Magister!

Idag var dagen då jag äntligen, efter tre års slit vid sidan av heltidsjobb, fick mitt examensbevis i handen.

Det var visserligen ett halvår sen opponeringen av min uppsats var, men sen reste vi ju till Sverige och jag hann inte lämna in alla papper som behövdes i tid för terminens första examensceremoni. Men den som väntar på något gott!

Varje student fick ta med sig två gäster, i mitt fall var det Oscar och hans mamma som fick den äran. Ceremonin, som för en gångs skull i Colombia började punktligt klockan åtta på morgonen, var pompös som alla officiella tillställningar i Colombia är.

Nationalsången*, studentsången**, tal av dekanus, tal av bästa studenten, musikuppträdande och så slutligen diplomutdelning. Vart och ett lästes namnen och titeln upp på de 114 studenter på humanistiska fakulteten som tog sin examen idag, och var och en fick vi gå upp på scenen för att ta emot vårt diplom och skaka hand med alla professorer som stod där på rad.

Sedan gick vi ut och åt en enorm restaurangfrukost och ikväll ska Oscar bjuda mig på Wok. Bildbevis på hela balunsen kommer så fort familjens officielle fotograf gett mig sina foton.

Från och med nu kan ni i alla fall titulera mig Magister en Estudios de Género de la Universidad Nacional de Colombia om ni vill.


*Som jag faktiskt kan hela första versen på efter att jag fick för mig att jag skulle lära mig den härom dagen inför ett framtida (avlägset) colombianskt medborgarskapstest.
** Som jag faktiskt kan i alla fall de första två meningarna av, efter att vår latinlärare i gymnasiet tyckte att det inte anstod latinelever att ta studenten utan att kunna Gaudeamus igitur.