet? Migrationsverkets handläggningstider är nu uppe i ett och ett halvt år.

Gael var utan sin pappa i fyra månader. I tio procent av sin dåvarande livstid. Det var outhärdligt nog.

Vi hade aldrig kunnat flytta tillbaka till Sverige om vi hade velat göra det efter den 20 juli i år.

Den nya lagen innebär att barn systematiskt skiljs från sina föräldrar. Vi hade haft ett val, och för oss hade det inte funnits några andra alternativ än att stanna i Colombia. Andra har inget val.

Jag hoppas på ett mirakel idag. Ett riv lagen, inte familjer.

Jag hoppas också att alla minns denna omröstning när det är dags att gå till val den 9 september 2018. Ta reda på hur hen röstade innan du kryssar din valsedel. Minns att Moderaterna vill behålla den här lagen permanent.

Hänt sedan sist

Den här bloggen går ju verkligen på sparlåga. Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om längre, det känns som att bloggen lite har tappat sin identitet när jag inte bor i Colombia längre.

Jag hade någon gång i tiden tankar om att när jag flyttar till Sverige, då ska jag skriva om hur det är att återvända, och omvända kulturkrockar och utmaningar i vardagen. Men jag vet inte, det har inte riktigt blivit av som jag hade tänkt mig.

Vi får se. Den får leva kvar ett tag till i alla fall, medan jag skriver några inlägg som ligger i utkast-mappen och väntar.

Livet rullar på i alla fall och vi mår bra.

Gael har fått en cykel, en tvåhjuling med trampor, och det är kanske det bästa som har hänt honom någonsin, om man får tro honom själv i alla fall. Han vill aldrig gå in efter förskolan, bara cykla runt, runt, runt.

Vi planerar semester, en massa veckor ska vi vara lediga i sommar, allihopa tillsammans. För första gången någonsin, faktiskt, som vi har en riktig och lång semester hela familjen ihop.

Nu när vi äntligen har två inkomster har vi också köpt en bil! Så otroligt det underlättar i vardagen ändå.

-----

Och i Colombia har det här hänt. Det har varit ett himla trassel, först skickades frågan över från konstitutionsdomstolen till kongressen, och eftersom den mest består av en bunt konservativa dinosaurier omöjliggjorde de en könsneutral äktenskapslagstiftning inom tidsramen de fått av konstitutionsdomstolen. Det skapade en slags juridisk limbo eftersom konstitutionsdomstolen redan 2011 sagt att kongressen måste styra upp det här med äktenskapslagstiftningen och de inte gjorde det. Vissa lyckades med hjälp av välvilliga notarier gifta sig ändå, men långt ifrån alla, och motståndet har varit hårt. Men nu äntligen, ett halvår efter att konstitutionsdomstolen godkänt att alla par får bli föräldrar oavsett kön, har de nu också satt ner foten och sagt att alla får gifta sig, oavsett könet på den de gifter sig med. Colombia sällar sig därmed till den exklusiva skaran av 24 länder i världen som fattat galoppen:

Angående förra inlägget som inte längre finns kvar

Jag plockade bort det jag skrev igår. För de som inte hann se det, så skrev jag det i affekt efter regeringens beslut att i princip stänga gränserna och spola ner asylrätten i toaletten.

Hade jag faktiskt skrivit något innehåll, annat än att jag var arg och besviken, så hade jag låtit det stå kvar.

Men nu stod det ju egentligen inget av värde och då pallar jag faktiskt inte. Jag pallar inte en massa kommentarer, som är anonyma, flera på rad som är längre än ett blogginlägg, som tycker att jag borde utbilda mig i frågan, som skriver flyktingar inom citationstecken - "flyktingar" - och som länkar till artiklar som handlar om våldtäktsstatistik, om hur asylsökande inte alls är högutbildade utan i själva verket fattiga ute efter att leva på välfärdssystemet, och hur "svenskar" kommer att bli en minoritet i Sverige i framtiden.

Nej, tack.

Det här är inget forum för det och jag pallar inte just nu att "ta diskussionen", och ni anonyma får använda någon annan plattform.

Varför var det ett dåligt beslut och hur skulle det kunna göras annorlunda? Till exempel såhär:
Är gränsen verkligen nådd? Här är några förslag vi inte testade innan gränsen stängdes
Regeringen sparkar på de som redan ligger
Skammens dag
Rikare än någonsin. Men Europa tror sig inte längre ha råd att minnas
Migrationsforskaren: Sverige kommer att stänga gränsen
Öppet brev till MP: Vad ska vi med er till?
Att erbjuda flyktingar skydd är allra viktigast (till och med Centerpartiet!)
Vad var det vi sa! Och andra lögner som är populära just nu

Äntligen får alla bli föräldrar i Colombia

För drygt ett år sedan kom Colombias konstitutionsdomstol med ett viktigt beslut - Verónica skulle få adoptera sin fru Ana Elisas biologiska barn.

Det var ett stort framsteg, men det var ändå fegt, eftersom domstolen underströk att det var ett beslut för just det här specifika fallet, och att det hur som helst endast handlar om närståendeadoption.

Men igår kom de äntligen med ett historiskt beslut, som handlade om själva adoptionslagstiftningen och inte om ett specifikt fall.

Adoptivföräldrarnas sexuella läggning får inte utgöra ett kriterium för bedömningen av deras lämplighet.

Det vill säga, även samkönade par får adoptera barn i Colombia, även i fall där inte ena personen i paret är biologisk förälder till barnet. Äntligen.

Utanför konstitutionsdomstolen i Bogotá

Vad det är skönt med lite positiva politiska nyheter för en gångs skull i denna mörka politiska tid. Grattis, Colombia! För den som läser spanska och vill veta mer om domstolens resonemang finns pressmeddelandet att läsa här.

Genusrapporten

Det händer mycket spännande politiskt i Colombia just nu, jag önskar ibland att jag fått följa alla processer på lite närmare håll.

Idag, till exempel är det lokalval runtom i landet. Det väljs borgmästare och guvernörer. Hade jag bott kvar hade jag, eftersom jag har permanent uppehållstillstånd, för första gången fått rösta i lokalvalet och varit med att påverka vem som blir Bogotás borgmästare under de nästa fyra åren.

Jag vet helt ärligt inte riktigt vem jag hade röstat på om jag varit där. Men då hade jag väl följt debatten lite bättre, förhoppningsvis.

Hur som helst, det mest spännande som pågår är ju annars fredsprocessen. Min kompis Shanna, som bor i Colombia har startat en ny blogg som hon beskriver såhär:

Jag befinner mig mitt i Colombias fredsprocess och, förhoppningsvis, slutet på 60 års väpnad konflikt. Jag bor i Bogotá och studerar en master i mänskliga rättigheter och internationell rätt. I bloggen skildrar jag fredsprocessen ur ett genus- och mångfaldsperspektiv som jag ofta tycker saknas. Enjoy!

Bloggen heter Genusrapporten och finns här. In och läs, allihopa!

En hårsmån från fredsavtalet

23 mars 2016.

Senast då ska fredsavtalet mellan Colombias regering och FARC-gerillan skrivas under. Det annonserades i en presskonferens från förhandlingsbordet i Havanna på Cuba i onsdags.

Om sex månader skrivs avtalet under som officiellt avslutar en av världens längsta pågående väpnade konflikter. Senast två månader senare ska FARC lägga ner vapnen. Nästa sommar existerar inte längre FARC som väpnad gerilla.

Jag är glad att jag kämpade för att hålla mig vaken natten till i torsdags för att se presskonferensen som livestreamades framåt klockan ett svensk tid, för det var historiskt.

De allra svåraste punkterna på agendan är avklarade, nu verkar det verkligen som att fredssamtalen som inleddes för drygt tre år sedan faktiskt kommer att gå i hamn. Sedan väntar eldprovet - presidenten har utlovat folkomröstning om fredsavtalet, och det känns som den svagaste länken i hela processen med tanke på hur starkt motståndet är.

Naturligtvis är ett fredsavtal inte fred i någon vidare bemärkelse än den formella avsaknaden av väpnad konflikt. Det är efter underskriften som den verkliga utmaningen börjar, i ett land i vars befolkning kriget sitter i det allmänna medvetandet, och där staten, vars huvudsakliga närvaro på vissa håll varit militär, nu måste fylla ett samhällsbyggande tomrum.

Så ett fredsavtal löser naturligtvis inte alla problem. Men ett fredsavtal är ändå en grundförutsättning för att överhuvudtaget kunna lösa så många andra problem.

Därför drömmer jag om den 23 mars 2016. Fredens dag i ett land där generationer vuxit upp i konflikten.

Colombias president Juan Manuel Santos i ett historiskt handslag med FARC-gerillans ledare alias Timoleón Jiménez, "Timochenko", en bild som naturligtvis retat gallfeber på krigshetsarna i kongressen.

-----
Läs svenska nyheter: Fredsavtal nära i Colombia, Skör fred väntar krigstrött Colombia, Fred inom räckhåll - efter 50 år, Genombrott i fredssamtal med FARC

Gråt inte mera, organisera - del två

Precis efter valet skrev jag det här inlägget med en lista på konkreta och praktiska sätt att i vardagen bidra till ett mer solidariskt samhälle och motverka just den där segregationen som SD lever av. Klicka er dit, det är viktigt.

Det är hög tid att uppdatera med fler initiativ.

Skänka pengar:

• DN hade idag en lista över var och hur du kan skänka pengar till flyktingkatastrofen.
• Du kan även skänka pengar eller förnödenheter till Vi gör vad vi kan.

Hjälpa i Sverige:

• Flyktingguide / språkvän. De flesta kommuner ordnar detta, googla på din kommun. Till exempel Umeå. 
• Bli god man. Alla ensamkommande flyktingbarn behöver en god man, gå via din kommun.
• Bli värdfamilj för ensamkommande flyktingbarn. Många kommuner placerar ut ensamkommande barn i familjer, länken går bara till ett exempel, googla just din kommun
• ABF i Stockholm söker ideella cirkelledare för asylsökande
• Medborgarskolan ordnar Medspråk för personer som lär sig svenska - sök på din ort.
• Röda Korset och Rädda Barnen behöver massor av volontärer, till asylboenden och till olika integrationsprojekt.

Påverka politiskt:
Det här är bland det viktigaste av allt. Det finns INGEN som helst anledning för folk att dö på Medelhavet, eller i en lastbil i Österrike, eller någon annanstans på väg till Europa. Det är helt och hållet en fråga om politisk vilja.

Nu citerar jag rakt av min kloka vän Louise Dane, expert på asylrätt:

"Varför måste man vara på plats i Sverige för att söka asyl här? Varför kan man inte få visum för att komma hit och söka asyl? Varför kan man inte t ex söka asyl på ambassad? Varför finns inga lagliga vägar in i EU?

Det finns inga juridiska hinder att besluta om, och på så vis skapa, lagliga vägar. Inga. Det finns t.o.m. möjlighet i EU-rätten att bevilja humanitära visum så att människor kan flyga hit och söka asyl istället för att tvingas ut på havet eller liknande hemskheter.
Det som saknas är politisk vilja. Men makten utgår från folket. Den politiska viljan är folkets vilja.
När facebookflödet är fullt av vilja att hjälpa, då är det folkets politiska vilja. Låt högre. Låt mer. Låt denna vilja få genomslag."

Hagamannen och paramilitärerna

Det kändes inte som så speciellt bra tajming att flytta tillbaka till Umeå ganska exakt samtidigt som Hagamannen, Sveriges kanske mest kände (och våldsammaste) serievåldtäktsman, släpptes ur fängelset. Släpptes trots att han tidigare nekats permission, trots att kriminalvården tror att han är farligare nu än när han sattes i fängelse.

Jag måste erkänna att min primitiva sida kände viss skadeglädje när nyheten om att han misshandlats kom ut. Lite rätt åt honom-känsla. Och när polisen ganska tydligt markerar att de inte tänker lägga ner mycket krut på att leta gärningsmännen när de till tidningen säger att "Vi har inte jobbat med det här under natten, för det har vi inte resurser till, men vi fortsätter i dag i konkurrens med annat som hänt."

Men min tänkande sida, känner att det här med privat rättsskipning är en väldigt farlig väg att gå. Visst är det mycket som säkert skulle kunna förbättras med rättssystemet, men det uppnås inte genom att ta rättvisan i egna händer.

Privat rättsskipning, eller lynchningar, är vanligt i Colombia. Precis som, gissar jag, i många andra länder där rättssystemet - såväl polisen som domstolarna - inte kan eller vill göra sitt jobb ordentligt. Rån är vanligt, och det är extremt sällan som polisen gör något åt saken. I princip bara om rånaren blir tagen på bar gärning, och även då släpps de oftast nästa dag. Det vet ju alla, så därför bemödar sig många inte ens att ta omvägen om polisen utan drar ihop en mobb som attackerar rånaren direkt. Oftast klarar rånarna sig undan med blåmärken, ibland klarar de sig inte alls, som 16-åringen som blev ihjälslagen av en lynchmobb i Bogotá i februari i år.

Förutom det totalt oproportionerliga och godtyckliga i straffen när allmänheten tar rättsskipningen i sina egna händer, och den uppenbara risken för att ta fel person, så kan hela mekanismen också infogas i en väldigt obehaglig logik. För det är en sak att en av Sveriges kanske mest avskydda män blir nedslagen en mörk augustinatt. Men det sänker tröskeln för att göra något liknande igen. Och igen. Och att ta saken i egna händer för att staten inte gör det den ska, för att försvara privat egendom eller sig själv eller nära och kära mot ett indirekt hot, det är exakt samma logik som ligger bakom en av världens vidrigaste och våldsammaste privata arméer, Colombias paramilitärer. Vi vill inte gå den vägen.

När kriget tar slut tar livet vid

Colombias motsvarighet till RFSL, Colombia Diversa, ger nästan varje år ut en rapport om situationen när det gäller mänskliga rättigheter för hbt-personer i landet. Superintressant och ofta ganska deprimerande läsning.

De lanserade just 2015 års rapport och hör och häpna - den finns översatt till svenska! Nej, inte hela rapporten, men sammanfattningen på fyra sidor. När kriget tar slut tar livet vid heter den och kan läsas här. Vill ni läsa den kompletta versionen på spanska på 128 sidor så finns den här.

I sammanfattningen går att läsa att antalet mord som räknas som hatbrott, dvs där motivet varit personens sexuella läggning eller genusidentitet, har sjunkit något, medan hot och polisiärt våld har ökat. Transpersoner är de mest utsatta, men även homosexuella män. En stor del av hatbrotten riktade mot HBTQ-personer får ingen rättslig påföljd.

Den kompletta rapporten på spanska innehåller ännu mer detaljerad statistik. Läs och sprid!

Utlänningens blick

Inför mors dag i Brasilien, som ju infaller andra söndagen i maj, precis som i Colombia och större delen av övriga Latinamerika, publicerade SR en krönika av deras latinamerikakorrespondent Lotten Collin.

Först mamma, sedan kvinna, sedan människa, heter den, och handlar om det upphåsade mors dags-firandet, synen på kvinnlighet som synonymt med moderskap, och om latinamerikas kvinnorörelsers relation till moderskapet.

Sen bröt stormen lös.

Carmen Blanco Valer, Irene Molina och Diana Mulinari skrev debattartikeln Bedrövande nidbild av kvinnokampen i Latinamerika och sedan skrev de i sällskap av sammanlagt 50 kvinnor uppropet Förminska inte den latinamerikanska kvinnokampen.

Deras kritik går ut på att "den koloniala sexismen i bilden av kvinnan reducerad till livmoder lyser igenom i hennes berättelse".

Särskilt formuleringen "I Latinamerika har kvinnor alltid tagit vägen om livmodern för att göra sina röster hörda. Det är därifrån – från underlivet – som fredsaktivism, regeringskritik och krav på mänskliga rättigheter tar sats", stör.

Jag kan hålla med om att den är olycklig. Men att Madres de plaza de Mayo inte är livmodersaktivister (som debattörerna också argt påpekar) betyder inte att det inte tar avstamp i moderskapet som identitet som ger kulturell legitimitet för att föra sin politiska kamp. Som i sin tur inte handlar om moderskap, men det är det ingen som påstått heller.

Det försöker Lotten förklara i sitt svar Det är mitt arbete att skildra mitt och andras liv här, men får till replik igen av debattörerna att Vi behöver inte utbildas om korrespondentens roll och påpekar att "blindheten för sin egen roll och hur man själv uppfattas och bemöts utifrån en position av vit från det globala nord är en av den koloniala strukturens mekanismer".

Även om det som Kinga Sandén skriver i ett blogginlägg angående alltihop "För en framgångsrik karriär som korrespondent, nämn aldrig livmodern. Nämn inte kvinnor, minoriteter, ursprungsbefolkning om du vill slippa få ett drev emot dig. Fortsätt att göra det som utrikesjournalister har gjort i alla tider: ignorera alla utom vita män i din rapportering", känns lite hårddraget så blir jag lite trött av alltihop.

Det känns helt ärligt som att det är så himla svårt att göra rätt i Sverige.

Trots att Lotten är kanske den svenska utrikeskorrespondent som mest outtröttligt gör reportage efter reportage om människorna, de som inte sitter på den formella politiska eller ekonomiska makten, och oftast om kvinnor så avfärdas hon efter en krönika - som till sin natur är mer subjektiv och personlig och som är begränsad till tre minuter - som kolonial, sexistisk och etnocentristisk.

Utrymmet är så himla snävt.

Vad får Lotten berätta om? Har hon någonsin tolkningsföreträde? Räknas det någonsin att hon bott de senaste tio åren i Latinamerika?

Får jag kalla mig en del av Colombias kvinnorörelse eller är jag för alltid en vit utlänning? Får Julia berätta om verkligheten på Colombias fattiga landsbygd?

Vem får, utan att trampa på några tår?


-----
PS Läs också Joanna Castro Echeverri som skriver väldigt bra här: De subjektiva betraktelserna göder stereotyperna
PS2 Får mig också att tänka på tidigare funderingar jag haft kring att skriva om kulturkrockar vilket känns nära till hands här

Lucka 4: En bild du tog när du kände dig sorgsen/deppig/ledsen

Jag hade tänkt skriva om något helt annat, men alltså. Det finns nog inget detta år som slår det här, i framkallande av deppkänslor. Snälla alla, låt för allt i världen inte SD sätta agendan i extravalet! Prata om annat!

Glöm inte det här inför 22 mars 2015: Tysklands riksdag leddes in i parlamentariskt kaos 1930 vilket löstes med extraval där NSDAP lyckades komma fram på allvar genom att lova ansvarstagande för Tyskland och lite allmänt valfläsk. De flesta historiker är eniga om att det var den exakta vändpunkten där nazisterna tog över landet.

Det här är lucka fyra från Emily Dahls bloggjulkalender 2014: Minnen från året som gått

Det var ju skönt

Kidnappad general ska släppas
FARC friger kidnappad general
Kidnappad general ska släppas
Förhandlingar med FARC-gerillan återupptas

Men det känns onekligen som att det ligger väldigt mycket mer bakom, med politisk prestige och maktspel och kraftmätningar, än vad som framgår i medierna.

Skönt att hoppet om fred i alla fall inte helt grusats ännu.

Fredsprocess på paus

Under en fantastiskt skön långhelg i Karibien (bilder kommer snart!) nåddes vi av nyheten att fredssamtalen mellan FARC-gerillan och regeringen i Havanna, som pågått i drygt två år, tillfälligt lagts på is. Anledningen är kidnappningen av en högt uppsatt general nu i helgen.

Det finns starka krafter i Colombia, inklusive militären själva, som starkt motsätter sig en fredsprocess. Att en hög militär, med tillgång till all möjligt underrättelseinformation, skulle bege sig obeväpnad och civilt klädd i sällskap med två andra obeväpnade och civilt klädda personer, till en liten by i tjottahejti mitt i ett välkänt FARC-kontrollerat territorium, verkar lite för märkligt för att vara helt trovärdigt.

Det luktar sabotage.

Jag hoppas verkligen att presidenten Santos lyckas hantera den här situationen och att fredsförhandlingarna kan återupptas så snart som möjligt, nu när ett fredsavtal faktiskt finns i sikte på riktigt. Det är en väldigt svår politisk balansgång som krävs. Han måste å ena sidan visa sig tillräckligt hård mot FARC och sätta ner foten, för att inte helt tappa respekten hos de som inte tror på fredsprocessen, men å andra sidan kan han inte låta alla framsteg som tagits hittills bara gå i stöpet. Att avsluta fredsprocessen nu vore ett oöverkomligt nederlag.

Håll tummarna för att hoppet om fred får finnas kvar. Det är trots allt fler som vill ha fred än krig.

-----
Det här har svenska tidningar skrivit:
Colombia lägger fredssamtal på is
Colombias fredssamtal stoppade
FARC bekräftar kidnappning
Fredssamtal med FARC-rebeller avbryts
Fred i Colombia stoppad efter FARC-kidnappning
Avbruten fredsprocess väcker förvåning i Colombia

Valvaka

Vi hade valvaka i söndags, med svenska bekantskapskretsen, precis som för fyra år sedan. Fast för fyra år sedan var det helt andra personer med. Det blir lätt så, rotationen bland vännerna, de svenska, är stor när man bor i ett annat land. Även om många stannar i flera år är det få som stannar permanent.

Vi körde på knytkalas och åt ungefär hur mycket mat som helst.

Hur som helst. Vi hade väldigt trevligt, trots valresultatet. De där 13% känns lite extra när vi alla sitter där med partners som har en annan nationalitet än oss själva, med barn som har dubbla medborgarskap och två eller tre modersmål och en hel släkt från ett land som inte är Sverige. Vi känner oss alla svenska, och ändå helt plötsligt lite mindre välkomna med våra familjer. Det är svårt att inte ta det personligt.