Verklighetens Macondo

Den här veckan, alltså. Så svårt det har varit att fokusera på Sverige, på jobbet, på något annat än det helt osannolika nyhetsflödet från Colombia.

Veckan i sammanfattning:
Söndag: Nej vann i folkomröstningen om fredsavtalet.
Måndag: President Santos bjuder in oppositionen till ett samtal för att gå vidare efter nej-resultatet. Oppositionen tackar nej(!)
Tisdag: Ex-president Uribe, en av de främsta nej-förespråkarna, som ser president Santos som sin ärkefiende, möts med Santos för första gången på sex år. Utan större framgång. Vapenvilan upphör 31 oktober meddelas det.
Onsdag: Enorma demonstrationer för fred, med tusentals deltagare, hålls, samtidigt som gerillasoldater börjar återvända till sina baser.
Torsdag: Ex-senatorn Juan Carlos Vélez, partikamrat med ex-president Uribe och chef för nej-kampanjen berättar i en intervju hur de använt lögner och skrämseltaktik för att vända folk emot fredsavtalet. Han blir utesluten ur partiet, inte så mycket för vad han faktiskt har gjort utan för att han avslöjat taktiken.
Fredag: President Santos vinner nobels fredspris. Regeringen och FARC går ut med ett gemensamt pressmeddelande att vapenvilan fortsätter och att de öppnar för att diskutera förändringar i avtalet.

Colombias andra nobelvinnare genom historien, litteraturpristagaren Gabriel García Márquez sammanfattade den här veckan perfekt, redan 1967 när han skrev sin mest kända roman Hundra år av ensamhet.

Bokens by Macondo har ofta använts som metafor för Colombia, nu är det kanske mer träffsäkert än någonsin:

"Det var som om Gud hade beslutat att sätta all deras förmåga till häpnad på prov och hålla Macondos invånare i en ständig växling mellan jubel och besvikelse, mellan tvivel och avslöjanden, tills ingen längre visste med säkerhet var verkligheten hade sina gränser."*

*Karin Alins översättning i svenska utgåvan