Que los cumples feliz, muy feliz...

Idag är det 31 år sedan jag föddes på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. Den händelsen firar jag på ett helt annat ställe i världen.

Jag har önskat mig sång och tårta på sängen av Oscar, och sen middag på en restaurang som jag inte bestämt ännu. Jag tänker mig indisk mat. Det tänkte jag förra året också och det gick inte så bra, men skam den som ger sig.

Medan jag ligger i sängen och väntar på tårtuppvaktning tänkte jag bjuda er på en colombiansk födelsedagsklassiker, den vallenaton som spelas på alla födelsedagsfester: Tu cumpleaños med Diomedes Díaz:

Hoppas ni får en fantastisk dag, det tänker jag ha!

Año Viejo

Runt julhelgen börjar det dyka upp uppstoppade gubbar utanför husen runt om i Colombia.

Det är años viejos - gamla år - som väntar på att bli brända.

Gubbarna, nästan i naturlig storlek, är stoppade med halm eller annat brännbart och ofta smällare för ett riktigt sprakande. De symboliserar året som gått - ofta liknar de illa omtyckta politiker, och de står för allt som folk vill lägga bakom sig från förra året.

På tolvslaget sätts años viejos i brand, för att på så vis bränna upp det gamla året och börja på ny kula inför det kommande.

I Bogotá och många andra storstäder är años viejos numera förbjudna av säkerhetsskäl, men på landsbygden (och i städerna i mindre utsträckning) brinner gubbarna varje nyårsafton.

För Bogotábor och er svenskar som skulle vilja ha er en egen año viejo i år finns istället ett digitalt alternativ som Oscars jobb utvecklat. Där kan du lägga till allt du vill bränna upp från året som gått och som ett extra plus kan du spara allt fint som du vill ska finnas med även till nästa år: Skapa och bränn din egna digitala año viejo här.

Karibienjulen i bilder

Som utlovat kommer här en bildspecial från vår julresa i Karibien med Anna och Johan.

Dan före dopparedan kom vi fram, Oscar och jag efter en kort och bekväm flygresa, Anna och Johan efter en evighetslång bussresa, till Karibien. Där mötte vi upp med Oscars kompisar Carolina och Mateo och deras lilla dotter Nicala. De kan kanske bäst beskrivas som colombianska gröna vågare, som lämnat livet i hektiska Bogotá för att leva på ekologiskt jordbruk och lite turism i Karibiens djungel.

Deras finca Yumaque ligger drygt en och en halv timme med bil från närmaste stora stad, och sedan 20 minuter med båt eller 40 minuters djungelpromenad längs floden från där man lämnar bilen. Där i djungeln, bland gigantiska insekter och minitigrar, odlar de sina grödor och bor i sitt hus som de byggt själva av nedfallna träd de hittat i skogen:

(Klicka för större bild)

Vi anlände i ösregn och åska, men på julaftons morgon lyste solen och fåglarna kvittrade igen, och vi hoppade i varsin flytring och flöt i sakta mak floden ner till havsmynningen. Det var lite blåsigt, så det gick inte att bada, om man ville slippa dras med ut på öppna havet med strömmarna från vågorna, men det var underbart att promenera på stranden i solen ändå.

Väl tillbaka på eftermiddagen öppnade sig himlen och ett tropiskt skyfall med tillhörande dunder-och-brak-åska som ackompanjerade resten av vårt julfirande - bestående av en fantastiskt god middag och lite vin på det:

(Klicka för större bild)

Efter två nätter i djungeln var det dags att åka tillbaka till något liknande civilisation igen, kustbyn Taganga. Efter en nästan sömnlös natt på vandrarhemmet (note to self: ingen bra idé att spendera den 25e december på ett vandrarhem fyllt med julfirande nordamerikaner) var vi uppe i ottan för en dag på stranden med sol och bad och färsk fisk till lunch:

(Klicka för större bild)

Det var en underbar jul, lite sol, lite bad, lite äventyr och lite djungelliv i en alldeles perfekt blandning.

Fler bilder finns på flickr, eller på facebook för de jag känner, och Anna och Johan stannade en dag längre, men de kommer säkert att lägga upp lite fler bilder på sin blogg när de väl är tillbaka, om ni vill se mer.

God jul!

Just nu befinner jag mig någonstans i Karibien, långt från internet, i närheten av den här stranden. Där firar vi julafton på eko-lodge i den karibiska djungeln:Juldagsmiddagen imorgon tänkte jag att vi skulle kunna inta på ett bord på stranden i Taganga med ungefär den här utsikten:

God jul på er alla!

Snart får vi pusta ut

December är en hektisk månad, även i Colombia. Förutom det vanliga, med julklappsinköp och firande som ska planeras och ordnas, så är december festernas månad. Det är ingen rast och ingen ro i umgängeslivet, det är julfest efter julfest och en och annan novena som kläms in och till råga på allt en massa människor som fyller år.

Det är sådär så att man emellanåt måste dra en liten vit lögn om förkylning, för tacka nej till fest i december bara för att man inte orkar går inte.

Vi var på fest i fredags, julfest hos vänner i lördags, julfest med jobbet i måndags och en novena på kvällen efter det, och så middag hos vänner igår och ikväll ännu en fest med jobbet. Sådär är hela december fram till jul.

Mitt i allt socialiserande ska man hinna jobba också. Och packa till Karibien, för imorgon bär det äntligen av.

Det ska bli skönt att få pusta ut lite.

Novena de Aguinaldos

Den 6 december inleds julen i Colombia med velitas, men från och med den 16 börjar den verkliga nedräkningen. Då börjar nämligen novena de aguinaldos, som pågår i nio dagar fram till och med den 24.

Novena de aguinaldos är ännu en katolsk tradition, som går ut på att minnas tiden fram till Jesu födelse. Varje dag samlas man och ber en lång rad böner - den dagliga bönen, bönen till den jätteheliga jungfrun, bönen till Sankt Josef och bönen till jesusbarnet. Ett par ave maría och fader vår kläms också in. Dessutom läser man en bit varje dag ur julevangeliet (tror jag att det är, förlåt om jag hittar på nu), och sjunger och klappar i händerna till jesusbarnet.

Varje dag. I nio dagar i sträck.

Många familjer samlas och håller novena tillsammans. I många barrios ordnas också novenas i kvarteret, och då gäller det att ha en stilig krubba när alla grannarna kommer och inspekterar.

När bönerna och sjungadet är över är det dags för mat och dryck. Många novenas slutar i fest, och det bjuds, förutom sprit, på traditionell colombiansk julmat som natilla och buñuelos. I de kvarter som ordnar kvarters-novenas gäller det när det är ens tur att bjuda in att bräcka grannarna, inte bara i krubbflärd utan även i matöverdåd.

Fjärde advent

Alla ljusen tända.
Pepparkakor med ädelost till kvällsfika och en sparad flaska julmust från förra året.

Imorgon julfest med jobbet.

Om mindre än en vecka är vi i Karibien.

Livet är bra fint ibland.

Interaktiva colombianska krubbor

Colombia är ju som sagt ett katolskt land, och här hör fortfarande julen ihop med religionen till stor del.

Därför har varje hem med självaktning en krubba. Precis som varje torg, park, skyltfönster, shoppingcenter, och så vidare. Det är krubbor vart man än går.

Att ha kvarterets finaste krubba (helst med ett helt landskap runtomkring) ligger det stor prestige i. Precis som man kan minnas hur spännande det var att dekorera julgranen när man var liten pratar många colombianer om hur den stora händelsen var att få vara med och ställa i ordning krubban.

Den första gången jag såg en krubba i ett colombianskt hem trodde jag att de gjort en miss. Det låg nämligen ingen bebisdocka i halmsängen. När jag påpekade misstaget blev jag ganska snabbt lite idiotförklarad.

"Men jesusbarnet finns ju inte än, han föds ju inte förrän på juldagen."

Förvisso. Så det är först den 25 december som den lilla bebisdockan läggs dit. Dessutom brukar de tre vise männen (som på spanska förresten heter los tres reyes magos - de tre magiker-kungarna) placeras långt bort från krubban, och så flyttas de lite, lite närmare varje dag tills de till slut är framme med sina gåvor till jesusbarnet den 6 januari.

Interaktivt, skulle man kunna säga.

Hemmaminnen

Hemma blir lite extra viktigt när det ligger alldeles för långt borta, och de där små sakerna som påminner om hemma betyder ännu mer.

Det förstår världens bästa farmor och världens bästa mormor precis.

I ett paket från farmor som Anna tog med fanns ett inramat flygfoto över gården i Rönnholm där farfar och pappa växte upp och där farmor levt hela sitt vuxna liv.

I ett tjockt kuvert* från mormor som kom på posten idag låg en broderad julduk från huset i Nordmaling där mamma växte upp.

Tack vare farmor och mormor har jag en liten bit av pappas barndomshem och en liten bit av mammas barndomshem hos mig i mitt nya hem i Bogotá.

Det är så fint att jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. En liten bit av hemma.


*Kuvertet innehöll även två inslagna paket, en julklapp och en födelsedagspresent, men de öppnar jag inte förrän det är dags.

Uppföljning

Jag förstår att ni allihopa sitter som på nålar och undrar vad som har hänt sedan sist med personlige tränaren och följetongen bröllopsklänningen. Jag ska inte hålla er på halster längre, här kommer den rafflande fortsättningen:

Det här med personlig tränare var ju alldeles för dyrt, insåg jag efter att ha räknat lite på det hela. Så jag sa först tack, men nej tack, trots att jag så gärna ville. Men nu är ju det här Colombia och inte Sverige, och en sak är den officiella taxan - 1300 kronor i månaden för tre träningspass i veckan - och en annan sak är den inofficiella taxan - 100 kronor per träningspass direkt i handen på tränaren. Så nu tränar jag med honom en gång i veckan eller varannan vecka och resten kör jag den vanliga rutinen.

Häromdagen gav han mig dessutom ett lockande förslag: jag ger honom engelskalektioner, han ger mig träningspass. Win-win, jag får träna gratis, han får lära sig engelska gratis. Bara jag har tid, så.

Och bröllopsklänningen, då? Ja, det visade ju sig att den där klänningen som jag så gärna ville ha var från H&M och dessutom var på rea! H&M finns inte här, men världens snällaste Anna köpte den till mig och tog med sig hit. Tack fina Anna.

Så nu hänger klänningen i min garderob och bara väntar på att det ska bli nionde juli.

Cliffhanger

De senaste dagarna har jag känt mig lite som en paparazziförföljd kändis och blivit fotad både hemma och på jobbet vid skrivbordet och på lunch med arbetskompisarna och på gatan i trafiken och på mottagningen på ambassaden och så vidare...

Varför?

Tja, ni kan ju hålla utkik i Västerbottens Folkblad i mellandagarna så får ni se.

Lucia

Apropå svensk julstämning i Colombia var det dags för ambassadens årliga luciamottagning i måndags, den där som vi fick den snajsiga inbjudan till.

Jag lyckades undvika alla övertalningsförsök att vara med i luciatåget ("det gör inget att du inte varit med på en enda övning, du kan väl alla låtar ändå") och fick för en gångs skull titta på tåget istället för att stå i det.

Det var fint och stämningsfullt som det brukar vara.

Och som det brukar vara på ambassadmottagningarna bjöds det på läckerheter från silverbrickor av servitörer med vita handskar. De vanliga, som Janssons frestelse, gravlax och ägg med kaviar, och så naturligtvis kvällen till ära glögg och pepparkakor.

Ibland får man det bästa av båda världar som utlandssvensk. I det här fallet Colombias partybetonade julfirande och så Sveriges stämningsfulla emellanåt. Det är ganska fint, det.

Julbak

I söndags bjöd vi in några av våra svenska vänner här och ställde till med svenskt julbak enligt konstens alla regler.

Det var ett mycket gott samarbete (även om en av deltagarna mest var intresserad av att knåda in russinen i lussekattsdegen och slicka glasyren av pepparkakorna) och vi kokade knäck (stalltips för den som tänkt köpa knäckformar i Colombia: de visade sig vara av obehandlat papper, så sen sitter knäcken där den sitter i sin form), bakade lussekatter och pepparkakor (tack Anna och Johan som tog med pepparkaksdeg från Sverige) och drack glögg.

Det går alldeles utmärkt att ordna svensk julstämning även i Colombia:

Som vanligt kan man klicka på bilden så blir den större

Grattis, lillebror!

Idag fyller världens bästa lillebror 28 år.

Grattis finaste Erik!

Bummer

Det är rätt kul att se sitt namn i en tryckt publikation där man figurerar som medförfattare.

Det hade varit ännu roligare om de hade skrivit namnet rätt.

Velitas

Igår inleddes julen på riktigt i Colombia med velitas, som firas varje sjunde december till Jungfru Marias och hennes obefläckade befruktnings ära.

Ja, eller bara för att colombianer gillar fest och firande i största allmänhet.

Vi var naturligtvis inte sämre utan ställde till med kalas hemma i lägenheten, en kombinerad velitas-fest och välkomstfest för Anna och Johan som kom i måndags.

Det var tända ljus på balkongen och så allt det vanliga som en colombiansk fest innehåller. Massa salsa, dans, vänner och sprit. Natten lång.

Tur att idag är röd dag.

En kärleksfest på eget vis

Colombias sambolagstiftning är långt mycket mer heltäckande än den svenska diton, och har man bevisligen bott ihop som ett par i minst två år omfattas man per automatik av sambolagen och har i princip samma rättigheter och skyldigheter som par som ingått äktenskap.

Min vän Mónica och hennes livskamrat är inte så intresserade av det här med giftermål, men eftersom de nu bott ihop i två år är de i lagens mening i princip gifta vare sig de vill eller inte.

Så de bestämde sig för att ställa till med kalas enligt konstens alla regler, fast helt utan regler, för att fira sin unión marital de hecho.

Det var ett kalas som inte var som andra bröllopskalas, där gästerna själva var med och gjorde kalaset med överraskningar i en strid ström. I Colombia gillar de ju hyra in band till fester, och den här festen var verkligen inget undantag. Det var ett jazz-kletzmerband, en gaiterosgrupp, ett vallenatoband, en grupp mariachis, och en cumbiagrupp. I en strid ström.

Eftersom det inte var något bröllop enligt den gängse definitionen så var det inte heller någon präst* eller någon notarie som befäste unionen.

Men ceremoni var det i alla fall. Med vigselförrättare och allt - La Lupe, en av Colombias mest kända dragqueens i egen hög person, som showade och deklarerade paret, ja... par.

Det var vackert, det var personligt, det var annorlunda och det var jättejätteroligt.


* Vilket för övrigt inte hade gått ens om de velat eftersom Mónica är bannlyst ur katolska kyrkan.

San Andresito

I Colombias karibiska ö-värld ligger San Andrés, en ö som förut var skattebefriad och en självklar destination för Colombias och Centralamerikas tax-free shoppingsugna turister.

Därav namnet San Andresito (lilla San Andrés) på de kvarter som återfinns i alla större städer i Colombia - gator och åter gator med affärer och köpcentrum där man kan hitta precis allt, till långt mycket billigare priser i de vanliga affärerna."Skattebefriat" på det informella viset, det vill säga du betalar ett (mycket dyrare) pris om du använder kort, men betalar du kontant rakt ner i handlarens egen ficka får du det mycket billigare.

San Andresito är ett märkligt, kaotiskt fenomen. Skattesmitning och smuggelgodsförsäljning med myndigheternas indirekta tillåtelse, för aldrig görs det någon räd för att stänga butiker, och gatorna i San Andresito-kvarteren är fulla med poliser som dirigerar trafiken.

Det är väl så det funkar i ett land där över hälften av arbetskraften befinner sig i den informella ekonomin.

I gårdagens regn gjorde Oscar och jag ett besök i ett av Bogotás San Andresito där jag inhandlade en jeansjacka, och så skaffade vi lite påfyllning till barskåpet. Vad sägs om en liter Jack Daniels för 140:-, en liter Cachaça för 65:- och en flaska lyxvin (Casillero del Diablo, reserva Shiraz) för 60:-?

Det var lite dimmigt i morse

Och ja, vädret är fortfarande helt katastrofalt här i Colombia.

Ny och inte så känd colombiansk musik

Igårkväll var jag på konsert med fyra colombianska band som vunnit en tävling för nuevas músicas mestizas.

Nytt colombianskt sound som jag vill rekommendera till er:

Cinemacinco som jag har skrivit om förut, dvs min grannes jättesvängiga band. De har just släppt sin skiva La república de la alegría med tio låtar som går att ladda ner helt gratis och lagligt här och passar perfekt till festspellistan.

Här får ni ett smakprov på Baila cariñito från senaste skivan:

Kanske, kanske kommer en eller annan akustisk Cinemacinco-låt att dyka upp på bröllopet i juli.

La Elástica - Banda Diversa var ett annat av gårdagens band. Jättebra, jättejättebra. Med fantastiska texter, dessutom, till exempel Indispensable:

Två andra band spelade också, Carrera Quinta och Mágica. Kolla in!

Min dag

Det kanske sämsta med att jobba med forskning är alla intervjuer som tar en halv evighet att transkribera.


Transkribering är typ det t.r.å.k.i.g.a.s.t.e som finns i universum.


Tur att man i alla fall får jobba hemifrån om man vill och att man hemma på spisen har storkastrullen full med glögg.

Det piggar upp vilken arbetsdag som helst.

Hennes kropp - men inte hennes val

Ni som känner mig vet att abortfrågan, särskilt här i Latinamerika, är min absoluta hjärtefråga.

Någon gång ska jag berätta hur läget är i Colombia. Men för er som är intresserade av läget i Nicaragua kommer ett hett tips här.

Nicaragua är det land det kanske går sämst i hela Latinamerika för abortfrågan. Där har nämligen lagstiftningen gått bakåt, från att vara extremt restriktiv till att totalförbjuda abort under alla omständigheter. Tack vare presidenten Daniel Ortega som kallar sig vänster och progressiv, men som egentligen är ett konservativt as.

Hur som helst, jag kopierar och klistrar in från Amnesty om de jätteintressanta föreläsningarna som kommer att hållas i Göteborg, Stockholm och Uppsala nästa vecka:

Sedan 2006 är abort totalförbjudet i Nicaragua. Även om graviditeten hotar kvinnans liv eller hälsa eller är ett resultat av våldtäkt eller incest, nekas flickor och kvinnor tillgång till säker abort. De som ändå gör abort riskerar fängelsestraff. Samtidigt är det sexuella våldet mycket utbrett i landet, och drabbar framförallt unga flickor.

I december är kvinnorättsförsvararen Argentina Espinoza från Centro de Mujeres IXCHEN på besök i Sverige. Amnesty bjuder in till seminarier i Göteborg, Stockholm och Uppsala, där Argentina Espinoza berättar om det utbredda sexuella våldet och konsekvenserna av det absoluta abortförbudet i Nicaragua.

Göteborg
Måndagen den 6 december
Tid: 18-20
Lokal: Handelshögskolan Göteborg, Sal B32, (Vasagatan 1)
Fri entré - vi bjuder på fika

Stockholm
Tisdagen den 7 december
Tid: 18.30
Lokal: ABF-huset, Fabian-salen
Fri entré.

Uppsala
Onsdagen den 8 december
Tid: 18.30 - 20.30
Lokal: Fredsmuseum, Uppsala slott (sidan som vetter mot Akademiska sjukhuset).
Fri entré - vi bjuder på fika

Varmt välkomna!

Stilstudie i föredragshållning

Tydligen är min grej att göra konstiga miner varenda gång jag blir fotograferad när jag håller föredrag. Håll till godo med den bild från föredraget i tisdags där jag ser minst ut som ett miffo. Ni kan ju tänka er de andra...

Historieskrivning i vardande

För två veckor sedan höll Colombias samtliga HBT-värld andan i väntan på att konstitutionsdomstolen skulle uttala sig om samkönade äktenskap. Domstolens svar blev en besvikelse för många - ett varken bu eller bä, ett "vi uttalar oss inte i frågan eftersom stämningsansökan inte hade tillräckliga juridiska fundament för att behandlas".

Politisk aktivism i Colombia stavas i stor utsträckning juridik. Den enda någorlunda progressiva institutionen där det går att få till lagändringar i ett land där kongressen är stockkonservativ (den där omtalade latinamerikanska vänstervågen har inte nått Colombias politik) är konstitutionsdomstolen.

Så, ett slag förlorat, men kriget långt ifrån vunnet, bara att ladda om och skjuta igen, för domstolen sa trots allt inte nej.

Kom ihåg var ni hörde det först, för idag togs första steget i en omskrivning av Colombias historia. Sedan domstolens "inte nu men sen" har mitt jobb tillsammans med Colombias motsvarighet till RFSL, Colombia Diversa, jobbat på en ny stämningsansökan, och idag vid lunch lämnades den in. Nittio sidor argument för alla människors lika rätt att få gifta sig med den de älskar. Den här gången måste det gå vägen.

Jag är så himla stolt över att jobba där jag jobbar, och även om inte mitt namn står på stämningsansökan så känns det som att jag är med på ett litet hörn i en stor omvälvning.

Kom som sagt ihåg var ni hörde det först. Nu är det bara en tidsfråga innan alla äntligen får gifta sig med vem de vill i det här landet.


PS Och ni svenskcolombianska vänner som läser, ni behöver inte basunera ut nyheten för mycket. Den kommer säkert att komma ut förr eller senare, men tanken är att hålla låg profil så länge det bara går, för att ge motståndet så lite tid som möjligt att handla på.

Nu är det jul här i vårt hus

Advent firas inte i Colombia, men eftersom just vårt hem är ett svenskcolombianskt hushåll blev det julpyntning idag:
Årets julgran. I plast, tyvärr, men är man vid ekvatorn så är man:
Första adventsljuset tänt och årets första glögg :
PS Årets Tomte 2010 är från Colombia, minsann.

Omväxling förnöjer

Att vareviga helg stiga upp tidigt, äta frukost och sen sätta sig framför datorn resten av dan för att skriva den där uppsatsen som bara växer i sidantal men ändå aldrig tycks bli klar är rätt tröttsamt i längden.

Därför testade jag ett nytt grepp idag, packade ner datorn och lite papper i min Fjällräven Kånken och promenerade iväg till Café La Boheme i mysiga stadsdelen La Macarena.

Jag vet inte egentligen om jag fick så särskilt mycket mer gjort än vad jag får hemma, men de hade i alla fall god varm choklad och jag fick lite välbehövligt miljöombyte.

Alltid något.

Sverige - Colombia 4-1

När jag funderade på det här med personlig tränare* som (tydligen) är min högsta dröm nuförtiden tänkte jag på hur himla bra det skulle vara om man kunde få friskvårdsbidrag på jobbet här, precis som man får på många jobb i Sverige. Då kanske jag skulle ha råd.

1-0 till Sverige på den punkten.

Och då kom jag osökt att tänka på allt som är så himla bra med Sverige rent arbetsrättsligt** jämfört med Colombia. Förutom friskvårdsbidrag, då. Till exempel:

Föräldraledighet. 480 dagar i Sverige, 12 veckor i Colombia. Här är det dessutom bara mammaledighet. Pappan har rätt till 10 dagar i samband med förlossningen. Och det är bara om du har ett anställningskontrakt, vilket endast en liten del av de som arbetar har.
2-0 till Sverige.

Semester. Minst fem veckors semester i Sverige, 15 arbetsdagar (dvs tre veckor om man bara jobbar mån-fre, men ordinarie arbetsvecka är mån-lör) i Colombia.
3-0 till Sverige.

Betald övertid och OB-tillägg. Eh.
4-0 till Sverige

Och en massa annat som till exempel VAB, LAS och så vidare i nästan all oändlighet.

MEN, just när ni trodde att Sverige skulle gå obesegrat ur striden så misstog ni er. Det finns nämligen en punkt där Colombia vinner:

Prima. En halvårsbonus bestående av en halv bruttomånadslön (vilket inte är någon större skillnad från nettomånadslönen) som man får utöver lönen den 15 december och 15 juni varje år. Vilket apropå det är väldigt snart.
4-1 till Sverige.


*Alltså, jag fattar ju att det inte finns en chans i universum att jag har råd med det, men jag skulle så himla gärna vilja.
** Jag veeeet, jag menar inte att Sverige är perfekt jag vet att Alliansen håller på att montera ner hela samhället, men det finns grader. Och skillnaderna är enorma.

Att träna eller inte träna

I morse var jag på världens bästa träningspass på gymmet. Ni vet, det där man skriver in sig och får ett personligt träningsprogram och allt det där. De har inte bara tränare som hjälper till att styra upp och tyda programmet och visa maskinerna, det har även personliga tränare, alltså som i sådana som bara är med dig och säger vad du ska göra och kör helt slut på dig.

I morse hade jag ett pass med en sån personlig tränare, ett gratis prova på-pass. Det är precis som de där livsfarliga knarklangarna man blev varnad för när polisen informerade i skolan, de som ger en första dosen gratis så att man blir fast och måste fortsätta.

En personlig tränare är kanske det bästa som finns, i alla fall om man är som jag och funkar som bäst när någon tittar så att man inte kan fuska. Nu vill jag ha min egna personliga tränare, det hade jag verkligen aldrig trott om mig.

Problemet är ju såklart (precis som med knark) att det inte är gratis efter första gången. Nästan 1300 kronor per månad får man punga ut med för den lyxen, som är tre pass i veckan med konstant närvaro och utvärdering av den personliga tränaren, dietplan (alltså inte bantning utan bara vad man ska äta för att få ut maximalt av träningen) och en massa annat bra.

Det är verkligen hur bra som helst, på riktigt. Men det är dyrt.

Så nu håller jag som bäst på att fundera ut tillräckligt många rationella argument som "ens hälsa är den bästa investeringen man kan göra" och tillräckligt många andra områden i livet att spara pengar på, typ uteluncher och taxiresor för att övertyga mig själv om att det är värt det.

För visst är det väl värt det? Väl?

Lycka

Världens bästa finaste Kristina har köpt biljett till Colombia i sommar (svensk sommar, alltså, här är det ju som sagt inga årstider) för att komma på vårt bröllop! Jag nästan svimmar av lycka.

Kristina vinner härmed som den första person som köpt bröllopsbiljett till Colombia. Nu väntar jag bara på att resten ska följa hennes utmärkta exempel.

Kom och titta på mig allihopa

Om det skulle vara någon som råkar befinna sig i Bogotá i veckan och tycker att det här med våld mot kvinnor är intressant och viktigt tänkte jag tipsa om en föreläsningsserie som Universidad Nacional ordnar hela den här veckan apropå den 25 november som vi ju alla vet är internationella dagen mot våld mot kvinnor.

Om ni klickar på det jättepluttiga programmet blir det stort och läsbart och då ser ni att undertecknad i egen hög person kommer att föreläsa på tisdag om "Det institutionella våldet mot kvinnor och abortstigmat". Välkomna, om ni har vägarna förbi:

Dagens skörd

från colombo-nordiska föreningens julmarknad:Plus fika med glögg och pepparkakor där. Och smörgåstårta till Oscar, som vi satt i solen (!!!) och åt.

Nu är det dags för Cirque du Soleil.

Psykbryt nästa

Ni vet det här jag skrev häromdan om att det regnar mycket? Om att jag kommer att få psykbryt om det inte slutar regna snart?

Well, det verkar som att det blir psykbryt för mig, om man får tro den här artikeln, och Ekot är ju pålitligt så det får vi väl.

Jag bjuder på några väl valda citat:

"Colombia har de senaste dagarna drabbats av de värsta regnen på nära 40 år."

"De ovanligt intensiva regnen har orsakats av La Niña, flickan, strömmar som har kylt ner Stilla havets vatten ovanligt mycket till skillnad mot de strömmar som kallas El Niño, pojken, och som istället värmer vattnet över det normala.
Effekterna av La Niña kommer att kännas av länge än. Metereologer förutspår ovanligt mycket regn i ytterligare minst sex månader."

Sex månader!?!? SEX MÅNADER!?!?

En festlig Bobunk önskar jag dig...

...en festlig Bobunk för kille och tjej...

Så ljuder nog de ljuva tonerna från bobunksången någonstans i Uppsala såhär den tredje lördagen i november då Bobunk 11 firas med pompa och ståt. Jag önskar att jag var där och frossade i falafel och åt vodkamelon med senap.

Vad är Bobunk? Bobunk är den bästa glömda högtiden någonsin, som har sitt ursprung i ett avsnitt av Sabrina Tonårshäxan, och firas runtom i världen (särskilt i Uppsala) den tredje lördagen i november.

Allt som är värt att veta om Bobunk finns att läsa här.

Här i Bogotá blir det inget Bobunk-firande i år, men jag kanske tar mig en tugga falafel i alla fall, och jag vill passa på att önska er alla firare en mycket festlig Bobunk!

Colombiansk musik del 3: Julmusik

Julen är ju som sagt årets största högtid i Colombia. Och högtid i Colombia betyder fest och dans, vilket i sin tur betyder att julmusiken är dansant. Det är mycket salsa, och mycket rytmer. Inte så julaktigt, kan man tycka, men efter ett par jular här börjar jag ändå förknippa den här rytmen med jul:

Men det finns också riktiga bottennapp bland Colombias julmusik. Skräckexemplet är kanske "Mamá, dónde están los juguetes" (mamma, var är leksakerna), som handlar om en fattig liten pojke vars mamma inte har råd att köpa julklappar till honom. Han ser medan de rika barnen åker förbi med sina dyra julklappar i fina bilar och gråter till sin mamma att han är väldigt ledsen över att han inte fått en enda julklapp av niño dios (jesusbarnet). Och mamman svarar att ja, det är nog för att han gjort något dumt och jesusbarnet inte tycker om honom, så de får be till himlen ända tills nästa år och hoppas att han kanske får några julklappar då.

Nu är ju Colombia ett till stora delar katolskt land, så naturligtvis finns en massa julpsalmer också, ganska tråkiga som psalmer brukar vara.

På den här sidan finns spellistor med colombiansk julmusik för den som vill lyssna mer, och här finns en spellista på youtube med ännu mer musik.

God jul i förskott!

Regnet det bara öser ner...

Alltså jag blir tokig. Det bara regnar och regnar och regnar och regnar och regnar. Varenda dag.

Det har det gjort i kanske en och en halv månad nu.

Inte hela dagarna, men minst en gång varje dag öppnar sig himlen med dunder och brak (jo, för det åskar också hela tiden) och regnet bara öser ner.

Mitt hopp är statistiken, enligt den är det värsta som ni ser snart över, för december-januari-februari är torrare månader här i Bogotá. Så brukar det vara. Så måste det bli i år också, annars kanske jag får psykbryt. På riktigt, för väderprognosen är ju inte precis någon uppmuntrande syn:


Mvh
/tjej på vansinnets gräns

Valuta för pengarna

Jag ledsnade på gymmet i huset som är ganska tråkigt och skaffade mig istället ett halvårsmedlemsskap på stora gymmet i närheten häromdagen.

Jag måste säga att jag gillar hur colombianska gym funkar.

Här är det inte bara att skriva in sig och träna bäst man kan. Nej, när man skaffar gymmedlemskap i Colombia får man först gå på läkarkontroll där de tar blodtryck och mäter kroppsfett och kollar vigheten och allt möjligt. Sen får man berätta vad man vill ha ut av sin träning och hur ofta man vill träna, och sedan styr de personliga tränarna som jobbar där upp ett personligt träningsprogram åt en. Var tredje månad får man gå på återkoll och uppdatera programmet.

På fredag hämtar jag ut mitt personliga program, sen ska jag tuta och köra.


PS Jag är sprickstolt över världens bästa Kristina som är ny chefredaktör för Ottar. Prenumererar ni inte redan på Sveriges bästa sexualpolitiska tidning, skaffa en prenumeration omedelbums här. (Det är även en väldigt fin present såhär i julklappstider).

Till världens bästa pappa

Grattis fina pappa på fars dag. Tack för att du alltid varit den bästa pappa man någonsin kunnat önska sig.

Och det är ju inte så u-landsaktigt, faktiskt

Colombia må vara ett u-land enligt vissa måttstockar, men här kan man i alla fall beställa världens godaste hamburgare på hemkörning och betala det hela med kort i sin egen hall.

Det, ni.

Fredagsfika

Vi hade fredagsfika på svenskt vis hemma hos Joanna igår. Nybakta scones med ost och marmelad, kanelbullar och svenskt te*.

Hur fint som helst.

Till och med soundtrack bestående av Jan Johansson som spelade svenska visor på piano.

Svenskt så det förslår, i utlandssvensk tappning. Man måste ju liksom passa på när man ändå håller på.

Sen blev det en Dry Martini på El Libertador, för Joanna och Thomas hade barnvakt hela natten till sonen och då gäller det att ta chansen.

Det var min sociala händelse den här helgen.
Nu: Uppsats. Hurra.


* På vanliga supermercados finns bara tråkigt påste. Här finns en affär, The tea house, som säljer löste, svindyrt (dock värt det), men de har ju inte de där svenska löstesorterna som man saknar. Rabarber grädd och allt vad de heter.

Passande soundtrack till livet i Bogotá

Man blir ganska less på det här eviga regnandet ibland, alltså. Tur att man gillar Colombia ändå, annars skulle det nog inte bli så mycket sång och dans.

vad kostar ett brölopp i colombia

Via Statcounter kan man få reda på en massa rolig information, till exempel vad folk har använt för sökord för att hitta till ens blogg. Google kan svara på allt, verkar vara vissa personers motto. Häromdagen var det till exempel någon som sökt på:

vad kostar ett brölopp i colombia

Käre okände vän, jag ska försöka svara på din fråga, med hjälp av några tips:

1. Det kan vara praktiskt att stava rätt. Bröllop, inte brölopp. Då hittar du nog mer information.
2. Colombia är ett spansktalande land. Du hittar nog mycket mer information om du söker på spanska. Eller, åtminstone på engelska. Det finns nämligen bara runt 400 svenskar totalt i Colombia och det är nog inte så många av dem som skriver om bröllopskostnader på internet. Du kanske kan hitta mer information på engelska i gamla trådar på det numera nedlagda forumet för utlänningar i Colombia Poor but Happy.
3. Precis som i Sverige kan ett bröllop i Colombia kosta från nästan ingenting till nästan hur mycket som helst. Du bör nog vara lite mer specifik. Till exempel söka på kostnader för festlokal, kostnader för notarie, osv. Sen summera allt det så får du totalkostnaden för den typ av bröllop du vill ha.

Lycka till. Och grattis till bröllopet.

Bröllopsplanering, del 2

Idag bestämde Oscar och jag oss för att ta en promenad in till centrum för att kolla in stället där vi tänkt att ha vigseln. Vi hade inte en aning om det ens är möjligt att hyra stället, så vi tänkte att det kanske var dags att kolla upp sånt.

Det blev fullträff.

Visst går det att hyra (de har till och med haft bröllop där förut). Visst fixar de bröllopslunch/middag. Visst dekorerar de hela trädgården som man vill. Visst fixar och grejar de precis utefter ens egna önskemål.

Originalplanen var att ha ceremonin där, och kanske lunchen/middagen, och sedan förflytta oss till något annat ställe för själva festen på kvällen. Nu visade det sig att de kommer att installera infravärmare på terrassen, så vi kan ha hela festen där. De sätter dessutom upp lyktor i hela trädgården åt oss.

Det är världens finaste ställe, och det kommer att bli helt FANTASTISKT, det säger jag er. Ni vill inte missa det. Här kommer lite foton så ni får en försmak på det hela:

Det här är den underbara vildvuxna trädgården:

Ungefär här tänkte vi viga oss. (Tänk bort plastmöbler, tänk till lite fin dekoration):

Här är terrassen där vi tänkte ha bröllopslunchen/middagen (och sen fest halva natten):

Man kan även vara inomhus om det är kallt ute på kvällen. Till vänster ser ni baren. Till höger ser ni ett loft och en skön salong med öppen spis:

Jag älskar det där stället så himla mycket. Jag har alltid älskat det, och jag är jordens lyckligaste över att vi kan fira hela bröllopet med vigsel, mat och fest på ett och samma ställe. Jag var så nöjd när vi gick därifrån att jag ville hoppa jämfota gatan ner.

Det kommer som sagt att bli precis hur bra som helst.

Svensk mat

Igårkväll var det dags för den årliga mottagningen för jóvenes nórdicos (unga nordbor) på svenska ambassadens residens. Det är en tillställning som i princip innebär mingel med vin (ni vet, servitörer i vita skjortor som går runt med brickor där det bara är att byta ut sitt glas mot ett fullt när det förra är tomt), några välkomstord av ambassadören, och det kanske viktigaste av allt: ett dignande buffébord med svensk mat.

Inte för att jag egentligen äter sill* och janssons frestelse* och knäckebröd med ost i parti och minut i Sverige, men det är något med att inte ha möjligheten att kunna äta det när som helst här om jag skulle vilja, som gör att det där buffébordet på ambassadens mottagningar blir helt magiskt.

När vi gick fick vi en jättesnajsig inbjudan, med brevhuvud i guld och allt, till ambassadens luciamottagning:
Vilken fin inbjudan, tänker jag.

Men framför allt tänker jag: Glögg! Pepparkakor! Lussekatter!


* Men hallå? Är inte hon vegetarian? Vadå sill och janssons frestelse? Tänker ni kanske. Det tänker ni rätt i. Men jag har numera tre fiskundantag: När jag är i Karibien, när jag är i Amazonas och när jag är på ambassadens mottagningar. I övrigt äter jag inte djur. Inte ens fisk.

Karibien, here we come!

Efter en massa om och men har Oscar och jag ÄNTLIGEN bokat flygbiljetter för att resa till Karibien över jul!

Inte alls så länge som vi skulle vilja, för vi har varken pengar eller ledighet till det, men i alla fall, fyra julhelgsdagar vid Karibiens grönblåa hav:
Vi åker på morgonen den 23 december och tillbaka på kvällen den 26. Kort men tillräckligt länge för att jag ska få sitta på julafton i bara bikini och lyssna på vågorna och titta på hur solen går ned över Karibien. Ljuvligt.

Pillertriller

Jag har ju tidigare skrivit lite om sjukvården här i landet, som inte precis är billig eller åt var och en efter behov eller något annan egenskap alls som är bra.

Samma sak gäller det rätt närbesläktade ämnet läkemedel. Shit pommes frites vad det är dyrt, alltså! Och det är inte jag som överdriver, en nygjord undersökning visade att Colombia har de dyraste "märkesmedicinerna" i världen.

Och Colombia har inte precis högst köpkraft i världen, om man säger så.

Idag var jag och skulle inhandla ett paket folsyreberikade järntabletter. Det är ju inte ens receptbelagt. Över 200 kronor kostade ett paket med 30 ynka tabletter i.

Man storknar.

Tur då att det finns alternativ till lyxtabletterna, nämligen de generiska sorterna. En flaska med 100 folsyretabletter och en ask med 50 järntabletter av colombianska märket Ecar kostade sammanlagt 30 kronor. Helt klart mer åtkomligt.

Jag får hålla tummarna för att jag aldrig kommer att behöva märkesmedicin.

PS För den som läser spanska och tycker att det här är jätteintressant så publicerades häromdagen en intressant artikel om hur hela läkemedels- och sjukförsäkringsmaffian funkar här i Colombia, den hittar ni här.

Bildspecial: Halloween 2010

I Colombia är Halloween stort. I Bogotás centrum ordnas till och med varje år en zombiemarsch längs hela huvudavenyn, och stadens alla gator och uteställen fylls av mer eller mindre läskiga figurer.

Själva var vi bjudna till grannarna på halloween-grillfest. Vi skippade det läskiga temat, och jag satsade på att vara Charleston-chic från 20-talet:

Här kommer ett litet urval av bilder från kalaset:

(Som vanligt kan man klicka för att se större)

La-33

Nästa torsdag, 4 november, spelar colombianska salsabandet La-33 på Kägelbanan i Stockholm. Alla som befinner sig inom rimligt avstånd beordras härmed att bege sig dit för en skön danskonsert med Bogotás svängigaste salsaband.

Jag kopierar och klistrar informationen som finns på Södra Teaterns hemsida:

LA-33 är 12-mannabandet som har revitaliserat salsan genom att mixa det klassiska soundet från 60- och 70-talets New York med dagens nya sound från gatorna i Bogota. De har lyckats förena den yngre generationen och ’the old schoolers’. Deras ”La Pantera Mambo”, som bygger på Henry Mancinis Rosa Panter-tema, har blivit en megahit på dansgolv över hela världen, och låtar som ”Soledad” eller ”Suelta el Bongo” ryker av salsa dura och latinjazz..

Det blir en svettig klubbnatt Nuyorican style; full blåssektion, driv i bas och slagverk, lyxiga arrangemang, virtuosa solister och inte mindre än tre karismatiska sångare… Allt kryddat med enorm spelglädje och en ljuvlig underström av colombiansk jazz.

Dubbla dansgolv med Club Highlife - electro champeta, cumbia, soukous och en dos Choc Quib Town medan DJ Saboga fixar salsagolvet!

Som smakprov bjussar jag på en av deras hits:

Seså! Iväg med er nu och köp biljetter!

Bogotá, 27 oktober klockan 15.30

Väderleksrapport: 18°C, hagel, åskmuller.

Pitaya

Efter att ha skrivit om Granadilla häromdagen kommenterade både Nina och Joanna på facebook att Pitaya är frukten som gäller.

Jag hade faktiskt aldrig ätit Pitaya, trots att ha sett den i fruktdisken varenda gång jag handlat i snart tre år. Det enda jag hört om denna taggiga frukt av colombianerna är att den är laxerande, och det har liksom avskräckt mig.

Men jag är inte den som är den, och är det nu två av varandra oberoende säkra källor som hävdar att Pitaya är Colombias bästa frukt måste man ju testa.

Häromdagen inhandlade vi alltså Pitaya och följde Joannas instruktioner:

Köp och stoppa i kylen. Sen delar du i mitt itu med kniv (skalet är inte så hårt som granadilla) och äter med sked... mums mums!

Mycket god, måste jag säga. Den hamnar nog högt på min lista. Enligt fruktboken som vi har hemma ska den dessutom vara bra mot övervikt och för att driva ut gifter ur kroppen. Det är ju bra.

Var den laxerande då? undrar ni förstås.
Jag tror att Pitaya är som plommon. Man får nog äta ganska många för att den effekten ska sätta in.

Magiskt

Ni minns klänningen? Den där modellen jag hittat någonstans på internet, som vore perfekt som brudklänning.

Sen tänkte jag att jag kanske ändå skulle vilja ha en vit, fast nog inte helvit. Kanske vit med små svarta prickar. Kanske den där rosetten i svart.

Nu förhåller det sig som så att Oscar har en kompis som bor i London och kommer på besök i december. Med sig har hon lite kläder och grejer som hon tänker sälja här. Allt som man kan beställa finns på hennes hemsida.

Kolla in sjunde klänningen uppifrån till höger.

Brudklänning, check.

Första snön

Jag har läst på diverse bloggar och facebookstatusar att det verkar ha snöat lite här och var i Sverige de senaste dagarna. Och att folk överlag inte verkar vara så värst nöjda med det.

Det har jag ingen som helst förståelse för. Den bästa dagen på hela året, om man frågar mig, är den dagen då man stiger upp på morgonen och allt är vitt utanför fönstret. Världens bästa känsla.

Förutom familj och vänner är nog årstider det jag saknar allra mest här i Colombia. Att vädret jämt är mer eller mindre likadant och att solen går upp och ner samma tid varenda dag, året runt, gör att man inte märker att tiden går framåt. Det skulle lika gärna kunna vara april som juli som oktober just nu.

När jag beklagar mig över detta brukar colombianerna ibland hävda att de faktiskt har alla årstider, året runt, eftersom Colombia i princip har alla klimatzoner i ett och samma land. Vill man ha sommar åker man till Karibien, vill man ha vår åker man till Medellín, vill man ha höst åker man till Bogotá och vill man ha vinter åker man till något av Colombias Nevados. Det må vara att det är så (och det är ganska fantastiskt det också).

Men det är ändå inte samma sak. För här får jag aldrig vakna en morgon och upptäcka att världen utanför mitt fönster har blivit helvit under natten.

Det saknar jag.

Finbesök

Min gamla CISV-kompis Anna, som jag inte sett på år och dag, men som jag ändå hållit kontakten med genom åren, har bestämt sig för att övervintra i Colombia i år.

Hon och hennes pojkvän har just bokat biljetter och kommer hit i december och stannar till april. Hur fint som helst, ju.

Välkomna hit, Anna och Johan!

Vill ni läsa mer om deras colombiaresa har de en blogg man kan kika in på här.

Att skriva uppsats i Colombia...

...är inte riktigt som i Sverige. Förutom att masteruppsatsen ska vara runt 160 sidor, vilket är en liten aning längre än vad som krävs i Sverige, är det en helt annan struktur på akademisk text här.

Jag är uppfostrad på konservativa statsvetenskapliga institutionen i Uppsala där uppsatser skrivs enligt mallen inledning-teori-metod-resultat-analys-slutsatser. Ungefär.

Så funkar det inte här.

Ordning och struktur på sättet man är van vid är "fyrkantigt", enligt min handledare. Så kan man inte skriva en uppsats. Nej, att ha ett teorikapitel för sig är ingen hit, istället ska man låta de teoretiska ståndpunkterna diskutera med resultaten och analysen genom hela uppsatsen, och artikulera metoden eftersom. Allt-i-ett raka vägen igenom.

Och det är ju sådana som min handledare som ska bedöma min uppsats så det är bara att göra vad som föreslås. Det vill säga organisera om alltihop och strukturera uppsatsens kapitel efter de viktigaste koncepten som jag utvecklar i analysen.

Så istället för att ha kapitel som heter "teori" och "metod" och sånt, heter numera mina kapitel saker som "moderskapet som ett kvinnligt imperativ" och "mellan religionen och lagen". Och de innehåller teori-metod-resultat-analys-slutsatser allihopa.

Ja, det blir nog bra.
The Colombian way.

Vad kostar det att leva i Colombia?

En kompis frågade mig vad det kostar egentligen att leva i Colombia - alltså vardagslivet typ hyra, räkningar, mat, bussar och sånt.

Colombia är inte särskilt billigt. Billigare än Sverige är det nog, men långt ifrån billigast på kontinenten. Där vinner nog Peru och Bolivia med hästlängder. Säkert till och med Argentina även om det blivit dyrare på senare tid.

Våra sammanlagda månadsutgifter för lägenheten, det vill säga amortering, administration*, el, gas, vatten, telefon/TV/internet, är runt 6000 svenska kronor. Det är nog rätt normalnivå för folk som tjänar ungefär som oss. Det går att bo mycket, mycket dyrare, och det går att bo mycket, mycket billigare (den lagstadgade minimilönen är som sagt ca 2050 kronor i månaden), klyftorna här är enorma. Man skulle ju såklart gärna bo billigare, men då får man också tumma på standard och säkerhet, och det är det nog inte värt.

Vi lägger kanske 2000 kronor i månaden på mat i mataffären. Jag vet faktiskt inte, men jag gissar på något ditåt.

I Colombia är lunchen dagens viktigaste måltid. Det är nästan otänkbart att inte äta lunch ute med jobbet. Det kostar mellan 40 och 80 kronor om dagen. Det går såklart att få billigare, vi har ett sunkigt hak på hörnet där lunchen kostar 20 kronor, men jag brukar ha lite svårt att få med mina kollegor dit, även om jag försöker emellanåt.

Bussarna kostar runt 5 kronor, och Transmilenio runt 6,50. Det finns inga busskort med rabatt eller så, utan man betalar per resa. Taxi är billigt och det åker man mycket, särskilt på kvällen/natten då det är en säkerhetsfråga. Startavgiften är 12 kronor och så tickar det upp därifrån med typ 50 öre i taget.

Att gå ut och äta varierar enormt, men en middag på restaurang kostar kanske mellan 80 och 200 kronor per person, om man nu inte lirar i helt andra ligor och äter på Andrés Carne de Res, då får man nog räkna med det dubbla.

Samma sak är det med att festa ute. Man kan hitta hak där ölen kostar 6 kronor (33 cl-)flaskan, men på de flesta vanliga barer kostar den kanske runt 20 kronor. Eller 40 kronor, men såna dyra ställen går jag sällan eller aldrig på.

Att resa runt i landet är billigt, om man reser med buss. När jag reste till Karibien i mitten på förra året betalade vi 280 kronor per person enkel resa, och det är en bussresa som tar runt 16 timmar. Fast i bekväm buss. Det stora problemet med att resa med buss i Colombia (förutom säkerheten, när det gäller vissa delar av landet) är att det tar en evinnerlig tid, eftersom landet är bergigt och det är upp och ner för serpentinvägar. Medellín, som ligger 35 mil bort, tar 8 timmar att bussa sig till. Alternativet är att flyga. Flyg har traditionellt sett i Sydamerika varit väldigt dyrt, mycket dyrare än hemma. Men på senare tid har lågprisbolag letat sig även hit. Colombianska Aires är fantastiskt för billiga inrikesflyg. Är man ute i god tid kan man hitta riktiga kap.

*En slags månadsavgift man betalar till huset, som går till underhåll, städning, portvakter, osv.

Grattis, Andrea!

Idag tog min nya inneboende, och tillika klasskompis på masterutbildningen, Andrea, examen från nämnda utbildning.

Klockan sju på morgonen(!) infann vi oss på universitetet för den högtidliga examensceremonin som skedde efter alla konstens regler (jag trodde aldrig att jag skulle ha nytta av att vår latinlärare i gymnasiet lärde oss texten till den latinska studentsången Gaudeamus igitur, men tji fick jag).

Jag hoppas att nästa gång jag är på en examensceremoni på universitetet är det för att ta emot mitt eget diplom. Men tills dess glädjer jag mig med Andrea, för hon är en av de smartaste personerna jag känner, och väl värd sin examen.

Man storknar

Någon gång ska jag skriva om hur abortsituationen ser ut här i Colombia, för det är ju abortfrågan jag ägnar mig allra mest och helst åt här. Och här är just precis det där med "samvetsvägran" - alltså att sjukvårdspersonal ska få vägra befatta sig med aborter - den hetaste potatisen.

Mina stressnivåer är redan tillräckligt höga av allt som händer här stup i kvarten, som till exempel att Colombias Procurador (det högsta ämbetet för att se till att de mänskliga rättigheterna garanteras och lagarna efterföljs) förra veckan sa till medierna att även om det är lagligt i vissa fall, så är ändå abort rent moraliskt sett ett brott mot mänskligheten.

Jag orkar inte med att de ska börja jävlas i EU nu också.

Så jag nöjer mig för tillfället med att gorma och svära och säga att kan Sverige förihelvete ta och gå ur EU nu.
Tack.

Granadilla

En av Colombias allra bästa egenskaper, enligt min personliga åsikt, är att det är ett paradis i fruktväg. Här finns ALLA frukter och lite till, och det är billigt som attan.

En av mina absoluta favoritfrukter är granadilla. Det är en frukt ungefär i storlek med ett lagom stort äpple, gul och hård på utsidan och söt och ljuvlig på insidan.

Man öppnar lämpligast skalet genom att knacka det mot närmsta bordskant eller huvud och sen kan man förtära innehållet med gaffel (min teknik), sked eller sörpling.

Inuti är granadillan fylld med små kärnor i ett slags slem (ja, det inser jag ju inte låter så värst aptitretande, men det är en jättegod frukt, jag lovar) som smakar sött.

Någon enstaka gång har jag sett granadilla i Sverige, i välsorterade exotiska fruktdiskar, till helt hutlösa priser. Ska man lägga halva sin förmögenhet på en frukt så är det ju bra om man lyckas inhandla ett bra exemplar. Hur vet man om en granadilla är bra? Först och främst, inga missfärgningar på skalet, den ska vara helgul eller orangegul, men inte med några fläckar. Sen får man väga den i handen, den ska kännas så tung som möjligt. Har den missfärgningar på skalet och/eller känns som en lättviktare är den förmodligen övermogen och då börjar slemmet torka ut och försvinna (och det är själva det som är den söta goda smaken) och kärnorna bli hårda och obehagliga att tugga på.

Då kan man lika gärna lägga sin förmögenhet på något annat. En resa till Colombia, till exempel. Här kan man alltid få tag på färsk granadilla.

Statusrapport

Det har jobbats hårt på uppsatsen (och solbrännan) i helgen.

105 sidor and counting.

Jag träffade dessutom min fantastiska handledare i veckan och vi gjorde upp en plan, med delinlämningar och träffar nästan varje vecka, så att jag har pressen på mig att antingen prestera eller gå dit och skämmas för att jag inte gjort det jag borde.


Det känns som precis vad jag behöver för att äntligen ro uppsatsen i land.

Världens mat

Tillsammans med våra goda vänner och tillika grannar, Alejo och Yuri, äter vi middag varannan tisdag - en kväll hos oss, två veckor senare hos dem, och så vidare.

Det började en tisdag för några månader sedan när vi sågs för att äta sushi. Efter den japanska kvällen bestämde vi oss för att beta av resten av världens länder också, och så införde vi våra varannan-tisdags-middagar, som vi kallar "cenas del mundo" (middagar från världen). Varje middag har ett land-tema, och maten, och om möjligt också musiken och drycken är från landet för kvällen.

(Klickar man på bilden blir den större)

Hittills har vi betat av Japan, Mexiko, Italien, Cuba, Sverige, El Valle-regionen i Colombia, Ryssland, Peru, USA, Spanien och Thailand.

Ibland har vi inbjudna gäster, och när vi bjöd på USA fick vår inneboende David från USA laga maten. Senast hängde vår andre granne Javier, som bor i huset mittemot, på, och numera är han också med på listan, så nästa gång blir det världsmiddagspremiär hemma hos honom.

Det är den bästa varannan-tisdagstradition jag någonsin haft.

Och skulle det råka vara någon som har ett superbra recept från något specifikt land (vegetariskt, eller som går att göra en vegetarisk variation på) tar Oscar och jag tacksamt emot tips!