Colombia-kroppsminnet

När man bott länge på en plats sätter det sig i kroppen. Det är som att hjärnan programmeras för att göra vissa associationer.

Till exempel de där tidiga morgnarna när jag steg upp i ottan för att skriva på min masteruppsats innan solen gick upp och det var dags att göra mig i ordning för jobbet. Oavsett månad på året så tänkte kroppen vinter. För en uppväxt i norra norden har programmerat hjärnan till att associera mörkt när man stiger upp med vintermånaderna.

På samma sätt har sju år i Colombia satt sina spår.

Häromdagen blåste det ordentligt, och någon flög med drake på fotbollsplanen bakom huset, och genast tänkte kroppen augusti.

Vid länder som ligger vid ekvatorn måste solen ta sin rutt över himlen så himla mycket snabbare för att hinna hela vägen från horisonten, till zenit, och tillbaka till horisonten igen. Därför går solnedgångar på tio minuter. Det går verkligen blixtsnabbt från att man tänker att oj, nu börjar det kanske snart bli mörkt, tills att det är bäcksvart ute. Det har kroppen också vant sig vid, och det är en argumentation mellan förnuft och känsla (den där "oj nu börjar solen gå ned, nu måste vi skynda oss så vi hinner hem innan det blir mörkt"-känslan, fast hemvägen bara består av att hoppa över staketet som skiljer trädgården från lekparken) varje kväll ute med Gael här i de oändliga solnedgångarnas land.

Solnedgång i Karibien. Blinkar du så missar du den.

Jag tycker att det är lite fint ändå, att kroppen minns, att Colombia programmerat en liten del av min hjärna.