Julia skriver på sin blogg Mammas Machete om sin bästis som nästan dog för att hon inte fanns i sjukförsäkringens register och de vägrade ta emot henne. Istället fick hon för dyra pengar akutoperera en magsäck fylld med blod på en privatklinik, en skuld som hon inte vet hur hon ska kunna betala tillbaka. Det är inte första gången Julia berättar skräckhistorier om Colombias sjukvårdssystem. Hon har tidigare berättat om Miriam som dog av blindtarmsinflammation när sjukhuset inte ville ta emot henne och lille David som dog i en lunginfektion medan sjukvårdens byråkrati tragglade för långsamt.
Colombias sjukvårdssystem är egentligen tre - det allmänna som bara är till för de allra fattigaste, det halvprivata som betalas genom jobbet (och har du inget jobb är det upp till dig att hitta något sätt att punga ut de hundralappar det kostar varje månad eller stå utan sjukvård), och det helprivata som man kan betala utöver det obligatoriska halvprivata.
Vi har en helprivat sjukförsäkring, den billigaste som fanns, som vi betalar en massa pengar för varje månad utöver det som redan dras från lönen för den halvprivata. När Gael var sjuk, och hade haft hög feber i ett och ett halvt dygn som stigit till 41 grader, åkte vi in till sjukhuset. "Vårt" sjukhus tar bara emot de med helprivat försäkring, så akutmottagningen är inte överfull som den är på andra sjukhus. Vi blev emottagna nästan direkt, de undersökte Gaels öron och hals och tog blodprov och urinprov och de konstaterade att det inte var något allvarligare än ett vanligt virus och vi kunde åka hem efter kanske två timmar där.
Vi får jättebra vård, för vi betalar för det.
Och jag blir så himla förbannad på världens orättvisa att medan Gael får en total undersökning på nolltid för något som inte alls var så allvarligt så går andra och dör i helt botliga åkommor bara för att de inte har privilegiet att kunna köpa den vård som borde vara allas mänskliga rättighet.
Såhär funkar privat vård i ett klassamhälle. Och jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan rösta för sänkt skatt som ger några hundralappar mer i plånboken när det i förlängningen innebär nedmonteringen av ett system som, även om det inte är perfekt, ger vård efter behov och inte efter plånbok. Vård kostar alltid. Jag skulle föredra att betala den solidariskt via ett skattesystem som ger vård även till Miriam, David och Julias bästis, istället för bara till mig och min familj.
onsdag 31 oktober 2012
fredag 26 oktober 2012
Visum, check
Nu har Oscar fått sitt schengenvisum. Två av tre familjemedlemmar är klara att åka till Sverige i jul nu. Gael har nämligen inget pass ännu. Det skulle vi skaffat redan, men så brann det på svenska ambassaden för en månad sedan, och de har ingen passmaskin sedan dess. Tydligen ska de återuppta passutgivningen i mitten av nästa vecka. Sen tar det sex veckor att få det svenska passet. Då har vi precis en vecka till godo innan vi reser. Puh!
Och ja, han måste ha sitt svenska pass för att kunna resa. Colombianska medborgare måste ha schengenvisum för att komma in i Sverige.
Och ja, han måste ha sitt svenska pass för att kunna resa. Colombianska medborgare måste ha schengenvisum för att komma in i Sverige.
torsdag 25 oktober 2012
Kulturkrockar i barnuppfostran, del 6: Örhängen
I Colombia, eller vilket latinamerikanskt land som helst, går det i princip alltid att se om en bebis är flicka eller pojke, oavsett färgen på kläderna. Hur rött eller rosa vi än klär Gael är det nästan aldrig någon som tror att han är en flicka. Han har nämligen inte hål i öronen.
Här har alla flickbebisar örhängen. Oftast tas hålen direkt på BB och det är inget jag någonsin hört ifrågasättas.
Jag minns det ramaskri som uppstod i Sverige när Isabel Adrian på Svenska Hollywoodfruar tog hål i öronen på sin dotter i ett avsnitt, och hur hon menade att det bara var tradition. En sådan reaktion från allmänheten skulle aldrig uppstå här, och jag tror inte ens att argumenten skulle gå fram till gemene person, så främmande är det.
Överhuvudtaget pyntas flickbebisar mycket mer. Inte bara med örhängen, utan de allra flesta har också det helt onödiga, och säkert för en bebis ganska irriterande, huvudbandet. Gärna med en rosett eller blomma på eller så.
En gång för länge sedan frågade jag varför i hela friden alla tar hål i öronen på flickbebisarna. ”Jamen, så att man ska se om det är en flicka eller en pojke” var svaret jag fick, som det självklaraste i världen. För det är ju verkligen jätteviktigt att veta.
Här har alla flickbebisar örhängen. Oftast tas hålen direkt på BB och det är inget jag någonsin hört ifrågasättas.
Jag minns det ramaskri som uppstod i Sverige när Isabel Adrian på Svenska Hollywoodfruar tog hål i öronen på sin dotter i ett avsnitt, och hur hon menade att det bara var tradition. En sådan reaktion från allmänheten skulle aldrig uppstå här, och jag tror inte ens att argumenten skulle gå fram till gemene person, så främmande är det.
Överhuvudtaget pyntas flickbebisar mycket mer. Inte bara med örhängen, utan de allra flesta har också det helt onödiga, och säkert för en bebis ganska irriterande, huvudbandet. Gärna med en rosett eller blomma på eller så.
En gång för länge sedan frågade jag varför i hela friden alla tar hål i öronen på flickbebisarna. ”Jamen, så att man ska se om det är en flicka eller en pojke” var svaret jag fick, som det självklaraste i världen. För det är ju verkligen jätteviktigt att veta.
tisdag 23 oktober 2012
Låtsas-VAB
En febrig bebis och samma bebis lite piggare, lite prickigare |
Det är en slagen hjälte vi har hemma, som legat däckad hela helgen. Det visade sig vara tredagarsfebern han åkte på när han nu blev sjuk för första gången i sitt liv.
Eftersom VAB och andra fina förmåner för föräldrar är totalt icke-existerande på den colombianska arbetsmarknaden är det tur att både Oscar och jag har rätt flexibla jobb, och jag kan jobba hemifrån om jag vill (vilket jag i princip aldrig gör eftersom det är totalt omöjligt att koncentrera sig).
En är ju inte så sugen på att lämna en ynklig liten skrutt hemma och gå till jobbet när han vaknar på måndagen med över 39 graders feber för tredje dygnet i rad och på tisdagen med prickiga utslag över hela överkroppen. Så igår och halva dagen idag har jag jobbat hemifrån medan farmor och farfar passat Gael. Pussat och kramat lite extra på sjuklingen och tänkt att Sverige, alltså. Vilket himla bra land att vara förälder i, i jämförelse.
söndag 21 oktober 2012
Hur smakar colombiansk öl?
Nu behöver ni inte ligga sömnlösa och fundera längre, Systembolaget har nämligen börjat sälja Colombias populäraste öl, Águila.
11,90:- får man ge för en 33 cl-flaska, vilket är ganska mycket mer än vad den kostar i Colombia. Men man slipper å andra sidan de sexistiska reklamaffischerna.
Etiketter:
mat och dryck,
tips
lördag 20 oktober 2012
Tanja, gerillakrigaren
Tanja Nijmeijer föddes den 13 februari 1978 i en helt vanlig familj i den holländska byn Denekamp med knappt 8000 invånare. Hon pluggade romanska språk och kultur på Rijksuniversiteit Groningen och åkte år 2000 till Colombia som utbytesstudent ett år. När hon tagit sin examen, år 2002, återvände hon till Colombia. Hon hade redan under sitt första besök förfärats över de brutala klasskillnaderna i Colombia och över de fattiga böndernas situation, och när hon var tillbaka i Holland engagerade hon sig politiskt, men hon insåg, som hon själv säger, att "revolutionen inte skulle ske i Holland".
Tillbaka i Colombia kom hon snart i kontakt med olika politiska grupper och via dessa gick hon år 2003 med i FARC-gerillan och har sedan dess levt sitt liv i militäruniform med automatvapen i handen, långt inne i den colombianska djungeln.
Några gånger har journalister intervjuat henne, och 2005 lyckades hennes mamma få tillstånd av FARC att hälsa på i lägret där hon befann sig just då. Den senaste intervjun gjorde Radio Nederlands 2010 och där gör hon det tydligt att hon är med i FARC av egen fri vilja och inte har något intresse av att bli "räddad":
I dagarna har det meddelats att Tanja kommer att delta i FARCs delegation när fredssamtalen med regeringen fortsätter i Havanna på Kuba. Det har tagits emot med minst sagt blandade reaktioner, varför ska hon, som utlänning, som deltagit i mördandet av colombianska medborgare, sitta på en priviligierad plats och bestämma om landets framtid?
Men jag kan inte låta bli att fascineras av Tanja. Vad får en ung människa med alla världens möjligheter att ge upp sin familj, sina vänner och alla sina bekvämligheter för att bosätta sig i djungeln på andra sidan jorden för en ideologisk kamp där hon riskerar att dö varje dag? Blev livet med gerillan som hon tänkt sig? Vad kommer hon att känna när hon återvänder till världen hon en gång lämnade?
Tillbaka i Colombia kom hon snart i kontakt med olika politiska grupper och via dessa gick hon år 2003 med i FARC-gerillan och har sedan dess levt sitt liv i militäruniform med automatvapen i handen, långt inne i den colombianska djungeln.
Några gånger har journalister intervjuat henne, och 2005 lyckades hennes mamma få tillstånd av FARC att hälsa på i lägret där hon befann sig just då. Den senaste intervjun gjorde Radio Nederlands 2010 och där gör hon det tydligt att hon är med i FARC av egen fri vilja och inte har något intresse av att bli "räddad":
I dagarna har det meddelats att Tanja kommer att delta i FARCs delegation när fredssamtalen med regeringen fortsätter i Havanna på Kuba. Det har tagits emot med minst sagt blandade reaktioner, varför ska hon, som utlänning, som deltagit i mördandet av colombianska medborgare, sitta på en priviligierad plats och bestämma om landets framtid?
Men jag kan inte låta bli att fascineras av Tanja. Vad får en ung människa med alla världens möjligheter att ge upp sin familj, sina vänner och alla sina bekvämligheter för att bosätta sig i djungeln på andra sidan jorden för en ideologisk kamp där hon riskerar att dö varje dag? Blev livet med gerillan som hon tänkt sig? Vad kommer hon att känna när hon återvänder till världen hon en gång lämnade?
Etiketter:
politik
onsdag 17 oktober 2012
Trafikrevolution
Bogotás kollektivtrafik kan bäst beskrivas som ganska kaotisk. Det finns förstås Transmilenio som är rätt uppstyrt, men stor del av transporterna sker i vanliga busetas. De är gamla dieselröksprutande monster som går överallt i staden, och man vet vilken man ska ta genom att läsa på den lilla skylten i framrutan som anger de viktigaste platserna och vägarna bussen kör förbi under rutten.
Men sedan ungefär en vecka tillbaka har nya bussar märkta SITP också börjat cirkulera. Dessa tillhör det nya Sistema Integrado de Transporte Público – integrerade kollektivtrafiksystemet – och ska allteftersom ersätta alla gamla busetas är det tänkt. Detta är ett helt REVOLUTIONERANDE system, hör och häpna alla dessa nymodigheter som det kommer att innebära:
Övergång: Möjligheten att åka med flera olika bussar inom en viss tid, utan att behöva betala en ny biljett för varje buss man tar (man får rabatt på nästa resa).
Busskort: Istället för att betala bussresan med kontanter, till busschauffören som tar betalt och räknar upp växel samtidigt som han kör (de stannar bara tillräckligt länge för att man precis ska hinna sätta fötterna på bussen), ska det införas ett busskort som kan laddas med flera resor, i förväg dessutom.
Busshållplatser: Bussarna kommer inte att stanna precis var som helst där någon råkar sträcka ut armen eller trycka på stoppknappen, utan det kommer att finnas definierade platser för det.
Tidtabeller: Ja, tydligen ska man hädanefter kunna veta på ett ungefär när bussen kommer. Låter otroligt, men är enligt ganska säkra källor sant.
Chaufförerna ska få lön: Deras inkomst ska alltså inte bero på hur många passagerare de plockar upp under rutten, utan den ska vara fast. De ska även få sånt lyx som sjukförsäkring, pension och semester.
Ja, ni märker ju själva. Revolutionerande nymodigheter.
Men sedan ungefär en vecka tillbaka har nya bussar märkta SITP också börjat cirkulera. Dessa tillhör det nya Sistema Integrado de Transporte Público – integrerade kollektivtrafiksystemet – och ska allteftersom ersätta alla gamla busetas är det tänkt. Detta är ett helt REVOLUTIONERANDE system, hör och häpna alla dessa nymodigheter som det kommer att innebära:
Övergång: Möjligheten att åka med flera olika bussar inom en viss tid, utan att behöva betala en ny biljett för varje buss man tar (man får rabatt på nästa resa).
Busskort: Istället för att betala bussresan med kontanter, till busschauffören som tar betalt och räknar upp växel samtidigt som han kör (de stannar bara tillräckligt länge för att man precis ska hinna sätta fötterna på bussen), ska det införas ett busskort som kan laddas med flera resor, i förväg dessutom.
Busshållplatser: Bussarna kommer inte att stanna precis var som helst där någon råkar sträcka ut armen eller trycka på stoppknappen, utan det kommer att finnas definierade platser för det.
Tidtabeller: Ja, tydligen ska man hädanefter kunna veta på ett ungefär när bussen kommer. Låter otroligt, men är enligt ganska säkra källor sant.
Chaufförerna ska få lön: Deras inkomst ska alltså inte bero på hur många passagerare de plockar upp under rutten, utan den ska vara fast. De ska även få sånt lyx som sjukförsäkring, pension och semester.
Ja, ni märker ju själva. Revolutionerande nymodigheter.
tisdag 16 oktober 2012
Fredsförhandlingarna
Imorgon inleds de omtalade fredsförhandlingarna i Oslo mellan colombianska regeringen och FARC-gerillan. Jag har tänkt att jag borde skriva något om det, men jag vet inte vad jag ska säga. Tills vidare rekommenderar jag två utmärkta program på sr:
Reportage om Colombia och samtal om fredsförhandlingarna.
Och så håller jag tummarna.
Reportage om Colombia och samtal om fredsförhandlingarna.
Och så håller jag tummarna.
Etiketter:
politik
måndag 15 oktober 2012
Åtta månader
Hej Gael,
Igår fyllde du åtta månader. Vad stor du har blivit!
Under din åttonde livsmånad har du lärt dig en massa nytt. Nu sitter du bra och sitter kvar, så länge du har något att distrahera dig med. Helst en leksak som för oväsen, till exempel när du bankar den i något. Men helst vill du ändå ta dig fram, och omkring, och det gör du bäst på mage. Du ålar/hasar dig fram hur snabbt som helst, och tar dig var som helst i lägenheten, till och med över hinder som kuddar som är utlagda för att hejda din framfart.
Du kämpar för att lära dig krypa ordentligt också. Sedan en vecka tillbaka ställer du dig upp på alla fyra och gungar fram och tillbaka, men du har inte riktigt kommit på hur du kommer iväg därifrån, utan du lägger dig platt på mage och ålar sen.
Det verkar vara lite av en källa till frustration för dig just nu, det här med att nästan-nästan kunna krypa men ändå inte riktigt.
Överhuvudtaget verkar livet vara lite frustrerande för dig för tillfället. Vi vet inte riktigt varför, men kanske är det den där åttamånaderskrisen som tydligen ska dyka upp ungefär nu, det där utvecklingssprånget då du börjar förstå att du faktiskt är en helt egen person, och att du är ganska liten i en värld som är väldigt, väldigt stor. Vi har aldrig märkt av något utvecklingssprång tidigare, du har alltid varit en lugn och glad och nöjd bebis. Nu, däremot är du lite mer lättirriterad än vanligt.
Kanske är det en kombination av det, och frustration över att inte få till krypandet riktigt, och tänder på ingång. Vi har visserligen sagt sen du var kanske tre månader att "nu är nog tänderna på väg", men nu verkar det faktiskt vara sant. Du gnuggar allt du kan mot tandköttet och du pruttar med munnen så att spottet sprutar och lämnar långa dreggelsträngar efter dig. Vad det än är, hoppas vi att det går över snart. Det verkar lite jobbigt att vara du just nu.
Tittut är en av dina favoritlekar. Du kan kikna av skratt när man dyker upp bakom en filt eller något hörn. Att bli upplyft högt upp i luften och flyga omkring i rummet är en annan favoritsysselsättning. Helst vill du göra saker själv. Ta dig fram för egen maskin. Hålla muggen och skeden själv när du äter. Det är bara det att ibland glömmer du bort att det är äta du ska göra när skeden är på väg mot munnen och du börjar banka den i bordet istället så att maten flyger all världens väg.
Sedan sist har du också börjat sova i ditt eget rum. Det går bra, det är sällan problem för dig att somna på kvällen. Däremot har du den senaste veckan börjat vakna ibland på nätterna. Igen. Kanske har det med din lilla livskris att göra, så vi hoppas att det snart löser sig.
Älskade lilla barn. Du är den bästa ungen på hela jorden.
Igår fyllde du åtta månader. Vad stor du har blivit!
Under din åttonde livsmånad har du lärt dig en massa nytt. Nu sitter du bra och sitter kvar, så länge du har något att distrahera dig med. Helst en leksak som för oväsen, till exempel när du bankar den i något. Men helst vill du ändå ta dig fram, och omkring, och det gör du bäst på mage. Du ålar/hasar dig fram hur snabbt som helst, och tar dig var som helst i lägenheten, till och med över hinder som kuddar som är utlagda för att hejda din framfart.
Du kämpar för att lära dig krypa ordentligt också. Sedan en vecka tillbaka ställer du dig upp på alla fyra och gungar fram och tillbaka, men du har inte riktigt kommit på hur du kommer iväg därifrån, utan du lägger dig platt på mage och ålar sen.
Det verkar vara lite av en källa till frustration för dig just nu, det här med att nästan-nästan kunna krypa men ändå inte riktigt.
Överhuvudtaget verkar livet vara lite frustrerande för dig för tillfället. Vi vet inte riktigt varför, men kanske är det den där åttamånaderskrisen som tydligen ska dyka upp ungefär nu, det där utvecklingssprånget då du börjar förstå att du faktiskt är en helt egen person, och att du är ganska liten i en värld som är väldigt, väldigt stor. Vi har aldrig märkt av något utvecklingssprång tidigare, du har alltid varit en lugn och glad och nöjd bebis. Nu, däremot är du lite mer lättirriterad än vanligt.
Kanske är det en kombination av det, och frustration över att inte få till krypandet riktigt, och tänder på ingång. Vi har visserligen sagt sen du var kanske tre månader att "nu är nog tänderna på väg", men nu verkar det faktiskt vara sant. Du gnuggar allt du kan mot tandköttet och du pruttar med munnen så att spottet sprutar och lämnar långa dreggelsträngar efter dig. Vad det än är, hoppas vi att det går över snart. Det verkar lite jobbigt att vara du just nu.
Tittut är en av dina favoritlekar. Du kan kikna av skratt när man dyker upp bakom en filt eller något hörn. Att bli upplyft högt upp i luften och flyga omkring i rummet är en annan favoritsysselsättning. Helst vill du göra saker själv. Ta dig fram för egen maskin. Hålla muggen och skeden själv när du äter. Det är bara det att ibland glömmer du bort att det är äta du ska göra när skeden är på väg mot munnen och du börjar banka den i bordet istället så att maten flyger all världens väg.
Sedan sist har du också börjat sova i ditt eget rum. Det går bra, det är sällan problem för dig att somna på kvällen. Däremot har du den senaste veckan börjat vakna ibland på nätterna. Igen. Kanske har det med din lilla livskris att göra, så vi hoppas att det snart löser sig.
Älskade lilla barn. Du är den bästa ungen på hela jorden.
Etiketter:
månadsbrev
fredag 12 oktober 2012
Det här med prisskillnader
För ett tag sedan pratade Oscar och jag om vad vi skulle sakna mest (och vad vi inte skulle sakna alls) om vi flyttade från Colombia i framtiden. Ganska högt upp, kanske högst, på min lista kommer definitivt all frukt och alla grönsaker.
Alltså, det är ju inte så att det inte finns frukt och grönt i Sverige, det gör det ju, och utbudet är ju rätt stort. Men. Min kompis Anna twittrade en bild till mig häromdagen. De sålde nämligen pitaya från Colombia på ICA i Stockholm.
Till det nätta priset av 35 kronor. Styck.
I Colombia kostar pitaya knappt 10 kronor. Kilot.
Etiketter:
mat och dryck,
vardagslivet
torsdag 11 oktober 2012
Frågestund: Smått och gott
Sista inlägget från frågestunden!
Mamma undrar: Berätta hur det går för Oscars kidnappade arbetskamrat, militärkidnappande menar jag? Detsamma undrar Linnéa, Nadia och Lovisa.
Såväl hans familj som Oscars jobb försökte förhandla på olika sätt för att muta honom fri, och ett tag verkade det som att det skulle lyckas, men nej. Men delvis för att de upptäckte att han var användbar inom datorer och säkert delvis för att det blev tydligt att det var många som var intresserade av honom, slapp han vara i fält och fick någon slags administrativ tjänst på själva bataljonen.
Efter ett tag lyckades han få förflyttning till Bogotá och någon slags kontorstjänst här. Han hade ansökt om att få ledigt halvtid för att få vara andra halvtiden på jobbet. Det fick han dock inte, men han har jättelite att göra, så han jobbar det han kan från bataljonen i Bogotá. Militärtjänsten blir ett år för honom, och han har hur tråkigt som helst. Men han har haft mer tur än andra.
Nadia undrar: Jag är lite nyfiken på hur det känns att bli positivt särbehandlad på grund av att man är blond och europé. Har du någon gång känt att folk vill bli vänner med dig eller/och att du tex är mer eftertraktad på arbetsmarknaden pga detta?
Det där är ett evigt gissel, en slags omvänd rasism. Rätt jobbigt för det mesta, tycker jag. Delvis för att jag helst av allt skulle vilja smälta in, att inte alla konstant frågar var jag kommer ifrån och berömmer mig för hur bra spanska jag pratar. Ibland skulle jag vilja slippa att det första alla ser är ”utlänningen”, oavsett om det är positivt eller inte.
Jag har inte känt att det är till särskilt stor hjälp på arbetsmarknaden (det här med att jag, till skillnad från colombianer, måste ha arbetsvisum är snarare en broms), men visst, ibland har jag känt att folk är extra intresserade av att ha mig i sin bekantskapskrets för att jag är europé och det ger någon slags status. Det är inte särskilt vanligt, som tur är, men det är obehagligt när det händer. Jag undviker såna personer så gott det går.
Gael föddes ju blond och blåögd och det tycker många är helt fantastiskt. Vilken tur att det inte blev bruna ögon, liksom. Jag kan knappt gå ute ett kvarter med Gael innan någon kommenterar vilken söt bebis han är och vilka fina blåa ögon han har. Det har jag svårt att förhålla mig till. Det är såklart roligt varje gång någon säger något fint om ens barn, däremot känns det inte helt okej att hans blondhet och blåögdhet hela tiden ska påpekas i det sammanhanget. Jag vill inte att han ska växa upp med någon slags idé om att han är lite bättre än sina brunögda, mörkhåriga kompisar just för att han inte är brunögd och mörkhårig.
Maria undrar: Vad äter du till frukost? Vilken är din bästa låt när du är: glad, ledsen respektive åker bil.
Jag äter havregrynsgröt. Det äter kanske ingen annan i hela Colombia, men vi har infört det i vårt hushåll. Och ibland en macka eller en arepa. På helgerna äter vi ibland lite lyxigare frukost, kanske med äggröra, eller frukost på hemkörning med fruktsallad, buñuelos och pandebono.
Jag är verkligen jättedålig på musik och det är ju hur svårt som helst att bara välja en låt i varje kategori. Men här kommer tre (okej, fyra) exempel, med musik från Latinamerika. De kanske inte är så representativa för mig, men ändå:
Typ precis som du just beskrev det. Fast alla gamla människor är ju på något sätt extrema versioner av sig själva, och eftersom jag alltid har varit en morgonpigg person kommer jag väl att bli en sån där som stiger upp när tidningen dunsar genom brevinkastet klockan fyra på morgonen. Men okej, typ sådär förutom sovmorgnarna, kanske.
Mamma undrar: Berätta hur det går för Oscars kidnappade arbetskamrat, militärkidnappande menar jag? Detsamma undrar Linnéa, Nadia och Lovisa.
Såväl hans familj som Oscars jobb försökte förhandla på olika sätt för att muta honom fri, och ett tag verkade det som att det skulle lyckas, men nej. Men delvis för att de upptäckte att han var användbar inom datorer och säkert delvis för att det blev tydligt att det var många som var intresserade av honom, slapp han vara i fält och fick någon slags administrativ tjänst på själva bataljonen.
Efter ett tag lyckades han få förflyttning till Bogotá och någon slags kontorstjänst här. Han hade ansökt om att få ledigt halvtid för att få vara andra halvtiden på jobbet. Det fick han dock inte, men han har jättelite att göra, så han jobbar det han kan från bataljonen i Bogotá. Militärtjänsten blir ett år för honom, och han har hur tråkigt som helst. Men han har haft mer tur än andra.
Nadia undrar: Jag är lite nyfiken på hur det känns att bli positivt särbehandlad på grund av att man är blond och europé. Har du någon gång känt att folk vill bli vänner med dig eller/och att du tex är mer eftertraktad på arbetsmarknaden pga detta?
Det där är ett evigt gissel, en slags omvänd rasism. Rätt jobbigt för det mesta, tycker jag. Delvis för att jag helst av allt skulle vilja smälta in, att inte alla konstant frågar var jag kommer ifrån och berömmer mig för hur bra spanska jag pratar. Ibland skulle jag vilja slippa att det första alla ser är ”utlänningen”, oavsett om det är positivt eller inte.
Jag har inte känt att det är till särskilt stor hjälp på arbetsmarknaden (det här med att jag, till skillnad från colombianer, måste ha arbetsvisum är snarare en broms), men visst, ibland har jag känt att folk är extra intresserade av att ha mig i sin bekantskapskrets för att jag är europé och det ger någon slags status. Det är inte särskilt vanligt, som tur är, men det är obehagligt när det händer. Jag undviker såna personer så gott det går.
Gael föddes ju blond och blåögd och det tycker många är helt fantastiskt. Vilken tur att det inte blev bruna ögon, liksom. Jag kan knappt gå ute ett kvarter med Gael innan någon kommenterar vilken söt bebis han är och vilka fina blåa ögon han har. Det har jag svårt att förhålla mig till. Det är såklart roligt varje gång någon säger något fint om ens barn, däremot känns det inte helt okej att hans blondhet och blåögdhet hela tiden ska påpekas i det sammanhanget. Jag vill inte att han ska växa upp med någon slags idé om att han är lite bättre än sina brunögda, mörkhåriga kompisar just för att han inte är brunögd och mörkhårig.
Maria undrar: Vad äter du till frukost? Vilken är din bästa låt när du är: glad, ledsen respektive åker bil.
Jag äter havregrynsgröt. Det äter kanske ingen annan i hela Colombia, men vi har infört det i vårt hushåll. Och ibland en macka eller en arepa. På helgerna äter vi ibland lite lyxigare frukost, kanske med äggröra, eller frukost på hemkörning med fruktsallad, buñuelos och pandebono.
Jag är verkligen jättedålig på musik och det är ju hur svårt som helst att bara välja en låt i varje kategori. Men här kommer tre (okej, fyra) exempel, med musik från Latinamerika. De kanske inte är så representativa för mig, men ändå:
- Gladlåt: La vamos a tumbar av Saboreo (glad som i fest-pepp-glad, alltså) eller kanske Vasos Vacíos med Los Fabulosos Cadillacs (som egentligen inte är en så himla positiv text, men för mig är den Buenos Aires koncentrerad i en låt)
- Ledsenlåt: Santa Elegía med Carlos Vives (som egentligen inte är så himla sorglig, men det är mer mina personliga associationer som gör den till en ledsenlåt för mig)
- Billåt: Tren al sur med Los Prisioneros, åttiotalets största chilenska protestgrupp (kanske Chiles största band någonsin)
Typ precis som du just beskrev det. Fast alla gamla människor är ju på något sätt extrema versioner av sig själva, och eftersom jag alltid har varit en morgonpigg person kommer jag väl att bli en sån där som stiger upp när tidningen dunsar genom brevinkastet klockan fyra på morgonen. Men okej, typ sådär förutom sovmorgnarna, kanske.
Etiketter:
FAQ
tisdag 9 oktober 2012
Klart grabben ska ha ett passerkort
Numera kan han komma och gå som han vill när han hälsar på mamma på jobbet. Han är ju trots allt representant för det internationella biståndet.
PS Om ni undrar varför bloggen ser ut som den gör är det för att jag försökte installera en snygg ny mall som jag laddat ner, men det blev bara pannkaka av alltihop, så jag återgick till bloggers tråkiga standardmaller och ledsnade halvvägs i fixandet. Det ska nog bli ordning i stugan igen tids nog.
PS Om ni undrar varför bloggen ser ut som den gör är det för att jag försökte installera en snygg ny mall som jag laddat ner, men det blev bara pannkaka av alltihop, så jag återgick till bloggers tråkiga standardmaller och ledsnade halvvägs i fixandet. Det ska nog bli ordning i stugan igen tids nog.
lördag 6 oktober 2012
Snart flyttar han hemifrån
Stora saker händer i vårt hem, damer och herrar. Inatt premiärsov unge herr Amaya i sitt eget rum. Han somnade utan problem och sov till fem på morgonen. Bara sådär. Ta i trä.
Etiketter:
barnet
torsdag 4 oktober 2012
Hur ser det ut i Bogotá?
Johanna i Berlin undrade ju på frågestunden hur det ser ut i Bogotá. Jag lovar att återkomma med ett litet bildreportage, men under tiden skulle jag vilja visa den här filmen, som kommer från en av mina favoritorganisationers senaste kampanj Se aborta por una razón, no por falta de razón*.
Den två minuter långa videon är fylld av klipp från runtom i Bogotá:
*Det är en ordlek som inte funkar att översätta, men bokstavligen betyder det "Man gör abort av en anledning, inte av brist på förstånd", fast på spanska är anledning och förstånd samma ord (razón, ungefär som reason på engelska).
onsdag 3 oktober 2012
Frågestund: Politik
Ella undrar: Känner du dig ideologiskt isolerad? Jag tänker med aborträtt, feminism och allt möjligt... Eller om det är lättare nu, hur var det i början - när du först kom till Chile t.ex.? Är du och Oscar ideologiskt lika?
Det var nog en av de största kulturkrockarna när jag först kom till Sydamerika. Jag hade nog aldrig riktigt ifrågasatt rätten till abort, till exempel, tidigare, det var bara så självklart. Så kom jag till Chile där till och med skilsmässa var olagligt (det legaliserades 2004), och naturligtvis abort helt utan undantag. Det var lite av en chock att träffa i övrigt vettiga människor som plötsligt visade sig vara abortmotståndare. Jag blev tvungen att faktiskt fundera över varför det var en viktig rättighet för mig, och hitta argument, något som jag aldrig riktigt gjort förut, just i den frågan (eller om homosexuellas rättigheter, eller sexualundervisning, osv)
På så vis tror jag att det är lättare nu, jag blir mindre tagen på sängen, och jag har slipat mina argument och mina kunskaper under de tio år som gått sen jag bodde i Chile.
Jag skulle nog känna mig väldigt ideologiskt isolerad om det inte vore för mitt jobb, jag jobbar ju med dessa frågor tillsammans med en bunt människorättsadvokater som alla är på samma sida. Det är lite av ett andningshål, plus mina aktivistvänner från andra feministiska organisationer. Annars skulle det nog vara otroligt frustrerande att leva i det här samhället (vilket det är ändå, emellanåt).
Oscar håller med mig i stort i de flesta politiska frågor, vilket är otroligt skönt. Men jag är nog mer aktivist än vad han är.
Casa Annika undrar: Jag undrar hur du tänker om uppfostran av Gael i machísmo-kulturens Colombia? (För jag gissar att jämställdheten är bättre i Sverige.) Hur mycket kan du och Oscar påverka Gael? Vad kan ni göra? Hur mycket tänker ni att barn får med sig hemifrån, och hur mycket styrs av miljön?
Åh, det där är något jag funderar en massa över. Det finns ju inte precis genusdagis i Colombia. Det jag hoppas framför allt är att vi ska lyckas uppfostra Gael till en kritiskt tänkande person, som själv kan ifrågasätta samhällsnormer. Det tror jag är det viktigaste vi kan bidra med.
Går han i skolan här får vi försöka välja en så vettig skola som möjligt, här finns ett enormt utbud av privatskolor (vilket i princip är enda alternativet om man vill att ens barn ska få en bra utbildning) med olika pedagogiska inriktningar. Våra grundkriterier är att skolan ska vara ickekonfessionell (dvs inte katolsk, vilket många privatskolor är) och blandad (dvs inte en pojkskola). Jag skulle även önska att den hade vettig sexualundervisning, jag tror att jag skulle dö litegrann om Gael fick se film på blodiga foster och lära sig att abort är mord i skolan.
Den där Jenny undrar: a.) hur är det att vara feminist och bo i Colombia? b.) tycker du att din roll som mamma förändrat din syn på feminism?
Att vara feminist och bo i Colombia är vansinnigt spännande och sjukt frustrerande på samma gång. Spännande för att det är en konstant pågående kamp om de stora och viktiga frågorna, som rätten att bestämma över sin egen kropp. Det är att få vara en del av historien medan den skrivs. Frustrerande kanske just för att det handlar om de där grundläggande frågorna, att inte ens de segrarna är helt vunna ännu. Och för att en del av debatten - inte den inom rörelsen, men den med resten av samhället - blir på en så himla låg nivå just därför. Att man måste lägga energi på att försöka övertyga om det mest elementära.
Ditt inlägg om moderskap och feminism var jätteintressant! Jag har funderat en massa på det där, och om något tror jag att det känns ännu viktigare med feminism sedan Gael föddes, för nu handlar det också om världen han kommer att växa upp i. Samtidigt tycker jag att det har blivit svårare i praktiken. Jag måste nog skriva ett eget inlägg om det, märker jag.
Det var nog en av de största kulturkrockarna när jag först kom till Sydamerika. Jag hade nog aldrig riktigt ifrågasatt rätten till abort, till exempel, tidigare, det var bara så självklart. Så kom jag till Chile där till och med skilsmässa var olagligt (det legaliserades 2004), och naturligtvis abort helt utan undantag. Det var lite av en chock att träffa i övrigt vettiga människor som plötsligt visade sig vara abortmotståndare. Jag blev tvungen att faktiskt fundera över varför det var en viktig rättighet för mig, och hitta argument, något som jag aldrig riktigt gjort förut, just i den frågan (eller om homosexuellas rättigheter, eller sexualundervisning, osv)
På så vis tror jag att det är lättare nu, jag blir mindre tagen på sängen, och jag har slipat mina argument och mina kunskaper under de tio år som gått sen jag bodde i Chile.
Jag skulle nog känna mig väldigt ideologiskt isolerad om det inte vore för mitt jobb, jag jobbar ju med dessa frågor tillsammans med en bunt människorättsadvokater som alla är på samma sida. Det är lite av ett andningshål, plus mina aktivistvänner från andra feministiska organisationer. Annars skulle det nog vara otroligt frustrerande att leva i det här samhället (vilket det är ändå, emellanåt).
Oscar håller med mig i stort i de flesta politiska frågor, vilket är otroligt skönt. Men jag är nog mer aktivist än vad han är.
Casa Annika undrar: Jag undrar hur du tänker om uppfostran av Gael i machísmo-kulturens Colombia? (För jag gissar att jämställdheten är bättre i Sverige.) Hur mycket kan du och Oscar påverka Gael? Vad kan ni göra? Hur mycket tänker ni att barn får med sig hemifrån, och hur mycket styrs av miljön?
Åh, det där är något jag funderar en massa över. Det finns ju inte precis genusdagis i Colombia. Det jag hoppas framför allt är att vi ska lyckas uppfostra Gael till en kritiskt tänkande person, som själv kan ifrågasätta samhällsnormer. Det tror jag är det viktigaste vi kan bidra med.
Går han i skolan här får vi försöka välja en så vettig skola som möjligt, här finns ett enormt utbud av privatskolor (vilket i princip är enda alternativet om man vill att ens barn ska få en bra utbildning) med olika pedagogiska inriktningar. Våra grundkriterier är att skolan ska vara ickekonfessionell (dvs inte katolsk, vilket många privatskolor är) och blandad (dvs inte en pojkskola). Jag skulle även önska att den hade vettig sexualundervisning, jag tror att jag skulle dö litegrann om Gael fick se film på blodiga foster och lära sig att abort är mord i skolan.
Den där Jenny undrar: a.) hur är det att vara feminist och bo i Colombia? b.) tycker du att din roll som mamma förändrat din syn på feminism?
Att vara feminist och bo i Colombia är vansinnigt spännande och sjukt frustrerande på samma gång. Spännande för att det är en konstant pågående kamp om de stora och viktiga frågorna, som rätten att bestämma över sin egen kropp. Det är att få vara en del av historien medan den skrivs. Frustrerande kanske just för att det handlar om de där grundläggande frågorna, att inte ens de segrarna är helt vunna ännu. Och för att en del av debatten - inte den inom rörelsen, men den med resten av samhället - blir på en så himla låg nivå just därför. Att man måste lägga energi på att försöka övertyga om det mest elementära.
Ditt inlägg om moderskap och feminism var jätteintressant! Jag har funderat en massa på det där, och om något tror jag att det känns ännu viktigare med feminism sedan Gael föddes, för nu handlar det också om världen han kommer att växa upp i. Samtidigt tycker jag att det har blivit svårare i praktiken. Jag måste nog skriva ett eget inlägg om det, märker jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)