Nationalism

Inte ens här borta i Colombia har jag undgått Zlatans Volvo-reklam (som ger mig ett uns av hemlängtan, trots att jag inte är förtjust varken i nationalism, fotboll eller macho-alfakillar. Men vinterlandskapen! De känns hemma i magen.). Och jag blev lite förvånad, det är nog första gången jag ser en så öppen svensk nationalism som reklam. Nationalsången, har den någonsin använts i en "rumsren" reklamfilm förut? Inte så vitt jag vet.

Jag kan fyra länders nationalsånger*. Ett av de länderna är Colombia.

I Colombia, och i Latinamerika överhuvudtaget, är nationalism vardagsmat. Det blir en annan sak, när det handlar om ett land som varit koloniserat, och som utkämpat självständighetskrig. Och kanske också när det handlar om ett land som varit så internationellt stigmatiserat så länge. Det känns lite mer okej då.

Det är inte alls ovanligt med kläder eller väskor eller andra accessoarer är det står "Colombia jag älskar dig", och i Colombias rika musikkultur finns en uppsjö av sånger på det nationalistiska temat (utan att vara skrivna av colombianska motsvarigheter till Ultima Thule-rasister).

Hur som helst.

Till exempel sjungs alltid nationalsången innan alla formella tillställningar, och innan alla större tillställningar ordnade av offentliga enheter som ministerier eller myndigheter.

Inte bara nationalsången, förresten. Varje departement (län), stad, skola och myndighet har sin egen hymn. När jag blev bjuden till Karibien för att gästföreläsa för socionomstudenter inleddes föreläsningen med först nationalsången, sedan Córdoba-departamentets hymn och sedan universitetets hymn. Och det var en föreläsning för en klass, i ett vanligt klassrum.

Jag minns på den tiden TV4 sände svenska nationalsången i slutet av sina sändningar för dagen. I Colombia är det lag. Alla TV- och radiokanaler måste sända nationalsången klockan sex varje morgon och kväll. Dessutom måste alla offentliga byggnader och alla skolor ha flaggan hissad och det nationella emblemet uppsatt.

Jag vet inte riktigt om den där nationalsångshjärntvätten på radio och TV egentligen bidrar till mer nationalism, kanske det. Men framför allt associerar jag och de allra flesta de där inledande tonerna till ¡Oh, gloria inmarcesible!¡Oh, júbilo inmortal! med "oj, är klockan redan sex", snarare än med "åh, så himla fint att bo i Colombia".

Men jag har i alla fall lärt mig texten till nationalsången.


*  Sveriges - eftersom jag vuxit upp i Sverige och lärt mig den under åren. Kanadas - eftersom jag bodde där ett år som utbytesstudent med Rotary, och varje morgon i skolan lyssnade vi på den, och innan varje rotarylunch sjöng vi den. Finlands - eftersom jag har en viss förkärlek för språket och en gång i tiden fick för mig att lära mig första versen på finska. Colombias - eftersom, tja, läs inlägget ovan.

-----
Ni glömmer väl inte bort att rösta på min blogg? Ni har fram till den 4 februari på er.

Nominerad!

Någon fin läsare har nominerat min blogg i kategorin Bästa bloggen om att bo och leva utomlands i Supersaver Travels Travel Blog Awards 2013.

Tack!

Vinner man har man förutom ära och berömmelse tydligen chans på resecheckar och det vore ju himla fiffigt, då kanske det skulle kunna bli ett sverigebesök inom en överskådlig framtid?

Vill ni hjälpa till? Rösta gör man tydligen genom att nominera - ju fler nomineringar desto bättre. Nominera gör ni genom att klicka på bilden nedan eller här, senast den 4 februari.

Med Supersavertravel kan du boka flyg billigt till hela världen! Samarbete med flera 100 flygbolag hjälper oss att hitta din resa till riktigt bra pris.

Missa bussen

Häromdagen missade jag bussen. Ni vet, sådär när bussen svischar förbi en när busshållsplatsen ligger ett och ett halvt kvarter längre bort och det är omöjligt att hinna.

Det hade inte hänt mig på flera år.

Det hade aldrig någonsin hänt mig tidigare i Colombia.

Det var nämligen omöjligt fram till för bara drygt ett år sedan. Det var då det nya bussystemet, Sistema Integrado de Transporte Público, SITP, började införas. Systemet innebär att man betalar resan med busskort som har övergång om man tar flera bussar inom en viss tid (!), bussarna har fasta hållplatser (!!), och busschaufförerna får fast lön, som inte beror på antalet passagerare de plockar upp längs vägen (!!!).

Tydligen ska bussarna också ha några slags tidtabeller, men om några sådana existerar finns de i alla fall inte till allmänhetens kännedom, det är att gå ut och ställa sig vid busshållsplatsen och hoppas att den kommer någorlunda snart som gäller.

Men trots bristen på tidtabell är SITP-bussarna ett enormt lyft för Bogotás kollektivtrafiksystem, och för hela trafiken, faktiskt. Att bussarna stannar på fasta platser, istället för att som tidigare, precis var som helst som någon råkar sträcka ut handen, även om det innebär tre stopp på ett och samma kvarter, innebär ju mindre trafikstockningsskapande. Dessutom är ju de färre stoppen, och de nyare bussarna, ett plus även ur miljösynpunkt.

Än så länge är inte systemet helt infört, busslinjerna byts ut allteftersom, och de nya SITP-bussarna delar trafiken med de gamla colectivos och busetas som ännu är igång. Det är inte heller helt infört i allmänhetens vanemönster. Det här med att köpa busskort och ladda på i förväg är nymodigheter som vissa undviker så länge det går att slippa, vilket innebär att många SITP-bussar kör omkring halvtomma.

Jag älskar SITP. Både för de fördelar systemet innebär för samhället i stort, och för de fördelar det innebär för mig rent personligen, att alltid få sitta ner, att kunna läsa böcker på bussen.

Även om det nu betyder att jag emellanåt kanske missar bussen.

Simskola!

Efter att återigen bekräftat att Gael ÄLSKAR att bada i pool, bestämde vi oss för att börja simskola. Från och med idag är det La foca marina (fantastiskt ställe, vansinnigt ful hemsida) som gäller varje lördag.

Gael är just nu den enda i sin grupp - de har lektioner varje halvtimme hela dagen, oavsett hur få barn som är där (men max sju per grupp) - så han fick privatlektion, och älskade det. Var som en fisk i vattnet och blev arg som ett bi när lektionen var slut och det var dags att kliva upp ur bassängen.

Simskola, helt rätt grej för oss, alltså.

Det här med städhjälp

När jag kom till Latinamerika för första gången, till Chile som 22-åring, blev vi hembjudna på lunch hos en kompis pojkväns farföräldrar i en fin villa i en snofsig del av Santiago. Det var någon av våra första dagar i landet, och jag minns fortfarande hur obekväm jag kände mig när vi serverades lunchen av ett hembiträde i uniform.

Det här med hembiträden fanns inte överhuvudtaget i min värld. Det är fortfarande en av mina största kulturkrockar i Latinamerika, även om jag vant mig vid det på ett helt annat sätt än den där första lunchen i Santiago de Chile 2002.

För alla har hembiträde, eller åtminstone städhjälp som kommer en gång i veckan. Och med "alla" menar jag såklart långt ifrån alla, men alla i mina kretsar. Alla som tillhör någon slags medel- eller överklass i städerna. Alla, inklusive singlar i min ålder som bor själva i en etta.

Det är det mest naturliga i världen.

Ingen som har råd städar själv. Och det krävs inte särskilt mycket för att ha råd, en hel dags städning kostar en hundralapp.

Jag stod emot länge, vägrade ha städhjälp hemma, av alla de anledningar som präntats in i mitt samvete under hela mitt liv.

Egentligen tycker jag nog inte att det är särskilt försvarbart. Och jag är definitivt, totalt, motståndare till RUT-avdraget, alltså att staten ska subventionera städhjälp hemma hos välbeställda (kolla vilken statistik som helst över vilka som utnyttjar RUT, det är inte precis överarbetade ensamstående mammor), med skattepengar. Det är så absurt att jag vill gråta.

Men Sverige är en helt annan verklighet än Colombia. Kulturellt, såväl som hela samhällsstrukturen.

De som jobbar som städhjälp utgör en inte helt obetydlig portion - 3,4% av hela den arbetande befolkningen, och 7,6% av den arbetande kvinnliga befolkningen - har ofta inte tillgång till särskilt många andra arbetsmöjligheter (på en arbetsmarknad som är informell till över hälften, och där minimilönen är medianlönen).

Flor och Gael

Men också, sett från den andra sidan, det finns inget socialt skyddsnät, inget som underlättar. VAB existerar inte. Skol- och förskoledagarna är kortare än arbetsdagarna, och du har ingen rätt till arbetstidsförkortning bara för att du har barn. Arbetsdagarna är långa och resvägarna längre, och många kommer inte hem från jobbet förrän vid sex-sju på kvällen, när de åkt hemifrån i ottan. Det är inte lika lätt i Colombia att hinna med det så kallade livspusslet utan hjälp som i Sverige*.

När jag var mammaledig började Lebys komma hem till oss en gång i veckan. Anledningen var att hon och Gael skulle lära känna varandra, men hon hjälpte också till med städning och lagade en massa maträtter och frös in, och det var guld värt med en liten bebis hemma (pappan får ju åtta dagar i samband med förlossningen, sen är det mamman helt själv med nyfödingen som gäller).

Sedan snart ett år tillbaka är det Flor som hjälper oss en gång i veckan med städningen. Det är helt ovärderligt. Inte bara för den otroliga bekvämligheten i att slippa städa (även om vi röjer litegrann också på helgerna), men också för att ha en backupperson till som vi litar på, som kan hjälpa oss med Gael när det behövs - eftersom VAB inte existerar, ni vet, och farmor och farfar inte alltid kan hjälpa till.

Även om jag numera inte är så vansinnigt obekväm runt hela fenomenet städhjälp / hembiträde som jag var där i början för tolv år sedan, och vi faktiskt får hjälp med städning en gång i veckan så vet jag inte riktigt hur jag känner inför hela fenomenet. Bara att Colombia är en helt annan verklighet än i Sverige och mina argument ser annorlunda ut här.


*Ja, jag förstår såklart mycket väl att det är ännu svårare att hinna med för de som själva jobbar som städhjälp och inte har någon som hjälper dem hemma.

Bokmal

Av mina nyårslöften är det nog nummer tre som går bäst.

Läsa mer böcker.

Den kanske enda fördelen med att ha bytt jobb från ett som låg tio minuters promenad hemifrån till ett som ligger en halvtimmes kollektivtrafik bort är lästid.

Efter att knappt läst böcker ordentligt på flera år (jag lyckades läsa en endaste liten bok under mammaledigheten) har jag nu plöjt två böcker redan i år (Kan du säga schibbolet? och Jag ska bara fixa en grej i köket - rekommenderar båda två).

Äntligen ska jag läsa ut alla de där böckerna som stått och väntat på mig så länge i bokhyllan. Hurra!

En dag på nöjesparken

Idag visade sig Bogotás januariväder från sin allra soligaste sida, så vi bestämde oss för att ägna förmiddagen åt en av Bogotás nöjesparker, med barnet som älskar höjd och fart och snurr.

Även om han inte ser särskilt road ut överhuvudtaget på någon av bilderna så var han det i verkligheten, om än djupt koncentrerad när han åkte de olika attraktionerna och grät gjorde han bara när han blev tvingad att kliva av efter åkturens slut. Om några centimeter till, när han kommit över 90-strecket, får vi återkomma, då får han nämligen åka de häftigaste grejerna på barnavdelningen, som han pekade allra ivrigast på, inte bara de där mesiga minst 70 cm-attraktionerna.

Jag tror bestämt att barnet ärvt sin förkärlek för nöjesfält av sin mor. Det finns inte en åkattraktion som jag bangar, och det verkar som att Gael tänker följa i de fotspåren.

Tillbakablick 2013

Januari
Vi inledde året i Sverige, med riktig vinter i Umeå (till skillnad från årets version, som jag förstått), och en vecka i Stockholm med kompishäng. Sen fick jag försvara mig lite angående den svåra balansgången för att lyckas skriva om kulturkrockar på ett respektfullt sätt.

Februari
Gael började på förskolan, och senare samma månad var vi på vårt första föräldramöte där. Det blev ett litet jordskalv innan Gael fyllde ett år, som vi firade med kalas för släkten, och sedan gjorde vi ett videokollage över det allra första året.

Mars
Vi satte äntligen upp en brandvarnare i lägenheten och jag ondgjorde mig som vanligt över otyget att gratulera på internationella kvinnodagen. Vi hade söndagsbrunch hos våra vänner Karin och Rob i La Calera och jag fick vara internationell expert i radio. Sen bestämde vi oss i sista sekund för att resa till Villa de Leyva över påsken.

April
Det här begav sig på den tiden vi fortfarande trodde att vi skulle flytta till Sverige i slutet av året och vi sökte uppehållstillstånd för Oscar. Sen åkte jag på en fantastisk resa till Cuba i en vecka, och när jag kom tillbaka till Colombia hade landet återgått till medeltiden, med undantag för 17 vettiga.

Maj
Vi köpte en tjej-potta till Gael, och sen blev det mors dag och jag tänkte som vanligt mest på abortfrågan. Vi spontanhängde med kompisar och det blev dåligt bloggat eftersom jag spillde en kopp kaffe över min bärbara dator.

Juni
Svärmor fick sin världsbild ruckad, och i samma anda lämnade min fina vän Elizabeth in ansökan för att gifta sig med sin fru Claudia. Jag fick en hel låda utlandssvenskt arvegods, och på junis sista helg gifte sig min svåger med Carolina, i rullstol på grund av motorcykelolyckan två veckor tidigare.

Juli
Gael fick en cirkus och en farbror bakom ett plank lödde ihop hans vagn. Sen glömde Oscar och jag bort att vi varit gifta i två år och firade det i efterhand istället. Sedan skrev jag två av bloggens hittills mest lästa inlägg: om svensken som försvann i Darién Gap (och fortfarande är spårlöst borta så vitt jag vet) och så avslöjade jag att jag skulle byta jobb och vi stanna i Colombia ett tag till.

Augusti
Mina föräldrar kom hit, Gael fyllde ett och ett halvt och jag var nöjd med nya jobbet. I storpolitiken var det jordbruksstrejk.

September
Jag var på den allra värsta sortens begravning, och sen bjöd min lillebror mig på minisemester i Karibien. Latinamerikas tydligen sämsta stad fick google street view och jag fastnade på bild, och Elizabeth blev äntligen lagligt gift med Claudia.

Oktober
Jag åkte på två fältresor för att besöka ett biståndsprojekt med kaffebönder, och skrev om krigets närvaro och livet på landsbygden. Vi började konsumera mer ekologiskt och så förstår jag mig inte alls på den här stopp-handen som flera förskolor i Sverige infört.

November
Gael blev bjuden på kalas hos sin första egna kompis och jag hann knappt blogga.

December
Den colombianska julen började officiellt med velitas, och sen blev det traditionsenligt svenskt julbak hemma hos oss för fjärde året i rad. Strax innan jul blev Bogotá utan borgmästare. Vi firade jul med kompisar, sen fyllde jag år och dagen efter var det nyårsafton med tillhörande nyårslöften.

Tillbakablickarna över tidigare år finns här: 2011 och 2012

Årets sista helg

Innan nyårsfirandet i Bogotá tog vi bilen och drog iväg några timmar bort till en kompis finca i Carmen de Apicalá tillsammans med Yuri. Såhär var det:

Tummen upp!

Det var varmt, jättevarmt, och vi tillbringade största delen av tiden vid poolen.

Det enda som kunde konkurrera med poolen var duschen/vattenslangen alldeles intill. Jättespännande att skruva av och på och spruta med.

Om Gael var lite försiktigt inställd till poolen när vi var åkte till Anapoima med mina föräldrar i augusti, så var den inställningen totalt bortblåst den här gången. Kamikaze-barnet kastade sig rakt ut från poolkanten och bara räknade kallt med att någon skulle ta emot. Om och om och om igen.

Oscar och jag kunde ta det lugnt, sitta med en kall öl vi poolkanten och ha konversationer som varade i längre än fem minuter utan avbrott, tack vare att hela kompisens släkt var på plats med åtminstone 20 frivilliganmälda barnvakter som turades om som lekledare.

Det här med att kunna ta bilen från Bogotás klimat på lördagsmorgonen och vara framme i tropikerna innan lunch och sen åka tillbaka hem igen på söndagseftermiddagen. Oslagbart.