Det var vad alla frågade mig, och det är vad som förväntas.
Och ja, hennes föräldrar skulle naturligtvis komma. Lite innan beräknat förlossningsdatum och stanna några veckor.
Annika berättade nyligen om sin förlossning i Spanien där svärföräldrarna redan hunnit hålla, mata och byta blöja innan hon fick chans att vara med sitt barn. Och då med svärföräldrarna runt sängen som publik resten av de där första timmarna som ny familj.
 |
| Illustrativ bild hittat någonstans på internet |
Jag visste ju det, och jag såg framför mig hur den där intima stunden att verkligen få titta på och hålla vårt barn första gången, skulle delas med en massa släkt som också skulle titta och peta och hålla. Eller att komma utmattad från en förlossning och känna att man måste vara någon slags trevlig värd och underhålla besökarna?
Tanken på det var så himla jobbig att jag aldrig riktigt hann oroa mig för förlossningen. Jag oroade mig bara för att få besök på BB.
Så jag införde helt ensidigt totalt besöksförbud på BB. Och sa till Oscar att "det är dina föräldrar, du får ta snacket med dem, och det är bättre att du gör det innan, för det blir så himla dålig stämning om du måste mota bort dem i dörren, för ingen (hör du det, ingen!!!) kommer över tröskeln till vårt rum".
Jag var inte så resonlig alls på den punkten. Oscar var desto mer resonlig och sa typ "okej, det är du som föder barn, du bestämmer", och pratade med sina föräldrar, som accepterade och respekterade.
Jag undrar ibland vad sjukhuspersonalen trodde om oss. För inne i alla andra rum liknade det släktträff, och utanför alla andra rum stod enorma blombuketter med gratulationskort och nallar. Vårt rum var alldeles kalt, och de enda som besökte oss var sjukhuspersonalen.
Det var SÅ HIMLA SKÖNT.
-----
PS Den första tiden hemma med nyfödd bebis är förresten en historia för sig, den biten förtjänar ett eget inlägg senare.
Jag har varit och hälsat på på BB när spanska kusiner fått barn, när vänner fått barn men tänkte inte så mycket på det förrän jag själv var gravid. De flesta såg ut att må bra och vara så glada o lyckliga.
SvaraRaderaSjälv födde jag ju i Sverige, min mamma var med på förlossningen, min pappa kom till uppvaket och I kom först 6 h senare (han satt ju vid gaten när jag ringde o sa att vattnet gått i v.36). Jag mådde ok första dygnet, sen släppte ryggbedövnngen och jag fick värsta jävliga huvudvärken. Jag mådde kasst, kunde varken ta hand om mig själv eller barnet. Orkade inte duscha under fyra dagar på BB hade absolut inte orkat med besök. Sen hade jag ju 2 veckor med komplikationer så ingen kom o hälsade på heller på flera veckor...
Kan inte ens föreställa mig hur det hade varit om vi varit i Spanien med en massa besök...
Ja, alltså jag tror nog att de flesta man hälsar på där är glada och lyckliga. Jag tror att det har mycket med förväntningar att göra, är det normen att man ska få en massa besök då tänker man nog att det är bra, och skulle kanske känna sig helt ensam och övergiven om man inte fick det.
RaderaBesöken, i alla fall från närmsta släkten, är ju ofta också hjälp. Typ att duscha och sånt, eftersom sjukvården inte alltid är så himla hjälpsam på den biten utan du förväntas ha med dig familj som kan hjälpa dig med sånt som inte är det rent medicinska.
Vi tog emot besök på BB (fast enligt våra egna önskemål och inte pang på). Däremot höll jag på att bli tokig på Akademiska där det var kaos och de knökade in 4 nyförlösta kvinnor på ett rum. Inget ont om de andra, de var trevliga och lika utsatta som vi, men jag ville bara hem till vår egna bubbla. När Simon föddes på ett litet sjukhus fick vi ligga på BB i eget rum och vilken skillnad det var. Helt underbart. Vi åt tårta och kollade på nyheter och gosade med nyfödingen och det var helt suveränt. Blir det fler barn kommer jag kräva eget rum om de så måste rulla in mig i ett förråd.
SvaraRaderaJa gud! Det hade jag också blivit tokig på! Vi fick ett eget rum och så himla skönt! Hade inte velat dela rum (och särskilt inte med någon som ska ha släktkalas inne på rummet)...
RaderaIntressant inlägg! Mina föräldrar och syskon kom faktiskt till förlossningen bara ett par timmar efter att att mitt barn föddes, på ett sjukhus i Sverige (de är svenskar). Vi var inte ens på BB än, där man inte får ta emot besök av någon annan än partnern, utan var kvar på förlossningen när de kom in med blommor och beundrade underverket och tog jättefina kort som jag idag är så glad att vi har. Jag tyckte att det var jättekul att de kom. Men då gick förlossningen bra, annars hade det kanske inte varit lika roligt. Och jag vet inte om jag skulle ha uppskattat ett besök av svärföräldrar lika mycket ;)
SvaraRaderaSedan tyckte jag precis som Anonym som kommenterat att det var hemskt jobbigt att dela rum på BB och längtade bara hem därifrån. Håller helt med om att det viktigaste är vad den nyförlösta vill och att det respekteras, vad bra att familjen i Colombia inte krånglade utan väntade med att träffa er.
Ja, jag tänker att jag nog inför ett eventuellt framtida syskon skulle ha en lite mer avslappnad inställning till det här med besök. Jag tror att jag liksom förstorade det hela väldigt mycket i mitt huvud och det blev en fix idé som jag inte kunde släppa.
RaderaVad fint att det blev så bra för er med besök!
Alltså, även fast jag har hört det här från dig förut så får jag rysningar när jag läser inlägget... Jag har verkligen full förståelse för att du utfärdade besöksförbud! Jag kunde förstå det redan innan jag själv hade fött barn men nu, efteråt, får jag typ panikångest vid tanken på att alla de besökare som kom förbi hos oss typ en månad efter förlossningen (och vid det laget var jättevälkomna på alla sätt) skulle stå och hänga på sängkanten på BB, hu... Kan infa att här i stan var det (iaf nu när jag födde) är besöksförbud på både förlossningen och BB ;)
SvaraRaderaJa, precis så!
RaderaSkönt att veta att det är besöksförbud i Umeå :)