Även tystnaden har ett slut

En gång för jättelänge sedan efterlyste jag önskerubriker från bloggläsarna. Ett av rubrikförslagen jag fick då, till ett inlägg jag aldrig skrev, var "Ingrid Betancourts bok: såhär tycker jag och såhär tycker alla colombianer".

Nu, snart fem år efter den där rubrikönskningen, har jag äntligen läst boken.

Det är alltså tegelstenen Även tystnaden har ett slut på drygt 600 sidor, om och av före detta presidentkandidaten i Colombia, Ingrid Betancourt. Hon kidnappades av FARC-gerillan under sin valkampanj och befriades spektakulärt av colombianska armén sex år senare.

Det är en otroligt spännande och intressant historia, även om man inte har någon speciell relation i övrig till Colombia. Sex år som fånge i mitten av ingenstans någonstans i Amazonas djungel, är ju en vidrig livserfarenhet men tacksamt för litteratur.

Men jag hade ändå svårt för boken. Den är visserligen välskriven, men ändå för lång, och språket (eller är det översättningen? Jag tror ändå att det är hennes språk) är lite högtravande. Men framför allt har jag så svårt för henne som person. Hela boken kändes som ett enda långt försvarstal, hon kändes inte sympatisk överhuvudtaget, utan mest som att hon såg sig själv som lite bättre än alla andra, alltid försökte framställa sig själv som moraliskt lite högre stående.

Jag vet inte, kanske ville hon rentvå sig själv efter att ha gjort sig själv till avskydd av den colombianska allmänheten efter att ha tänkt stämma staten för kidnappningen - trots att hon ångrade sig innan hon faktiskt hann göra något rent juridiskt. Det var droppen, efter att hon inte var särskilt populär sedan innan.

Så även om boken är ett intressant tidsdokument över ett viktigt stycke nutidshistoria så hade den kunnat vara så mycket intressantare psykologiskt också. Vad händer med människor som befinner sig i en sådan extrem situation? Det känns som att hon vill göra den ansatsen i boken, men det blir mycket "de andra gjorde si och så, men jag höll mig över det". Sådant som att hon överhuvudtaget inte nämner att hon var gift när hon kidnappades förrän på sidan 300-någonting. Hon väljer naturligtvis vad hon vill skriva om, men det känns lite märkligt när hon samtidigt framställer det som att hon verkligen gräver djupt i sina innersta känslor och rannsakar sig själv.

Skulle jag rekommendera boken? Absolut! Särskilt till Colombia-intresserade. Jag är inte odelat positivt inställd till Ingrid, men boken är intressant och läsvärd.

Det var mitt svar på frågan i önskerubriken. Men vad alla colombianer tycker? Det kan inte jag svara på.

Då saknar jag Sverige & Mitt bästa barndomsminne

En annan Jenny har önskat första rubriken, Mamma har önskat andra rubriken, och Monika har önskat "Mina barndomsår, några minnen"

Jag tror att de sammanfaller, nuförtiden. Förut hade jag kanske sagt att jag saknar familj och vänner, svensk mat, effektivitet och ordning och reda. Och visst, det saknar jag såklart fortfarande, det saknar jag alltid, men sen Gael föddes har en viktig punkt lagts till listan.

Jag växte ju upp med sommarlov tillsammans med alla kusiner i stugan vid kusten. Det var säkert jättetråkigt ibland, vi bråkade säkert kusinerna emellan, det regnade väl och var kallt, men ändå. De bilder som dyker upp i huvudet är oändliga soliga sommardagar, utflykter med båten, upptäcktsfärder med kusinerna, bärplockarpromenader i skogen.

Det senaste året har dessutom tre av dessa kusiner fått barn, de är alltså med Gael inräknad fyra jämngamla tremänningar som kan härja ihop där i sommarstugan. Den barndom jag hade, det är den barndom jag vill ge till Gael. Då saknar jag Sverige så det känns ända ner i magtrakten.

Vad som är bättre i Colombia än i Sverige

Camilla och Ella Brodin har önskat rubriken.

Jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva under den här rubriken. Jag har inte flyttat till Colombia för att jag ogillar Sverige. Det finns massor som är bra med Sverige och massor som är bra med Colombia och jag tror inte att något land är bättre än något annat. Det är lätt att det bara blir massa klyschor, typ människorna är mycket öppnare och spontanare i Colombia. Kanske sant, men också grovt generaliserande.

Hur som helst. Jag har ju aldrig haft barn i Sverige, så mina jämförelser baserar sig egentligen endast på andrahandsuppgifter, men av att följa en massa bloggare som har barn i Sverige känns det ändå som att det finns något som är bättre i Colombia än i Sverige:

Det är inte så mycket måsten och så många pekpinnar och ett enda rätt sätt här. Särskilt när det gäller två grejer - amning och att lämna bort bebisen till barnvakt.

Det verkar vara en himla press när det gäller amning - man ska amma, men inte för länge och inte för kort och på rätt sätt. Man ska ge barnet närhet genom amning men man får inte amma barnet till sömns för då skämmer man bort det och det lär sig att använda bröstet som napp. Och så vidare, och så vidare.

Samma sak när det gäller barnvakt. Lämnar man ifrån sig bebisen innan sisådär sex månader är man en hemsk förälder och såväl bebisen som en själv kommer att bli emotionellt skadade av separationen. Man får absolut inte tycka att det är skönt att ha lite egen bebisfri tid ibland, men samtidigt får man inte vara med bebisen hela tiden för då skämmer man bort den. Och så vidare, och så vidare.

Jag har svårt att förstå det där. Bebisar är ju inte robotar som fungerar exakt likadant allihopa. Visserligen tycker folk en massa här också, och berättar det gärna, men det finns inte det enda rätta sättet på samma vis som jag får känslan av i Sverige.

Det ses som positivt att amma, och det förespråkas på BB, men det är ingen som tvingar på en något. Vill man eller kan man inte så är det så och man är inte sämre för det. Det räknas nästan med att man förr eller senare kommer att börja med ersättning. Vi fick till och med små förvaringsburkar för mjölkpulver i present på en babyshower.

Och i ett land där det är få förunnat att få vara betalt ledig med en bebis längre än tre månader är det såklart ingen som höjer på ögonbrynen när bebisen tas om hand av någon annan. Jag undrar hur ingen-barnvakt-innan-ettårsdagen-förespråkarna tänker? Att alla utanför Skandinavien är emotionellt störda som lämnats bort av föräldrar utan lyxig ettårig ledighet? Själv tänker jag att många istället får en fin närhet inte bara med sina föräldrar utan också med till exempel mor- eller farföräldrar.

Men visst, jag drömmer såklart också om lång och delad föräldraledighet, och tänker att ett framtida lillasyskon ska födas i Sverige, just av den anledningen. Men under tiden är jag glad att slippa pekpinnarna.

Svenska v.s. spanska

En annan Jenny har önskat rubriken.

Ska du prata svenska med Gael? är det många som frågar. Svaret är ett självklart ja.

Det hade varit otänkbart för mig att inte försöka lära mitt barn mitt modersmål. Det är en så pass viktig del av mig att det skulle vara omöjligt att inte dela med mig av den. Jag sjunger Ekorrn satt i granen och Björnen sover för Gael, inte Los pollitos eller Sol solecito. Jag kommer att läsa min barndomsfavorit Sagan om den lilla, lilla gumman för honom.

Men inte bara därför, utan också för en massa andra uppenbara fördelar med tvåspråkigheten. Som att kunna kommunicera med sin mormor och morfar och morbror i Sverige. Kunna åka på semester till Sverige och prata med människor. Lättheten för att lära sig ett tredje språk längre fram - ju fler språk man kan, desto lättare är det ju att lära sig ytterligare ett. Den minskade risken att drabbas av Alzheimer. Bland annat.

Sen är det ju så att vi bor i Colombia. Oscar och jag pratar spanska med varandra. Gaels framtida barnskötare och dagispersonal kommer att prata spanska med honom. Han kommer såklart att vara exponerad för mycket mer spanska än svenska, och det kommer säkert att kännas mer naturligt för honom att prata det språk som de allra flesta runt honom förstår, inklusive hans svensktalande mamma.

Det skulle nog vara mycket enklare om vi bodde i Sverige, då skulle det bli en mer naturlig blandning av språken, med spanska hemma och svenska ute.

Vi får se hur det går, vart vi hamnar i framtiden, och vilket språk som blir viktigast för Gael. Men han kommer i alla fall att få båda språken under sin uppväxt.

Såhär har det varit att dejta sydamerikanska killar

Ella Brodin har önskat rubriken.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här rubriken. Det är lite som att säga hur det är att dejta europeiska killar. Jag tror att det är rätt stor skillnad mellan att dejta en italienare och en svensk. Eller mellan en svensk och en annan svensk.

Precis samma sak i Sydamerika.

Jag har haft lite historier hit och dit under mina snart sju år i Sydamerika, en del lite långvarigare och seriösare än andra. Jag vet inte om det finns någon gemensam nämnare mellan alla, men ungefär såhär har det varit:

I Chile var jag tillsammans med en tatuerare i nästan ett år. Han var spännande men visade sig vara rätt dum i huvudet. Oh well, det var i alla fall lärorikt.

Sen dejtade jag lite här och var i Argentina och Colombia och latinamerikaner i Sverige under åren, men inget särskilt långsiktigt.

Jag har faktiskt väldigt sällan dejtat argentinare, trots sammanlagt två år i landet. Jag vet inte, det är nog själva raggningskulturen i Buenos Aires som jag helt enkelt inte pallar. Det är verkligen neandertal-stuk, typ klubba ner och dra hem i håret. Inte min grej.

Sista året i Argentina var jag tillsammans med en colombian. Jag var kär, tänkte framtid och allt, men så blev det inte. Det tog slut rätt turbulent efter ett år och det var nog lika bra. Han var till exempel abortmotståndare och det kan ju vem som helst som vet någonting om mig räkna ut med lilltån att det aldrig hade funkat i längden. Hur som helst, jag gillar honom och vi kommer bra överens. Han är gift nu med någon som passar honom mycket bättre och de har en liten son. Och tack vare vänner jag har via honom lärde jag känna Oscar.

Till slut kom Oscar in i mitt liv. För att stanna. Han är den bästa person jag vet, den finaste jag känner, den människa jag vill vakna bredvid resten av mitt liv och den jag vill gå hand i hand med när vi är pensionärer.

Om jag skulle skriva en bok skulle den heta...

Den där om Jenny har önskat rubriken.

Jag älskar den här önskerubriken, men jag har inget svar.

När jag var yngre, hela låg-, mellan- och högstadiet skrev jag berättelser på löpande band. Skrev historier och läste böcker. Sen vet jag inte, det var väl tonåren och annat som kom emellan.

Nu ligger ingen historia och lurar, så jag vet verkligen inte vad jag skulle kunna skriva en skönlitterär bok om.

Men jag gillar ju att skriva, och jag skulle gärna skriva en bok. Kanske inte en roman, i alla fall inte nu, men en reportagebok. På något viktigt politiskt tema, med analys, men med utgångspunkt i djupintervjuer och personliga berättelser.

Någon gång.

Men, om man söker på mitt namn på till exempel AdLibris dyker jag faktiskt upp som författare, tillsammans med en massa andra personer. Det är boken Colombia - Möten med landet, folket och konflikten där jag skrivit två kapitel.

Så jag antar att svaret på frågan för tillfället är just det. Colombia - Möten med landet, folket och konflikten.

Mi primera visita a Colombia

Mitt första besök i Colombia
Colombia en Suecia har önskat rubriken.

Jag landade för första gången på El Dorado-flygplatsen i Bogotá i slutet av juni 2005. Det var första gången jag var i Colombia, men inte första gången jag var i Sydamerika. Jag hade redan bott ett år i Chile, och några månader i Argentina och pratade spanska och trodde att jag kunde kulturen. Men Colombia var något helt annat än länderna i söder. Jag förstod till en början nästan ingenting av vad någon sa, den colombianska spanskan var helt annorlunda än de dialekter jag var van vid.

Men jag älskade det.

Jag hade kommit hit för att vara stab på ett seminarieläger med CISV, som jag skrivit om förut.

Förutom några inledande dagar i Bogotá bestod min allra första colombiavistelse av en månad på en lantgård utanför byn Sutatausa med 4700 invånare, nio mil från Bogotá.

Lägret var fantastiskt, såklart, det är alla CISV-läger. Där lärde jag känna många människor som än idag är mina vänner, även om jag då inte hade en aning om att jag två och ett halvt år senare skulle landa på El Dorado-flygplatsen igen, den gången med en enkelbiljett för att stanna.

Bland annat lärde jag känna Camilo, som pluggade på Universidad Nacional. En av de där inledande dagarna i Bogotá tog han med mig till universitetet och jag blev helt förälskad. När jag sedan väl bestämde mig för att leta efter masterutbildningar i Sydamerika var Colombias Universidad Nacional en självklar kandidat.

Men hur som helst, allt det visste jag som sagt inte den där första gången jag kom till Colombia för en månad i Sutatausa.

En månad senare satte jag mig på bussen för att backpacka mig söderut genom Sydamerika till Argentina där jag skulle göra ett halvårs praktik på FNs befolkningsfond, UNFPA. På den tiden tänkte jag att det kanske var Argentina jag skulle stanna i.

Ta i trä

Åsa har önskat rubriken.

Imorgon är det dags för graviditetens ultraljud nummer två. Det är ett standardultraljud som görs på alla i sjukförsäkringen i vecka tolv, och på det här ultraljudet mäter de fostrets nacke och andra kroppsdelar och kollar efter om det finns en ökad risk för Downs Syndrom eller någon missbildning.

Själva syftet med undersökningen är att i så fall förbereda oss i tid. Jag tycker mest att det känns väldigt läskigt.

Vanligtvis är risken för Downs Syndrom tydligen en på 450. Vi kan väl alla hålla tummarna och hoppas att vi istället imorgon får ett kvitto på att allt är finemang. En risk på sisådär en på en miljard. Okej?

Ta i trä.

Det bästa med Umeå

Mamma har önskat rubriken.

Björkarnas stad
Oscar har tagit bilden

Förutom det uppenbara, såklart, att mamma och pappa och mormor och farmor och halva släkten bor där eller i närheten.

Jag har bott sex år, av och till, i Uppsala. Det kändes väldigt mycket som hemma under en period. Jag har bott drygt tre och ett halvt år i Bogotá. Här har jag gift mig, köpt lägenhet, utvecklat min karriär och skapat ett liv. Bogotá känns som hemma.

Men Umeå. Det är platsen på jorden som alltid kommer att vara hemma-hemma, oavsett hur många andra hemman jag skapar världen över.

Även om jag aldrig riktigt känner igen uteställen och affärer, för många hinner bytas ut och förändras mellan gångerna jag är hemma känner jag ändå igen allt. Det är samma gator som jag lärde mig cykla på. Där bor min lågstadiefröken som fortfarande känner igen mig om vi stöter på varandra på gatan. Min mellanstadiemagister som pappa träffar ibland och som alltid undrar hur jag har det nuförtiden. Det är platsen där jag fick min första kyss, där jag var full för första gången, kär och hjärtekrossad för första gången. Umeå har sett mig växa upp och bli den person jag blivit.

Det kan aldrig någon annan plats i världen ta över, hur mycket hemma den än blir.

Umeälven
Oscar har tagit bilden

Och för att övergå till ren estetik, så är Umeälven ett av de vackraste vattendragen som finns.

Jag håller helt med Mikael Niemi i "Populärmusik från Vittula" - varför i hela friden är Ätran-, Viskan-, Lagan- och Nissan-bäckarna så himla viktiga i skolan när Norrlandsälvarna helt uppenbart är Sveriges riktiga vattendrag. Till exempel Umeälven.

Umeå är min plats på jorden, även om jag kanske aldrig mer kommer att bo där.

Situationer då den colombianska kulturen gör mig galen

Saralingon har önskat rubriken

Det som kanske gör mig allra mest vansinnig och frustrerad i vardagen, kanske för att det är mer påtagligt och konkret än sociala orättvisor och sexism, är byråkratin. Den otroligt ineffektiva, ständigt närvarande och själsdödande byråkratin.

Mottona för den colombianska (eller för den delen latinamerikanska, för det är inte bättre på något annat håll på den här kontinenten) byråkratiapparaten verkar vara "är något för enkelt - gör det krångligare!", "det går aldrig att ha för många stämplar" och "samkörning av registeruppgifter mellan myndigheter är en dödssynd".

Den senaste veckan har jag fått ge mig i kast med byråkratin igen. Först ut var säkerhetspolisen. Eftersom jag har uppehållstillstånd och inte medborgarskap är jag skyldig att meddela säkerhetspolisen varje förändring i mitt liv - om jag byter jobb, flyttar, osv. Jag var därför där för att tala om för dem att jag gift mig.

Det var inte en så krånglig grej egentligen, men jag kan bli tokig på att det inte finns någon som helst samordning mellan myndigheter. En förändring av civilstånd kan man tycka borde finnas hon någon slags central folkbokföring som alla myndigheter borde ha tillgång till. Men nej, våra äktenskapspapper finns arkiverade på notariekontor 37 i Bogotá och följdaktligen måste jag ägna en hel morgon på arbetstid åt att ta mig tvärs över stan, stå i kö, och personligen lämna in kopior på alla papper så att säkerhetspolisen kan skriva i sina register att jag numera är gift.

Nästa i raden av byråkratiska förehavanden den här veckan är projekt ta examen från universitetet och här dyker ett annat byråkratiskt motto upp: "ge aldrig tydlig och tillräcklig information". Efter många om och men har jag äntligen lyckats få listan på alla papper som jag ska lämna in. Bland annat behövs då ett intyg på paz y salvo (ungefär skuldfri) från biblioteket. Det är allt som står på den punkten. Då kan man ju lätt tro att det är ett intyg på att man inte har några innestående skulder på försenade böcker på universitetsbiblioteket. Men nej. Ett antal telefonsamtal och mejl senare visade det sig att det är ett intyg från bibliotekets arkiv på att man lämnat in sin uppsats till dem. Uppsatsen måste brännas på en CD och skivan måste inlämnas tillsammans med ett intyg från ens uppsatshandledare. Man kan ju tycka att de kunde ha upplyst om det på den där listan.

De här råden kan jag ge till andra svenskar som vill flytta till Sydamerika

Ella Brodin har önskat rubriken.

Först och främst beror det på vad man menar med flytta. Att åka och bo i Sydamerika ett halvår eller ett år är en helt annan sak än att stanna kvar på obestämd tid, kanske för all framtid.
Men hur som helst, det här är mina råd:

1. Lär dig spanska (eller portugisiska om det är Brasilien du siktar på). Ska man bo i ett land blir precis allt - fixa bostad, fixa jobb, fatta hur samhället funkar, träffa vänner - så himla mycket lättare om man kan språket. Det går ju såklart att få typ telemarketing-jobb på engelska, men du kommer aldrig bli en del av samhället så länge du inte pratar spanska.

2. Testa först. Man behöver inte bestämma sig på en gång för att flytta. Man kan åka ett par månader, testa hur det känns, lära sig hur saker och ting funkar, åka tillbaka, osv. Jag till exempel åkte först ett halvår till Chile (som förlängdes till ett år), sen åkte jag tillbaka till Sverige, sedan till Argentina i fyra månader för att skriva uppsats på mfs-stipendium, sen tillbaka till Argentina ett år senare för att göra praktik, sen tillbaka till Argentina när jag väl tagit examen och sen till sist till Colombia för att börja läsa min master.

3. Ha ett sparkapital. Man får troligtvis inte ett jobb med en gång, och när man väl får ett jobb är det med största sannorlikhet inte särskilt välbetalt. Det kostar dessutom extra mycket pengar i början om man ska fixa lägenhet, kanske köpa lite grejer till den, osv. Därför är det bra att ha lite pengar att klara sig på ett tag innan man kommit på fötter ordentligt.

4. Plugga något. Ett bra sätt att få stanna lite längre i ett land är att plugga, på studentvisum. I vissa länder kan man stanna hur länge som helst på turistvisum, förvisso, men i andra länder, som Colombia får man bara stanna max 6 månader per kalenderår.
Det är dessutom en bra väg att lära känna folk och få lite kontakter. I Latinamerika i mycket större utsträckning än i Sverige är det bara kontakter som gäller om du vill få ett bra jobb.
Oftast får man inte jobba lagligt när man har studentvisum, så de jobb som gäller är mest lite mer informella sådana (vilka det finns gott om i Sydamerika), till exempel på bar/restaurang, vandrarhem eller som engelskalärare. Jag hade till exempel studentvisum när jag först kom till Colombia. Sen fick jag ett "riktigt" jobb och då skaffade jag arbetsvisum istället.

5. Våga! Egentligen är det viktigaste rådet av alla att bara våga. Resten löser sig med tiden. Och om det inte gör det, tja... vad gör det? Då har du i alla fall försökt och blivit många erfarenheter rikare.

Såhär lever jag om 10 år

Johanna har önskat rubriken.

För tio år sedan hade jag aldrig kunnat gissa att jag tio år senare skulle bo i Colombia med fast jobb, blivande colombiansk make och bostadsrätt. På samma sätt har jag ingen aning om vart livet kan ha tagit mig om tio år.

Men om jag ska försöka mig på en kvalificerad gissning bor vi nog antingen i Sverige eller i Colombia. Oavsett så hoppas jag att vi bor i ett litet hus med en trädgård där vi odlar frukter och grönsaker och bär.

Vi har två barn (eller tre, om jag lyckas övertyga Oscar, men minst två i alla fall).

Jag jobbar med något spännande. Antagligen har jag lämnat akademin och forskningen bakom mig och jobbar med något mer handgripligt, som har en mer direkt inverkan på samhället. Jag vet inte riktigt vad det skulle kunna vara, men så länge jag känner att jag drar mitt lilla strå till stacken för en bättre värld är jag nöjd. Och det får gärna innefatta ungdomar och sexuella och reproduktiva rättigheter.

Oscar har ett eget designföretag som det går bra för, och han jobbar med en massa spännande uppdrag, mest för olika organisationer från det civila samhället. Förutom design jobbar han även extra ibland som lärare på designutbildningar på universitetet och frilansfotograferar.

Sen vet jag nog inte så mycket mer, och det kan också bli något helt annat, men så länge vi båda är lyckliga så är jag nöjd.

Det här har varit de jobbigaste kulturkrockarna sen jag flyttade till Sydamerika

Ella Brodin har önskat rubriken.

Det jobbigaste har varit ojämlikheten, på alla plan. Det mesta går att vänja sig vid, men just det är svårt.

De sociala ojämlikheterna som gör att vissa måste tigga på gatorna medan andra bara går förbi i sina kostymer. Och jag vet, ojämlikheterna finns överallt, men det är så påtagligt just här, på världens mest ojämlika kontinent, i världens fjärde och Latinamerikas mest ojämlika land.

Att veta att dörrvakterna i vårt hus tjänar hälften i månadslön av vad vi betalar i amortering på lägenheten varje månad, att deras barn aldrig någonsin kommer att gå i samma skola som våra barn, att jag har otroliga privilegier bara för att jag är vit, kommer från Europa och har studerat på ett europeiskt universitet.

För ojämlikheterna har färgskala också. Är du afrocolombian är risken att du är fattigare än resten av befolkningen, har sämre utbildning och sämre hälsa påtaglig, statistiskt sett.

Och naturligtvis går ojämlikheterna också utefter könsgränserna. Är du kvinna är risken att du utsätts för våld i hemmet långt större, du tjänar mycket mindre än motsvarande man, du ses som ett objekt som kan visslas och ropas efter på gatan och du har inte rätt att bestämma över din egen kropp och reproduktion.

Som sagt, jag säger inte att det är väsenskilt från Sverige eller andra länder, men gradskillnaden är enorm.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna vänja mig vid det. Eller om jag vill.

Populärkultur i Colombia

Saralingon har önskat rubriken.

Jag tänkte berätta om tre populärkulturella fenomen i Colombia - tejo, rana och chivas rumberas.

Tejo

Tejo kan sägas vara Colombias nationalsport och består av fyra viktiga element: runda, platta stenar, lera, smällare och öl.

En tejo-lokal består av flera avlånga spelplaner, avskilda med nät. I ena änden av spelplanen finns en trälåda med lera som lutar diagonalt och har mechas (ett slags platta triangelformade smällare) utlagda i ett speciellt mönster. Spelet går ut på att kasta en rund, platt sten, som väger runt två kilo, mot smällarna för att få dem att explodera (med tinnitusframkallande volym). Beroende på vilken smällare som exploderar får laget ett visst antal poäng.

Rana

Och ölen? Ingen sport utan öl. Oftast ingår en back öl i priset för spelplanen, och drickandet är minst lika viktigt som spelandet.

Rana, som betyder groda, är mer ett spel än en sport, och finns på de flesta mer traditionella barer.

Spelet går ut på att kasta metallringar och försöka träffa hålen och få så många poäng som möjligt. Allra mest poäng ger det att träffa mittengrodans mun.

Eftersom rana framför allt är ett barspel är även här öl en viktig ingrediens i spelandet.

Chiva rumbera

En chiva är traditionellt en typisk buss som användes framför allt på landsbygden för att transportera såväl människor som gods och livsmedel. Den är oftast väldigt färgglatt målad och har varken fönster eller ordentliga dörrar.

Nuförtiden har bussarna fått ett nytt användningsområde i städerna - som chivas rumberas, dvs festbussar.

Särskilt vanligt är det att se chivas rumberas i december, festmånaden framför alla andra i Colombia.

För en mindre slant hyr man en chiva rumbera och får en fest på hjul, komplett med DJ som spelar reggaeton på högsta volym och så åker man runt i stan i några timmar, dricker sprit, dansar loss på bussen och ropar åt alla som man åker förbi.

Lite samma stämning som på ett studentflak, skulle man kunna säga.

Om man åker till Colombia måste man besöka...

Den där Jenny har önskat rubriken.

Såklart är det mästerfotografen Oscar som står för bilden

Colombia är ett fantastiskt land och har hur mycket som helst att erbjuda. Men Amazonas står ut i mängden som alldeles extra speciellt.

Man kommer bara till Colombianska Amazonas med flyg till Leticia, inga vägar når dit. Flygresan tar lite drygt två timmar från Bogotá, men det är som att komma till en helt annan värld.

Amazonas är omöjligt att sammanfatta, men det är till exempel det här:

Klicka för större bild

1. Enorma träd. Fantastisk natur som omger allt och växer så det knakar över, under, omkring dig.
2. Världens största flod. Imponerande, respektingivande, enorm.
3. Djur. Papegojor, apor, enorma insekter. Och där i flodens djup lurar pirayor, kajmaner, anakondor och boaormar. På ytan hoppar rosa delfiner.
4. Äventyr. Man kan till exempel åka till Parque Natural Amacayacu och fira sig i ett rep 30 meter upp till trädkronorna.
5. Båtar. All kommunikation är vattenburen, och vanligaste båtarna är dessa urgröpta stockar utan köldjup som kräver både mod och mycket gott balanssinne för att åka med. Men det är värt det, en båttur på amazonasfloden är en helt unik upplevelse.

Ett avgörande möte

Åsa har önskat rubriken.

När jag gick i femman kom det förbi några personer på min skola och delade ut lappar. De sökte 11-åringar som ville åka på internationellt läger med organisationen CISV. Jag anmälde mig, och efter lottning blev jag en av två flickor som fick åka på barnby i Mellbystrand sommaren 1991.

CISV är kanske den enskilt viktigaste yttre faktorn som påverkat mitt liv. Många av mina vänner, erfarenheter, kunskaper kommer från de otaliga läger, projekt och styrelseuppdrag jag haft i CISV genom åren. Mitt första jobb i Colombia var som generalsekreterare för CISV Colombia.

Och om man följer hela händelsekedjan kan man faktiskt tacka de där lapputdelarna för att jag träffade Oscar.

Hade inte de delat ut lappar den där dagen hade jag kanske aldrig hittat CISV. Hade jag aldrig hittat CISV hade jag inte flera år senare åkt som stab på seminarieläger till Colombia, sommaren 2005. Hade jag aldrig åkt på läger i Colombia hade jag aldrig lärt känna min vän Camilo, som var stab tillsammans med mig. Hade jag aldrig lärt känna Camilo hade jag aldrig när jag flyttade till Argentina fått kontakt med hans kompis Alex som bodde där. Hade jag aldrig fått kontakt med Alex hade jag aldrig blivit tillsammans med Miguel, som delade lägenhet med Alex. Hade jag aldrig blivit tillsammans med Miguel hade jag aldrig följt med på den där julresan till Pinamar, där jag lärde känna Oscar.

De där personerna som delade ut lapparna kanske inte ensamma är ansvariga för allt, men det var definitivt ett avgörande möte.

Första gången jag träffade Oscar

Egoistiska Egon har önskat rubriken.

Det var julen 2007 och jag bodde i Argentina. På den tiden var jag tillsammans med Miguel, min dåvarande colombianske pojkvän.

Mina föräldrar och min lillebror hade kommit för att hälsa på. Samtidigt kom ett gäng vänner till Miguel från Colombia. Vi åkte allihopa - jag, min familj, Miguel och hans vänner - för att fira jul i Pinamar på kusten. Några av Miguels kompisar hade en vän som redan bodde i Argentina, Oscar. Han följde också med på resan.

Jag gillade honom, tyckte att han var trevlig, men jag var kär i Miguel och tänkte inte på andra alls. Mina föräldrar tyckte bäst om Oscar av alla i hela gänget.

I januari 2008 flyttade jag till Colombia för att börja min masterutbildning, i april träffade Miguel en annan där i Argentina och det tog slut mellan oss. I december, ett år efter Pinamar, berättade en gemensam vän att Oscar skulle flytta tillbaka till Colombia igen.

Tills dess hade han bara varit en av de där vännerna man har på Facebook, de där man någon gång lärt känna men sedan inte pratat med igen. Jag bestämde mig för att återuppta kontakten.

Den 29 januari 2009 gick vi på bio och sedan tog vi en, två, tre öl på ett ställe i närheten.

Resten är historia.

Enda bilden jag har på oss båda från Pinamar

Önska rubriker!

Det här får man om man
bildgooglar "rubrik" med
en spansk webbläsare.

Jag har sett en rolig grej på bloggar lite här och var* på sistone. Såhär går det till:

Ni skriver en rubrik (eller flera) i kommentarsfältet, och jag skriver ett inlägg till rubriken.

Okej? Klart som korvspad?

Sådär, dags att önska så sätter jag igång att skriva!


*Till exempel Den där om Jenny, Liftarens guide till mig, Egoistiska Egon, Linnéa i USA och Duktiga Tjejen.