Lagen

Vilken ångest inför omröstningen idag, den där Sveriges riksdag ska rösta om att lägga sig på EUs absoluta botten för mänsklig värdighet.

Allt pekar på att lagen kommer att gå igenom, om inte riksdagens ledamöter i sista sekund tar sitt medmänskliga förnuft till fånga, eller bestämmer sig för att lyssna på alla remissinstanser som enhälligt sågat förslaget.

Jag kan inte låta bli att tänka på om vi hade bestämt oss för att stanna kvar i Colombia ett litet tag till.

Hade vi ens kunnat söka om vi hade bestämt oss efter den 20:e juli i år när lagen ska börja gälla?

För ja, lagen gäller oss också. Den gäller all anhöriginvandring. Bostadskraven och försörjningskraven i den nya lagen - hade de inneburit att vi inte ens hade kunnat lämna in vår ansökan innan jag kommit till Sverige med Gael, och flyttat in i vår nya lägenhet, som vi gjorde efter två månader i landet? Migrationsverkets handläggningstider är nu uppe i ett och ett halvt år.

Gael var utan sin pappa i fyra månader. I tio procent av sin dåvarande livstid. Det var outhärdligt nog.

Vi hade aldrig kunnat flytta tillbaka till Sverige om vi hade velat göra det efter den 20 juli i år.

Den nya lagen innebär att barn systematiskt skiljs från sina föräldrar. Vi hade haft ett val, och för oss hade det inte funnits några andra alternativ än att stanna i Colombia. Andra har inget val.

Jag hoppas på ett mirakel idag. Ett riv lagen, inte familjer.

Jag hoppas också att alla minns denna omröstning när det är dags att gå till val den 9 september 2018. Ta reda på hur hen röstade innan du kryssar din valsedel. Minns att Moderaterna vill behålla den här lagen permanent.