Varför blev det nej?

Ni har frågat allihopa i kommentarerna - hur är det möjligt? hur kunde det bli nej?

Jag har inget bra svar. Jag tror att det är olika för olika grupper, Colombia är på många sätt ett så mycket mer heterogent samhälle än Sverige att det är omöjligt att svara på vad colombianerna tänker.

För först och främst, kartan är tydlig. Nej-majoriteten fanns i de delar av landet som inte är direkt och värst drabbade av kriget, medan ja vann i konfliktzonerna. Bojayá i Chocó-departementet är ett samhälle som drabbades av en vidrig massaker 2002 under en sammandrabbning mellan FARC och Paramilitärerna där 120 personer dog, de flesta kvinnor och barn som hade tagit skydd i en kyrka. Där röstade 96% av befolkningen ja. Toribío i Cauca-departementet har utstått mer än 600 FARC-attacker de senaste decennierna. Där röstade 85% av befolkningen ja.

Och så vidare.

Nej-resultatet är ett sådan fruktansvärt svek mot de värst drabbade.

-----

Vilka som röstat nej och varför är svårare, för resultatet var ju oerhört jämnt. Det är också viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla även längre bort från kriget röstade emot avtalet. Några röda trådar i nej-argumenten går ändå att hitta, som alla bottnar i rädsla, grupper som ställts mot varandra, misstro och ett djupt rotad avsky sedan decennier mot FARC. Jag försöker nysta lite i dem, och lämnar er med länkar som förklarar bättre och analyserar djupare.


Straffriheten
En av hörnpelarna i nej-sidans argument var rädslan för straffriheten. Det falska argumentet att FARC kan begå decennier av grymma brott och sedan komma undan straff. Hela tanken grundas i att straff och hämnd är oumbärligt. De måste sona för vad de har gjort, och det görs tydligen enbart genom långa fängelsestraff och lidande.

Det vittnar också om en total oförståelse för och okunskap om hela konceptet transitional justice (rättssystem för övergångsperioder verkar vara den närmaste svenska översättningen). Fredsavtalet bygger ju såklart inte på på straffrihet, men, förutom att det inte leder framåt, är det praktiskt omöjligt att pröva och straffa varje gerillamedlem individuellt i det ordinarie rättssystemet.

Enligt fredsavtalet inrättas en speciell tribunal som ska pröva framför allt befälen, och de ansvariga för de allvarligaste brotten, som kidnappning, sexuellt våld, massakrer, tvångsförflyttning, tvångsrekrytering av minderåriga, personminor, etc. Straffet beror på huruvida de erkänner eller inte. Om de erkänner, och kompenserar sina offer, kan de få symboliska straff, medan om de inte erkänner, eller gör det först när domen ska falla kan de få fängelsestraff.

Grundvalarna i transitional justice är just verdad (sanning), justicia (rättvisa eller rättsskipande) och reparación (kompensation), som en väg för hela samhället att gå framåt.


Etableringsprocessen för FARC-medlemmar
Det som kanske allra mest sticker i ögonen för "vanligt folk" är processen för återetablering i det civila samhället, där före detta gerillamedlemmar, efter att ha lämnat vapnen, får ekonomisk hjälp under en övergångsperiod. Det handlar inte om mycket pengar, men att de får något överhuvudtaget i ett land som i princip saknar socialt skyddsnät är såklart svårt att sälja in till allmänheten.

Julia, från bloggen Mammas Machete, kommenterar såhär, utifrån ekonomiskt fattiga människor på landsbygdens perspektiv:

Jag kan tyvärr inte svara på frågan överlag, men jag kan berätta vad folk jag känner som röstat nej eller struntat i att rösta har sagt på fb idag. Främst så känner de sig trampade på av regeringen, de menar att de hela sina liv har levt utfattiga på landsbygden, men ändå "gjort rätt". De har trots sin utsatta situation fortsatt att knega med sitt kaffe och sina grödor utan att bryta mot lagen eller mörda någon. Nu, när de ser att gerillakrigarna ska få en månadsersättning av staten som för dem representerar en halv årslön, så anser de att det är orättvist, att ALLA inblandade maktmän – oavsett ideologi - skrattar dem i ansiktet. Ingen av dem jag pratat med säger sig vara emot fred, tvärtom, men de är övertygade om att ingen hållbar fred kommer uppnås med ett avtal som ger amnesti och privilegier åt gerillan. 

Varje gerillamedlem som lämnar in vapnen har rätt till ett initialt etableringsbidrag på 2 miljoner pesos (ca 5700 kronor) för att köpa kläder, mat, husgeråd, och annat som behövs för att starta i det civila. Sedan får de 90% av den lagstadgade minimilönen under två års tid (runt 1800 kronor i månaden), så länge de inte har någon annan inkomst. De får också ett engångsbelopp på 8 miljoner pesos (ca 23000 kronor) för att starta ett "produktivt projekt", dvs ett mikroföretag.

Förutom att det är en nödvändighet för att människor som år ut och år in levt i djungeln och fått mat och kläder av gerillan överhuvudtaget ska kunna etablera sig i samhället, och inte lockas, eller tvingas, in i kriminalitet för att överleva, så är det naturligtvis också ett sätt för staten att hålla koll på de före detta gerillamedlemmarna när de varje månad måste dyka upp för att få sin check.


FARCs politiska makt
Den politiska eliten har fått med sig massorna - kanske framför allt den urbana lägre medelklassen och arbetarklassen, som inte direkt påverkas av konflikten - med argumenten ovan. Det är lätt att ställa grupper mot varandra och spela på populistiska argument och hämndbegär. Varför ska de slippa undan, och få fördelar när inte ni, hederliga medborgare? Ungefär som SD gör i Sverige.

Men den politiska ultrahögereliten, som i Colombia är mycket starkare och mycket mer sofistikerad än i Sverige, är nog framför allt rädda för att förlora makt. Fredsavtalet reglerar även FARCs politiska deltagande. De blir ett politiskt parti, och så länge de ställer upp i allmänna val kommer de att garanteras 10 platser i kongressen de närmaste två valen, oavsett hur många röster de får. Om de får röster som motsvarar 3 platser fylls övriga 7 upp med garantiplatser. Dessa garantiplatser har rätt att komma med förslag och delta i debatter som vilken annan kongressledamot som helst, men har ingen rösträtt.

Naturligtvis är ultrahögern som utgör makteliten i Colombia livrädd för att ge makt till FARC, och argumenten har också snurrat i debatten - ni ger bort landet till FARC, vi kommer att bli ett nytt Venezuela, osv.

Andra argument kan låta skrattretande ur ett svenskt perspektiv, men har fått fäste i debatten, framför allt i vissa sektorer. De handlar om inkludering av minoritetsgrupper och genusperspektiv, som frikyrkorna allierade med konservativa ultrahögern slagit bakut kring. Argumentet att vänster-homo-genus-maffian har infiltrerat fredsprocessen, för att raljera. Men frikyrkorna mobiliserar röster, de är en politisk kraft att räkna med. Det är också talande att expresident Uribe, en av nej-sidans främsta talespersoner, i sitt första uttalande efter omröstningen nämnde att nya fredsförhandlingar "måste ta moral och familjevärderingar i beaktning".

-----

Även om jag inte håller med om ett enda av nej-sidans argument och tycker att de är kortsiktiga och trångsynta (för att vara snäll) och har helt fel, så kan jag liksom förstå på något slags intellektuellt plan hur de tänker.

Men det som är allra svårast att förstå är ändå det låga valdeltagandet. Som Julia säger:

Sorgligast av allt – och svårast att greppa – är nog likgiltigheten som det låga valdeltagandet syftar till. Den likgiltigheten är den väpnade konfliktens fel, allt våld genom alla decennier, utfört av alla aktörer, alla sidor. Insikten om att så många människor bär på en känsla av att fred är omöjligt.

I praktiken var det 18% av de röstberättigade som kastade bort fyra års fredsförhandlingar och den bästa chansen till en annan framtid Colombia haft.

Igår meddelade presidenten att vapenvilan upphör 31 oktober.

-----

Ni som vill läsa mer, här kommer lite länktips på svenska och engelska:
Rädslans journalistik - därför röstade folket nej till fredsavtalet i Colombia
How Colombia's voters rejected peace
What the hell just happened in Colombia?
Biggest obstacle to peace in Colombia may not be FARC, but an ex-president
Did Human Rights Watch Sabotage Colombia’s Peace Agreement?
Colombias nya mörker
Saving Colombia's peace agreement