Julsjukstuga

När vi hämtade julgranen i måndags var Gael lite hängig och i tisdags två dagar före julafton vaknade han med feber. Sedan dess har någon slags julinfluensa gått i vågor mellan oss i familjen, och jag pendlade mellan 38 och 39 graders feber hela juldagen och annandagen. Oscar är den som har klarat sig bäst, men han är egentligen inte frisk han heller, bara att han inte (hittills) har legat däckad i feber någon dag. Vi hostar och snörvlar mer eller mindre allihopa.

Så himla typiskt. Vi har inte varit sjuka alls  under hela terminen. Inte ens förskolebarnet i familjen. Två gånger har de ringt och vi har fått hämta upp honom efter lunch för att han har verkat hängig, men efter att ha fått vila upp sig hemma så har han varit pigg som en mört igen.

Men nu, när vi har en tre veckor lång julledighet ihop så kom det alltså. Vi fick ställa in juldagslunchen med farmor och annandagslunchen med mormor och fikat med vännerna som var uppe i Umeå över jul. Vi får se hur det blir med min födelsedag på onsdag. Och nyårsafton.

Julafton lyckades vi i alla fall vara relativt pigga på, med tanke på omständigheterna. Men det var en skör tråd energin och tålamodet hängde på. Såhär såg det ut i alla fall:

Till frukost fick Gael krossa pepparkakstraktorn. Äntligen gick det att krossa den på ett vettigt sätt - i Bogotá är luftfuktigheten mycket högre än här och gör att pepparkakorna blir lite sega och mjuka, och krasar inte särskilt bra.

Sedan åt vi fantastiskt julbord ute i Skeppsvik och efter det bar det av hem till mina föräldrar. Dit kom till sist jultomten. Mycket spännande.

Och tja, ungefär efter det tog energin slut. Nya tag nästa år.

Juldoften

Efter åratal av plastgran i Colombia hade jag nästan glömt hur jul doftar, för mig. Förutom glögg och pepparkakor och lussekatter som också är dofter som hör julen till.

Men i förrgår gick vi ut i skogen och högg oss en gran och nu doftar det jul på riktigt i hela huset, på det viset som det ska.

Doftminnet måste vara det starkaste minnet.

Miss-missen

Förra året vann Colombia Miss Universum-titeln efter nästan ett halvsekel. Igår kväll avgjordes årets tävling och Colombia utropades till vinnare igen. För andra gången i tävlingens historia skulle kronan överlämnas till en representant från samma land. Det har bara ärkerivalen (i dessa sammanhang) Venezuela gjort tidigare.

I två minuter och 32 sekunder hann Ariadna Gutiérrez gå omkring på scenen och fira med kronan och bandet på innan programledaren Steve Harvey kom upp på scenen och meddelade att han läst fel på kortet. Det var egentligen Filippinerna som vunnit.

Så Colombias kandidat fick ta av sig kronan igen, och lämna tillbaka bandet, och allt lämnades över till miss Filippinerna som fick fira istället. Allt i direktsänd TV. Det är en ganska plågsam scen att se.

I Sverige hade detta kanske gått ganska obemärkt förbi, men RASERIET detta har utlöst i Colombia, ett land som tar skönhetstävlingar på allra största allvar, är inte nådigt. Konspirationsteorierna flödar, och näthatet mot Steve Harvey likaså.

Som för att strå lite salt i såren lyckades han sedan i all hast publicera en tweet där han ber om ursäkt, men lyckas stava fel på båda länderna.

(Colombia stavas med O. Som ni väl alla vet.)

Den raderades ganska snabbt och ersattes med en rättad version. Men jag skulle verkligen inte vilja vara i hans skor just nu.

Vill man vara fin så får man... betala?

En av de vanligaste frågorna jag brukar få om Colombia är kring prisnivån. Jag har skrivit lite om det i tidigare inlägg, till exempel här, här, här, här och här. Generellt är det lite billigare i Colombia (och med Colombia menar jag egentligen framför allt Bogotá) än i Sverige men det är inte jättestora prisskillnader på allt.

Största prisskillnaderna mellan Colombia och Sverige finns (förutom på frukt, såklart) på allt som innebär att du betalar för att en person utför någon form av tjänst eller service. Till exempel taxi, restauranger, städhjälp eller frisörer. Det beror såklart på att Colombia är ett brutalt klassamhälle där människors tid och arbete värderas otroligt olika och löneskillnaderna är enorma.

Sista veckan innan jag skulle resa till Sverige rände jag runt stan för att fixa diverse byråkratiska processer, och så passade jag på att klippa håret. Jag tänkte att det var lika bra att göra det då så slapp jag fundera över det på ett tag när jag precis kommit till Sverige och skulle ha tusen andra grejer att styra upp.

Jag slank in på en frisörsalong i snofsiga kvarteren i Bogotá eftersom jag var där och fixade med lite byråkrati och inte hade tid att sätta mig i Bogotás trafikstockningar för att ta mig någon annanstans. Jag minns att jag höll på att ramla baklänges när jag skulle betala och det kostade HUNDRAFEMTIO kronor. Så dyrt hade jag aldrig knappt hört talas om att någon klippt sig.

Idag gick jag för första gången sedan jag kom hit till en frisör i Sverige.

Vi kan väl säga såhär, jag hånskrattade lite inombords åt min chock över den hutlöst dyra frisören i Bogotá när jag betalade frisörbesöket i Sverige.

Nåja, det blev snyggt i alla fall.

Bloggvänskaper

Det absolut bästa de senaste drygt fem årens bloggande har gett mig är människorna. Alla de fina personer som kommit in i mitt liv, tack vare bloggen.

Som Julia när vi bodde i Colombia, eller utlandssvenskar på andra håll som Johanna i Berlin som skickade lite kärlek via hennes man piloten.

I Sverige har jag en lång lista på bloggvänner som känns som kompisar fast vi aldrig träffats annat än framför datorn. En sådan är Mirijam, och när jag var i Malmö med jobbet för ett tag sedan passade vi på att ses. Hon beskriver det redan så bra, så in och läs. Precis så, bara "hej, ska vi hänga? Okej, vi kan käka lite middag och natta barnen ihop". Som om vi känt varandra mycket längre än att aldrig någonsin ha träffats förr.

Mirijam, jag och Stefan (aka hunden med ett eget instagramkonto)

Det är kanske det mest positiva med att resa så mycket i jobbet, att få chansen att passa på att träffa alla de där människorna*. "På riktigt", det vill säga.

Jag vet inte hur länge till den här bloggen överlever, men oavsett det så hoppas jag att människorna stannar kvar i mitt liv mycket längre efter det.

-----
* Johanna, Sofia, Maria, jag vet, jag var i Göteborg för ungefär en månad sedan, och SÅKLART vill jag ses, men då hade jag inte, till skillnad från den här gången, någon ledig kväll att hänga på. Nästa gång, lovar!

Noche de velitas

Igår var det velitas i Colombia. Jag har skrivit om den förr, den första högtiden som inleder julen i Colombia (2010, 2011 och 2013).

Velitas är ingen stor grej, egentligen. Inte på det viset att man nödvändigtvis samlas med familj och vänner, till skillnad från novenas, utan man kan också helt lugnt och stillsamt hänga upp eller ställa ut sina egna ljus på bron till sitt eget hus, eller på trottoaren utanför.

Själva grejen är ju att det ändå blir stämningsfullt när hela kvarteren fylls med levande ljus.

Det blir inte samma sak här. Vi gick ut på bron och ställde ut några ljus, värmeljus som vi ställt i glasburkar för att försöka att inte få dem att slockna i den hårda blåsten, men vi var ju såklart det enda huset i området (eller i stan?) som hade några ljus ute just den här kvällen.

När vi bodde i Colombia var jag noga med vissa svenska traditioner, speciellt kring jul som jag älskar. Nu vill jag istället föra vidare de colombianska traditionerna till Gael. Mest jag, faktiskt, Oscar är inte alls lika traditionsintresserad, varken av colombianska eller svenska sådana. Jag vill att Gael ska känna att han har både svenska och colombianska rötter, och att velitas ska vara en lika självklar del av julen för honom som lucia.

Men det är svårt, för velitas blir ju inte samma sak när vi ställer ut tre värmeljus på bron. Och att ordna novena för oss själva, nej. Då försvinner hela behållningen, och vi kommer inte att sitta hemma och läsa böner till Jungfru Maria och sjunga för att Jesus ska komma till våra själar. Kommer ju aldrig att hända.

Andra traditioner? Kanske blir det buñuelos eller natilla på julbordet. Kanske fixar vi gula kalsonger och druvor till nyårsafton.

Vi pratar en del om det där. Förutom språket, och att resa ibland till Colombia - om vi stannar i Sverige, hur får vi Gael att känna att Colombia är lika mycket hans hemland? Vi landar ofta i musiken. Musiken och dansen är det som Oscar känner skulle ge Gael en samhörighet med sina colombianska rötter. Vi kanske får spela lite mer rytmer härhemma nu i december.

Hur gör ni andra som uppfostrar barn i flerkulturella familjer?

Det okända kändissverige

Även om jag under åren utomlands följt med rätt bra i svensk politik så blir det så väldigt tydligt att jag inte bott i Sverige på nästan ett decennium är när det kommer till kändisar och underhållning. Det området består bara av ett enda stort kunskapsglapp hos mig.

Glappet har lett till en del aha-upplevelser de senaste månaderna, av typen va? Har Melodifestivalen deltävlingar nuförtiden?

Men framför allt leder det till att jag mest står som ett frågetecken när TV-program eller kändisar nämns. Jag såg Let's Dance någon gång när jag precis hade kommit, men det blev rätt meningslöst när jag med undantag för Ingemar Stenmark inte visste vem som var kändisen och vem som var dansaren.

Jag har aldrig sett Historieätarna, men konceptet för årets julkalender tycker jag är fantastiskt. Och genomförandet också, förutom den där dryga Erik. Vem ÄR den människan? Ingen aning.

Fram till ungefär i förrgår hade jag hittills inte riktigt känt att jag just missat något alls.

Men då, då var jag på spelning med Emil Jensen som jag aldrig hört förut. Åh ♥