En helg i Stockholm och Uppsala

Förra helgen trotsade vi förhöjt terrorhot och allt möjligt annat och åkte söderut över helgen, bara Oscar och jag.

Himla fint var det, att få tu-man-hand-tid en hel helg. Vi hann med en massa också, utan att vi haft särskilt mycket planerat sedan innan. Vi gick på Fotografiska på fredagen (å vad Där barnen sover fick mig att gråta - se den om ni har möjlighet!), och sen gick vi ut och åt. Vi efterlyste middagssällskap på Facebook sisådär halv fem på kvällen för att gå ut och äta två timmar senare, och det gick! Ibland går det att planera med colombiansk framförhållning, även i Sverige.

En annan (colombiansk) kompis svarade att "jag kan inte komma för jag fyller år idag - men kom förbi på min födelsedagsfest efter middagen!". Så det gjorde vi, och kom inte tillbaka till hotellet förrän efter midnatt.

Såhär snygga var vi på festen - på uppmaningen "gör ert bästa duckface". Vi kanske behöver öva på det litegrann.

Lördagen innehöll förmiddagskaffe hos lillebror ute i Bandhagen, och lunch med vänner hos finaste Kristina, innan vi hoppade på Uppsala-pendeln på eftermiddagen. Den enda planen vi egentligen hade haft med helgen var Bobunk.

Denna fantastiska helgdag den tredje lördagen i november som (åter)uppstod för sisådär femton år sedan efter ett avsnitt av Sabrina - Tonårshäxan. Hon trollade bort julen av misstag och när hon beklagar sig för katten Salem får hon svaret att det var precis det som hände med Bobunk.

På den vägen är det. Eftersom ingen mer än katten Salem längre mindes hur Bobunk gick till uppstod nya traditioner. De flesta kretsar kring mat, och särskilt på den tiden när Bobunk-firarna bestod av närmare 100% studenter istället för som nu femton år senare närmare 50% småbarn, kring alkohol.

Givna inslag på Bobunk är bobunkbäret (en vodkafylld vattenmelon), kattbrödet (ett kattformat bröd som bryts under sjungandet av bobunksången), falafelfrossa, en blå hink (den som blir full först och begagnar sig av hinken föräras årets bobunkt-shirt, händer dock aldrig nuförtiden), lustiga hattar och läsandet av bobunkevangeliet (dvs manuset från Sabrina-avsnittet, som kan ersättas av en visning av själva avsnittet).

Vissa traditioner har tillkommit på den tiden folk fortfarande blev fulla på Bobunk, t.ex. den att äta bobunkbäret med senap. Oscar gick in för traditionen med hull och hår:

Sov och söndagsbrunchade gjorde vi hos några vänner innan vi reste hem till ett snöklätt Umeå igen på söndag eftermiddag.

Så himla fin helg.

Angående förra inlägget som inte längre finns kvar

Jag plockade bort det jag skrev igår. För de som inte hann se det, så skrev jag det i affekt efter regeringens beslut att i princip stänga gränserna och spola ner asylrätten i toaletten.

Hade jag faktiskt skrivit något innehåll, annat än att jag var arg och besviken, så hade jag låtit det stå kvar.

Men nu stod det ju egentligen inget av värde och då pallar jag faktiskt inte. Jag pallar inte en massa kommentarer, som är anonyma, flera på rad som är längre än ett blogginlägg, som tycker att jag borde utbilda mig i frågan, som skriver flyktingar inom citationstecken - "flyktingar" - och som länkar till artiklar som handlar om våldtäktsstatistik, om hur asylsökande inte alls är högutbildade utan i själva verket fattiga ute efter att leva på välfärdssystemet, och hur "svenskar" kommer att bli en minoritet i Sverige i framtiden.

Nej, tack.

Det här är inget forum för det och jag pallar inte just nu att "ta diskussionen", och ni anonyma får använda någon annan plattform.

Varför var det ett dåligt beslut och hur skulle det kunna göras annorlunda? Till exempel såhär:
Är gränsen verkligen nådd? Här är några förslag vi inte testade innan gränsen stängdes
Regeringen sparkar på de som redan ligger
Skammens dag
Rikare än någonsin. Men Europa tror sig inte längre ha råd att minnas
Migrationsforskaren: Sverige kommer att stänga gränsen
Öppet brev till MP: Vad ska vi med er till?
Att erbjuda flyktingar skydd är allra viktigast (till och med Centerpartiet!)
Vad var det vi sa! Och andra lögner som är populära just nu

Gaels rum

Den går inte snabbt, den här rundturen i vårt hem som började med köket och fortsatte med vårt sovrum, men här kommer i alla fall nästa del. Gaels rum.

Det är inte vi som valt tapeterna i lägenheten, och inte heller vi som valt att det ska vara fondväggar i alla rum. Men det är ju en hyreslägenhet som vi väl inte ska bo i för evigt, och inte är så sugna på att investera en massa i därför, så det får vara som det är.

Förutom i Gaels rum, där gick faktiskt gränsen vid Världens Fulaste Fondtapet, någon slags mörk himla grafisk skog? Svart på ganska mörkt grått. Spräckligt och fult. Där fick fixar-pappa rycka in och vi tapetserade över den med en billig och neutral tapet från Rusta, en sån som hyresvärden väl inte kan ha några framtida anmärkningar på.

Bokhyllorna är vanliga Billys som jag målade bakstycket gult.

Resultatet blev ett mycket ljusare rum, som ser ut som bilden ovan när man kommer in genom dörren.

Vrider man sig sen lite till höger så ser man sängen och garderoben. Det är ett väldigt svårmöblerat rum, det är så långsmalt att det liksom inte går att placera möblerna på något annat sätt än längs med långväggarna.

Ser man istället rummet från sängen så ser det ut såhär. Mer än så är det inte.

Den där läshörnan har jag gjort av en sänghimmel, och så sydde jag in en ljusslinga inuti den för att ha lite mysbelysning på kvällen. Eller tja, typ dygnet runt vid den här tiden på året.

Och ni fattar väl såklart att jag tagit bilderna en dag när vi just har städat rummet och Gael fortfarande inte satt sin fot över tröskeln efter städningen? Annars ser det ju såklart aldrig någonsin såhär städat och organiserat ut. Naturligtvis.

Tankar en lördagskväll

Ibland funderar jag, var det verkligen rätt att flytta från Colombia som är på väg att skriva på ett fredsavtal efter 60 års väpnad konflikt, till Europa, just nu, för att vårt barn skulle få en tryggare uppväxt? 

Vissa dagar känns det beslutet mindre självklart än andra.

Anställ en UX-designer!

Grattis Sveriges arbetsmarknad, nu är Oscar tillgänglig!

Letar du efter en UX-specialist med flerårig erfarenhet och bred kompetens? Oscar är den du söker! Kolla in hans nya portfolio på oscaramaya.me, och sprid den gärna till alla du känner i webbutvecklings/-designbranschen över hela landet!

Såväl frilansuppdrag som anställningar är intressanta.

Jobberbjudanden, tips, frågor? hello[a]oscaramaya.me

Efter uppehållstillståndet

Det är inte så att pang bom dagen efter beskedet från Migrationsverket kommit är man en del av svenska samhället, ens på papperet. Det är en hel del fix o trix med diverse myndigheter innan man än helt inne. Till exempel sånt här:

UT-kortet: Det är först av allt. Det är själva beviset på uppehållstillståndet och tog lite drygt en vecka att få från Migrationsverket eftersom Oscar redan befann sig i Sverige. Annars kan det ta längre tid.

Det är först med UT-kortet i handen som man kan ansöka om personnummer hos Skatteverket, vilket måste göras genom ett personligt besök. Det är överhuvudtaget ganska mycket personliga besök hos olika myndigheter såhär i början, jag som pratat vitt och brett om att i princip all myndighetskontakt i Sverige går att sköta över internet.

Hos Skatteverket får man även ansöka om ID-kort, när väl personnumret kommit, vilket skulle ta 2-8 veckor men gick på knappt två. ID-kortet har tagit lite längre tid, vilket är lite problematiskt, eftersom det behövs för att hämta ut nya svenska bankkortet (vilket det inte duger med vilken legitimation som helst för att hämta ut, till exempel ett colombianskt pass).

Bankkonto är också ett viktigt steg. Eftersom vi öppnade ett gemensamt bankkonto och jag har heltidslön var det inga problem, men det är tydligen inte så enkelt annars. Bankerna verkar nämligen vilja ha en fast inkomst till kontot för att ens öppna ett. Inte så lätt när man är helt ny i landet, och att ha ett bankkonto är ett viktigt steg, inte så mycket för kontot i sig som för att det är via ett sådant man kan skaffa bank-ID. Som i sin tur är nästan helt oumbärligt.

Andra saker man inte får skaffa bara sådär när man inte har en egen inkomst och ingen kredithistoria är telefonabonnemang. Du måste vara skriven i Sverige minst 8 månader innan du får skaffa telefonabonnemang, innan dess är det bara kontantkort som gäller.

Sedan har vi Försäkringskassan. Visserligen har man i princip rätt till socialförsäkringssystemet som folkbokförd, men första gången man ansöker om något måste det utredas om man bor eller arbetar i Sverige, vilket görs via en fyra sidor lång frågeblankett. Handläggningen tar tid och är kö till. Oscar är inte officiellt inne i rullarna ännu.

Och svenskan. Hur SFI går till vet vi ännu inte så mycket om. Det är nämligen kö till att få en plats, så Oscar har inte börjat ännu, och det är rätt oklart när han kan få göra det. Han har i alla fall gjort ett inträdesprov och hamnat i nivå 3C vilket tydligen är näst högst. Under tiden pluggar han på egen hand med hjälp av Duolingo, Learning Swedish och Medspråk. I den här takten kanske han bara kan tenta av SFI när han väl får plats.

Två månader efter uppehållstillståndet, och några bitar av checklistan avklarade, ganska många andra kvar.

Äntligen får alla bli föräldrar i Colombia

För drygt ett år sedan kom Colombias konstitutionsdomstol med ett viktigt beslut - Verónica skulle få adoptera sin fru Ana Elisas biologiska barn.

Det var ett stort framsteg, men det var ändå fegt, eftersom domstolen underströk att det var ett beslut för just det här specifika fallet, och att det hur som helst endast handlar om närståendeadoption.

Men igår kom de äntligen med ett historiskt beslut, som handlade om själva adoptionslagstiftningen och inte om ett specifikt fall.

Adoptivföräldrarnas sexuella läggning får inte utgöra ett kriterium för bedömningen av deras lämplighet.

Det vill säga, även samkönade par får adoptera barn i Colombia, även i fall där inte ena personen i paret är biologisk förälder till barnet. Äntligen.

Utanför konstitutionsdomstolen i Bogotá

Vad det är skönt med lite positiva politiska nyheter för en gångs skull i denna mörka politiska tid. Grattis, Colombia! För den som läser spanska och vill veta mer om domstolens resonemang finns pressmeddelandet att läsa här.

Vårt sovrum

Tänkte fortsätta på den virtuella rundturen hemma hos oss som jag inledde för några veckor sedan med att visa köket. Nu har turen kommit till vårt sovrum, och eftersom det inte är så mycket att se där heller så blir det inga fem bilder, bara två. Det finns helt enkelt inte mycket mer att visa än de två vinklarna, som för övrigt visar ungefär samma sak. Det som inte syns på bilderna är den fjärde väggen, den som är mitt emot sängens huvudände. Men den är helt kal, så det gör inte så mycket.

Ena väggen i vårt sovrum är en fondvägg, och det är ett genomgående tema. ALLA rum har fondvägg. Lägenheten tapetserades om för fyra år sedan och dåvarande hyresgästen valde inte precis samma tapeter som vi hade valt. The perks of att bo i hyresrätt.

Hur som helst, när man kommer in i sovrummet är det det här man ser. Vi har äntligen köpt lampor till sängborden, det var på tiden. Men i fönstret lyser både växter och mysbelysning med sin frånvaro. Det går rätt snabbt att bygga upp basmöblemanget i ett hem, för att det är absolut nödvändigt, men resten tar tid. Allt extra-grejs som gör att det faktiskt känns som ett hem. Nu när det helt plötsligt blivit så mörkt är fokus på lampor. Att ha en taklampa i varje rum funkade under sommaren, men nu måste lite fönsterlampor och mysbelysning inhandlas. Därav mina utflykter i lamp-djungeln.

Står man ungefär där stolen står längst till höger i bilden ovan ser man ungefär det som syns i bilden nedan. Och det är allt som finns i sovrummet. Sängen och sängborden köpte jag nya men garderoben fick jag för några hundralappar av den tidigare hyresgästen. Praktiskt, han slapp kånka ut ett åbäke till garderob, jag slapp kånka in ett. Får hålla tummarna för att nästa hyresgäst efter oss också vill ta över den.

Sängen är för övrigt 160 cm bred. I Colombia är nämligen dubbelsängar 140 cm breda som standard. Vi hade en 160 cm, vilket i jämförelse kändes som rena lyxbredden. Så varför ändra på ett vinnande koncept? Kanske jag tänkte. Eller så kanske jag inte tänkte alls. För hade jag insett att standardbredd på dubbelsäng i Sverige snarare är 180 cm (och att sovrummen faktiskt är byggda med plats för det) så hade ju det helt klart varit ett bättre köp. Särskilt med tanke på att vi har ett barn som är sällskapligt så till den mildra grad till och med i sömnen att han varje natt trippar över till oss så vi sover för det mesta tre i sängen, åtminstone halva nätterna. Finns det hjärterum...