Tack för alla förslag och all pepp! Jag ska ta itu med dem alldeles snart. Nu, hade jag tänkt, men livet kom emellan. Livet som inte alltid blir som man har tänkt att det ska bli.
Den här nyheten skulle inte berättas såhär på bloggen. Det var meningen att det skulle vara en helt annan nyhet att berätta, men allt går inte att styra över. Ibland blir saker i livet inte alltid som man har tänkt sig.
Gael skulle ha blivit storebror i december, men nu kommer han inte att bli det längre.
Efter tredje dagen med blödningar åkte jag in till sjukhus i lördags och läkaren konstaterade att det visserligen fanns en hinnsäck som motsvarade 12 veckors graviditet, men inget foster som fortsatt växa efter graviditetens första veckor. Ett så kallat uteblivet missfall, när kroppen inte själv stött ut. Jag blev inlagd, fick mediciner och till slut sövd och skrapad.
Inte alls det vi hade tänkt oss.
Samtidigt är det så att ungefär en av sex graviditeter slutar i missfall, de allra flesta innan utgången av graviditetens första 12 veckor. Det är naturens egna urvalsprocess och oftast inget som går att påverka. Men det pratas inte mycket om det, och det är så lätt för många att känna att det beror på dem, att de har något fel eller har gjort något fel.
Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är min absoluta hjärtefråga och det är min fasta övertygelse att vi måste prata mer om allt som har med detta att göra, det fina och det fula. Det är med den övertygelsen vi har berättat för världen om både graviditeten med Gael och denna, innan vi är på den trygga sidan av den magiska 12-veckorsgränsen. För att vi måste kunna prata även om när det inte blir som det var tänkt.
Livet går vidare och vi hoppas på fler chanser men det känns som en stor sorg ändå. Men jag är övertygad om att det för många är en sorg som känns lättare att bära med vetskapen om att man inte är ensam.
Visar inlägg med etikett bulle i ugnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bulle i ugnen. Visa alla inlägg
torsdag 8 juni 2017
söndag 25 mars 2012
Nio månader
Tanken var att ta en bild i veckan, men det glömde vi såklart bort en massa gånger. Men ungefär såhär gick det till i alla fall:
fredag 9 mars 2012
Komma i form
Mina fötter gick samma öde till mötes som händerna. De nyinköpta gummistövlarna hann med en användning innan de förpassades till garderoben i väntan på att fötterna skulle återgå till normal storlek.
Jag kände mig som snömannen när jag för två månader sen ville köpa ett par jättesnygga skor jag sett och största tillgängliga skostorleken för damskor i Colombia var för liten för mina klumpfötter.
Nu hoppas jag att skorna fortfarande finns kvar.
Och ringen sitter på plats igen.
lördag 3 mars 2012
Hur det funkar att vara gravid i Colombia
Innan jag berättar om hur himla fantastisk Colombias sjukvård har varit under hela min graviditet måste det sägas: Colombias sjukvårdssystem suger. Det är ett system där kvaliteten på vården beror på hur mycket du kan betala för den. Där blindtarmen eller en lunginflammation kan bli dödliga om man inte har pengar eller makt eller alternativ för att kräva den vård som är varje människas rättighet.
Det är tre parallella system, och den bästa vården får man om man komplementerar sin sjukförsäkring via jobbet med en privat tilläggsförsäkring. En sådan har vi, den billigaste varianten*, visserligen, men skillnaden är stor. Såhär funkar det att vara gravid i Colombias privata sjukvårdssystem:
Gynekolog:
I Colombia finns inte barnmorskor som i Sverige, och den som utför alla kontroller under graviditeten är en gynekolog. Man går till samma gynekolog under hela graviditeten, och hen är även den som sedan är med på förlossningen och förlöser barnet. Jag gillar det upplägget väldigt mycket, att det under förlossningen är en person som man känner sedan länge och som vet hur allt varit under graviditeten.
Kontroller:
Under graviditetens första sex månader hade vi kontroll hos gynekologen en gång i månaden, sedan är det varannan vecka under nästa två månaderna, och sista månaden är det en gång i veckan. Jag gissar att kontrollerna funkar ungefär som i Sverige, med att kolla vikt och blodtryck, lyssna på hjärtljud och mäta livmodern. Och emellanåt fick jag göra lite blodprover och sånt.
Ultraljud:
Det är nog en av de stora skillnaderna jämfört med Sverige, där jag förstått att man bara får ett eller två under hela graviditeten, och det första när nästan halva graviditeten gått, vilket jag verkligen inte kan förstå.
I Colombia görs första ultraljudet i vecka 6-7, ungefär. Då fastställs graviditetslängden, vilket inte kan göras med lika stor precision senare, och man tittar efter hjärtljud. Finns hjärtljud minskar missfallsrisken kraftigt och man slipper gå och våndas fram till vecka 12 för att passera den där magiska gränsen. Andra ultraljudet görs i vecka 12, då de kollar om det finns ökad risk för Downs Syndrom och annat. Att som i Sverige vänta tills vecka 18-20 känns som tortyr i de fall där de faktiskt upptäcker grava missbildningar som gör att fostret inte kan överleva utanför livmodern. Det är i femte graviditetsmånaden, då magen börjat växa, då man hunnit berätta för de flesta och börjat förbereda sig på föräldraskapet. Tredje ultraljudet gjordes i vårt fall i vecka 27, för att kolla fostrets tillväxt och utveckling. Då fick vi även en 3D-bild på Gael. Fjärde ultraljudet gjordes i vecka 35 för att kolla tillväxt och utveckling och position igen. Sen gick det ju som det gick i vårt fall, men i normalfallet tror jag att det görs ett sista ultraljud sen precis innan beräknat datum.
Psykoprofylaxkurs:
Den tog vi via vår jobbsjukförsäkring, av den enkla anledningen att alternativen via den privata försäkringen kostade runt ett och ett halvt tusen, medan den här kursen var helt gratis. Den bestod av åtta tvåtimmarslektioner på olika teman och var jättebra.
Förlossning:
Hade det blivit vanlig förlossning hade Oscar fått vara med hela tiden. Eftersom det nu blev kejsarsnitt fick han vänta utanför eftersom bara medicinsk personal tillåts in i operationssalen. Oscar fick bo på mitt rum på sjukhuset hela tiden och två dygn efter förlossningen fick vi åka hem igen.
Summa summarum: Jag har känt mig otroligt trygg och väl omhändertagen under hela graviditeten. Det är många förebyggande kontroller, inte bara för att de misstänker något eller man råkar befinna sig i en riskgrupp. Till exempel testas alla för graviditetsdiabetes. Inför en framtida eventuell graviditet skulle jag om det vore möjligt vilja ha graviditeten och förlossningen i Colombia och föräldraledigheten i Sverige. Det bästa av båda världar.
* Kostnaden för försäkringen är en fast avgift, men om man räknar på hur många procent av min lön som totalt går till sjukvård är det ungefär vad landstingsskatten i Sverige ligger på.
Det är tre parallella system, och den bästa vården får man om man komplementerar sin sjukförsäkring via jobbet med en privat tilläggsförsäkring. En sådan har vi, den billigaste varianten*, visserligen, men skillnaden är stor. Såhär funkar det att vara gravid i Colombias privata sjukvårdssystem:
Gynekolog:
I Colombia finns inte barnmorskor som i Sverige, och den som utför alla kontroller under graviditeten är en gynekolog. Man går till samma gynekolog under hela graviditeten, och hen är även den som sedan är med på förlossningen och förlöser barnet. Jag gillar det upplägget väldigt mycket, att det under förlossningen är en person som man känner sedan länge och som vet hur allt varit under graviditeten.
Kontroller:
Under graviditetens första sex månader hade vi kontroll hos gynekologen en gång i månaden, sedan är det varannan vecka under nästa två månaderna, och sista månaden är det en gång i veckan. Jag gissar att kontrollerna funkar ungefär som i Sverige, med att kolla vikt och blodtryck, lyssna på hjärtljud och mäta livmodern. Och emellanåt fick jag göra lite blodprover och sånt.
Ultraljud:
Det är nog en av de stora skillnaderna jämfört med Sverige, där jag förstått att man bara får ett eller två under hela graviditeten, och det första när nästan halva graviditeten gått, vilket jag verkligen inte kan förstå.
I Colombia görs första ultraljudet i vecka 6-7, ungefär. Då fastställs graviditetslängden, vilket inte kan göras med lika stor precision senare, och man tittar efter hjärtljud. Finns hjärtljud minskar missfallsrisken kraftigt och man slipper gå och våndas fram till vecka 12 för att passera den där magiska gränsen. Andra ultraljudet görs i vecka 12, då de kollar om det finns ökad risk för Downs Syndrom och annat. Att som i Sverige vänta tills vecka 18-20 känns som tortyr i de fall där de faktiskt upptäcker grava missbildningar som gör att fostret inte kan överleva utanför livmodern. Det är i femte graviditetsmånaden, då magen börjat växa, då man hunnit berätta för de flesta och börjat förbereda sig på föräldraskapet. Tredje ultraljudet gjordes i vårt fall i vecka 27, för att kolla fostrets tillväxt och utveckling. Då fick vi även en 3D-bild på Gael. Fjärde ultraljudet gjordes i vecka 35 för att kolla tillväxt och utveckling och position igen. Sen gick det ju som det gick i vårt fall, men i normalfallet tror jag att det görs ett sista ultraljud sen precis innan beräknat datum.
Psykoprofylaxkurs:
Den tog vi via vår jobbsjukförsäkring, av den enkla anledningen att alternativen via den privata försäkringen kostade runt ett och ett halvt tusen, medan den här kursen var helt gratis. Den bestod av åtta tvåtimmarslektioner på olika teman och var jättebra.
Förlossning:
Hade det blivit vanlig förlossning hade Oscar fått vara med hela tiden. Eftersom det nu blev kejsarsnitt fick han vänta utanför eftersom bara medicinsk personal tillåts in i operationssalen. Oscar fick bo på mitt rum på sjukhuset hela tiden och två dygn efter förlossningen fick vi åka hem igen.
Summa summarum: Jag har känt mig otroligt trygg och väl omhändertagen under hela graviditeten. Det är många förebyggande kontroller, inte bara för att de misstänker något eller man råkar befinna sig i en riskgrupp. Till exempel testas alla för graviditetsdiabetes. Inför en framtida eventuell graviditet skulle jag om det vore möjligt vilja ha graviditeten och förlossningen i Colombia och föräldraledigheten i Sverige. Det bästa av båda världar.
* Kostnaden för försäkringen är en fast avgift, men om man räknar på hur många procent av min lön som totalt går till sjukvård är det ungefär vad landstingsskatten i Sverige ligger på.
måndag 13 februari 2012
Nu är det dags!
Det blir en alla hjärtans dag-bebis, imorgon bitti sätts förlossningen igång. Nu ligger vi på sjukhuset över natten och väntar.
Spänningen är olidlig!
Spänningen är olidlig!
söndag 12 februari 2012
Babyshower, de tredje och fjärde
Nu har vi till slut babyshowrat färdigt för den här bebisen! Puh!
I måndags var det jobbet som ordnade, för mig och min arbetskompis Miguel som tillsammans med sin Juanita ska få barn ganska precis samtidigt som Filuren är beräknad. Det gick till ungefär såhär:
Massor av paket, och så presentöppning med förbundna ögon, såklart, och gissa innehållet och om man inte gissar rätt blir man målad i ansiktet. Ungefär som det brukar vara.
Förra lördagen skulle vi haft en för bekantskapskretsen. Men eftersom vi lite oväntat blev tvungna att tillbringa halva dagen på sjukhuset med en massa provtagningar så sköt vi upp den till igårkväll istället:
Eftersom ingen propsade på "skojiga" paketöppningsritualer, så körde vi på vanlig hederlig öppning med oförbundna ögon för en gångs skull och bara vanligt häng med vänner.
Nu pustar vi äntligen ut och väntar in Filuren, med badrumsskåpet fyllt av blöjpaket.
I måndags var det jobbet som ordnade, för mig och min arbetskompis Miguel som tillsammans med sin Juanita ska få barn ganska precis samtidigt som Filuren är beräknad. Det gick till ungefär såhär:
Förra lördagen skulle vi haft en för bekantskapskretsen. Men eftersom vi lite oväntat blev tvungna att tillbringa halva dagen på sjukhuset med en massa provtagningar så sköt vi upp den till igårkväll istället:
Nu pustar vi äntligen ut och väntar in Filuren, med badrumsskåpet fyllt av blöjpaket.
tisdag 7 februari 2012
Zen
Ingen stress, sa doktorn igår. Drick mycket vätska och ta det så lugnt som möjligt.
Det här blodflödet mellan moderkakan och fostret kan visst påverkas negativt av stress, och försämras värdena ytterligare är det kanske säkrare för Filuren att befinna sig utanför än inuti magen, trots att hen ännu bara är precis på gränsen till att vara färdigväxt.
Så jag försöker vara så zen som det bara går. Jag jobbar hemifrån i maklig takt, lyssnar på P2 Klassiskt, gör avslappningsövningar med långa, djupa inandningar och dricker litervis med vatten.
På fredag testar vi blodflödet igen. Tills dess kör jag på zen-metoden och talar allvar med Filuren och kommer överens om att vi kommer ändå att ses himla snart, men en par tre veckor till kan hen gott stanna kvar därinne.
lördag 4 februari 2012
Tagen på sängen
Filuren har precis den hjärtfrekvens den ska ha och "hoppar runt som en liten apa" därinne, med gynekologens egna ord. Däremot verkar blodflödet från moderkakan vara lite dåligt, vilket får som bieffekt det här med fostervattnet. Att blodflödet är dåligt innebär ju också att det är risk att fostret inte får i sig den näring det behöver för att fortsätta växa till sig, vilket kan leda till att vid en viss punkt är det bättre att det får den näringen på utsidan av magen istället.
I dagsläget är det ingen fara, men vi fick komma tillbaka idag igen för att göra om monitoría- testet och mäta fostervattnet igen, för att kolla om det skett någon förändring senaste dygnet. Lyckligtvis hade det förändrats till det bättre, fostervattennivån låg idag precis över undre gränsen för normalt - eventuellt för att jag ägnat mig åt att dricka vatten som en galning.
Vi andas ut igen.
Igår var det tal om att om fostervattennivån fortsätter sjunka kan det bli kejsarsnitt i förtid. Idag verkar det som att om allt fortsätter vara okej kanske vi kan vänta tills Filuren bestämmer sig för att komma ut på egen hand.
Jag känner mig liksom tagen på sängen. Vad hände här egentligen?
Det har varit världens problemfriaste graviditet, med världens problemfriaste lilla bebis. Sen bara helt plötsligt dyker det upp en komplikation, helt plötsligt blir det tal om att eventuellt avsluta graviditeten i förtid med kejsarsnitt (jag som verkligen, verkligen inte vill ha kejsarsnitt).
Men som sagt, för tillfället är allt lugnt och vi andas ut, lite försiktigt, tar i trä och håller tummarna.
söndag 29 januari 2012
Graviditets-FAQ
Topp-fem vanligaste frågorna jag fått under graviditeten - minst ett par gånger i veckan:
1. Den här.
Den dyker fortfarande upp stup i kvarten och det är fortfarande aldrig någon som undrar över om min pappa har har någon lust att träffa sitt nya barnbarn.
2. Hur mår du? Nu börjar det väl kännas tungt och jobbigt?
Jag mår oförskämt bra. Inte en enda åkomma eller besvär så långt ögat kan nå. Jag har inte mått illa en enda gång och aldrig kräkts. Om jag riktigt känner efter kan jag kanske vara lite trött i ryggen ibland eller tycka att det är lite obekvämt att sova, och jag är lite less på att ha så få kläder som fortfarande passar. Men jag kan fortfarande lägga handflatan i golvet när jag böjer mig framåt med raka ben. Och knyta mina egna skor.
3. Vad är du sugen på?
Sura frukter. Maracuyá, lulo och gröna druvor. I kopiösa mängder. Och så ost, i inte riktigt lika stora kvantiteter, men nästan.
Och nej, ingen saltgurka med kolasås eller andra konstigheter.
4. Vad är Oscar sugen på?
Alltså det här med att blivande pappan ska uppleva en massa graviditetssymptom som typ alla envisas med här. Trams. Det känns som ett typiskt utslag av män som också vill ha en del av rampljuset och inte klarar av att hamna vid sidan av. Och nej, Oscar har inga konstiga graviditetssug. Såklart.
5. Har ni ordnat färdigt med allt?
Alltså, den här frågan blir både Oscar och jag lika ställda av varje gång. Vad är det egentligen man måste ordna med? Vi har inte så bra koll, men vi går på psykoprofylaxkursen och får fler och fler saker till bebisen för varje babyshower. Vi har inte packat den där BB-väskan än, men det ska vi väl ta itu med snart. Sen vet vi liksom inte vad det är man ska ordna med och förbereda.
1. Den här.
Den dyker fortfarande upp stup i kvarten och det är fortfarande aldrig någon som undrar över om min pappa har har någon lust att träffa sitt nya barnbarn.
2. Hur mår du? Nu börjar det väl kännas tungt och jobbigt?
Jag mår oförskämt bra. Inte en enda åkomma eller besvär så långt ögat kan nå. Jag har inte mått illa en enda gång och aldrig kräkts. Om jag riktigt känner efter kan jag kanske vara lite trött i ryggen ibland eller tycka att det är lite obekvämt att sova, och jag är lite less på att ha så få kläder som fortfarande passar. Men jag kan fortfarande lägga handflatan i golvet när jag böjer mig framåt med raka ben. Och knyta mina egna skor.
3. Vad är du sugen på?
Sura frukter. Maracuyá, lulo och gröna druvor. I kopiösa mängder. Och så ost, i inte riktigt lika stora kvantiteter, men nästan.
Och nej, ingen saltgurka med kolasås eller andra konstigheter.
4. Vad är Oscar sugen på?
Alltså det här med att blivande pappan ska uppleva en massa graviditetssymptom som typ alla envisas med här. Trams. Det känns som ett typiskt utslag av män som också vill ha en del av rampljuset och inte klarar av att hamna vid sidan av. Och nej, Oscar har inga konstiga graviditetssug. Såklart.
5. Har ni ordnat färdigt med allt?
Alltså, den här frågan blir både Oscar och jag lika ställda av varje gång. Vad är det egentligen man måste ordna med? Vi har inte så bra koll, men vi går på psykoprofylaxkursen och får fler och fler saker till bebisen för varje babyshower. Vi har inte packat den där BB-väskan än, men det ska vi väl ta itu med snart. Sen vet vi liksom inte vad det är man ska ordna med och förbereda.
lördag 28 januari 2012
Babyshower, den andra
Igårkväll var det dags för babyshower nummer två, den här gången i överraskningsformat, ordnad av mina fina extrafamiljer från mitt förra jobb på CISV. De hade samlat halva CISV Bogotás lokalförening och ordnat med mat och dryck och presenter och en rad klassiska babyshower-lekar:
Sedan presentöppning, såklart, med tuggleksaker, bebisböcker, barntermometer, badanka som meddelar när det är rätt temperatur på badvattnet och lite annat smått och gott. Och ett kuvert med massa insamlade pengar så att vi kan köpa en spjälsäng och/eller ett skötbord.
Tack snällaste finaste extrafamiljen CISV Colombia!
- Vem kan dricka upp snabbast ur en nappflaska?
- Vem kan klippa ett snöre i samma längd som min mages omkrets? (Här kan vi ju konstatera att ögonmått verkligen inte var någons starka sida. Alternativt har de förväxlat mig med en elefant)
- Ett blindtest för de blivande föräldrarna i barnmatssmaker (kanske inte vår starkaste sida, Oscar prickade två av fem, jag en av fem).
- Vadslagning på födelsedatum, tid och kön.
Sedan presentöppning, såklart, med tuggleksaker, bebisböcker, barntermometer, badanka som meddelar när det är rätt temperatur på badvattnet och lite annat smått och gott. Och ett kuvert med massa insamlade pengar så att vi kan köpa en spjälsäng och/eller ett skötbord.
Tack snällaste finaste extrafamiljen CISV Colombia!
söndag 22 januari 2012
Babyshower, den första
I Colombia ordnas det alltid babyshower för de som väntar barn. Minst en, gärna flera stycken. En babyshower är helt enkelt en tillställning i slutet av graviditeten för nära och kära som kommer med presenter till blivande barnet.
Världens bästa grej, om jag får säga det själv.
Väldigt många bebissaker är ju nämligen rätt dyra, så lyxen i att bara få göra en lista på alla saker man vill ha är enorm.
Gårdagens babyshower var med släkten, ordnad av Oscars mamma. Vi hade önskat oss alla möjliga nödvändighetsgrejer och fick bilbarnstol, amningskudde, bebisfiltar, babysitter, bärsele, alla möjliga badattiraljer, blöjor och matstol. Bland annat.
På många colombianska babyshowers jag varit på tidigare är det framför allt blivande mamman som står i centrum, och den som till exempel öppnar alla presenter. Vi insisterade dock på att vi faktiskt är två lika viktiga föräldrar och öppnade varannan present var.
Och som på så många andra babyshowers fick vi göra det med förbundna ögon och gissa vad som fanns i paketet. Det var som tur var inte så svårt (man vet ju ungefär vad man önskat sig, ju).
Det märks att det börjar närma sig nu. Sakta men säkert fylls Filurens rum med saker inför ankomsten. Och fler lär det bli, eftersom det här var den första i raden av många babyshowers.
Världens bästa grej, om jag får säga det själv.Väldigt många bebissaker är ju nämligen rätt dyra, så lyxen i att bara få göra en lista på alla saker man vill ha är enorm.
Gårdagens babyshower var med släkten, ordnad av Oscars mamma. Vi hade önskat oss alla möjliga nödvändighetsgrejer och fick bilbarnstol, amningskudde, bebisfiltar, babysitter, bärsele, alla möjliga badattiraljer, blöjor och matstol. Bland annat.
På många colombianska babyshowers jag varit på tidigare är det framför allt blivande mamman som står i centrum, och den som till exempel öppnar alla presenter. Vi insisterade dock på att vi faktiskt är två lika viktiga föräldrar och öppnade varannan present var.
Och som på så många andra babyshowers fick vi göra det med förbundna ögon och gissa vad som fanns i paketet. Det var som tur var inte så svårt (man vet ju ungefär vad man önskat sig, ju).
Det märks att det börjar närma sig nu. Sakta men säkert fylls Filurens rum med saker inför ankomsten. Och fler lär det bli, eftersom det här var den första i raden av många babyshowers.
torsdag 12 januari 2012
Jag ♥ er!
Vilken respons! Vilken lavin av kommentarer till förra inlägget! Tack allihopa för era synpunkter och fina förslag.
Sammanfattningsvis kan vi ju konstatera att på pojksidan är Gael en klar vinnare, namnet verkar gå hem hos de flesta. På flicksidan är alla namnförslag populära, med en liten övervikt för Mila (som också är namnet vi hittills lutar åt).
Och sen kom det hur många förslag som helst till på namn som ni tänker kan funka på spanska och på svenska, som jag tänkte dela med mig av, för många är ju jättefina.
Flicknamn
- Ainoha
- Alexandra (Fint, men lite långt. Och spanska versionen är egentligen Alejandra)
- Alma (Jag gillar det, men det är lite för "gammalsvenskt" för Oscars smak. Bara gamla tanter heter Alma i Colombia)
- Daphné
- Elina
- Ella (Fint, men betyder "hon" på spanska. Och eftersom det är dubbel-L uttalas det "eja")
- Elna
- Elviria
- Emilia
- Ester (Jag gillar, Oscar gillar inte)
- Flavia
- Ilon
- Ines
- Iris
- Isabel/Isabella (Lite långa)
- Isla
- Julia (Namn med J funkar inte så bra, eftersom det uttalas helt annorlunda på spanska)
- Laura
- Lina
- Lovis (Jag älskar det här namnet, men tyvärr låter det inte så bra på spanska. Buhu.)
- Maira
- Maité
- Maya (Det är ett namn vi båda gillar, men det passar alldeles katastrofalt med efternamnet. Maya Amaya. Tyvärr.)
- Minya
- Mira
- Mio
- Nellie
- Nina/Gina
- Noelia
- Olivia
- Sasha
- Siri
- Sonya
- Vega (Det är ett efternamn på spanska)
- Vera
- Viola
- Wendy
Pojknamn
- Abbe
- Adam
- Adrian
- Agaton
- Axel
- Benjamin
- Bill (Går ju inte att döpa efter Microsofts grundare när vi tillhör Apple-sekten i det här hushållet, hehe.)
- Charlie
- Dag
- Diego
- Elias (Det är ett namn som varit i fråga. Jag gillar det jättemycket men Oscar säger att bara gamla gubbar heter så här)
- Emil (Det har jag också lobbat för. Men det går inte hem hos Oscar som tycker att det låter konstigt. Spanska versionen är Emilio)
- Erik (Så heter min lillebror så det går bort)
- Felix
- Frank
- Hugo
- Ian
- Iker
- Ivo (Också ett namn jag har föreslagit - ni har bra smak! Men Oscar känner en idiot som heter Ivo och har jättedåliga associationer till namnet)
- Leo
- Leon
- Liam
- Loa
- Lucas (Det här har Oscar föreslagit flera gånger. Men jag känner att det är lite för vanligt och ja... inget wow, helt enkelt)
- Manuel
- Mateo
- Max
- Máximo
- Mica
- Milo (I Colombia finns ett chokladmärke som heter så. Lite som att döpa någon till O'Boy i Sverige, tyvärr)
- Mio
- Nils (Har varit uppe, men ingen tumme upp från Oscar)
- Ruben
- Sasha
- Saul (Å nej. Jag associerar bara till Argentinas extremt osympatiske ex-president, som drev landet i fördärvet)
- Sebastian
- Sid
- Simon
- Teo
- Tim
- Tor
- Valentin
- Wilmer
Ja, och sen kan jag ju bjuda på ett bonusnamn, som jag föreslagit, men som Oscar tycker låter alldeles för hippie. Anahí. Hur fint som helst, tycker jag.
måndag 9 januari 2012
Det här med namn...
Det är ju nämligen inte bara det att det måste vara ett fint namn, som ska funka resten av livet. Bara det är ju ett tillräckligt svårt ansvar.
Men här har vi även andra faktorer att ta hänsyn till:
- Det måste funka på både svenska och spanska. Detta innebär att alla namn med å, ä, ö, samt g framför mjuk vokal och med j går bort (tänk "Jorge" och försök uttala det vettigt på svenska).
- Det får inte heller rimma på eller låta som något knäppt på något av språken.
- Det måste passa med efternamnet Amaya OCH med Dalén (här räknas det första efternamnet när man har två, i Sverige räknas det andra).
Till råga på allt är Colombia och Sverige helt i ofas när det gäller populära namn. De så kallade sekelskiftesnamnen har inte börjat återkomma här och Oscar (ivrigt påhejad av i princip alla vi känner här) sparkar bakut när jag föreslår jättefina namn som till exempel Elsa.
Ett ganska långt tag hade vi Liv som alternativ på flicksidan. Det fick dock stryka på foten efter att vi testat det på lite olika personer, däribland blivande farföräldrarna, som inte alls kunde uttala det utan envisades med att säga "Lipp". Och man vill ju inte att ens barn ska heta läpp, liksom.
Hur länge som helst har vi också haft Gael som pojknamnsalternativ (ni vet, som superhunken Gael García Bernal). Men nu visade det sig att blivande morföräldrarna inte alls är särskilt förtjusta i det namnet, mest för att det låter konstigt i Sverige (bara 28 män heter så).
Så nu försöker vi hitta lite alternativ. Det här är vad vi har på listorna (i ungefär den prioriteringsordningen):
Flicknamn
Nu till tiotusenkronorsfrågorna:
Vad tycker ni om ovan nämnda alternativ (och är Gael så himla konstigt)?
Har ni andra förslag - som uppfyller ovan nämnda kriterier och gärna är i) korta, max två stavelser och helst max fyra bokstäver, ii) inte bibliska iii) inte "gammalsvenska" (av ovan nämnda anledning), iv) inte är för vanliga (där är det jag som sätter mig på tvären mot alla "normala" pojknamn som funkar utmärkt på svenska och spanska, typ David, Daniel, Mattias)?
Tack för hjälpen!
-----
Uppdatering: Gael uttalas alltså [ga-ell] med betoning på sista stavelsen. Lite som Gabrielle.
Hur länge som helst har vi också haft Gael som pojknamnsalternativ (ni vet, som superhunken Gael García Bernal). Men nu visade det sig att blivande morföräldrarna inte alls är särskilt förtjusta i det namnet, mest för att det låter konstigt i Sverige (bara 28 män heter så).
Så nu försöker vi hitta lite alternativ. Det här är vad vi har på listorna (i ungefär den prioriteringsordningen):
Flicknamn
- Mila
- Elin
- Sol
- Gael (alltså, vi älskar ju fortfarande det namnet)
- Isak
- Dante
- Samuel
Nu till tiotusenkronorsfrågorna:
Vad tycker ni om ovan nämnda alternativ (och är Gael så himla konstigt)?
Har ni andra förslag - som uppfyller ovan nämnda kriterier och gärna är i) korta, max två stavelser och helst max fyra bokstäver, ii) inte bibliska iii) inte "gammalsvenska" (av ovan nämnda anledning), iv) inte är för vanliga (där är det jag som sätter mig på tvären mot alla "normala" pojknamn som funkar utmärkt på svenska och spanska, typ David, Daniel, Mattias)?
Tack för hjälpen!
-----
Uppdatering: Gael uttalas alltså [ga-ell] med betoning på sista stavelsen. Lite som Gabrielle.
lördag 17 december 2011
Psykoprofylaxkursade
Tre fjärdedelar av graviditeten är snart avklarade och det innebär dags att börja psykoprofylaxkursen. I Colombias privata sjukvård är det en djungel av alternativ.
Först kollade vi upp kursen på vårt sjukhus. Den ges av den huvudansvariga förlossningssköterskan och är en privatkurs, bara vi och henne. Men 1630:- för åtta tvåtimmarslektioner kändes lite väl dyrt. Så vi ringde vår privata sjukförsäkring för att kolla vad de hade att erbjuda. De samarbetar med två ställen, Misi Baby Spa och Moms & Babies (ja, de heter verkligen så...), där vi får rabatt via försäkringen. Men eftersom båda är lyxiga babyspan för överklassen kostar det ändå 1270:- för lika många lektioner. Inte riktigt inom vår budgetram. Dessutom var kursinnehållet sånt som "känsloworkshop för paret" och jag kan inte med sånt. Jag vill ha praktiskt information och inget mer. Inte måla teckningar ihop.
Det tredje alternativet var psykoprofylaxkursen som vår halvprivata sjukförsäkring EPS erbjuder, som är gratis. Vi hade våra tvivel, för sjukvårdssystemet i Colombia är inte det bästa och EPSarna har inte så bra rykte. Men vi tänkte att äsch, eftersom det är gratis så testar vi att gå en gång för att se hur det är.
I morse var vi på vår första lektion och vi blev mycket positivt överraskade båda två. Det var intressant, det var sakligt, lektionen hölls av en kunnig sjuksköterska som inte med en min antydde att någon fråga var för dum för att ställas och det var roligt att träffa andra. Temat för lektionen idag var "generellt om graviditeten" och inleddes med att alla fick berätta historien om sina graviditeter - om den var planerad eller inte, hur allt har gått hittills, om pappan finns med i bilden, om det är en pojke eller flicka (vi var såklart de enda som inte visste könet), och så vidare.
De flesta var där i par, men några var själva. Det var 18-åringen som råkat bli gravid och dessutom väntade tvillingar, det var 17-åringen som var där med sin syster i samma ålder, som själv gått kursen när hon var gravid förra året, och det var tjejen som fick reda på att hon var gravid när hon skulle börja ett nytt jobb och de gjorde ett graviditetstest på henne innan hon skrev på papprena (det är olagligt även i Colombia, men de flesta företag gör det ändå, ofta utan att tala om det. Och nej, hon fick inte jobbet efter det). Och det var det frireligiösa paret, paret som väntade sitt andra barn, paret som hade tusen frågor och 22-åringarna som bestämt sig för att skaffa barn fast de båda fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. Och så vi.
Lektionerna hålls varje lördag och man kan gå på vilka man vill när man vill, så nu har vi alla lördagar från den 7 januari till mitten av februari inbokade. Vi struntar i lyxiga spa-kurserna med gravidyoga, EPSen duger alldeles utmärkt.
Och än en gång påmindes jag om varför Oscar är den bästa jag någonsin kunnat hitta. När alla kommenterade sitt sedvanliga "tja, man kan ju förstås köpa kläder i könsneutrala färger, som vitt" (varför i hela friden nu vitt verkar vara den enda "könsneutrala" färgen en bebis kan ha, gud så opraktiskt) efter att vi sagt att vi inte vill ta reda på barnets kön innan det föds och Oscar förklarat varför (annars ger alla rosa kläder med volanger och rosetter och fluff-fluff om det är en flicka och blå kläder med bilar om det är en pojke), sa han att nej, det behöver inte alls bara vara vita kläder. Vi vill att våra barn ska ha alla sorters kläder, och om det är en pojke och någon gett oss en rosa tröja så får han väl ha en rosa tröja, det går alldeles utmärkt.
Hur många promille av colombianska män säger till psykoprofylaxgruppen, och till folk i största allmänhet, att deras son visst kan ha rosa kläder? Ungefär jättejättefå.
Oscar är världens bästa och tar striderna som inte ens jag alltid orkar ta.
Först kollade vi upp kursen på vårt sjukhus. Den ges av den huvudansvariga förlossningssköterskan och är en privatkurs, bara vi och henne. Men 1630:- för åtta tvåtimmarslektioner kändes lite väl dyrt. Så vi ringde vår privata sjukförsäkring för att kolla vad de hade att erbjuda. De samarbetar med två ställen, Misi Baby Spa och Moms & Babies (ja, de heter verkligen så...), där vi får rabatt via försäkringen. Men eftersom båda är lyxiga babyspan för överklassen kostar det ändå 1270:- för lika många lektioner. Inte riktigt inom vår budgetram. Dessutom var kursinnehållet sånt som "känsloworkshop för paret" och jag kan inte med sånt. Jag vill ha praktiskt information och inget mer. Inte måla teckningar ihop.
Det tredje alternativet var psykoprofylaxkursen som vår halvprivata sjukförsäkring EPS erbjuder, som är gratis. Vi hade våra tvivel, för sjukvårdssystemet i Colombia är inte det bästa och EPSarna har inte så bra rykte. Men vi tänkte att äsch, eftersom det är gratis så testar vi att gå en gång för att se hur det är.
I morse var vi på vår första lektion och vi blev mycket positivt överraskade båda två. Det var intressant, det var sakligt, lektionen hölls av en kunnig sjuksköterska som inte med en min antydde att någon fråga var för dum för att ställas och det var roligt att träffa andra. Temat för lektionen idag var "generellt om graviditeten" och inleddes med att alla fick berätta historien om sina graviditeter - om den var planerad eller inte, hur allt har gått hittills, om pappan finns med i bilden, om det är en pojke eller flicka (vi var såklart de enda som inte visste könet), och så vidare.
De flesta var där i par, men några var själva. Det var 18-åringen som råkat bli gravid och dessutom väntade tvillingar, det var 17-åringen som var där med sin syster i samma ålder, som själv gått kursen när hon var gravid förra året, och det var tjejen som fick reda på att hon var gravid när hon skulle börja ett nytt jobb och de gjorde ett graviditetstest på henne innan hon skrev på papprena (det är olagligt även i Colombia, men de flesta företag gör det ändå, ofta utan att tala om det. Och nej, hon fick inte jobbet efter det). Och det var det frireligiösa paret, paret som väntade sitt andra barn, paret som hade tusen frågor och 22-åringarna som bestämt sig för att skaffa barn fast de båda fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. Och så vi.
Lektionerna hålls varje lördag och man kan gå på vilka man vill när man vill, så nu har vi alla lördagar från den 7 januari till mitten av februari inbokade. Vi struntar i lyxiga spa-kurserna med gravidyoga, EPSen duger alldeles utmärkt.
Och än en gång påmindes jag om varför Oscar är den bästa jag någonsin kunnat hitta. När alla kommenterade sitt sedvanliga "tja, man kan ju förstås köpa kläder i könsneutrala färger, som vitt" (varför i hela friden nu vitt verkar vara den enda "könsneutrala" färgen en bebis kan ha, gud så opraktiskt) efter att vi sagt att vi inte vill ta reda på barnets kön innan det föds och Oscar förklarat varför (annars ger alla rosa kläder med volanger och rosetter och fluff-fluff om det är en flicka och blå kläder med bilar om det är en pojke), sa han att nej, det behöver inte alls bara vara vita kläder. Vi vill att våra barn ska ha alla sorters kläder, och om det är en pojke och någon gett oss en rosa tröja så får han väl ha en rosa tröja, det går alldeles utmärkt.
Hur många promille av colombianska män säger till psykoprofylaxgruppen, och till folk i största allmänhet, att deras son visst kan ha rosa kläder? Ungefär jättejättefå.
Oscar är världens bästa och tar striderna som inte ens jag alltid orkar ta.
tisdag 6 december 2011
Filuren, sisådär 27 veckor
Den mår fint, växer som den ska, överläppen finns med, den har alla viktiga ben på plats, fyra kamrar i hjärtat som slår med 146 slag per minut och den väger cirka 973 gram.
Precis som vi redan märkt är det en egensinnig liten filur vi har att göra med. Så fort läkaren försökte få en bättre bild satte den händerna framför ansiktet.
Det är samma sak härhemma, så fort jag ropar till Oscar att komma och känna hur den sparkar så slutar den direkt.
Eftersom normen här är att ta reda på bebisens kön i förväg (ni vet, hur ska man annars veta om man ska inreda bebisrummet i rosa eller i blått), sade vi till läkaren i förväg att vi inte ville veta något. Det var inga problem, på alla papper står det "sexo: 0", och han svängde förbi fort så vi inte skulle kunna hinna se något (vilket vi inte gjorde heller), även om läkaren sa att han visste precis vilket kön filuren har.
Vi får vänta i tre månader till. Huvudsaken är att det är en frisk och kry och pigg filur vi har på gång.
torsdag 24 november 2011
Dagen vi fick veta
Idag är det på pricken 100 dar kvar tills filuren är tänkt att dyka upp och jag tänkte berätta om hur det gick till den där dagen vi fick se två streck på stickan.
Det var den 26 juni och Oscar var inte hemma. Han hade åkt iväg på grillfest med vänner utanför Bogotá och skulle komma tillbaka på eftermiddagen, men jag hade stannat eftersom första bröllopsgästerna från Sverige kommit.
Egentligen kände jag det på mig redan innan. Vi hade försökt i några månader och jag hade hunnit googla alla tidiga graviditetssymptom som finns. Ett av dem stämde på pricken och var det som gjorde att jag redan var nästan helt säker.
Men jag kissade på stickan i alla fall. Och fick se de två strecken. Och tänkte att ja, det visste jag ju redan.
Sedan gick jag ut och demonstrerade. Tänkte att Filuren, det här är för din skull. För att du ska få växa upp i en värld där du får älska vem du vill utan några pappskallar som fått för sig att viss sorts kärlek är lite bättre än annan.
På eftermiddagen ringde jag Oscar ungefär femtielva gånger. Var är du? Är du framme snart? Hur länge är det kvar tills du kommer hem? Sådär som jag aldrig någonsin gör vanligtvis.
Men nu var det ju inte vanligtvis just den här dagen.
När Oscar äntligen kom hem efter en halv evighet fick han en liten presentpåse. Först fattade han inte vad det var som låg i den. Han tittade på stickan i några sekunder innan det sjönk in. Då började han gråta. Och skratta. Och gråta ännu mer.
Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli så glad för ett sånt här besked, sa han mellan tårarna.
Sen ringde han sina föräldrar och jag ringde mina. Klockan var ett på natten i Sverige då.
Så började vår resa mot filuren. Hundra dagar kvar.
Det var den 26 juni och Oscar var inte hemma. Han hade åkt iväg på grillfest med vänner utanför Bogotá och skulle komma tillbaka på eftermiddagen, men jag hade stannat eftersom första bröllopsgästerna från Sverige kommit.
Egentligen kände jag det på mig redan innan. Vi hade försökt i några månader och jag hade hunnit googla alla tidiga graviditetssymptom som finns. Ett av dem stämde på pricken och var det som gjorde att jag redan var nästan helt säker.
Men jag kissade på stickan i alla fall. Och fick se de två strecken. Och tänkte att ja, det visste jag ju redan.
Sedan gick jag ut och demonstrerade. Tänkte att Filuren, det här är för din skull. För att du ska få växa upp i en värld där du får älska vem du vill utan några pappskallar som fått för sig att viss sorts kärlek är lite bättre än annan.
På eftermiddagen ringde jag Oscar ungefär femtielva gånger. Var är du? Är du framme snart? Hur länge är det kvar tills du kommer hem? Sådär som jag aldrig någonsin gör vanligtvis.
Men nu var det ju inte vanligtvis just den här dagen.
När Oscar äntligen kom hem efter en halv evighet fick han en liten presentpåse. Först fattade han inte vad det var som låg i den. Han tittade på stickan i några sekunder innan det sjönk in. Då började han gråta. Och skratta. Och gråta ännu mer.
Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli så glad för ett sånt här besked, sa han mellan tårarna.
Sen ringde han sina föräldrar och jag ringde mina. Klockan var ett på natten i Sverige då.
Så började vår resa mot filuren. Hundra dagar kvar.
torsdag 17 november 2011
Mycket vanlig konversation nuförtiden
- Din mamma kommer väl när barnet föds?
(Framtida morfar antas däremot inte vara lika intresserad av sitt barnbarn)
- Nja, mina föräldrar kommer nog och hälsar på när barnet är 2-3 månader.
- Men! Vem ska då hjälpa dig med allt i början?
Jag vet inte det jag, men här kommer ett helt GALET och lite spexigt förslag sådär:
Barnets far.
lördag 12 november 2011
Ska du föda i Sverige?
Det är frågan jag får lite titt som tätt nuförtiden. Den ställs av såväl colombianer som svenskar, men av olika anledningar.
Colombianer för att de tänker att på så vis får barnet automatiskt svenskt medborgarskap vilket är ungefär en miljon gånger bättre än colombianskt med tanke på rörelsefrihet i världen. Svenskar för att de har en illusion om att Sverige är bäst på det mesta och att det naturligtvis måste vara mycket bättre och säkrare att föda barn i Sverige än i Colombia.
Svaret är hur som helst nej. Av flera anledningar:
1. Jag bor i Colombia. Det innebär att jag har colombiansk sjukförsäkring, jag går på alla kontroller här, hela min journal är på spanska och finns på sjukhuset där jag ska föda barn. I närvaro av en gynekolog som gjort alla kontroller under hela graviditeten och känner mig och Oscar.
Skulle jag föda i Sverige skulle jag skriva in mig strax innan förlossningen i ett sjukvårdssystem som jag inte vet hur det fungerar och komma till en förlossningsavdelning jag inte känner till, med okända människor som heller inte vet något om min graviditet.
2. Jag har ett jobb. Man får visserligen flyga med en normal graviditet fram till två veckor innan beräknad förlossning (om jag nu skulle vilja utsätta mig för det), men hur som helst skulle det innebära att ta ut innestående semester innan resan istället för att använda den till att förlänga min 14 veckors mammaledighet. Och jag är hellre ledig med filuren utanför magen än inuti.
Dessutom skulle jag sen behöva flyga tillbaka tvärs över jorden med en rätt nyfödd bebis.
3. Filurens pappa bor och jobbar i Colombia. Även han skulle behöva ta ut flera veckors obetald semester (eftersom han frilansar) för att åka till Sverige för att vara med på förlossningen. En förlossning som skulle ske på ett språk han inte förstår.
4. Det är skitdyrt. Flygbiljett för två vuxna tur- och retur plus en bebis retur kostar massor av pengar som vi inte har, särskilt med tanke på inkomstbortfallet resan skulle innebära.
5. Svenskt medborgarskap fixar vi på ambassaden.
Så nej.
Jag kan inte se någon som helst rationell eller vettig anledning till att lägga miljontals pesos och flera veckor av dyrbar ledighet med bebis på att flyga höggravid till andra sidan jorden för att föda i ett för oss båda helt obekant sjukvårdssystem och sedan tillbaka med en nyföding. Filuren kommer att födas i Colombia.
Colombianer för att de tänker att på så vis får barnet automatiskt svenskt medborgarskap vilket är ungefär en miljon gånger bättre än colombianskt med tanke på rörelsefrihet i världen. Svenskar för att de har en illusion om att Sverige är bäst på det mesta och att det naturligtvis måste vara mycket bättre och säkrare att föda barn i Sverige än i Colombia.
Svaret är hur som helst nej. Av flera anledningar:
1. Jag bor i Colombia. Det innebär att jag har colombiansk sjukförsäkring, jag går på alla kontroller här, hela min journal är på spanska och finns på sjukhuset där jag ska föda barn. I närvaro av en gynekolog som gjort alla kontroller under hela graviditeten och känner mig och Oscar.
Skulle jag föda i Sverige skulle jag skriva in mig strax innan förlossningen i ett sjukvårdssystem som jag inte vet hur det fungerar och komma till en förlossningsavdelning jag inte känner till, med okända människor som heller inte vet något om min graviditet.
2. Jag har ett jobb. Man får visserligen flyga med en normal graviditet fram till två veckor innan beräknad förlossning (om jag nu skulle vilja utsätta mig för det), men hur som helst skulle det innebära att ta ut innestående semester innan resan istället för att använda den till att förlänga min 14 veckors mammaledighet. Och jag är hellre ledig med filuren utanför magen än inuti.
Dessutom skulle jag sen behöva flyga tillbaka tvärs över jorden med en rätt nyfödd bebis.
3. Filurens pappa bor och jobbar i Colombia. Även han skulle behöva ta ut flera veckors obetald semester (eftersom han frilansar) för att åka till Sverige för att vara med på förlossningen. En förlossning som skulle ske på ett språk han inte förstår.
4. Det är skitdyrt. Flygbiljett för två vuxna tur- och retur plus en bebis retur kostar massor av pengar som vi inte har, särskilt med tanke på inkomstbortfallet resan skulle innebära.
5. Svenskt medborgarskap fixar vi på ambassaden.
Så nej.
Jag kan inte se någon som helst rationell eller vettig anledning till att lägga miljontals pesos och flera veckor av dyrbar ledighet med bebis på att flyga höggravid till andra sidan jorden för att föda i ett för oss båda helt obekant sjukvårdssystem och sedan tillbaka med en nyföding. Filuren kommer att födas i Colombia.
onsdag 26 oktober 2011
Salsaparty
Det är en kvällspigg och dansant filur vi har åstadkommit, Oscar och jag.
Varje kväll, så fort jag lagt mig i sängen, piggnar filuren till och börjar sitt salsaparty där inne i magen. På dagarna, däremot, håller den sig hittills väldigt lugn.
Det är definitivt en liten latino eller latina in the making.
Magen, som ni ser, den bara växer och växer med oroväckande hastighet (jag menar, ska det fortsätta i den här takten i fyra månader till kommer jag se ut som en pilatesboll när det väl är dags).
lördag 15 oktober 2011
Halvvägs
Graviditetsräknaren här på bloggen visar att det gått exakt hälften av tiden på den här graviditeten.20 veckor har gått, 20 veckor kvar. 140 dagar och 140 dagar.
Jag har hört så många gånger att tiden går otroligt långsamt när man är gravid, att det är en enda lång väntan på något annat. Jag vet inte om jag håller med, själv tycker jag att det var alldeles nyss vi fick de där två strecken på stickan. De första tjugo veckorna har rusat förbi. Vi får se hur det går med resten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)