Check, check, check!

Är det något jag aldrig kunnat vänja mig vid här så är det byråkratin. Den ineffektiva, själsdödande byråkratin så fort minsta lilla ärende ska uträttas.

Det kanske går att tycka att det är lite pittoreskt (eller nåt) precis i början, men när det är ens vardag är det så otroligt energislukande.

Ineffektiva processer som kräver fysisk närvaro, banker som tar betalt för allt och ger noll service, evighetslånga dunster med elbolag, jättekrångliga processer för minsta lilla enkla grej, helt obegripliga bestämmelser utan syfte, och så vidare.

Jag blir galen. Ganska ofta.

Den här sista veckan i Colombia har jag ägnat åt byråkrati. Jag har: sagt upp telefonabonnemangen, fixat en fullmakt, hämtat ut arbetslöshetspengarna, fört över en hutlös summa pengar till Sverige med värdelös växelkurs, avslutat alla mina bankkonton (även känt som den lyckligaste dagen i mitt liv), sagt upp sjukförsäkringen, skickat en kartong grejer till Sverige (o ja, även det har sina byråkratiska finesser), och sålt bilen.

Allt har naturligtvis tagit mycket längre tid än jag trodde att det skulle göra och det mesta har varit krångligare, men nu är varenda grej på listan struken.

Puh. Vilket himla sätt att ta avsked av det här landet.

Svensk "byråkrati", vill du gifta dig med mig?

Idag fick vi lägenhet i Umeå. En jättefin fyra via det kommunala bostadsbolaget, med inflyttning första maj.

Jag fick mejl igår om att en kreditprövning hade gjorts och att de behövde kompletterande information (jag har ju inte deklarerat någon inkomst i Sverige de senaste sju åren). Jag mejlade tillbaka med mitt inscannade anställningsavtal och lite förklaringar, och föreslog mina föräldrar som borgensmän om det skulle behövas. Idag fick jag svar, det räckte så bra med förklaringarna. Sen fick jag hyresavtalet via min personliga sida, jag kunde skriva under genom att logga in med mitt användarnamn och lösenord.

Spontant känner jag lite såhär: Sverige, jag älskar dig. Jag älskar din TOTALA avsaknad av byråkrati.

Alltså, om allt ska vara såhär himla LÄTT kommer den här flytten att bli hur problemfri som helst.

27-åriga jag och mitt pick och pack i januari 2007.

Jag tog examen från universitetet i januari 2007. Samma månad tog jag det av mitt pick och pack som rymdes i en backpackerryggsäck, en kabinväska och en kånken och drog till Sydamerika med en enkelbiljett. Jag har aldrig varit vuxen i Sverige. Jag har aldrig haft ett svenskt heltidsjobb med semester och friskvårdsbidrag. Jag har ingen aning om hur Försäkringskassan eller Skatteverket eller sjukvårdssystemet fungerar.

En kompis som flyttat tillbaka till Sverige efter väldigt många år i Colombia sa "oroa dig inte, har du klarat dig i Colombia kommer allt i Sverige att kännas hur enkelt som helst".

Lite så känns det ju onekligen nu. Vi har ett hyreskontrakt på en lägenhet! Utan att ha behövt visa upp ett enda fysiskt papper, ingen fysisk underskrift, inga borgensmän med egna fastigheter, inga stämplar, ingen autenticering hos notarie, inga kontoutdrag, inga stämplade intyg från arbetsgivaren i flera kopior, inga förstorade kopior på ID-kortet, utan att behöva vänta femtielva bankdagar på att alla möjliga byråkratiska processer ska tragglas igenom systemet, ingenting.

Om vi säger så, det är inte precis så det går till att hyra lägenhet i Colombia.

Största orosmolnet just nu

Migrationsverket har registerat er mans ansökan 2014-12-23 och ett beslut i ärendet har ännu inte fattats.

Väntetiden för en ansökan som denna uppskattas just nu till cirka 14 månader. Det är omöjligt att ge exakta väntetider när det gäller handläggning. I vissa fall kan en ansökan ta längre tid än vad vi angett på vår hemsida. Det kan bero på att Migrationsverket behöver mer information, för att fatta beslut. I sådana fall kommer handläggaren som har hand om ärendet ta kontakt med den som har ansökt eller anhörig i Sverige.

Fjorton månader. FJORTON.

Enligt en liten informell undersökning bland vänner i ungefär samma situation verkar det snarare ha tagit runt 3-4 månader, och med tanke på frågorna i ansökningsformuläret ("har ni någon gång bott ihop?" "hur ofta har ni kontakt med varandra?" "har ni någon gång träffat varandra i verkligheten?") så känns ju inte vårt fall som så värst misstänkt och går förhoppningsvis snabbt.

Men det finns också andra fall som "vi skickade in vår ansökan i september förra året och har fortfarande inte blivit kallade till intervju".

Och där 3-4 månaderna var senast förra året, väntetiderna verkar bara bli längre och längre, och det tar nog tid innan de där 1000 personerna Migrationsverket nyanställer i år märks i väntetiderna.

Jag vet ju såklart att allt beror på ett extremt ökat söktryck på grund av framför allt kriget i Syrien, och naturligtvis trumfar humanitär kris familjeanknytning och ska ha prioritet. Det är klart som korvspad.

Och jag vet också att vi ändå har en rätt privilegierad situation. Jag landar i Umeå där mina föräldrar finns till hands och kan hjälpa till medan jag är själv med Gael, och om det drar ut på tiden kan vi nog spara/låna ihop till en biljett och Oscar har ett tvåårigt Schengen-turistvisum så han kan komma och hälsa på. Vi sitter inte i sjön, särskilt inte jämfört med många andra.

Men ändå. Gael och jag reser till Sverige den 9 mars. Det vore skönt att kunna tänka under sömnlösa nätter att "jag hoppas att vi hinner fira påsk ihop i år", och inte "jag hoppas att vi hinner fira jul ihop i år".

Just nu avskyr jag lite extra mycket den här befängda idén att några godtyckliga streck på en karta ska bestämma vilka människor som får leva tillsammans var någonstans i världen.

Bankerna och jag - inte så mycket till kärlekshistoria

Det kan hända att jag sa till bankens kundtjänsttelefon idag att "det här är den sämsta banken i hela landet, den dagen jag avslutar alla konton hos er kommer att vara den lyckligaste dagen i mitt liv".

Och lite till grejer.

Om vi säger så, colombianska banker är inte det första jag kommer att sakna när jag flyttar härifrån.

Colombiansk byråkrati i sitt esse

Johanna skrev ett inlägg häromdagen om sina turer med Radiotjänst. Den beskrivningen som inte precis stämmer överens med min idealbild av svensk icke-byråkrati, fick mig att tänka på att det var längesen jag hade någon byråkratihistoria på bloggen.

Passande nog publicerade en svensk vän som bor här med ett riktigt praktexempel på Facebook häromdagen. Det kan verka som ett skämt men det är en alldeles Sann Historia Från Verkligheten. Det här är vardag.

Här kommer historien, och det är alltså inte tjejen i bloggen som skrivit brevet:

Avd. Onödig byråkrati: Vet inte varför jag tänkte att det skulle räcka med att ha med sig en cykel till jobbet för att få lämna den på cykelparkeringen. Möjligen också visa upp kortet som säger att jag jobbar där. Det var dumt tänkt. Mycket dumt.

Först, fixa en ansökan från kopieringsaffären. Den ska fyllas i och skrivas under av "supervisoren". Det var enkelt. Men för att han ska skriva under måste jag ha ett bevis på att jag äger cykeln. Jag förklarade att jag köpt cykeln i andrahand. "Jamen då kan jag ju be att få kvittot från den förra ägaren, från affären där han köpte den!" Mmm men min cykel är från -68. "Inga problem, det är bara att köpa ett sånt här certifikat från vilken cykelaffär som helst, och sen fylla i".

Så jag måste alltså ha både ett skrivet kvitto från förra ägaren på att han sålt den till mig, samt ett certifikat som ska fyllas i och skrivas under. Och stämplas, icke att förglömma!! Oklart av vem, för där började jag få ont i huvet. "Men det är por seguridad förstår du väl?". Jag gjorde misstaget att försöka förklara hur sanslöst dumt det här är. "Dumt? Det är por seguridad! För att vi ska veta att det är din cykel." Jag tog sats igen och sa att om jag köpte ett certifikat och skrev under på att det verkligen är min cykel, så är ju det i princip samma sak som att jag intygar inför honom att det är min cykel. Oförstående, höjda ögonbryn. Jag gick hem.

Jag har fortfarande inte samlat nog med kraft för att lösa det här, så jag åker fortfarande buss till jobbet.

-----
Tidigare har jag skrivit om colombiansk byråkrati här: visumbyråkrati, elbolagsbyråkrati i tre delar, byråkrati i största allmänhet, bankbyråkrati

Visumfri europaturism?

För de flesta colombianer är en sista minuten-resa till något spännande land en omöjlighet. Inte bara av ekonomiska skäl. Även de som har ett pass och en inkomst som räcker för att resa kan inte ta en spontantripp bara sådär.

För att resa nästan var som helst förutom grannländerna (Venezuela ej inräknat, sist jag kollade) krävs nämligen visum.

Som colombian får du inte komma in i Europa, inte ens för att mellanlanda (eller USA heller för den delen), utan att först ha fyllt i formulär med frågor om jobb och inkomst och information om familjemedlemmar, och varför du egentligen tänkt resa till Europa och hur länge och var ska du bo någonstans? Pass och anställningsbevis och kontoutdrag från de tre senaste månaderna måste lämnas in och avgift betalas.

Har du tur så får du efter det ynnesten att besöka Europa. Samma sak för USA, och Storbritannien som inte är med i Schengen utan har sitt egna visum.

Men de senaste åren har det ryktas om att Europa ska ta bort kravet på schengenvisum för colombianska turister.

I februari i år röstade Europaparlamentet för att avskaffa turistvisumkravet för medborgare från Colombia och Peru. Sen ska det förhandlas fram bilaterala överenskommelser, och lite annat. Minst ett år till kan det tydligen ta innan colombianer får resa till Europa med bara passet i hand.

Ibland känns visumfri europaturism för colombianer lite som det berömda p-pillret för män.

Snart, nu är det verkligen på gång. Genombrottet är nära, det kommer att bli verklighet vilken dag som helst, nu.

Det gäller att passa på innan Billström och gänget gör det omöjligt

Vad gjorde ni igårkväll då? Själva gjorde vi det här:

Byråkrati, Colombian style

Jag bytte mobilnummer för ett tag sedan, och igår tog jag mig till banken för att ändra numret i deras register. Jag hade redan försökt via telefon och internet men nej, man måste inställa sig personligen på ett bankkontor för att åstadkomma detta.

Sagt och gjort. Jag gick till banken och ställde mig i kö och när jag kom fram till kassan legitimerade jag mig och talade om att jag har ett nytt mobilnummer så det vore fint om de kunde uppdatera det i sina register.

Okej, sa kassörskan och räckte fram en blankett på två sidor. Var så god och fyll i den här och lämna in den tillsammans med en förstorad kopia på ditt ID-kort.

Men kan du inte bara skriva in mitt nya nummer i systemet? Nej, det går inte. Nehej, men kan du ta en kopia på mitt ID-kort, då? Nej, det gick inte heller, trots att kassörskan hade en kopieringsapparat precis bakom sig.

En kvarts arbetsdag senare, efter att ha letat upp ett kopieringsställe och sedan fyllt i blanketten, inklusive mina inkomstuppgifter, namn, adress och telefonnummer till en personlig referens, mitt fingeravtryck och underskrift, finns nu i alla fall mitt mobilnummer i bankens register. Lätt som en plätt, nästan.

-----
PS Jag skulle egentligen inte brytt mig om att ändra numret i deras register om det inte vore för att jag behöver registrera mobilabonnemanget på autogiro. För att den registreringen ska godkännas ringer banken och kontrollerar, och det kan de inte göra om de inte har mitt nummer. Tills det är gjort måste jag alltså betala räkningen på bankkontor varje månad, och det är om möjligt ännu mer själsdödande än det här.

Visum, check

Nu har Oscar fått sitt schengenvisum. Två av tre familjemedlemmar är klara att åka till Sverige i jul nu. Gael har nämligen inget pass ännu. Det skulle vi skaffat redan, men så brann det på svenska ambassaden för en månad sedan, och de har ingen passmaskin sedan dess. Tydligen ska de återuppta passutgivningen i mitten av nästa vecka. Sen tar det sex veckor att få det svenska passet. Då har vi precis en vecka till godo innan vi reser. Puh!

Och ja, han måste ha sitt svenska pass för att kunna resa. Colombianska medborgare måste ha schengenvisum för att komma in i Sverige.

Håll tummarna!

Precis i detta nu befinner sig Oscar på outsourcingföretaget som sköter all visumansökningshantering nuförtiden åt svenska ambassaden här i Bogotá.

Ni kan väl hålla tummarna att han får sitt schengenvisum även denna gång?

Det vore så himla synd på vår sverigeresa till jul annars. Och på vår ekonomi också för den delen, eftersom biljetterna inte är återbetalningsbara.

Jag älskar svensk byråkrati

Ja, på riktigt. Trots de duster mina vänner haft med CSN och Skatteverket så måste jag nog hålla fast vid min uppfattning om att svensk byråkrati är enklast och effektivast i världen.

Jag har nämligen mejlat lite fram och tillbaka med en handläggare på Skatteverket om folkbokföring (jag missade visst att folkbokföra Gael i Colombia när jag skrev ut mig själv ur Sverige, jag trodde han redan var skriven här i och med att jag uppgav vår adress här på anmälan om namn). Hur som helst, av henne fick jag reda på Gaels personnummer som han just fått. Det visade sig att han fått en 4 som näst sista siffra, det vill säga ett jämnt nummer som betecknar flicka. Jag mejlade handläggaren och påpekade detta och vips dagen efter hade de fixat det och han har fått ett nytt personnummer och de postar ett personbevis till ambassaden så att allt ska vara klart.

Alltså om det här hade varit Colombia:

1. Ingen handläggare hade svarat på mejl. Och definitivt inte samma dag som jag skickade mitt mejl. Och hade någon svarat hade de garanterat inte svarat på det jag faktiskt frågade om.
2. Jag hade absolut inte fått reda på något personnummer via mejl, för det hade krävts att jag skulle infinna mig personligen (inte deras problem om jag befinner mig utomlands) och fyllt i en massa blanketter.
3. Ett nytt personnummer? Jag vill inte ens börja föreställa mig den totala byråkratiska mardröm det hade varit. Det hade definitivt inte gått via mejl, det hade inte gått utan att både Oscar och jag varit tvungna att skriva under en massa papper och det hade definitivt inte gått från en dag till en annan.

Så ja, jag vidhåller det jag sagt förut, folk som tror att svensk byråkrati är krånglig, eller att Sverige är världens mest byråkratiska land är nog lite dumma i huvudet, alternativt har aldrig någonsin varit utanför Sveriges gränser.

Och jag vidhåller min kärlek till Sveriges byråkratiska institutioner. Trots allt.

CSN, fortsättningen

Ni kanske undrade vad som hände med det där brevet från CSN där deras detektiver snokat rätt på mig och kommit fram till att jag inte alls bor i Sverige?

Tack vare snälla föräldrar som ställde upp med ett litet lån betalade jag helt enkelt av skulden jag hade kvar i gamla systemet (på 7000-nånting kronor) och så slipper jag det i framtiden. De där papperna de ville ha som intyg på min inkomst är nämligen inte de lättaste att få tag på i ett land som Colombia. Lånen i det nya systemet beror ju inte på inkomst på samma sätt, så där slipper jag jaga papper och stämplar.

Det var nog ett mycket klokt beslut känner jag, efter att ha hört om andra vänners dunster med samma myndighet.

Det visade sig nämligen att jag inte var den enda som fått brev från CSN. Flera stycken av mina vänner här har också fått liknande krav. Och det är inte lätt att uppfylla CSNs önskningar.

De vänner som jobbar på svenska biståndsorganisationer är nämligen skattebefriade enligt beslut från Skatteverket. Det innebär att de inte betalar någon skatt alls i Sverige, och har heller inte någon inkomst registrerad hos Skatteverket. Eftersom de inte har någon inkomst registrerad hos Skatteverket existerar inte deras inkomst och då måste de ju få inkomst någon annanstans ifrån, enligt CSNs logik. Alltså måste de alla ha jobbat extra här i Colombia.

För att bevisa att de inte har haft någon sidoinkomst i Colombia måste de ha ett intyg från colombianska skatteverket på hur mycket de tjänat. Problemet är bara att man bara är deklareringsskyldig i Colombia om man tjänar över en viss, ganska hög, summa. Tjänar man under denna summa har skatteverket ingen aning om hur stor inkomst man haft eftersom arbetsgivarna inte rapporterar in den. Skatteverket utfärdar heller inga inkomstintyg eftersom de inte har några uppgifter om det.

Det är dock inte CSNs problem som kräver att man måste ha ett intyg, med stämpel på, från just colombianska skatteverket, trots intyg från svenska arbetsgivaren på hur mycket man tjänat och intyg från svenska skatteverket på beslut om skattebefrielse.

Men nej, bara uppgifter från Skatteverket räknas gällande inkomst, och att de inte går att få tag på är inget som har med saken att göra. Det är bara att langa upp dubbelt så mycket pengar som man skulle ha betalat annars (i en väns fall handlar det om 24 000 kronor, så det är ju inga småpotatis, precis), eftersom man enligt CSN måste ha haft ett hemligt colombianskt jobb trots intyg om heltidsjobb för svensk biståndsorganisation.

Och jag ska inte ens gå in på alla som fått kvarskatt för att Skattemyndigheten på något sätt missat att informera sig själv om sitt eget beslut om skattebefrielse.

Jag vidhåller fortfarande att colombiansk byråkrati är tusen gånger värre (faktiskt!), men jag måste säga att jag är rätt imponerad av svenska myndigheternas försök att komma upp i samma nivå.

Permanent!

Efter drygt fyra år och sex tillfälliga visum satte jag idag äntligen min fot på Migraciones för vad jag hoppas är sista gången på i alla fall väldigt, väldigt länge.

Idag blev jag nämligen, i egenskap av mor till en colombiansk medborgare, stolt innehavare av ett permanent colombianskt uppehållstillstånd.

Det innebär inte bara att jag numera slipper fajtas med byråkratin minst en gång om året för att förnya det temporära visumet (vilka dessutom kostar drygt 200 dollar styck), utan jag får även den stora äran att rösta i lokalval. Synd bara att borgmästarvalet var i slutet av förra året och inte sker igen förrän om fyra år, men ändå.

Och framför allt får jag stanna i Colombia för alltid om jag skulle vilja det. Det upphör bara om jag befinner mig utanför colombianskt territorium mer än två år i sträck, men det ska jag väl klara av att undvika, semesterresor till Colombia räknas nämligen också, så även om vi skulle flytta till Sverige i framtiden behöver jag bara kila förbi en gång vartannat år för att ha rätt att bo i landet foreverandever.

Nu blir ni inte av med mig så lätt, Colombia!

Situationer då den colombianska kulturen gör mig galen

Saralingon har önskat rubriken

Det som kanske gör mig allra mest vansinnig och frustrerad i vardagen, kanske för att det är mer påtagligt och konkret än sociala orättvisor och sexism, är byråkratin. Den otroligt ineffektiva, ständigt närvarande och själsdödande byråkratin.

Mottona för den colombianska (eller för den delen latinamerikanska, för det är inte bättre på något annat håll på den här kontinenten) byråkratiapparaten verkar vara "är något för enkelt - gör det krångligare!", "det går aldrig att ha för många stämplar" och "samkörning av registeruppgifter mellan myndigheter är en dödssynd".

Den senaste veckan har jag fått ge mig i kast med byråkratin igen. Först ut var säkerhetspolisen. Eftersom jag har uppehållstillstånd och inte medborgarskap är jag skyldig att meddela säkerhetspolisen varje förändring i mitt liv - om jag byter jobb, flyttar, osv. Jag var därför där för att tala om för dem att jag gift mig.

Det var inte en så krånglig grej egentligen, men jag kan bli tokig på att det inte finns någon som helst samordning mellan myndigheter. En förändring av civilstånd kan man tycka borde finnas hon någon slags central folkbokföring som alla myndigheter borde ha tillgång till. Men nej, våra äktenskapspapper finns arkiverade på notariekontor 37 i Bogotá och följdaktligen måste jag ägna en hel morgon på arbetstid åt att ta mig tvärs över stan, stå i kö, och personligen lämna in kopior på alla papper så att säkerhetspolisen kan skriva i sina register att jag numera är gift.

Nästa i raden av byråkratiska förehavanden den här veckan är projekt ta examen från universitetet och här dyker ett annat byråkratiskt motto upp: "ge aldrig tydlig och tillräcklig information". Efter många om och men har jag äntligen lyckats få listan på alla papper som jag ska lämna in. Bland annat behövs då ett intyg på paz y salvo (ungefär skuldfri) från biblioteket. Det är allt som står på den punkten. Då kan man ju lätt tro att det är ett intyg på att man inte har några innestående skulder på försenade böcker på universitetsbiblioteket. Men nej. Ett antal telefonsamtal och mejl senare visade det sig att det är ett intyg från bibliotekets arkiv på att man lämnat in sin uppsats till dem. Uppsatsen måste brännas på en CD och skivan måste inlämnas tillsammans med ett intyg från ens uppsatshandledare. Man kan ju tycka att de kunde ha upplyst om det på den där listan.

Byråkratin i ett nötskal

Även om den här lilla videon är från Spanien hade den precis lika gärna kunnat vara colombiansk. Eller från vilket annat latinamerikanskt land som helst. Det är latinobyråkratin i ett nötskal.

Den innebär en ständig brottningsmatch mot stämplar som inte får vara äldre än 30 dagar, kopior som måste verifieras av notarie, papper som saknas, foton som är en millimeter för stort eller för litet eller har blå bakgrund istället för vit, och så vidare i all evighet. Och inget går någonsin att göra smidigt på internet eller via telefon, för allt måste man stå i evighetsköer och helst ska varje byråkratisk process genomföras på minst två olika kontor, på motsatta ändar av stan, med olika öppettider så att det aldrig går att få allt gjort på en och samma dag:

Huvudpersonen i den här lilla filmen är numera min nya hjälte.

Det närmar sig

En sån här blankett har jag skickat in idag.

Nu är det inte länge kvar, hörrni.
Vi ska bara ta oss igenom en smärre byråkratisk hinderbana först (den svenska delen är uppvärmningen - tänk att kunna beställa dokument via mejl som kommer direkt hem i brevlådan, åh vad jag älskar den effektiva svenska byråkratin), men sen är vi i mål.

Mindre än tre månader kvar nu!

Uppdatering: Man ska visst inte ropa hej förrän man är över bäcken. Det visade sig att jag inte alls kan mejla den där ansökan utan den måste postas med underskrift i original. Eftersom postgången från Colombia är minst sagt opålitlig och DHL kostar en halv förmögenhet är det ju himla lägligt att Anna och Johan reser hem på annandag påsk och kan posta det från Sverige. Puh! Snart är vi back on track igen!
(Och det är ändå 1000 gånger enklare än vad samma procedur hade varit i den colombianska byråkratin)

Plötsligt händer det!

Jag kommer hem från jobbet, tittar i postfacket och vad ligger där om inte... EN endaste räkning från elbolaget Codensa! Med rätt räkningsnummer och allt.

Med maximal effektivitet har de alltså på mindre än ett år lyckats avsluta det konto som aldrig fanns men som vi ändå fick en räkning för varje månad.

Miraklens tid är då sannerligen inte förbi.

----------
Hela Codensa-historien finns här i del 1 och del 2.

Codensa och jag, round femtielva

Ni kommer kanske ihåg min historia med Codensa, elbolaget som jag älskar att hata?

Efter förra inlägget bestämde jag mig för att ta till en ny taktik, nämligen att skriva brev. Colombias företag och myndigheter tycker att det här med brev är mycket viktigt, gärna med många stämplar på. Skriver man ett brev så måste de enligt lagen svara inom femton arbetsdagar.

Så jag skrev alltså ett brev där jag förklarade hela historien och krävde att de skulle avsluta extrakontot omedelbums.

Drygt femton arbetsdagar senare gick jag till Codensa för att hämta upp mitt skriftliga svar (de hade skickat det, men eftersom jag inte var hemma mitt på dan när de kom för att lämna över det personligen fick jag stå mitt kast, tydligen, och hämta upp det personligen på deras kontor).

Svaret var ett två sidor långt brev där det stod ungefär såhär: "blablablabla (=lång redogörelse för exakt alla räkningar vi fått, hur mycket pengar de var på och alla tillgodobetalningar) blablabla, avslutandet av kontot är under process".

Men tack för det, goddag yxskaft, det är ju precis vad ni sagt varenda gång jag gått dit eller ringt.

Idag kom nästa elräkning.
I två exemplar.
Jag blir tokig.

Och fortsättning följer.

Codensa och jag: Inte så mycket till kärlekshistoria

Det företag jag hatar i särklass mest* i Colombia är Codensa, elbolaget. För att generalisera hej vilt skulle jag vilja påstå att de är helt efterblivna hela bunten, alla som jobbar där.

Codensas och min historia ser ut ungefär såhär:

I juli 2009 flyttade Oscar och jag in i lägenheten. Huset var helt nybyggt och allt var inte färdigt ännu. Till exempel sattes elmätarna in i augusti. När vi fått meddelande om att elmätare installerats ringde jag till Codensa för att fråga om räkningen. Den skulle dröja 3-4 månader, sa de, för så lång tid tar det att skapa ett nytt användarkonto.

December gick, och det blev 2010 och januari. Fortfarande hade vi inte fått någon elräkning. El hade vi, däremot. Jag ringde till Codensa igen och påpekade detta. Det skulle de kolla upp, men först måste de veta numret på elmätaren.

Så jag frågade husadministrationen var elmätarna satt, och de visade mig. Det är en stor vägg, full med elmätare. Ovanför varje mätare sitter en liten skylt med lägenhetsnumret dit just den mätaren hör. Under vårt lägenhetsnummer fanns ingenting. Vi hade ingen elmätare, men el i alla fall. Alldeles gratis.

Om det inte varit för att jag tänkt att de förr eller senare skulle komma på det och då skicka en jätteräkning för all el vi konsumerat i en massa månader hade jag hållit tyst och njutit av gratis el.

Men nu ringde jag igen till Codensa och upplyste dem om det faktum att vi fick gratis el varje månad och inte hade någon mätare. Helt omöjligt, enligt Codensas personal. Vi måste ha en elmätare, den måste sitta någonstans. Att den inte fanns vägrade de att tro på. Nej, de skulle skicka någon för att "kontrollera var elmätaren sitter". Okej.

Det gick några månader, fortfarande igen elmätare, fortfarande ingen räkning, fortfarande gratis el, och jag ringde till Codensa flera gånger. De blev lika förvånade varje gång, men skulle varje gång skicka någon att leta igen elmätaren som inte fanns.

Jag hade tänkt låta det hela bero, jag hade faktiskt gjort vad jag kunnat, och fortsätta njuta av gratis el, om det inte vore för att advokaterna på mitt jobb sa att jag borde ha det hela skriftligt, så att jag har ett bevis på att jag faktiskt påtalat det hela för Codensa. Så någon gång i maj 2010 gick jag dit med ett brev. Eller, två. Ett till dem och en kopia till mig som de får stämpla på att de mottagit brevet.

Då vaknade de helt plötsligt och några dagar senare dök en person upp för att installera en elmätare. Nu skulle vi snart få en elräkning, och på den första räkningen skulle vi dessutom få betala elkonsumtionen för fem månader tillbaka i tiden, baserat på genomsnittskonsumtionen den här första månaden.

Det blev juni och första elräkningen kom. Noll pesos. Dubbelt upp. Det vill säga två identiska räkningar med enda skillnaden att användarkontonumren var olika. Jag ringde till Codensa, och oj då, det var bara ena nollpesos-räkningen som skulle betalas. Den andra hade ingen elmätare kopplad till sig och det kontot skulle de genast ta bort.

Nästa månad, två räkningar igen, den här gången med en summa att betala. Och samma visa, borttagandet av det andra kontot var "under process". Nästa månad skulle vi bara få en räkning.

Jo, tjena.

Först i september kom en extrapost på räkningen, "recuperación de energía". En massa pengar. Jag gissade att det var de där fem månaderna som de äntligen kommit ihåg att ta betalt för, men för säkerhets skull gick jag till Codensa för att visa räkningen och fråga. Men nej, vad det kunde betyda var omöjligt att veta. Det var jag tvungen att fråga på ett annat Codensa-kontor som hade ansvar för just det. Som naturligtvis låg på andra sidan stan. "Kan det inte vara de där fem månaderna?" undrade jag och förklarade hur det hela låg till. Nej, det kunde det omöjligt vara, tyckte hon jag pratade med. Jag var tvungen att åka till det andra kontoret för att fråga. Och nej, det gick inte att ringa, för det här var konfidentiellt så jag var tvungen att infinna mig personligen för att få svar. En halv arbetsdag och en förmögenhet i taxipengar senare fick jag veta: Det var de fem månadernas konsumtion som de tog betalt för.

Tack för den.

Varje månad får vi dubbla räkningar, och nu är de inte längre identiska utan har två olika summor. Varje månad ringer jag / går till Codensas kontor och tycker att det börjar vara dags att de tar bort den där andra räkningen. Varje månad får jag veta att det är "under process" och att nästa månad kommer den att vara borttagen. Det är alltid bara någon liten, liten detalj som fattas.

Det skulle inte göra så mycket att få dubbla räkningar om det inte vore för att den där andra räkningen, den som visar på konsumtion fast den inte är kopplad till någon mätare, varannan månad har en stämpel på sig där det står "obetald skuld, betala senast den XXX, annars skickas den till kronofogden". Jag slipper ju helst hamna i skuldregistret i Colombia för en räkning som inte finns. Och varannan månad, när jag gått och påpekat det om igen för Codensa, får jag en räkning där skulden justerats och jag har pengar till godo. Så då kan de ju inte avsluta kontot eftersom då skulle jag ju förlora de tjugo kronorna eller vad det nu handlar om. Som jag aldrig betalat. Som bara finns där till godo eftersom de är totalt inkapabla att räkna rätt.

Igår kom det förbi en Codensaperson och skulle stänga av elen hos oss. För att vi inte betalat räkningen. Det vill säga räkningen som går till elmätaren som inte finns, som tar betalt för el vi inte konsumerat, som Codensa själva säger att vi inte ska betala, eftersom kontot är "under process" att avslutas.

Jag blir tokig. Det var tur att Oscar ringde den här gången, för själv kände jag mig i Señora Patricia-tillstånd:

(Ja, det är en alldeles riktig inspelning. Orkar ni inte lyssna på hela kan ni spola fram till 06.45, det är då hon börjar gå riktigt bananas)

Vi får se vad som händer nästa månad, för jag tvivlar på att historien är slut ännu. Spännande fortsättning följer, alltså.


*Undantaget såklart gruv- och oljeföretag som fördriver ursprungsbefolkning, multinationella bananföretag som betalar paramilitärer för att hålla fackföreningarna i schack, osv. Men det säger ju sig självt.

Svensk vs colombiansk byråkrati

Ibland hör man folk klaga på den svenska byråkratin. Det finns till och med de som drar det så långt att de säger att "Sverige är världens mest byråkratiska land".

"Är ni helt dumma i huvudet?" vill jag säga till de personerna. Men jag är ju snäll, så det gör jag inte, utan istället säger jag "Really? Har du någonsin varit utanför Sveriges gränser? Kommit i närkontakt med ett annat lands byråkrati?"

För alla som av någon outgrundlig anledning fått för sig att Sverige är byråkratiskt rekommenderar jag ett studiebesök i Sydamerika, till exempel Colombia. Här har de fattat det där med byråkrati.

Igår gav jag mig in i ännu en byråkratisk brottningsmatch, för att förnya mitt arbetsvisum. Tidigt på morgonen infann jag mig på migraciones med alla mina femtielva miljarder papper och stämplar hit och dit som krävs. Halv ett var jag därifrån. Då höll jag på att hungra ihjäl. För nej, ni tror väl inte att det finns något så effektivt som en turordning, eller nummerlappar, så att man vet ungefär när det är ens tur och kan smita iväg och köpa något ätbart under tiden? Oh, no, man får lämna in sina papper och sen snällt sätta sig och vänta på att bli uppropad. Om man får en stol det vill säga, för det är ungefär dubbelt så många människor som stolar i rummet där alla som inklämnda sillar förbrukar precis allt syre som finns.

När man blir uppropad, efter sisådär tre timmar, får man ett kvitto som man ska gå med till kassan och betala. Ett arbetsvisum kostar 205 dollar, men det måste betalas kontant och i colombianska pesos. Enligt dagens växelkurs som man inte vet förrän man är på migraciones. Sen lämnar man kvittot till tanten man fick det av och sätter sig och väntar igen. Två-tre timmar till innan man förhoppningsvis får sitt visum. Jag fick det. Johan och Anna fick det inte. Min arbetskompis som var där samtidigt som mig, med exakt samma papper som mig, för exakt samma arbetsvisum fick det inte heller. Tydligen behövde hon ha ett intyg på att hon har rätt kompetens för jobbet. Den konversationen gick ungefär såhär:

- Men jag lämnade ju de intygen förra året, det här är ju en förnyelse av exakt samma visum, med exakt samma kontrakt.
- Ja, men vi behöver ändå de intygen.
- Men jag lämnade ju in originalen till er, jag har dem inte, ni har dem i ert arkiv
- Ja, men vi har ingen som jobbar i arkivet just nu som kan leta upp dem
- Men jag har ju inte papprena, ni har dem, när kommer den personen då?
- I februari
- Mitt visum går ut den första februari, när i februari kommer den personen?
- Det kan jag inte svara på.

Och det är bara början på visumprocessen. Sen ska man till säkerhetspolisen och registrera det hela och skaffa nytt ID-kort. Halv fyra var jag hemma. I princip en hel arbetsdag senare.

Alltså, verkligen. Svensk byråkrati har INGET att komma med. Visst kan man hamna i långa telefonköer, visst kan det vara många papper att fylla i, men ändå. Inget att komma med, säger jag er.

Behöver man autenticera varenda liten namnteckning på varenda litet papper hos notarie? Nej.
Behöver man ha stämplar, gärna från flera olika instanser och i rätt ordning, på precis ALLA papper? Nej.
Är det omöjligt att skicka in papper och formulär via brev och man istället måste lämna in dem personligen (på arbetstid) hos rätt myndighet och få en stämpel att man lämnat in dem? Nej.
Kan man göra en enkel överföring via internetbanken till en annan persons konto utan att först vara tvungen att gå till banken och fylla i en massa formulär för varje nytt konto man vill kunna överföra till/räkning man vill kunna betala? Ja.
Är det totalt (TOTALT) omöjligt att avsluta ett telefonabonnemang på mindre än två arbetsdagar, effektiv tid, i byråkratins spindelnät? Nej.

Och så vidare i all evighet.
Jag skulle vilja påstå att Sverige är det effektivaste och minst byråkratiska landet i hela världen. Den som inte tror mig är välkommen på en guidad byråkrati-tur till Colombia.