Gael och språket

Emma kommenterade på förra inlägget:

Jag är lite nyfiken, hur går det för Gael med språket? Att han förstår har du ju skrivit tidigare, men har han börjat prata mer svenska nu? Tanken flög liksom i mig när jag såg bilden på honom och det andra barnet!

Språket, ja. Vårt mål har ju sedan start varit tvåspråkighet, så därför har Oscar alltid pratat spanska och jag alltid svenska. Men i Colombia har ju övriga omgivningen varit uteslutande spanskspråkig, så även om Gael har förstått svenska nästan lika bra som spanska så hade han ju aldrig riktigt pratat svenska tidigare. Han svarade alltid mina svenska tilltal på spanska.

Sedan kom vi till Sverige, och en helt svensktalande omgivning, och dessutom utan familjens spansktalande representant. Så nu har jag bytt språk. Nu pratar jag konsekvent spanska med Gael istället, så att han inte ska tappa spanskan. I alla fall tills Oscar kommer, sen får vi se hur vi gör.

Och svenskan, då? Ja, den går framåt. Barn har ju överlevnadsinstinkt och han har ju fattat att för att göra sig förstådd måste han prata svenska. När han väl insåg det, efter lite frustration de första dagarna eller veckorna med mormor och morfar så började svenskan bubbla upp, och den kommer mer och mer. Även om han sagt enstaka ord hade han aldrig tidigare sagt en mening på svenska. De börjar komma nu så smått. Men mycket mer när jag inte är med, när jag är i närheten är det bekvämare att använda spanskan (och låta mig översätta), så jag får inte höra så mycket av hans svenska.

Han behärskar ju spanskan mycket mer fortfarande, såklart, men jag tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan han kan formulera lika komplexa meningar på svenska som på spanska. I påsk med tremänningarna gick det till lite såhär: "Mamma, jag vill leka med hennes boll" - "Okej, fråga henne om du får låna bollen, men du får fråga på svenska, annars förstår hon inte" - "Mmmm... mummelmummel... boll... mummelmummel... ja, okej?".

Han vet ju att en mening är längre än "boll, ja, okej?", men han behärskar inte riktigt alla de där småorden för att göra den komplett, så när han inte kan lägger han till lite diffust mummel för att få den att låta längre.

Det hörs också ännu att spanska är hans förstaspråk. Han uttalar det inte "bulle" utan "bole", han säger "eskogen" och "eskräp" (på spanska börjar aldrig ett ord med s och en till konsonant, då kommer ett E framför - Spanien blir España, Stockholm blir Estocolmo, osv), han säger "ej" istället för "hej" eftersom H är stumt på spanska, och han blandar ihop B och V som uttalas likadant på spanska. Han kan säga "ska vi leka i stegen" när han menar trappen, för spanskans escalera betyder ju både trapp och stege, och han vill göra upp eld i skorstenen, för chimenea är både skorsten och öppen spis.

Språkbegränsningarna gör att livet kanske just nu känns lite extra frustrerande för honom (förutom det faktum att hela livet har vänts upp och ner), och det tar sig ju uttryck i lite mer ilska och utbrott än vanligt.

Han, som vanligtvis är väldigt social, känns också lite hämmad ibland tillsammans med andra barn. Han föredrar att leka en-och-en och tyr sig gärna just nu till lite lugnare och lite yngre barn. När han är tillsammans med barn i grupp i samma ålder eller större så känner han sig nog lite osäker när de pratar och stojar och han inte riktigt kan vara med på samma villkor.

Men summa summarum: vi landade i Sverige för en månad sedan. Då hade han knappt sagt mer på svenska än enstaka ord i hela sitt liv, nu kan han formulera vissa fullständiga, om än enkla, meningar, och uttrycka väldigt mycket av det han vill få fram, på svenska. Till sommaren leker han helt obehindrat med tremänningarna i stugan, det är jag säker på. Det går i racerfart.