Passande nog publicerade en svensk vän som bor här med ett riktigt praktexempel på Facebook häromdagen. Det kan verka som ett skämt men det är en alldeles Sann Historia Från Verkligheten. Det här är vardag.
Här kommer historien, och det är alltså inte tjejen i bloggen som skrivit brevet:
Avd. Onödig byråkrati: Vet inte varför jag tänkte att det skulle räcka med att ha med sig en cykel till jobbet för att få lämna den på cykelparkeringen. Möjligen också visa upp kortet som säger att jag jobbar där. Det var dumt tänkt. Mycket dumt.
Först, fixa en ansökan från kopieringsaffären. Den ska fyllas i och skrivas under av "supervisoren". Det var enkelt. Men för att han ska skriva under måste jag ha ett bevis på att jag äger cykeln. Jag förklarade att jag köpt cykeln i andrahand. "Jamen då kan jag ju be att få kvittot från den förra ägaren, från affären där han köpte den!" Mmm men min cykel är från -68. "Inga problem, det är bara att köpa ett sånt här certifikat från vilken cykelaffär som helst, och sen fylla i".
Så jag måste alltså ha både ett skrivet kvitto från förra ägaren på att han sålt den till mig, samt ett certifikat som ska fyllas i och skrivas under. Och stämplas, icke att förglömma!! Oklart av vem, för där började jag få ont i huvet. "Men det är por seguridad förstår du väl?". Jag gjorde misstaget att försöka förklara hur sanslöst dumt det här är. "Dumt? Det är por seguridad! För att vi ska veta att det är din cykel." Jag tog sats igen och sa att om jag köpte ett certifikat och skrev under på att det verkligen är min cykel, så är ju det i princip samma sak som att jag intygar inför honom att det är min cykel. Oförstående, höjda ögonbryn. Jag gick hem.
Jag har fortfarande inte samlat nog med kraft för att lösa det här, så jag åker fortfarande buss till jobbet.-----
Tidigare har jag skrivit om colombiansk byråkrati här: visumbyråkrati, elbolagsbyråkrati i tre delar, byråkrati i största allmänhet, bankbyråkrati
Hahahaha!
SvaraRaderaHahaha herregud. Det var ändå ännu värre än Radiotjänst faktiskt.
SvaraRaderaJa eller hur!
RaderaHerregud! Helt, helt fascinerande! Och extremt frustrerande, hu!
SvaraRaderaExtremt! Jag har i och för sig hört ryktas att Tyskland också har sina byråkratiska sidor…?
RaderaOj! Sluta! Jag skrattar så jag kissar på mig! Por seguridad!
SvaraRaderaKan berätta att jag nu efter att ha djupandats och laddat i en vecka, klarat av första steget mot ett parkeringstillstånd. Den nördiga bekant som sålde cykeln till mig råkade ha i sin ägo en kopia på originalkvittot från -68. Utrustad med detta, plus bekantingen själv åkte vi till en cykelmek. Som sålde mig ett litet kort, ett "ägarbevis". Kostade mig 5000 pesos (18kSEK) Som jag givetvis fyllde i själv. Och som ägaren till cykelmeken skrev under på att han sålt mig cykeln. Kvittot var med mer som kuriosa, för gubbarna som hängde i meken att fingra på. Den viktigaste biten var ju givetvis att bekantingen intygade att han sålt cykeln, så att de kunde skriva under att cykeln verkligen är min....
SvaraRaderaAlltså suck. Två fel blir inte ett rätt och allt det där, men nu har jag i alla fall papper som ser ut som de ska. (Ingen bryr sig ju om det stämmer eller om de egentligen intygar vad de påstår sig intyga.) Nu ska jag bara ta en nu vända hos supervisoren så borde saken (alltså jinxar jag det här nu?) vara biff.
Jag håller alla tummar för att det ska gå hela vägen!
RaderaÄr dock djupt imponerad över att du vågar cykla i Bogotá.
SÅ! Nu har jag äntligen ett parkeringstillstånd. Och seriöst, det är nog mitt mest värdefulla dokument just nu. Eller åtminstone det mest svårersättliga. Och medan en annan person i supervisor-kontoret höll på att skriva under, så kom den första personen in. "Sedär, du kunde ju!" i överlägsen ton. Jag snäste att jag ju aldrig ifrågasatt min förmåga att fixa det, mer själva grejen med att jag måste förfalska grejer. Och igen, med övertydlig, överlägsen röst: "señora, es por seguridad." Men nu har jag det jädra kortet i alla fall.
RaderaOch hemifrån mig till jobbet finns det cicloruta hela vägen, så det är relativt sett mindre livsfarligt. =)
GRATTIS! Det måste vi fira! När ska vi ta den där fikan?
RaderaKram!
Närsom nästan. Kanske måndag? Och tack!
RaderaHaha, det här inlägget är helt fantastiskt. Man blir ju inte förvånad heller.
SvaraRaderaHahaha eller hur!
Radera